Ja jösses.. vad ska man säga? För första gången i mitt liv har jag besökt en bröllopsbutik. Inte vilken som helst, nej nej, utan en butik på två våningar med diverse bröllops/fest kläder, och inte var som helst heller utan i självaste Vinslöv. En liten liten håla en 10 mil från Malmö. Kändes som en hel evighet att ta sig dit. I vilket fall som helst så var detta i särklass det absolut sjukaste jag sett. Det va tulltiga klänningar med puffärmar, spets i alla dess former och bokstavligen på alla dess ställen, skor till förbannelse och underkläder för alla dess storlekar. Har aldrig sett på maken till butik. Vi va där för att prova ut våra tärnklänningar. Cicci och Sofie har ju redan varit där och fuskat lite...... Jag däremot va en Vinslövs-oskuld. Jag va i chocktillstånd en kvart innan jag fattade vart jag befann mig.
Sofie visade sin tärnklänning och tyckte att vi skulle ha samma. Ja ja tänkte jag, varför inte. Så jag trädde in i provrummet och fick på mig en lång champagne färgad klänning i tub med en herrans massa tullt i kjolen. Jag va full i skratt när jag stod i provrummet och hade inte hjärta till att säga; nja detta va ju inte helt jag så jag tog ett djupt andetag och gick ut i butiken. Sofie bara tittade och sa med lite osäkerhet i rösten: Ja den va ju fin. Och efter detta kom gapskrattet från mig.
Tänk er så här: Lina - 49 kg. 163cm lång, allmänt petitt och för inte minst prata om de diverse tatueringarna som också uppenbarligen kröp fram lite här och var. Det enda som man faktiskt lade märke till va just dom och ett huvud. Resten va täckt av en socker söt tulltig klänning ( som dock är jättefin på Sofie och säkert på andra också ) som gjorde att jag genast blev ca 100 cm lång istället för mina 163, mina axlar och överkropp va näst intill obefintliga och huvudet blev som en liten golfboll jämfört med resten av stallaget. HAHAH.. Detta va verkligen inte alls jag. Vi alla insåg ju så klart detta och det blev till att välja en annan. Jag testade och testade. Va den inte för " söt " så va det för lång och va den inte det så va den för stor. Till slut hittade vi en modell som vi trodde skulle funka. Glad i hågen går jag ut och alla säger då; jaaaa men den va ju .... tills jag tappar klänningen så att jag står med den nere vid midjan i bar överkropp och sa: Ja det blir ju ett gott skratt i kyrkan och en bikt dagen efter som jag ska ha denna modell-jäveln. HAHAHA
Det blev ju ganska bra till slut trots alla skratt och magknip och jag lyckades hitta en som jag ville ha.
När detta moment änligen var klart så kom vi alla fram till att den minsta storleken va ju så klart för stor till mig så det blir att beställa hem den från England i en storlek som egentligen inte finns varav att butiks assistenten sa ( med fullt allvarlig stämma ): vi kanske ska testa en brudnäbbsklänning i alla fall så blir det inte så dyrt! Då avled vi! I ett skratt som inte går att beskriva. Hon insåg ju så klart också hur bisarrt det skulle se ut. En trettio årig tjej med en brudnäbbsklänning med ett släp som egentligen skulle finnas på golvet men som hade istället suttit i svanken på mig. HAHAH... Jösses säger jag bara. Vilken dag. Men ack så mysigt ändå. Det är ju så här det ska vara. Jag skulle inte vilja byta ut denna dagen mot något i världen. Eller att få vara med om dessa ögonblick trots att jag kanske inte är den socker söta tjejen som är helt inne på spets och puffärmar men jag njöt av varje sekund. =) Det är ju inte puffärmarna som gör denna dagen.. det är allt runt om och inte minst sällskapet.
Tack för att jag få vara en del av dig och ditt liv Cicci.
Dagens ord:
" Var dig själv, alla andra är upptagna "
Vi hörs!
Kram!
onsdag 22 juli 2009
onsdag 15 juli 2009
Back to the year of -96.
Ni vet hur det ibland känns som tiden står still. Som om ingenting har förändrats trots att det gått en herrans massa år. Det är nästan lite skrämmande när man tänker efter. Man tycker ibland att tiden bara flyger förbi men när man tänker tillbaka så kan man än idag minnas nästan allt från sin barndom/uppväxt som om det vore några timmar sedan.
Det jag kan känna som är så påtagligt det är när man träffar gamla vänner från förr. Vänner man vuxit upp med, som man delat tonåren med eller kanske tom så " nära " som gymnasietiden med. Det är ju verkligen inte " nära " så sätt om man tänker på alla år som gått men när man står öga mot öga med dom människorna så tycker man att varken dom eller en själv har åldrats ett endaste dugg. Skulle man sen få för sig ( eller rent av vara så dum ) att man tittar på foton från den tiden så förstår man ju att det faktiskt HAR gått dom åren. Men just i den sekunden då man ses igen efter så många år .. just då ...står tiden bara helt still. Man minns alla minspel, alla skratt alla minnen som om det vore helgen innan. Helt plötsligt blir man tagen tillbaka till 1996 i ett enda andetag. Det e faktiskt helt otroligt. Och framför allt härligt. Man skrattar åt minnen och kanske tom gråter åt vissa men dom är fortfarande så klara att man känner dom i kroppen. Det tycker jag är härligt.
Den enda skillnaden som faktiskt är så att man kan ta på den är en vuxen värld med en helt annan mognad och perspektiv som blir en krock på något konstigt sätt. Man är liksom inte beredd på att den eller dom personerna ska vara vuxna på något sätt. Men där träder de in med barn på armen och vigselringar på fingrarna som om det inte vore konstigt alls. HAHA det låter helt skadat men det känns verkligen så.
Det jag menar är att de människor man möter i sitt redan vuxna liv eller som man skapar bekantskap med, förväntar man sig inget annat av på nåt vis.. men de gamla som man känt sen barnsben, dom tror man ska vara som de alltid varit... utan egna barn.. utan man/fru.. utan arbete utan bara en högstadie utbildning och att dom fortfarande hänger utanför fritan och röker.. eller som snor häxblandning ur pappas barskåp. Det BLIR en kontrast man inte är beredd på vilket gör det hela till en jättecharmig grej. Om inget annat till en dans av minnen och man känner sig genast jättemogen och hur vuxen som helst. Vi satt och skrattade åt det igår när vi gick tillbaka och mindes våra fritidsledare på fritan i Limhamn.. dom va ju liksom 30 år!! Det va ju HUUUR gammalt som helst... och att dom hade barn va ju sååå långt bort... och nu sitter man här själv med allt det där... och man tycker inte att åren har förändrat en ett endaste dugg trots att de har det på ett markant sätt. Jag tror man blir hemmablind. Man märker det inte själv.. utan man blir bara vuxen utan att veta om det själv.
Jag kan tom minnas när man för fösta gången hörde någon annan mamma säga till sitt barn: Låt nu tanten gå före dig .. eller: ge nu pengarna till tanten i kassan! Va fan E det?? DÅ mina vänner är man mer än välkommen in i vuxen världen när man blir kallad tant. =)
Det värsta är att jag känner mig inte ett dugg gammal. Jag känner mig inte som alla andra hel ylle morsor som bakar muffins varje lördag ifall det skulle komma någon på besök.. eller som stryker kallingarna till sin man.. ( nu har ju inte jag nån man men ni fattar va? ) eller som går på viktväktarna och är panikslagna över de där extra kilona som satt sig som ett hav av celluliter på låren. Ta mig inte fel nu.. jag har mina skavanker likväl som alla andra.. men jag nojjar inte mig... så I guess Im just me. Jag är den jag är .. med eller utan celluliter eller tio överblivna kilon här och där.. Känner mig ung i sinnet MEN får nog inse att jag såväl som alla andra är på väg uppåt. =)
Dagens ord:
" Ungdomen är mycket längre än vad ungdomar idag tror. Det blir de varse om när de själva är där vi vuxna är nu "
Vi hörs!
Kram!
Det jag kan känna som är så påtagligt det är när man träffar gamla vänner från förr. Vänner man vuxit upp med, som man delat tonåren med eller kanske tom så " nära " som gymnasietiden med. Det är ju verkligen inte " nära " så sätt om man tänker på alla år som gått men när man står öga mot öga med dom människorna så tycker man att varken dom eller en själv har åldrats ett endaste dugg. Skulle man sen få för sig ( eller rent av vara så dum ) att man tittar på foton från den tiden så förstår man ju att det faktiskt HAR gått dom åren. Men just i den sekunden då man ses igen efter så många år .. just då ...står tiden bara helt still. Man minns alla minspel, alla skratt alla minnen som om det vore helgen innan. Helt plötsligt blir man tagen tillbaka till 1996 i ett enda andetag. Det e faktiskt helt otroligt. Och framför allt härligt. Man skrattar åt minnen och kanske tom gråter åt vissa men dom är fortfarande så klara att man känner dom i kroppen. Det tycker jag är härligt.
Den enda skillnaden som faktiskt är så att man kan ta på den är en vuxen värld med en helt annan mognad och perspektiv som blir en krock på något konstigt sätt. Man är liksom inte beredd på att den eller dom personerna ska vara vuxna på något sätt. Men där träder de in med barn på armen och vigselringar på fingrarna som om det inte vore konstigt alls. HAHA det låter helt skadat men det känns verkligen så.
Det jag menar är att de människor man möter i sitt redan vuxna liv eller som man skapar bekantskap med, förväntar man sig inget annat av på nåt vis.. men de gamla som man känt sen barnsben, dom tror man ska vara som de alltid varit... utan egna barn.. utan man/fru.. utan arbete utan bara en högstadie utbildning och att dom fortfarande hänger utanför fritan och röker.. eller som snor häxblandning ur pappas barskåp. Det BLIR en kontrast man inte är beredd på vilket gör det hela till en jättecharmig grej. Om inget annat till en dans av minnen och man känner sig genast jättemogen och hur vuxen som helst. Vi satt och skrattade åt det igår när vi gick tillbaka och mindes våra fritidsledare på fritan i Limhamn.. dom va ju liksom 30 år!! Det va ju HUUUR gammalt som helst... och att dom hade barn va ju sååå långt bort... och nu sitter man här själv med allt det där... och man tycker inte att åren har förändrat en ett endaste dugg trots att de har det på ett markant sätt. Jag tror man blir hemmablind. Man märker det inte själv.. utan man blir bara vuxen utan att veta om det själv.
Jag kan tom minnas när man för fösta gången hörde någon annan mamma säga till sitt barn: Låt nu tanten gå före dig .. eller: ge nu pengarna till tanten i kassan! Va fan E det?? DÅ mina vänner är man mer än välkommen in i vuxen världen när man blir kallad tant. =)
Det värsta är att jag känner mig inte ett dugg gammal. Jag känner mig inte som alla andra hel ylle morsor som bakar muffins varje lördag ifall det skulle komma någon på besök.. eller som stryker kallingarna till sin man.. ( nu har ju inte jag nån man men ni fattar va? ) eller som går på viktväktarna och är panikslagna över de där extra kilona som satt sig som ett hav av celluliter på låren. Ta mig inte fel nu.. jag har mina skavanker likväl som alla andra.. men jag nojjar inte mig... så I guess Im just me. Jag är den jag är .. med eller utan celluliter eller tio överblivna kilon här och där.. Känner mig ung i sinnet MEN får nog inse att jag såväl som alla andra är på väg uppåt. =)
Dagens ord:
" Ungdomen är mycket längre än vad ungdomar idag tror. Det blir de varse om när de själva är där vi vuxna är nu "
Vi hörs!
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)