Du är fin som du är och du räcker till...

Ibland önskar jag att jag bara kunde klona mig. Att jag kunde vara på flera ställen samtidigt. Tiden är så knapp och den räcker bara inte till.
Jag tillhör den rasen av människa som gärna slår mig själv för saker jag tycker jag borde gjort, gjort bättre eller kanske bara låtit bli att göra. Jag ger sällan mig själv kredit för det jag faktiskt gör. Jag tar mig aldrig den tiden att fundera på vad jag gör och vilken innebörd den har utan jag ser alltid det där lilla som får mig att tycka och tänka en hel massa. En otroligt stor brist hos mig. Jag förstår inte alltid vad folk ser i mig. Ni vet... man tycker att alla andra har en massa talanger och en massa fina sidor och man önskar att man hade detsamma men man kan inte riktigt hitta det där lilla extra hos en själv. Mina vänner tycker att jag är helt bisarr som ens har dom tankarna MEN det är ju oftast inte vad alla andra säger och tycker utan vad man själv har för uppfattning som känns mest.

Vissa har en påtaglig talang som dom kan använda sig av. Vissa har en personlighet som man fastnar för och vissa har bara det där lilla extra som man inte kan ta på utan som bara finns där. Så stannar man upp och tittar på sig själv och ställer sig frågan: Vad har jag?
Man hör alla andra rabbla upp en hel massa saker som dom tycker att man har och som man är bra på medans man inte alls är bekant med det alls. Man tycker att det som sägs inte stämmer alls eller så har man inte ens tänk så en enda gång. Mitt största problem är att ta åt mig för vad andra säger när det kommer till något positivt Jag kan bara inte ta åt mig. Men när det kommer till kritik... då jävlar analyseras det så att huvudet håller på att sprängas. Inte för att jag är en person som inte kan ta kritik utan tvärtom, jag tar den för mycket kan man nog säga. Jag blir så trött på mig själv ibland så jag nästan vomerar.

Jag önskar att jag bara kunde sätta mig ner och säga: Du är fin som du är och du räcker till. Men det händer ju aldrig. Jag kan inte helhjärtat säga det utan att tycka att det finns något som jag kunde gjort annorlunda eller bättre. Helt vansinnigt. Många kanske hade kallat det för ett dåligt självförtroende men inte jag. Jag skulle mer kalla det självkritik. Det är inte det att jag inte tror att jag kan saker eller klara av det jag tar mig an utan mer att jag är så hård mot mig själv. Det är tufft ibland får jag faktiskt lov att säga. Mitt självförtroende är det inget fel på utan mer att jag måste bli lite snällare mot mig själv och lära mig att lyssna på andra människors uppfattning om mig. Jag anser mig själv som en stark person med mycket erfarenhet och med mycket i bagaget, det är inte mycket som bryter ner mig. Det är inte heller många som kan sätta sig på mig utan en kamp men ibland önskar jag att jag bara kunde lägga mig i en hunds lekpossition och bara ge folk ett utrymme att försöka hjälpa mig med saker. Inte alltid vara så stolt och tro att jag ska klara allt själv för det gör jag inte. Det gör ingen. Och varför skulle jag vara annorlunda? Jag tror inte alla gånger att jag ser det själv heller... utan jag kör bara på. Som i de förhållanden jag varit i tex. Där har det alltid varit jag som varit den bärande handen. Alltid jag som sett till att saker och ting blir gjort och fungerar. Inte för att jag tycker illa om att ha kontrollen utan mer att det aldrig funnits en balans. Jag har alltid valt de förhållanden där jag kan styra och vara den som " tar hand om allt ". Har dom förhållandena funkat?? Nej uppenbarligen inte eftersom jag lever ensam. Vad jag skulle behöva är ju någon som tar tag i mig och säger: Nu gör vi så här för det bestämmer jag. Punkt.
Det har jag aldrig upplevt. Seriöst, aldrig... utan jag har ju aldrig behövt ha det så eftersom jag alltid varit den som varit steget före heeeeeela tiden. Tröttsamt i längden. Det måste ju finnas en balans och jag måste lära mig att släppa, lita på andras förmåga och faktiskt bara ge efter. Inte lätt alla gånger men ett måste, jag vet det.
Och ett löfte till mig själv: Nästa gång någon säger: Du är fin som du är och du räcker till, så ska jag verkligen försöka bara säga: Tack, och känna att det är ok. Om man nu ska ha nåt fjantigt nyårslöfte så är det mitt. =)

Dagens ord: " Avsluta dagen med att hitta en bra sak om dig själv och morgondagen blir lättare att erövra "

Vi hörs!

Kram!

Sol, vind och vatten,höga berg och djupa hav.

Man kliver upp när det är mörkt, man jobbar när det är ljust och åker hem när det är mörkt. Hur kul är det? Känns som man går omkring och är i en dvala i väntan på att solens strålar ska nå en och man vaknar upp som en liten mullvad med små ögon som kisar mot solen. Men nä.. nu är ögonen bara små för att det är så mörkt och kallt. Man drar sig för att stiga ur sängen och man snoozar in i det sista för att slippa dra fötterna ur täcket för att sätta ner dom på det kalla golvet. Men man måste.. det vet man. Man vet att man ska kliva ur, man vet att man ska sätta sig i en kall bil som först blir varm när man kommit fram till jobb, man vet att man ska jobba åtta timmar ( minst ) för att sen se hur det skymmer innan man sätter sig i den återigen kalla bilen för att köra hem och hålla kväll.

Denna tiden på året är minst sagt den tradigaste någonsin. Känns ju för bövelen som man aldrig vaknar. Många lider av deppighet och ensamhet och visst är det väl så att julen och alla vinterhögtider är värst för dem ensamna. Usch stackars männiksor. Man tycker själv att det är trist när det bara är mörkt och kallt jämt, men man har alla fall sin familj och vänner som lyser upp tillvaron men tänk på dem som inte har något alls mer än en mörk och kall vardag. Usch fy. Man ska nog inte klaga allt för mycket med tanke på andra som har det mycket sämre. Men tyvärr fungerar människan så. När man har något vill man bara ha mer. När man inte har är man nöjd med det lilla man får. Alla bär vi på hemligheter och alla har sina skelett i garderoben och jag tror att alla tycker att denna tiden på året är ganska bottenskrapat. Jag är i alla fall en av dom. Jag fullkomligt hatar snö och slask. Det medför enbart en massa problem och irritation. Vägar stängs av, man måste köra i typ 30 med risk för att mejja ner någon stackare och det är så kallt så det biter i kinderna när man är ute. Ja jag må vara jävligt negativ mot denna tiden men kom igen liksom, vem uppskattar det fullt ut? Jag gissar på ingen alls. Klart att snön kan ha sin charm, om man sitter inomhus och tittar ut eller nåt.

Nej tacka vet jag den ljuva våren och sommaren. Våren bär med sig en viss känsla. Man bara vet att det snart är dags för sommar och sol. Man slänger in vinterkläderna i garderoben och behöver inte sätta på värmen i bilen på väg till jobb. Det är som hela världen vaknar och man undrar vart alla dessa människor kom från som helt plötsligt är utomhus med ett stort leende på läpparna. Träden och buskarna får färg och gräsmattan skiftar från brunful till grön. Man hör fåglarna sjunga och det är inte mörkt förrän sju, åtta på kvällarna. Det är så härligt. =)

Och för att inte prata om sommaren. Den ljuva sommaren och allt den har att erbjuda. Det är ju som om hela världen är förälskade i varann och lever i en stor kärleksbubbla. Folk sitter ute och äter sin lunch i solen eller tar en öl på ute serveringen.
Semestern är på ingång och det känns som livet bara flyter och inget kan stoppa en.
Där snackar vi skillnad! Skillnad från den kalla och trista vintern. Tänk vad lite sol och leenden kan göra för själen. Inte klokt när man tänker efter. Man blir ju som en helt annan människa.
Nej ut med vintern och in med vår och sommar röstar jag på! Nån som vill va med i min klubb? Ett hemskt tråkigt inlägg men va fan... man kan inte va bra jämt ;)

Dagens ord: "Energin från solens strålar kan tina upp en frusen själ i ett enda ögonblick. "

Vi hörs!

Kram

Vad hände där liksom?

Alltså... nu blir jag nästan mörkrädd. Ni vet när man som yngre bara trodde att folk överdrev när dom sa att saker och ting kommer med åldern. Eller klassikern: " Vänta bara tills du kommer upp i min ålder, då.... "
Amen kom igen. Nu är man ju där själv. Ni vet när man börjar hitta diverse skavanker både här och där. Skavanker som man inte alls trodde skulle komma NU... utan myyyycket senare. Men det är bara att inse att man inte är 20 längre I guess.

Som idag, jag var hos optikern och skulle göra en helt vanlig syn undersökning för att kolla så allt va ok. Kommer ut med ett markant mycket värre synfel än vad jag hade för två år sen. Vadå liksom? Va man så mycket yngre när man var 28 eller? Känns ju lite som man blivit sååå mycket äldre på bara två år. Märkligt, mycket märkligt.

Jag har aldrig varit den som trott på att man får åldersnojja eller ångest för att åren går. Jag har mest bara tänkt att man blir ett år äldre för varje år som går men inte att man liksom börjar få panik som vissa får. Jag har aldrig tänkt så eller varit rädd för att åldras så sätt men nu när vissa saker bara uppträder till höger och vänster så börjar man ju liksom undra. Nästan så att man blir lite paranoid på nåt sätt. Man börjar leta rynkor och pigment förändringar och för att inte prata om gråa hår. Än så länge har jag inte hittat något sådant ( kan vara för att jag färgar det innan man ens ser en utväxt, ha ha ) men det kommer väl det också.
Jag kan helt ärligt säga att det blir ju lite vad man gör det till också. Vill man inte se äldre ut än vad man är så behöver man inte. Det gäller bara att ta hand om sig själv och vårda det man har utan att vara överdriven så håller man sig fräsch tror jag. Sen när det kommer till att saker förändras har väl sin charm det med. Man måste ju acceptera att man blir äldre och med det kommer ju en förändring såväl för mig som för alla andra. Det finns väl inget värre än att se en kvinna på 55 år som knappt har något ansiktsuttryck pga all botox hon sprutat in i huvudet. Eller all underlagskräm som spricker i ansiktet på henne när hon ler. Inte för att hennes leende syns för att hon har dödat alla muskler och vävnader i ansiktet med diverse gift men Ni förstår vart jag vill komma va?

Jag tror att varje tid har sin charm. Jag vill ha det till att om man bara tar hand om sig själv och lever ett sunt liv så blir man bara snyggare med åren också. =)

Dagens ord:

" Varje rynka visar bara var ett leende har suttit. "

Vi hörs!

Kram!

Ensam är stark.

Ensam är stark sägs det. Men är det verkligen så? Är man stark när man är ensam eller är det bara ett urdumt talesätt för att ensamma människor ska känna ett bättre självförtroende?
Det ligger kanske lite i det ändå. Tvingas man att leva ensam så måste man ju vara stark på ett eller annat sätt. Man måste ju klara allt själv. Man måste svara på det man själv frågar. Man måste välja rätt väg utan att veta vart man är på väg. Man måste råda sig själv till allt man gör utan att kunna rådfråga någon och man måste ta emot sig själv när man faller. Inte så lätt alla gånger skulle jag vilja säga och då pratar jag av egen erfarenhet.

Man intalar sig själv att man kan bära en hel värld på axlarna utan att det tynger. Man intalar sig själv att man inte behöver någon annan än sig själv och man intalar sig själv att man faktiskt är lycklig fullt ut. Men är man det? Jag tror inte att man är det, inte fullt ut alla fall. Jag tror att alla människor behöver någon att luta sig mot i olika situationer. Man klarar inte att ta ALLT själv. Man gör bara inte det oavsett hur mycket man än intalar sig själv att man gör det. Visst är ensamheten nyttig ibland och jag tror att alla människor behöver vara ensamma någon gång för att verkligen hitta sig själv eller rent av hitta tillbaka till sig själv. Det behöver inte innebära att man måste vara ensam under en viss tidsperiod utan bara att ensamheten gör en mer medveten. Det är ju olika från person till person hur länge den tidsintervallen är. Vissa kanske behöver mer tid på sig än andra för att vara " klar " . Jag har väldigt svårt att tro att en människa som jämt måste ha någon i sitt liv är lycklig i sig själv. Jag tror att den saknar sig själv och har behovet att leva sitt liv genom någon annan eller har ett beroendeskap av en annan människa. Jag tror att denna är rädd för sig själv och vad den kanske hittar i sig själv som människa. Jag tror inte det är sunt. Jag vill ju ha det till att man inte kan vara lycklig med en annan person om man inte är lycklig i sig själv. Och för att kunna vara lycklig i sig själv krävs det att man känner sig själv och älskar sig själv. Och faktiskt accepterar sina fel och brister och även kunna säga att man har dom. Alla människor har sina skelett i garderoben

Jag tillhör ju den kategorin som tar en hel jädra evighet på mig att vara ensam. Jag har det behovet. Jag har levt ensam i fem år och det har varit en beroch dalbana kan jag meddela men trots det så är jag jättetacksam för mina fem år. Jag har lärt mig saker om mig själv jag inte visste. jag har bevisat för mig själv att allt inte behöver vara svart eller vitt utan det kan faktiskt vara lite blandat. Blandat är bra! Blandat är ok! Jag har sett sidor hos mig själv jag inte visste jag hade mm mm. För mig har ensamheten varit väldigt behövlig och nyttig.
Jag kan helt ärligt säga, att på fem år har jag inte " behövt " någon mer än mig själv. Mer för att jag inte har velat. Jag har velat va ensam. Sen bestämde jag inte att det skulle ta fem jävla år heller för det är kanske lite till att ta i får jag väl ändå erkänna. Men samtidigt så var det detta jag behövde för att ha kommit hit jag är idag, mentalt och medvetet. Först nu känner jag mig redo att " dela " med mig av mig själv och mitt liv vilket känns härligt. För alla behöver vi någon speciell i våra liv och jag är inget undantag inte, jag är bara lite trögstartad =)

Dagens ord:

" Människan kan inte upptäcka nya oceaner förrän hon har släppt horisonten ur sikte. "

Vi hörs!

Kram

Kärleken är inte blind.. den är efterbliven.

Ja vad ska man egentligen säga om den här kärleken. Den uppstår i så många olika gestalter. Antingen kommer den när man minst vill att den kommer och hemskt olägligt. Eller så kommer den lägligt men med fel person (vilket nästan är värst tycker jag.) Ibland kommer den inte alls och ibland är den bara olycklig. Sen finns det ju så klart tider då den kommer och är bara så rätt och fin på alla sätt. Inte för att det händer varje dag eller ofta heller men när den väl kommer då kommer den.
Man kan omöjligt välja själv och för oss som har det här lilla kontrollbehovet över sitt liv så kan det va väldigt överväldigat och tom lite jobbigt när den kommer över en. Mest för att man saknar kontroll över sina känslor och sitt agerande. Man ställer sig tusen frågor. Är det rätt? Är han/hon rätt? Hur vet jag vet jag det och tänk om inte han/hon känner likadant. Så kommer oron... vilket tar ibland bort udden av det fantastiska som faktiskt har hänt. Man blir ju ett sjukhuvud för fan.
För visst va det mycket lättare när man var yngre. Man tänkte inte så mycket utan bara gjorde. Man var inte rädd för att såras för man hade aldrig blivit det på samma sätt. Visst hade man kanske blivit ledsen över det men den hade ännu inte satt sina spår och ärr. Man hade inte hunnit känna den där sorgen över någon man förlorat såsom man känner i vuxna livet. Man kan ju sakna en person så mycket att det gör ont i varenda ven i kroppen men när man va yngre saknade man inte männiksan utan känslan. Man gick bara vidare liksom och samma känsla uppstod igen för någon annan. Enkelt och sorglöst på något sätt.

Ju äldre man blir desto mer erfarenhet har man ju. Man vet vad man vill ha och inte ha. Man vet vad man vill och inte vill. Men man står ändå inför det faktum att det kan göra ont så in i helvete och den tanken undgår ingen. Man står också inför det faktum att det kan bli hemskt bra och man står med fötterna på varsin sida av den sjön. Ska man eller ska man inte våga? Våga visa sig sårbar och chansa eller ska man backa för att " rädda " sig själv?
Självklart är det ju så att man måste ta den där chansen för att undvika ett helt liv i ensamheten men det är ändå svårt. Man väger och väger och till slut vet man varken ut eller in.

För att inte prata om alla som ska ge en råd inför kärlekens val. Hur många gånger har man inte hört: Är det rätt så vet man det. Eller: Våga chansa, vad har du att förlora? Eller kanske den mest använda: Vad ska hända? Det enda är ju att han/hon inte va rätt. Men det är ju just det jag menar. Man kanske inte vågar se efter om det är rätt.. eller man kanske inte vågar ge sig ut på okänd mark för att man är så rädd för att såras eller att såra. Att såra är nästan värre. Man vet att man reder sig om man själv skulle såras men man kan helt omöjligt lappa ihop en annan människas hjärta om man tagit sönder det. Det styr man inte över. Det finns inget lim för det.
Många säger att man inte ska tänka så mycket och att man bara ska göra det man känner. För min del är det lite ego för att vara ärlig. Så klart gör man väl inget enbart för egen vinning? Man har ju faktiskt dragit in en till person i detta som man måste tänka på och ta ansvar för.
Vi människor tillhör ju olika kategorier. Vissa är tänkare och vissa går på känsla. Jag tror att jag är en lite både och person där. Jag gör ju vad jag känner så klart men med eftertänksamhet för den andra och även så för mig. Man har ju ändå en annan människas hjärta i handen och har man blivit sårad så vet man ju det känns, och självklart vill man inte göra det till någon annan.

Sen vissa känslor går ju inte att styra över eller kontrollera. Är man förälskad så är man. Det är en känsla man helt omöjligt bara kan sudda bort. Man kan gömma sig bakom sig själv och sitt skal och gå in i en förnekelsefas men innerst inne vet man att man känner. Frågan är bara vad man gör åt det och hur man gör det.
Allt handlar om var man är i livet och vart man vill vara på väg. Jag tror på ödet och det är avgörande i såna här frågor. Vart man än befinner sig och i vilken del av livet man än är så visar ödet dig dit du ska. Varesig du vill eller inte. Just därför är den inte blind. Den är efterbliven. Men ack så härlig! =)

Dagens ord:

" Har du inte älskat tills det gör ont har du inte älskat alls. "

Vi hörs!

Kram

Oj då.....

Amen jaha.... då va det 2010... vart har tiden tagit vägen? Och vad ska tiden leda mot? Inte för att det kändes annorlunda att vakna idag än vad det gjorde igår men det är ändå något visst med detta året känner jag.
Kan ju va att man ska fylla 30 år... och att bror min blir 35... eller att far blir 60... eller att kusinen blir 25... eller kanske rent av att Tilda blir 6år och ska börja skolan.
Jag tycker liksom inte det är dags för allt detta än. Jag minns när pappa fyllde 40 år liksom. Då va man 10 bast och stod och sjöng sånger för pappa med husbandet på festen vilket jag minns som om det va igår. Med mitt lockade hår och min blommiga klänning stod jag stolt som bara den för första ggn på scen inför säkert 100 pers och sjöng sånger av Lotta Engberg och Sound of music till allas stora lycka. Jag kan än idag så här 20 år senare känna den där kicken av känslor som bara vällde ur mig. Känslan av att vilja förmedla något. Viljan att ge lycka till människor.
Jag såg en ung pappa med svart hår och mustasch stå tårögd vid scenen och såg sin enda dotter förgylla hans kväll.
Jag såg en ung storebror då 15 år gammal filma med en videokamera som va större än hela honom och en tunn tunn mor med stora röda plastglasögon stå brevid och undra var femte minut om han verkligen fick med allt på filmen.
Jag såg en då 5 årig kusin sitta och leka med grävmaskiner på golvet och tiden stod liksom bara still. Morfar va så ung och frisk att han buggade med mormor så hon flög som en vante över dansgolvet. Idag är han inte med oss och kanske inte mormor så länge till heller. Men dom va där och man minns... vilket är viktigast.

När man blickar tillbaka så som man ibland gör känns det som om allt vart igår trots att det faktiskt va hela 20 år sen. Amen 20 år liksom!! Det är ju helt bisarrt.. Vad hände?
Man tittar på livet som i en liten ask nu eller lite som en revy och jag kan helt ärligt säga att jag är ganska nöjd. Klar är man inte nöjd med allt man har gjort och man undrar så klart va man tänkte ibland med vissa saker men i övrigt så är jag nöjd vilket känns jätteskönt.

Man ser en familj som hållt ihop i vått och torrt ( bokstavligen ) och som än idag står kvar med flaggan i topp trots motgångar utan dess like och sorger som man knappt trodde man skulle ta sig genom. Det känns i hjärtat. Man har ett liv framför sig då man ska få se sin dotter växa upp och bli vuxen och förhoppningsvis kanske man får se en till växa upp om man har tur. Har man inte det är det ok det med! Man hoppas att man ska få dela sitt liv med någon och få skapa minnen tillsammans med denna och få dela lyckliga såsom sorgsna stunder tillsammans Men får man inte det är det ok det med! Man får ta det som kommer och göra det bästa av det men klart har vi alla våra förhoppningar och förväntningar på livet. Vad skulle vi annars ha att se fram emot?

Dagens ord:

" Vi har alltid nog med tid om vi bara använder den rätt "

Vi hörs!

Kram!