Man hade kunnat säga att jag dött ut. Att jag inte längre hade det kvar. Ni vet, intresset att skriva då det faktiskt är mer än ett år sedan jag skrev, MER än ett år. Det är ganska länge för att vara jag men så är inte fallet. Eller ja...hypotetiskt sätt så ja, fast ändå nej.
Jag fick ju för mig att skriva " på riktigt " ... Ni vet, det här med att författa. Jag skulle ju testa det. Det gjorde jag också. Jag påbörjade min första bok. Och taggad till tårna var jag. Jag skrev slaviskt varje kväll och varje kväll tankade jag ett uppdaterat kapitel i min bok.
Dock kom jag på under tiden som gick, inte minst att det var jävligt roligt men också att om man ska skriva en bok så är ett enda kapitel i den allt som oftast mer än hundra sidor långt. Det där mina vänner är ganska svårt kan jag meddela. Inte för att jag saknade idé eller handling men kruxet är ju att hålla handlingen vid liv och bibehålla den spännande samt att få den som läser att vilja läsa klart utan att tröttna.
Jag hade så mycket i huvudet och ville så mycket men insåg att hela min bok blev till ett enda kapitel.ETT!!!! Blev en tunn jävla bok hörrni. Omslag, typ 100 sidor och ett avslut. Jag ska vara helt ärlig när jag säger, titeln fanns inte ens. Den var inte ens bestämd. Jag kunde inte komma på någon bra sådan och tänkte väl mer: nåväl, det kommer komma naturligt till mig, när jag kommit en bit på vägen, men icke.
Boken som skulle skrivas skulle då ta bort tid från detta, vilket det också gjorde men vad fan hände?? Jo inget hände.. Eller ja, ett kapitel hände, utan titel. Hahaha.
Nä, så ska jag väl inte heller säga. Det finns ju givetvis mer som hänt och mer som tagit min tid. Jag har hunnit vara gravid, fött min första son, lille Nils som kom 17 april 2014 i en rasande fart och nu är jag lite mammaledig. Så lite mer än ett kapitel utan titel har ju faktiskt hänt. Jag återkommer till det en annan dag. :)
Vad jag däremot kommer att minnas var känslan medans jag skrev. En oerhörd kreativitet och denna energi som fanns har nog aldrig på detta sätt uppenbarat sig vilket i sig måste betyda något kan jag tycka.
Jag har funderat ett tag på vad detta egentligen betydde och kan endast komma fram till att oavsett ett eller 100 kapitel så var ju känslan för detta väldigt rätt. Jag har nog bara inte lärt mig hur jag ska bygga upp en bok för att få den att gå hem, men det jag vet är att jag vill hemskt gärna lära mig.
Jag får nog ta tag i det men tills dess får ni läsa om mina tankar, bravader och annat här.
It's good to be back folks.
Dagens ord:
" Du blir aldrig färdig att flyga om du inte vågar lämna boet och testa dina vingar "
Och med det säger jag god kväll och på återseende.
KRAM.
tisdag 8 juli 2014
onsdag 23 januari 2013
Från tanke till handling...Från dröm till verklighet.
Jag satt härom helgen inne på ett behagligt ölhak, i en behaglig miljö, lite så där gammalt och slitet. Inne i den delen där vi satt var det möblerat med runda gamla träbord och skinnfåtöljer, omringat av en gigantisk bokhylla som sträckte sig från vägg till vägg, runt om hela salongen, från golv till tak fylld med böcker. Där var inte så mycket som en cm mellan böckerna.
Jag fann mig själv stirra på alla dessa böcker och tankarna flög genast iväg till hur många otroligt duktiga författare det finns. Så många otroligt bra böcker som genom tiderna har skrivits och så många intressenter detta skapat.
Böcker med miljoner av titlar, handlingar och innehåll. Historia efter historia av olika dess slag. Äventyr, romaner, deckare, och romantik. Verklighet eller inte, men alla innehåller en historia av ett eller annat ämne.
Jag undrade vad alla dessa böcker egentligen handlar om, fanns där någon bok som jag hade fastnat för och varför i så fall? Jag kunde inte heller undvika den tanken, om hur det hade varit att få ha sin egenskrivna bok stående i denna gigantiska bokhylla. Eller att ha en egenskriven bok som folk faktiskt läst och funnit inspirerande och fängslande.
Jag fann mig själv virra in mig i tanken om vad jag skulle skrivit om. Vad skulle min bok handla om, och vad skulle jag berätta om som människor hade fastnat för? Vilken målgrupp skulle jag rikta in mig mot?
Skulle det vara spännande, roande, eller kanske romantiskt?
Eller skulle det vara äventyr som egentligen inte finns i det verkliga livet eller kanske bara noveller? Och hur skulle jag lägga upp texten och meningen för att göra den läsvärd och lockande?
Skulle dom som läst min bok vilja läsa något mer om jag hade fortsatt att skriva eller hade jag kanske nöjt mig med att få skriva en för eget tillfredsställande?
Frågorna och tankarna blev många.
Jag har aldrig riktigt varit så mycket för att själv läsa. Jag har inte haft varken ro eller tid till det förr. Jag har däremot alltid älskat att skriva och uttrycka mig i text och estetik.
Jag föreställer mig författare som sådana människor som spenerar all sin vakna tid när dom själv inte skriver, att läsa andras böcker. En sådan som har ett helt rum endast tillägnat böcker, tusentals böcker. En sådan som har en fåtölj med ett fårskinn liggandes på framför en öppen brasa, och brevid ligger en massa papper utspridda överallt tillsammans med en laptop fylld av texter och idéer och ett halvfullt glas rödvin på golvet brevid den ur druckna flaskan.
Är jag en sådan? Nej, jag har varken ett rum tillägnat bara böcker. Jag har inte heller en fåtölj framför en brasa och jag har inte papper liggandes överallt i en enda röra, det är jag för pedantisk för och jag dricker inte rödvin. Men måste det vara så egentligen? Kanske inte, det är nog bara en bild jag fått i mitt huvud av författare. De här spännande människorna med så mycket ord i en enda röra som flyger runt i huvudet. Dom som stänger in sig en hel vår i sig själv och bara skriver, sedan har en färdig bok med ett prydligt omslag som tilltalar ögat och som sedan får sitta vid ett bord och signera sin fint släppta bok i en bokbutik eller som får nåt fancy pris på någon gala.
De där människorna som tilltalar mig så väldigt mycket.
Det är så konstigt dock , att jag aldrig någonsin varit intresserad av att läsa, förrän nu. Jag har nyss läst " 50 shades of Grey " och jag måste säga, det var ju nästan beroendeframkallande. Det var så svårt att slita sig och efter varje kapitel var man tvungen att påbörja nästa för man ville så gärna veta vad som skulle hända.
Sättet hon skrev på, sättet att berätta, psykologin bakom var så fängslande att jag knappt varit med om något liknande förr.
Många tror att den här triologin endast handlar om snusk och sex, och faktum är, frågar man män vars fruar eller flickvänner läst boken, sägs det nästan varje gång att det är tanksnusk och ingen handling bakom. Faktum är, och ja jo visst, en del snusk kan jag nog hålla med om att där var, alla fall i första boken, men bok nr 2 och 3 var så spännande och tankeställande att man själv började fundera på hur man själv egentligen tänker och agerar i olika situationer. Hur långt är man beredd att gå för en annan människa och för kärleken? Är man beredd att uppoffra sig själv och sin person till en sådan grad att man glömmer vem man en gång varit eller är man inte? Den frågan är många ggr ett huvudfrågetecken i boken. Huvudinnehavaren ifrågasätter många ggr just det där. Vad gör jag? Hur kunde jag bli så här? Varför gör jag det här och vem är han att kunna påverka mig så här mycket?
Mycket intressant läsning tycker jag.
Det är ju just så man vill det ska vara om någon i framtiden skulle läsa mina böcker, om det nu skulle bli några dvs. Jag kan ju hoppas och önska att den som läser det jag skriver, vill ha mer, och får samma känsla som jag fick när jag läste dessa böcker.
Stora frågan är bara: Vad i all världen ska man skriva om? Det där har inte riktigt landat i mig än. Antar att jag får stänga in mig i ett rum, en hel vår, eller snarare vinter för den årstiden gillar jag inte ändå, och sprida ut mina papper överallt, dricka rödvin och sitta i den där fåtöljen framför brasan och hoppas på att en bra historia landar i huvudet på mig. =) Det hade varit sjukt häftigt och en dröm jag hoppas ska gå i uppfyllelse någon dag.
Dagens ord:
" Att varje dag tänka på en sak du gärna vill göra, är beviset på en sak du är menad att utföra. Gör den till din, frigör den och utför den annars kommer den för alltid bara vara en sak "
Vi hörs!
Kram!
Jag fann mig själv stirra på alla dessa böcker och tankarna flög genast iväg till hur många otroligt duktiga författare det finns. Så många otroligt bra böcker som genom tiderna har skrivits och så många intressenter detta skapat.
Böcker med miljoner av titlar, handlingar och innehåll. Historia efter historia av olika dess slag. Äventyr, romaner, deckare, och romantik. Verklighet eller inte, men alla innehåller en historia av ett eller annat ämne.
Jag undrade vad alla dessa böcker egentligen handlar om, fanns där någon bok som jag hade fastnat för och varför i så fall? Jag kunde inte heller undvika den tanken, om hur det hade varit att få ha sin egenskrivna bok stående i denna gigantiska bokhylla. Eller att ha en egenskriven bok som folk faktiskt läst och funnit inspirerande och fängslande.
Jag fann mig själv virra in mig i tanken om vad jag skulle skrivit om. Vad skulle min bok handla om, och vad skulle jag berätta om som människor hade fastnat för? Vilken målgrupp skulle jag rikta in mig mot?
Skulle det vara spännande, roande, eller kanske romantiskt?
Eller skulle det vara äventyr som egentligen inte finns i det verkliga livet eller kanske bara noveller? Och hur skulle jag lägga upp texten och meningen för att göra den läsvärd och lockande?
Skulle dom som läst min bok vilja läsa något mer om jag hade fortsatt att skriva eller hade jag kanske nöjt mig med att få skriva en för eget tillfredsställande?
Frågorna och tankarna blev många.
Jag har aldrig riktigt varit så mycket för att själv läsa. Jag har inte haft varken ro eller tid till det förr. Jag har däremot alltid älskat att skriva och uttrycka mig i text och estetik.
Jag föreställer mig författare som sådana människor som spenerar all sin vakna tid när dom själv inte skriver, att läsa andras böcker. En sådan som har ett helt rum endast tillägnat böcker, tusentals böcker. En sådan som har en fåtölj med ett fårskinn liggandes på framför en öppen brasa, och brevid ligger en massa papper utspridda överallt tillsammans med en laptop fylld av texter och idéer och ett halvfullt glas rödvin på golvet brevid den ur druckna flaskan.
Är jag en sådan? Nej, jag har varken ett rum tillägnat bara böcker. Jag har inte heller en fåtölj framför en brasa och jag har inte papper liggandes överallt i en enda röra, det är jag för pedantisk för och jag dricker inte rödvin. Men måste det vara så egentligen? Kanske inte, det är nog bara en bild jag fått i mitt huvud av författare. De här spännande människorna med så mycket ord i en enda röra som flyger runt i huvudet. Dom som stänger in sig en hel vår i sig själv och bara skriver, sedan har en färdig bok med ett prydligt omslag som tilltalar ögat och som sedan får sitta vid ett bord och signera sin fint släppta bok i en bokbutik eller som får nåt fancy pris på någon gala.
De där människorna som tilltalar mig så väldigt mycket.
Det är så konstigt dock , att jag aldrig någonsin varit intresserad av att läsa, förrän nu. Jag har nyss läst " 50 shades of Grey " och jag måste säga, det var ju nästan beroendeframkallande. Det var så svårt att slita sig och efter varje kapitel var man tvungen att påbörja nästa för man ville så gärna veta vad som skulle hända.
Sättet hon skrev på, sättet att berätta, psykologin bakom var så fängslande att jag knappt varit med om något liknande förr.
Många tror att den här triologin endast handlar om snusk och sex, och faktum är, frågar man män vars fruar eller flickvänner läst boken, sägs det nästan varje gång att det är tanksnusk och ingen handling bakom. Faktum är, och ja jo visst, en del snusk kan jag nog hålla med om att där var, alla fall i första boken, men bok nr 2 och 3 var så spännande och tankeställande att man själv började fundera på hur man själv egentligen tänker och agerar i olika situationer. Hur långt är man beredd att gå för en annan människa och för kärleken? Är man beredd att uppoffra sig själv och sin person till en sådan grad att man glömmer vem man en gång varit eller är man inte? Den frågan är många ggr ett huvudfrågetecken i boken. Huvudinnehavaren ifrågasätter många ggr just det där. Vad gör jag? Hur kunde jag bli så här? Varför gör jag det här och vem är han att kunna påverka mig så här mycket?
Mycket intressant läsning tycker jag.
Det är ju just så man vill det ska vara om någon i framtiden skulle läsa mina böcker, om det nu skulle bli några dvs. Jag kan ju hoppas och önska att den som läser det jag skriver, vill ha mer, och får samma känsla som jag fick när jag läste dessa böcker.
Stora frågan är bara: Vad i all världen ska man skriva om? Det där har inte riktigt landat i mig än. Antar att jag får stänga in mig i ett rum, en hel vår, eller snarare vinter för den årstiden gillar jag inte ändå, och sprida ut mina papper överallt, dricka rödvin och sitta i den där fåtöljen framför brasan och hoppas på att en bra historia landar i huvudet på mig. =) Det hade varit sjukt häftigt och en dröm jag hoppas ska gå i uppfyllelse någon dag.
Dagens ord:
" Att varje dag tänka på en sak du gärna vill göra, är beviset på en sak du är menad att utföra. Gör den till din, frigör den och utför den annars kommer den för alltid bara vara en sak "
Vi hörs!
Kram!
tisdag 8 januari 2013
Tre månader senare, året 2012......
Oj... tre månader av skrivkramp. Eller nja, jag vet inte om jag vill kalla det skrivkramp i mitt fall. Skulle nog mer kalla det.... " mycket-annat-att-göra-period" så slipper jag få dåligt samvete för att jag inte tränat min tankeverksamhet i detta forum på ett tag, men ibland blir det ju bara så med mig. Det är ju inte direkt något nytt. Det kan gå månader utan att en tanke kommer till mig som bara måste ner på ett papper eller här. Å andra sidan har jag små lappar, och A4-papper lite här och var där små stilla tankar och texter uppenbarar sig, men dom blir aldrig till något sammanhängande direkt. Det blir ju bara flummigt. Skulle jag skriva ner alla dom på ett och samma ställe, ex här, hade det nog knackat nån fancy doktor på dörren och undrat hur jag egentligen mådde. =)
Nåväl, så vad har hänt egentligen. Jag gjorde en sammanfattning häromdagen faktiskt. Det har ju trots allt blivit ett nytt år. 2013 liksom.
Jag minns när jag 2011 skrev att 2012 skulle bli mitt år. Ett år av förändringar och nya utmaningar.
Jag lovade mig själv att det inte skulle handla om nåt tramsigt nyårslöfte som ex mer träning, äta sunt och sånt där, utan mer om personlig förändring.
Jag hade inte direkt någon plan för hur det skulle se ut direkt, det har jag sällan, men jag hade en känsla att en förändring av något slag skulle ske, och gudarna ska veta att det förändrades. Inte till det jag någonsin hade tänkt mig, inte på något sätt alls för att vara helt ärlig.
Det här med kärleken och tvåsamheten hade jag ju för längesedan gett upp. Jag hade förlorat tron på att den var till för alla, och jag var en av dem som skulle leva ensam med min dotter och jag var ok med det. Jag trivdes i tanken om ett sådant liv. Jag trodde inte längre på att det fanns sådana där "sagor" av ren och skör kärlek där det bara säger pang från ingenstans och så svävar man omkring på något fluffigt rosa moln, det fanns inte i min värld, och det finns det fortfarande inte - livet ser inte sådant ut, men vad hände? Sagor kan ju faktiskt se ut precis hur som helst, de behöver inte innefatta rosa moln för att vara lyckliga........
I slutet av 2011 träffar jag ett välbekant ansikte ute. Ett ansikte jag sett många ggr förr och ett ansikte som jag för många många år sedan, enda sedan högstadiet, träffade första gången på ett disco där discoröken låg tjock över dansgolvet och färgkombinationen blinkade i takt till Mc Hammer.
Det blev ett kärt återseende och jag erkänner väl att en tanke dök upp i mig, men inte mer än så.
Vi hamnade allt mer ofta på samma ställen och i början av 2012 pratade vi i telefon långt in på nätterna varje dag. Också något som var helt nytt för mig då jag varit totalt ointresserad av något annat än min TV, min säng och min dotter, förutom på helgerna när jag rummlade runt på stan med tjejkompisarna, det var också ganska intressant. =)
Vi började träffas och nu, ett år senare sitter jag här, i en familjesituation tillsammans med just denna man som jag för så många år sedan skulle bli ihop med under tjock discorök, men så blev det ju inte. Uppenbarligen. Under åren har man ju stött ihop och hejjat, men inte mer än så. Visst, en och annan tanke dök säkert upp men jag hade mitt liv, han hade sitt och vi levde två helt skilda liv. Jag var rörig och flackig, tills jag fick barn då jag lugnade ner mig betydligt. Jag hade varken tid, vilja eller lust till något annat än just min flackighet. Jag tyckte den var optimal för mig på den tiden och med all rätt, den har ju gjort mig till den jag är idag, och till vart jag befinner mig i livet just nu.
Jag nästan skäms när jag återberättar en sådan historia för det är en sådan fluffig historia som jag inte tror på egentligen, men se vad som hände. Livet är bra intressant ibland måste jag säga.
Han har tagit min dotter under sina vingar på ett sätt jag aldrig trodde någon skulle göra, eller någon skulle få för den delen heller, men på något sätt känns det som det inte ett enda dugg skrämmande... nu mer. I början ja! Jag var ju ensam om henne i så många år, så ett kontrollbehov har ju naturligt vuxit fram då jag varit ensam om henne och vi levt under mina rutiner och mitt sätt att tänka och uppfostra. Det var mycket som skulle falla på plats. Relationen mellan dem skulle fungera, jag skulle fungera i en relation, han skulle fungera inte bara med mig, utan med en till. En som inte är vuxen och som måste ha uppmärksamhet på ett helt annat plan. Det var så mycket att ta hänsyn till och det har varit en bergoch dalbana många gånger.
En tjej som levt med bara sin mamma skulle plötsligt dela med sig av mig till någon annan, och inte vem som helst, en man!
Jag måste ändå få säga att hon under de flesta omständigheter har funnit sig bra, men visst, det vore konstigt om det fungerade på alla plan direkt från början. Självklart måste hon få reagera, det är ju trots allt hennes liv som även det förändras radikalt, så vem är man att döma en åttaåring som bara levt på ett och ett sätt endast sedan födsel?
Vi har kämpat med sömnlösa nätter, mardrömmar, inte vilja sova ensam och känslan av utanförskap. Många tårar har fällts och man har ibland stannat upp och tänkt: Är det verkligen så här det ska vara? Är det värt det? Allt var mycket behagligare när det bara var hon och jag, är detta äkta kärlek, ska det vara så här jobbigt och ska man verkligen behöva kämpa så här mycket för att få det att fungera? Ibland kändes det bara hopplöst och förtvivlat.
Men dom tankarna försvann lika snabbt som dom kom. Vi har gått i enad trupp i detta, vi har tagit dalarna tillsammans och topparna med storm och det har minst sagt varit ett test på hur starka vi är tillsammans och hur pass stark kärleken är. Det hade lika gärna kunnat gå åt helvetet ganska kvickt om känslorna inte funnits där på ett tillräckligt och rätt sätt men bevisligen finns dom där, för det vi har tillsammans nu som familj är obrytbart. Vi har nog gått genom det svåraste man kan i en " modern familj ". Att i en sådan ny fas av ett förhållande, när livet egentligen skall sväva runt på de där rosa molnen, försöka få familjen att fungera, samtidigt som man flyttar ihop, samtidigt som man får extremt lite sömn, har inte varit lätt på något sätt. När man idag tittar tillbaka på det så är man rätt nöjd trots allt =).
Man får ju inte glömma, att hon är trots allt inte hans biologiska barn, han är inte " tvungen " ( missförstå mig rätt ) att älska henne, det förväntas inte av omvärlden att hon ska älskas av honom, på samma sätt som det förväntas av en biologisk förälder, utan det är en vilja som måste bo i honom för att den kärleken ska växa fram. Det kunde lika gärna varit så, att som aldrig funnit varandra, och då hade med all sannolikhet inte vi heller levt kvar i en relation idag. Men så är det inte. De här två, kärlekarna i mitt liv, delar en fantastisk relation idag. Att se dom tillsammans är helt underbart. Det finns inget bättre.
Självklart går det upp och ner, men det går lika upp och ner med en biologisk förälder som för en bonusförälder, det är livet, inget annat.
Man får inte glömma att vi har valt detta för att vi vill. Vi är inte en familj för att vi måste, utan för att vi vill, och då blir det helt plötsligt så mycket enklare att gå i symbios och leva på kärleken än på något annat. Man behöver liksom inte kämpa på samma sätt på något vis. Låter kanske konstigt, men det känns faktiskt så.
Dock ska man inte glömma, att jag och Christian, är två oerhört starka individer med en oerhört stark vilja och dominans. Vi kan inte alltid vara överens och vi slåss ibland så det slår gnistor omkring oss för att få vår vilja genom. Inte slåss fysiskt så klart, men orden och viljan tar över. Detta kan man se på två sätt eller rättare sagt, behandla på två sätt. Antingen ser man på det som en omöjlighet att mötas, eller så ser man det som en styrka, en fördel då vi aldrig någonsin kommer göra något på halvstång, utan vi krigar tills vi når toppen. På sikt, i ett längre perspektiv, kommer detta gynna oss om vi bara ser till att sköta våra kort rätt längst vägen och inte glömmer bort vad som är viktigt. I stridens hetta är det nog ganska lätt att göra det om man inte stannar upp och tänker på vad man faktiskt lever för och vad man faktiskt krigar om... Det är viktigt. Vi krigar inte för att vi inte möts, vi krigar för att vi vill vara bäst på vårt sätt. Han på sitt, jag på mitt och när vi båda stannar upp, hittar vi det där stället där allt bara faller på plats och vet ni.... det är då det är som absolut allra bäst. Vi nöjer oss aldrig, vi ger inte upp, och det har visat sig på så många sätt. Ett bevis är var vi är, här och nu!
Jag är lycklig lottad på så många sätt, och jag trodde inte det skulle bli så här för mig, eller för vår lilla duo som nu blivit till en trio. Det är en fantastisk känsla som jag älskar mer än något annat. Min familj, jag har en familj som är min egen.. kan ni tänkta er det? Året som gått har varit på många plan oerhört lärorikt och lyckligt. Vi har påbörjat ett liv 2012, och jag ser nu fram mot 2013 och vad det kan innefatta. Härifrån kan det gå hur som helst och jag är sjukt peppad och nedrans nyfiken och kan knappt vänta på att sätta igång, nu nu nu.... Det är nästan så jag nyper mig ibland och undrar om det är på riktigt eller om jag drömmer..... =)
Dagens ord:
" Det är meningslöst att kriga om du på vägen glömmer vad du krigar för. Slå dig inte blodig för sakens skull, slå dig blodig endast om du tror och vill att sårens ärr bleknar av rätt anledning. Allt annat är tjuveri av tid och energi "
Vi hörs!
Kram.
Nåväl, så vad har hänt egentligen. Jag gjorde en sammanfattning häromdagen faktiskt. Det har ju trots allt blivit ett nytt år. 2013 liksom.
Jag minns när jag 2011 skrev att 2012 skulle bli mitt år. Ett år av förändringar och nya utmaningar.
Jag lovade mig själv att det inte skulle handla om nåt tramsigt nyårslöfte som ex mer träning, äta sunt och sånt där, utan mer om personlig förändring.
Jag hade inte direkt någon plan för hur det skulle se ut direkt, det har jag sällan, men jag hade en känsla att en förändring av något slag skulle ske, och gudarna ska veta att det förändrades. Inte till det jag någonsin hade tänkt mig, inte på något sätt alls för att vara helt ärlig.
Det här med kärleken och tvåsamheten hade jag ju för längesedan gett upp. Jag hade förlorat tron på att den var till för alla, och jag var en av dem som skulle leva ensam med min dotter och jag var ok med det. Jag trivdes i tanken om ett sådant liv. Jag trodde inte längre på att det fanns sådana där "sagor" av ren och skör kärlek där det bara säger pang från ingenstans och så svävar man omkring på något fluffigt rosa moln, det fanns inte i min värld, och det finns det fortfarande inte - livet ser inte sådant ut, men vad hände? Sagor kan ju faktiskt se ut precis hur som helst, de behöver inte innefatta rosa moln för att vara lyckliga........
I slutet av 2011 träffar jag ett välbekant ansikte ute. Ett ansikte jag sett många ggr förr och ett ansikte som jag för många många år sedan, enda sedan högstadiet, träffade första gången på ett disco där discoröken låg tjock över dansgolvet och färgkombinationen blinkade i takt till Mc Hammer.
Det blev ett kärt återseende och jag erkänner väl att en tanke dök upp i mig, men inte mer än så.
Vi hamnade allt mer ofta på samma ställen och i början av 2012 pratade vi i telefon långt in på nätterna varje dag. Också något som var helt nytt för mig då jag varit totalt ointresserad av något annat än min TV, min säng och min dotter, förutom på helgerna när jag rummlade runt på stan med tjejkompisarna, det var också ganska intressant. =)
Vi började träffas och nu, ett år senare sitter jag här, i en familjesituation tillsammans med just denna man som jag för så många år sedan skulle bli ihop med under tjock discorök, men så blev det ju inte. Uppenbarligen. Under åren har man ju stött ihop och hejjat, men inte mer än så. Visst, en och annan tanke dök säkert upp men jag hade mitt liv, han hade sitt och vi levde två helt skilda liv. Jag var rörig och flackig, tills jag fick barn då jag lugnade ner mig betydligt. Jag hade varken tid, vilja eller lust till något annat än just min flackighet. Jag tyckte den var optimal för mig på den tiden och med all rätt, den har ju gjort mig till den jag är idag, och till vart jag befinner mig i livet just nu.
Jag nästan skäms när jag återberättar en sådan historia för det är en sådan fluffig historia som jag inte tror på egentligen, men se vad som hände. Livet är bra intressant ibland måste jag säga.
Han har tagit min dotter under sina vingar på ett sätt jag aldrig trodde någon skulle göra, eller någon skulle få för den delen heller, men på något sätt känns det som det inte ett enda dugg skrämmande... nu mer. I början ja! Jag var ju ensam om henne i så många år, så ett kontrollbehov har ju naturligt vuxit fram då jag varit ensam om henne och vi levt under mina rutiner och mitt sätt att tänka och uppfostra. Det var mycket som skulle falla på plats. Relationen mellan dem skulle fungera, jag skulle fungera i en relation, han skulle fungera inte bara med mig, utan med en till. En som inte är vuxen och som måste ha uppmärksamhet på ett helt annat plan. Det var så mycket att ta hänsyn till och det har varit en bergoch dalbana många gånger.
En tjej som levt med bara sin mamma skulle plötsligt dela med sig av mig till någon annan, och inte vem som helst, en man!
Jag måste ändå få säga att hon under de flesta omständigheter har funnit sig bra, men visst, det vore konstigt om det fungerade på alla plan direkt från början. Självklart måste hon få reagera, det är ju trots allt hennes liv som även det förändras radikalt, så vem är man att döma en åttaåring som bara levt på ett och ett sätt endast sedan födsel?
Vi har kämpat med sömnlösa nätter, mardrömmar, inte vilja sova ensam och känslan av utanförskap. Många tårar har fällts och man har ibland stannat upp och tänkt: Är det verkligen så här det ska vara? Är det värt det? Allt var mycket behagligare när det bara var hon och jag, är detta äkta kärlek, ska det vara så här jobbigt och ska man verkligen behöva kämpa så här mycket för att få det att fungera? Ibland kändes det bara hopplöst och förtvivlat.
Men dom tankarna försvann lika snabbt som dom kom. Vi har gått i enad trupp i detta, vi har tagit dalarna tillsammans och topparna med storm och det har minst sagt varit ett test på hur starka vi är tillsammans och hur pass stark kärleken är. Det hade lika gärna kunnat gå åt helvetet ganska kvickt om känslorna inte funnits där på ett tillräckligt och rätt sätt men bevisligen finns dom där, för det vi har tillsammans nu som familj är obrytbart. Vi har nog gått genom det svåraste man kan i en " modern familj ". Att i en sådan ny fas av ett förhållande, när livet egentligen skall sväva runt på de där rosa molnen, försöka få familjen att fungera, samtidigt som man flyttar ihop, samtidigt som man får extremt lite sömn, har inte varit lätt på något sätt. När man idag tittar tillbaka på det så är man rätt nöjd trots allt =).
Man får ju inte glömma, att hon är trots allt inte hans biologiska barn, han är inte " tvungen " ( missförstå mig rätt ) att älska henne, det förväntas inte av omvärlden att hon ska älskas av honom, på samma sätt som det förväntas av en biologisk förälder, utan det är en vilja som måste bo i honom för att den kärleken ska växa fram. Det kunde lika gärna varit så, att som aldrig funnit varandra, och då hade med all sannolikhet inte vi heller levt kvar i en relation idag. Men så är det inte. De här två, kärlekarna i mitt liv, delar en fantastisk relation idag. Att se dom tillsammans är helt underbart. Det finns inget bättre.
Självklart går det upp och ner, men det går lika upp och ner med en biologisk förälder som för en bonusförälder, det är livet, inget annat.
Man får inte glömma att vi har valt detta för att vi vill. Vi är inte en familj för att vi måste, utan för att vi vill, och då blir det helt plötsligt så mycket enklare att gå i symbios och leva på kärleken än på något annat. Man behöver liksom inte kämpa på samma sätt på något vis. Låter kanske konstigt, men det känns faktiskt så.
Dock ska man inte glömma, att jag och Christian, är två oerhört starka individer med en oerhört stark vilja och dominans. Vi kan inte alltid vara överens och vi slåss ibland så det slår gnistor omkring oss för att få vår vilja genom. Inte slåss fysiskt så klart, men orden och viljan tar över. Detta kan man se på två sätt eller rättare sagt, behandla på två sätt. Antingen ser man på det som en omöjlighet att mötas, eller så ser man det som en styrka, en fördel då vi aldrig någonsin kommer göra något på halvstång, utan vi krigar tills vi når toppen. På sikt, i ett längre perspektiv, kommer detta gynna oss om vi bara ser till att sköta våra kort rätt längst vägen och inte glömmer bort vad som är viktigt. I stridens hetta är det nog ganska lätt att göra det om man inte stannar upp och tänker på vad man faktiskt lever för och vad man faktiskt krigar om... Det är viktigt. Vi krigar inte för att vi inte möts, vi krigar för att vi vill vara bäst på vårt sätt. Han på sitt, jag på mitt och när vi båda stannar upp, hittar vi det där stället där allt bara faller på plats och vet ni.... det är då det är som absolut allra bäst. Vi nöjer oss aldrig, vi ger inte upp, och det har visat sig på så många sätt. Ett bevis är var vi är, här och nu!
Jag är lycklig lottad på så många sätt, och jag trodde inte det skulle bli så här för mig, eller för vår lilla duo som nu blivit till en trio. Det är en fantastisk känsla som jag älskar mer än något annat. Min familj, jag har en familj som är min egen.. kan ni tänkta er det? Året som gått har varit på många plan oerhört lärorikt och lyckligt. Vi har påbörjat ett liv 2012, och jag ser nu fram mot 2013 och vad det kan innefatta. Härifrån kan det gå hur som helst och jag är sjukt peppad och nedrans nyfiken och kan knappt vänta på att sätta igång, nu nu nu.... Det är nästan så jag nyper mig ibland och undrar om det är på riktigt eller om jag drömmer..... =)
Dagens ord:
" Det är meningslöst att kriga om du på vägen glömmer vad du krigar för. Slå dig inte blodig för sakens skull, slå dig blodig endast om du tror och vill att sårens ärr bleknar av rätt anledning. Allt annat är tjuveri av tid och energi "
Vi hörs!
Kram.
tisdag 18 september 2012
Det som göms men aldrig glöms.
Det finns vissa saker i ens liv man aldrig glömmer. Man kanske inte tänker på det dagligen, på månader eller år, men ibland poppar det upp när man hamnar i situationer som påminner om den man själv varit i.
Ett exempel är saker från ens barndom. Lukter som påminner om en stad man varit i, smaker som fick en att vilja kräkas av bara tanken att smaka det igen. Ex banankrämen hos tandläkaren. Den där gula korniga konsistensen som spred sig i hela munnen och man fick inte äta eller dricka på timmar efter besöket. Fy, jag kan fortfarande känna smaken av bara tanken.
Eller lukten av gympasal och den där gröna mattans odör av hundratals ungars svett.
Poängen är att man gömmer det i minnet men man glömmer aldrig.
Jag minns min lågstadielärare väldigt tydligt. Jag minns att jag var vansinnigt rädd för henne och tyckte att hon var den strängaste kvinna jag någonsin stött på i mitt liv. Jag minns när man satt och skrev Alfabetet med stora och små bokstäver och man skulle hålla sig på linjen. Skulle man hamna lite nedanför eller eventuellt råka skriva lite lutande åt ena eller andra hållet, så fick man börja om. Rädslan att gå fram till katedern och visa upp det man skrivit var ju överväldigande. Bara tanken att se hennes långa smala fingrar med de cerisrosa spetsiga naglarna greppa suddigummit och bara sudda så hela skrivbordet skakade var bara den absolut värsta känslan och man ville verkligen göra rätt för att undvika att alla tittade på en när man skamligt fick gå tillbaka på sin plats och skriva om.
Jag blev varse om detta idag när jag och Tilda satt och pratade om skolan. Jag frågade vad de gjorde när de hade svenska, matte och vad som var roligast med skolan. Hon hade så klart massvis av exempel att komma med och väldigt utförliga sådana. Dock var hon noga med att berätta de sakerna hon tyckte var mindre kul. Ex att stå på rakt led i matkön för att undvika att behöva stå för länge och att få skäll för att det tramsas i kön. Eller vikarien som slog med linjalen i skrivbordet när man inte är tyst, eller toaletterna som är så äckliga att hon håller sig tills hon kommer hem för att undvika att gå in dit.
Jag kan verkligen förstå henne på alla plan och jag känner med henne. Jag vet också att det är sådana här saker som kommer följa henne för alltid, liksom det gjort för mig. Självklart är det ganska angenäma saker och det är ju inte livsavgörande på något sätt, men dock.
En annan sak som jag vet hon jämt kommer bära med sig är alla de läkarbesök hon fått gå genom när hon var liten och hade problem med sin mage. Där om någon gång är det viktigt att man stöter på rätt person vid rätt tillfälle. Vi hade dock inte den turen utan fick en urusel läkare ( professor ) med allt för högt IQ som saknade all form av pedagogik. Han förstörde så väldigt mycket, vilket gjorde att bara ordet sjukhus eller doktor fick henne i fullständig panik. Det var ett rent helvete att försöka få henne att acceptera det faktum att hon var tvungen att gå för att bli frisk.
Jag valde efter ett tag byta till en privat klinik i hopp om att det skulle bli bättre. Inte bara för den sakens skull utan även för att vi fick så dålig hjälp av sjukhuset.
Vid första besöket på nya kliniken, möts vi av en liten kortvuxen man, iklädd jeans och en tröja med ett stort Bamsehuvud tryckt på bröstet, och han kastar en studsboll genom hela korridoren till henne. Utan att ens titta på mig, sätter han sig ner på golvet och börjar rulla bollen med henne. Detta var hennes nya doktor och idag älskar hon att gå dit. Helt rätt agerat, fokus på henne och ingen farlig vit rock med stetoskop runt halsen. Det lämnade henne med ett helt annat förtroende vilket var avgörande just då och är än idag. Jag kan inte vara mer än tacksam för den människan och för vad han gjort för Tilda och för oss som familj. Helt underbar person och jag är så glad att Tilda kommer bära med sig honom i sitt minne. Där har han verkligen gjort sig förtjänt att vara.
Alla dessa intryck och upplevelser sätter ju på något vis prägel för ens framtid och man glömmer aldrig situationer, man bara gömmer dem lite, på både gott och ont. Vissa saker bär man med sig och har nytta av, vissa skulle man vilja vara förutan, men dock, oavsett situation, är alla dessa en lärdom.
Dagens ord:
" Ett barn är en ovetande varelse tills du lär dem hur det ska vara, så var varsam, det du lär är det dem kommer leva efter "
Vi hörs!
Kram!
Ett exempel är saker från ens barndom. Lukter som påminner om en stad man varit i, smaker som fick en att vilja kräkas av bara tanken att smaka det igen. Ex banankrämen hos tandläkaren. Den där gula korniga konsistensen som spred sig i hela munnen och man fick inte äta eller dricka på timmar efter besöket. Fy, jag kan fortfarande känna smaken av bara tanken.
Eller lukten av gympasal och den där gröna mattans odör av hundratals ungars svett.
Poängen är att man gömmer det i minnet men man glömmer aldrig.
Jag minns min lågstadielärare väldigt tydligt. Jag minns att jag var vansinnigt rädd för henne och tyckte att hon var den strängaste kvinna jag någonsin stött på i mitt liv. Jag minns när man satt och skrev Alfabetet med stora och små bokstäver och man skulle hålla sig på linjen. Skulle man hamna lite nedanför eller eventuellt råka skriva lite lutande åt ena eller andra hållet, så fick man börja om. Rädslan att gå fram till katedern och visa upp det man skrivit var ju överväldigande. Bara tanken att se hennes långa smala fingrar med de cerisrosa spetsiga naglarna greppa suddigummit och bara sudda så hela skrivbordet skakade var bara den absolut värsta känslan och man ville verkligen göra rätt för att undvika att alla tittade på en när man skamligt fick gå tillbaka på sin plats och skriva om.
Jag blev varse om detta idag när jag och Tilda satt och pratade om skolan. Jag frågade vad de gjorde när de hade svenska, matte och vad som var roligast med skolan. Hon hade så klart massvis av exempel att komma med och väldigt utförliga sådana. Dock var hon noga med att berätta de sakerna hon tyckte var mindre kul. Ex att stå på rakt led i matkön för att undvika att behöva stå för länge och att få skäll för att det tramsas i kön. Eller vikarien som slog med linjalen i skrivbordet när man inte är tyst, eller toaletterna som är så äckliga att hon håller sig tills hon kommer hem för att undvika att gå in dit.
Jag kan verkligen förstå henne på alla plan och jag känner med henne. Jag vet också att det är sådana här saker som kommer följa henne för alltid, liksom det gjort för mig. Självklart är det ganska angenäma saker och det är ju inte livsavgörande på något sätt, men dock.
En annan sak som jag vet hon jämt kommer bära med sig är alla de läkarbesök hon fått gå genom när hon var liten och hade problem med sin mage. Där om någon gång är det viktigt att man stöter på rätt person vid rätt tillfälle. Vi hade dock inte den turen utan fick en urusel läkare ( professor ) med allt för högt IQ som saknade all form av pedagogik. Han förstörde så väldigt mycket, vilket gjorde att bara ordet sjukhus eller doktor fick henne i fullständig panik. Det var ett rent helvete att försöka få henne att acceptera det faktum att hon var tvungen att gå för att bli frisk.
Jag valde efter ett tag byta till en privat klinik i hopp om att det skulle bli bättre. Inte bara för den sakens skull utan även för att vi fick så dålig hjälp av sjukhuset.
Vid första besöket på nya kliniken, möts vi av en liten kortvuxen man, iklädd jeans och en tröja med ett stort Bamsehuvud tryckt på bröstet, och han kastar en studsboll genom hela korridoren till henne. Utan att ens titta på mig, sätter han sig ner på golvet och börjar rulla bollen med henne. Detta var hennes nya doktor och idag älskar hon att gå dit. Helt rätt agerat, fokus på henne och ingen farlig vit rock med stetoskop runt halsen. Det lämnade henne med ett helt annat förtroende vilket var avgörande just då och är än idag. Jag kan inte vara mer än tacksam för den människan och för vad han gjort för Tilda och för oss som familj. Helt underbar person och jag är så glad att Tilda kommer bära med sig honom i sitt minne. Där har han verkligen gjort sig förtjänt att vara.
Alla dessa intryck och upplevelser sätter ju på något vis prägel för ens framtid och man glömmer aldrig situationer, man bara gömmer dem lite, på både gott och ont. Vissa saker bär man med sig och har nytta av, vissa skulle man vilja vara förutan, men dock, oavsett situation, är alla dessa en lärdom.
Dagens ord:
" Ett barn är en ovetande varelse tills du lär dem hur det ska vara, så var varsam, det du lär är det dem kommer leva efter "
Vi hörs!
Kram!
fredag 14 september 2012
Greppar kjolkanterna och niger.
Till Er:
Jag vill ta tillfället i akt i detta inlägg att rikta ett STORT tack till Er alla som visar intresset för att läsa min blogg, och framför allt tar Er tiden att göra det. Det betyder så enormt mycket för mig, och jag blir alldeles varm i själen min när jag ser hur många som faktiskt läser och besöker min sida.
Jag hade inte för avsikt när jag började blogga att jag skulle publicera det offentligt utan ville ha den mer som en avlastning för tankar och funderingar, endast för eget syfte.
Dock innehåller mina inlägg mycket tankar om livet, situationer och tankar som ibland kan uppfattas djupa och kanske ibland tom lite flummiga, men jag skriver endast om det som bor i mig, i min kropp och i mitt inre.
Att uttrycka mig i skrift, eller genom sång och musik får mig att må bra. Jag får utlopp för det som man kanske inte för en diskussion verbalt öga mot öga om så ofta och det är en frigörande känsla att få skriva av sig. För mig är det så all fall.
När jag bestämde mig för att publicera detta offentligt var jag ju i ärlighetens namn ganska nervös och lite rädd för hur det skulle uppfattas men jag tänkte även: Äh vad fasen, antingen gillar man det, eller så gör man inte. Det är ju faktiskt frivilligt att gå in hit och läsa. En blogg är ju inte till för alla.
Många gånger kan jag ju bli väldigt personlig i mina inlägg, och ibland snudda vid sånt som många kanske tänker på men inte säger, och ibland kan det vara saker människor kanske inte alls håller med om. Jag vill dock betona, att jag inte en enda gång har tänkt på att publicera detta endast för att få folks fokus, utan jag gör detta för att det betyder något för mig. Om jag sedan kan påverka andra människor på ett positivt sätt, är endast en bonus.
Som jag i mitt tidigare inlägg nämnde, så är detta något jag brinner för. Detta är jag, och jag älskar att få uttrycka mig på detta vis. Det är så enormt frigörande och känslan när man sätter punkt efter sista meningen är så skön att det går knappt att förkla. Det är en mycket speciell känsla.
Jag har sedan 2008 bloggat här inne, och inte förrän nu har jag velat, och vågat publicera. För Er som vill läsa tidigare inlägg så finns dessa under just " Äldre inlägg " Eller i sidpanelen till höger under min profilbild.
När jag för första gången nådde över 100 läsare på ett inlägg fick jag en chock! Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara SÅ många som fann detta intressant eller värdefullt. Aldrig. Men ack så fel jag hade.
Jag har idag mellan 50-200 läsare på varje inlägg och det är en fantastiskt känsla och jag blir så fruktansvärt glad! Det värmer verkligen.
Ett STORT tack till Er alla! Ni är guld värda för mig!
Jag hoppas att jag i fortsättningen kommer att kunna bibehålla Ert intresse för min blogg!
Tusen tack!
Dagens ord:
" Tacksamhet "
Vi hörs! ( Hoppas jag =) )
Kram!
Jag vill ta tillfället i akt i detta inlägg att rikta ett STORT tack till Er alla som visar intresset för att läsa min blogg, och framför allt tar Er tiden att göra det. Det betyder så enormt mycket för mig, och jag blir alldeles varm i själen min när jag ser hur många som faktiskt läser och besöker min sida.
Jag hade inte för avsikt när jag började blogga att jag skulle publicera det offentligt utan ville ha den mer som en avlastning för tankar och funderingar, endast för eget syfte.
Dock innehåller mina inlägg mycket tankar om livet, situationer och tankar som ibland kan uppfattas djupa och kanske ibland tom lite flummiga, men jag skriver endast om det som bor i mig, i min kropp och i mitt inre.
Att uttrycka mig i skrift, eller genom sång och musik får mig att må bra. Jag får utlopp för det som man kanske inte för en diskussion verbalt öga mot öga om så ofta och det är en frigörande känsla att få skriva av sig. För mig är det så all fall.
När jag bestämde mig för att publicera detta offentligt var jag ju i ärlighetens namn ganska nervös och lite rädd för hur det skulle uppfattas men jag tänkte även: Äh vad fasen, antingen gillar man det, eller så gör man inte. Det är ju faktiskt frivilligt att gå in hit och läsa. En blogg är ju inte till för alla.
Många gånger kan jag ju bli väldigt personlig i mina inlägg, och ibland snudda vid sånt som många kanske tänker på men inte säger, och ibland kan det vara saker människor kanske inte alls håller med om. Jag vill dock betona, att jag inte en enda gång har tänkt på att publicera detta endast för att få folks fokus, utan jag gör detta för att det betyder något för mig. Om jag sedan kan påverka andra människor på ett positivt sätt, är endast en bonus.
Som jag i mitt tidigare inlägg nämnde, så är detta något jag brinner för. Detta är jag, och jag älskar att få uttrycka mig på detta vis. Det är så enormt frigörande och känslan när man sätter punkt efter sista meningen är så skön att det går knappt att förkla. Det är en mycket speciell känsla.
Jag har sedan 2008 bloggat här inne, och inte förrän nu har jag velat, och vågat publicera. För Er som vill läsa tidigare inlägg så finns dessa under just " Äldre inlägg " Eller i sidpanelen till höger under min profilbild.
När jag för första gången nådde över 100 läsare på ett inlägg fick jag en chock! Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara SÅ många som fann detta intressant eller värdefullt. Aldrig. Men ack så fel jag hade.
Jag har idag mellan 50-200 läsare på varje inlägg och det är en fantastiskt känsla och jag blir så fruktansvärt glad! Det värmer verkligen.
Ett STORT tack till Er alla! Ni är guld värda för mig!
Jag hoppas att jag i fortsättningen kommer att kunna bibehålla Ert intresse för min blogg!
Tusen tack!
Dagens ord:
" Tacksamhet "
Vi hörs! ( Hoppas jag =) )
Kram!
onsdag 12 september 2012
Jag vill göra, men gör inte.
Så har vi det här med mod. Mod, mod och mod. Jag tillhör den typen av människa som har så jädra bra råd till andra och har många som gärna kommer till mig och vill ha vägledning. Nog för att jag besitter en erfarenhet, och har en del goda sådana att ge på många olika vis och delar gärna med mig om det kan hjälpa till det bättre, men vad händer med att följa sina egna råd? Gör man nånsin det?
Ja det gör man kanske i vardagen, i olika situationer av små eller större slag, men när det kommer till de verkligen stora sakerna - gör man det man råder andra till att göra?
Jag har en dröm. Jag har ett behov. Jag har en känsla, Jag besitter en talang.
Vad gör jag av allt det? Jo.... ingenting! Just .... ingenting. Inget storslaget alla fall. Jag lever upp till min dröm ibland, på mindre tillställningar, jag visar min talang inför få människor, jag uttrycker min känsla i mitt inre, i tysthet, inför mig själv.
Än så länge har detta fungerat utmärkt, och jag kan lätt och ledigt leva på att få uttrycka mig under just den lilla stunden... fram till nu.. eller igår... eller förra månaden, inte vet jag. Det kanske har bott i mig en längre tid, men jag kanske har grävt ner det lika snabbt som känslan kommit. Känslan av att jag inte tycker det räcker med att bara göra det där lilla av det. Men det blir ju mer och mer tydligt vad jag är satt på denna jord för att göra.
Det är en sådan svår värld det där, den estetiska världen. Man måste vara unik på så många sätt för att lyckas. Man måste besitta något ingen annan gör och man måste ha DET.
Ibland undrar man ju vem som bestämmer om man har just DET eller inte. Är det en jury? Eller är det människor runt dig eller är det du själv?
Min dröm är att få uttrycka mig i min musik, eller i min skrift, eller kanske tom i en kombination. Jag vill så mycket med det, men jag vet inte hur. Jag vet inte heller om jag har vad som krävs för att lyckas i den världen. Nog är jag inte helt talanglös, eller helt ute och reser när det kommer till vad jag kan eller om jag är bra på det... men är jag tillräckligt bra? Där kommer modet in. Ska jag sitta här och tycka jag är bra på det jag gör, och nöja mig med det i den utsträckning som finns nu, eller ska jag ta steget och verkligen prova mig fram? Än så länge har ju modet stått i vägen för mig, men känslan har knuffat på och sagt: Gör det, och gör det innan det är för sent, du kan - medans modet säger: Nej, gör det inte, det kommer inte gå.
Kanske handlar det inte bara om mod, det handlar även om självförtroende just i den situationen. Självförtroende äger jag, när det kommer till allt annat i livet mitt, men just det, där är jag svag. Svagare än svagast för att vara helt ärligt.
Jag tror det handlar om att jag vill detta så sjukt mycket, jag har levt med viljan hela livet, det har funnits som en malande grej i mig sedan jag föddes men vad händer om jag inte lyckas? Vem är jag då och vad ska jag då göra till MITT i livet? Jag har ju inget annat än det som jag så hemskt gärna vill göra. Jag har ju ingen annan talang. Det är liksom inte som att jag kan välja och vraka bland talanger och kunskap. Och vad händer om någon tar det ifrån mig?
Självklart kan jag ju gå tillbaka och fortsätta med det jag gör nu, men frågan är om motivationen hålls vid liv när man fått veta att man inte duger, eller man kanske inte är bra nog för den världen. Är det ens lönt att fortsätta? Det är min absolut största rädsla, att behöva känna så. Att tappa känslan för det. Det är ju den jag går runt på, det är den jag andas.
Jag antar att en del glädjs av min estetiska ådra, och jag påverkar säkert någon på ett eller annat sätt och det är jag glad för, för det är ju faktiskt även det jag andas och går runt på. Att få glädja andra är ju det mest fantastiska jag vet!
Nåväl, man kan vända och vrida på detta hur mycket som helst och till förbannelse. Tro mig jag har vänt och vridit och varit förbannad ett ex antal ggr men, jag kommer nog fram till något när tiden är mogen och när saker bara precis faller på plats framför fötterna på mig, det brukar saker och ting göra när jag får bo in mig och landa lite i min tanke och själ. Allt har sin tid, jag ska bara förvalta den på bästa sätt under tiden tills jag hittar vägen som är byggd för just lilla mig =)
Dagens ord:
" Lyssna på dina egna råd, handla efter dem, för hur ska du annars kunna förmedla dem vidare? "
Vi hörs!
Kram!
Ja det gör man kanske i vardagen, i olika situationer av små eller större slag, men när det kommer till de verkligen stora sakerna - gör man det man råder andra till att göra?
Jag har en dröm. Jag har ett behov. Jag har en känsla, Jag besitter en talang.
Vad gör jag av allt det? Jo.... ingenting! Just .... ingenting. Inget storslaget alla fall. Jag lever upp till min dröm ibland, på mindre tillställningar, jag visar min talang inför få människor, jag uttrycker min känsla i mitt inre, i tysthet, inför mig själv.
Än så länge har detta fungerat utmärkt, och jag kan lätt och ledigt leva på att få uttrycka mig under just den lilla stunden... fram till nu.. eller igår... eller förra månaden, inte vet jag. Det kanske har bott i mig en längre tid, men jag kanske har grävt ner det lika snabbt som känslan kommit. Känslan av att jag inte tycker det räcker med att bara göra det där lilla av det. Men det blir ju mer och mer tydligt vad jag är satt på denna jord för att göra.
Det är en sådan svår värld det där, den estetiska världen. Man måste vara unik på så många sätt för att lyckas. Man måste besitta något ingen annan gör och man måste ha DET.
Ibland undrar man ju vem som bestämmer om man har just DET eller inte. Är det en jury? Eller är det människor runt dig eller är det du själv?
Min dröm är att få uttrycka mig i min musik, eller i min skrift, eller kanske tom i en kombination. Jag vill så mycket med det, men jag vet inte hur. Jag vet inte heller om jag har vad som krävs för att lyckas i den världen. Nog är jag inte helt talanglös, eller helt ute och reser när det kommer till vad jag kan eller om jag är bra på det... men är jag tillräckligt bra? Där kommer modet in. Ska jag sitta här och tycka jag är bra på det jag gör, och nöja mig med det i den utsträckning som finns nu, eller ska jag ta steget och verkligen prova mig fram? Än så länge har ju modet stått i vägen för mig, men känslan har knuffat på och sagt: Gör det, och gör det innan det är för sent, du kan - medans modet säger: Nej, gör det inte, det kommer inte gå.
Kanske handlar det inte bara om mod, det handlar även om självförtroende just i den situationen. Självförtroende äger jag, när det kommer till allt annat i livet mitt, men just det, där är jag svag. Svagare än svagast för att vara helt ärligt.
Jag tror det handlar om att jag vill detta så sjukt mycket, jag har levt med viljan hela livet, det har funnits som en malande grej i mig sedan jag föddes men vad händer om jag inte lyckas? Vem är jag då och vad ska jag då göra till MITT i livet? Jag har ju inget annat än det som jag så hemskt gärna vill göra. Jag har ju ingen annan talang. Det är liksom inte som att jag kan välja och vraka bland talanger och kunskap. Och vad händer om någon tar det ifrån mig?
Självklart kan jag ju gå tillbaka och fortsätta med det jag gör nu, men frågan är om motivationen hålls vid liv när man fått veta att man inte duger, eller man kanske inte är bra nog för den världen. Är det ens lönt att fortsätta? Det är min absolut största rädsla, att behöva känna så. Att tappa känslan för det. Det är ju den jag går runt på, det är den jag andas.
Jag antar att en del glädjs av min estetiska ådra, och jag påverkar säkert någon på ett eller annat sätt och det är jag glad för, för det är ju faktiskt även det jag andas och går runt på. Att få glädja andra är ju det mest fantastiska jag vet!
Nåväl, man kan vända och vrida på detta hur mycket som helst och till förbannelse. Tro mig jag har vänt och vridit och varit förbannad ett ex antal ggr men, jag kommer nog fram till något när tiden är mogen och när saker bara precis faller på plats framför fötterna på mig, det brukar saker och ting göra när jag får bo in mig och landa lite i min tanke och själ. Allt har sin tid, jag ska bara förvalta den på bästa sätt under tiden tills jag hittar vägen som är byggd för just lilla mig =)
Dagens ord:
" Lyssna på dina egna råd, handla efter dem, för hur ska du annars kunna förmedla dem vidare? "
Vi hörs!
Kram!
måndag 27 augusti 2012
Foppatofflornas Palma.
Jag brukar för det mesta skriva om ganska djupa saker och saker som jag tror människor tänker på och förhoppningsvis känner igen sig i. Denna gången känner jag inte alls för det, utan tänker skriva om nåt helt annat. Jag säger bara en sak: IKEA.
Det måste vara ett av jordens värsta ställen att befinna sig på. Visst det har väl sina fördelar och man kan fynda även där men helt allvarligt? Bara känslan när man ställer bilen på den som alltid överfyllda parkeringen slår tanken en alltid, och jag menar alltid: Guuuud vad mycket människor, ska vi verkligen gå in? Hur ofta har Ni kommit till parkeringen och det har varit nästan tomt? Ja kanske om man kommer 10 min innan de öppnar möjligtvis men hur ofta inträffar det?
Man kör dock aldrig därifrån bara för att det är mycket folk utan man måste ju så klart in enbart för att man tagit sig hela vägen dit.
Väl inne ska man ofta stå i kö för att ens komma upp i rulltrappan ( märk väl, det går inte snabbare om man tar vanliga trappan för där är proppfullt med folk även på den ) och när man väl är uppe tänker man: Ok, vart ska jag börja och vart ska jag ta vägen för att hitta hyllor, sängar eller vad det nu är man ska titta på och eventuellt handla. Nog för att det står skyltat vart man ska, men de sk vägbeskrivningarna undrar jag om de stämmer. Man följer dem slaviskt men tycker aldrig man kommer fram till vart man faktiskt ska. Du ska verkligen genom ALLT för att komma till just det du ska titta på.
Genvägar är inte ens att tala om, det är inte ens lönt att försöka för då hamnar man plötsligt i korvkön istället för vid blommorna. Lika bra att följa strömmen och hoppas på det bästa. Det är ju värre än Fort Nox för allt i världen.
När vi ändå pratar om den där strömmen, så går man där, bakom någon söndagslirare som går i 0,1 km i timmen och som helst ska stanna MITT i gången för att känna på en fårfäll eller plocka upp en slev för att sen lägga tillbaka den igen. Min tanke då: Har du aldrig sett en slev någon gång? Måste du ta upp den och känna på den, och med det stanna upp hela kortegen baksom dig?
För att inte tala om barnvagnar. Inget ont om det, men måste man stanna mitt i allt med sin barnvagn? Det går inte att svänga lite åt sidan för att undvika köbildning från köksavdelningen till sovrumsdelen?
En annan väldigt tillfredställande upplevelse är ju restaurangen. Visst, idéen och konceptet är ju strålande med billig mat och fika för den som gärna vill göra en heldag av Ikeabesöket, men det var ju själva fan vad grisigt det är och för att inte prata om decibellen, barn som kutar omkring BARFOTA ( äckligt ) i en restaurang, och bara vrålar rätt ut. Vart är föräldrarna? Jo dom har placerat sig i de svarta skinnsofforna med en latte i handen och skriver inköpslista till det nya huset. Men skit i att ungarna kubbar runt och skriker och bråkar omkring de som sitter och äter! Det är ju trots allt en restaurang för bövelen!
All ära till lekrummet där man då kan " dumpa " sina barn för att få lite lugn och ro när man går omkring. En timme får barnen vara där, sen ska det hämtas. Jag kan säga så här: Jag har aldrig någonsin hunnit med vad jag ska på Ikea utan att behöva avbryta för att hämta Tilda. ( De få gånger hon velat vara där ) Detta för att det tar en sådan evig tid att komma från punkt A till punkt B. Det är ju trots allt en bra verksamhet för barn som inte vill strösa omkring och kolla lampor, det måste jag säga, men en ganska stressande faktor för föräldrar. Lämna barnen hemma eller välj en annan dag att gå där, för vad händer när lekrummet är fullt - fattar Ni vilken ljudnivå det kan bli på ett barn som har svårt att acceptera det faktum att det inte går att vara där inne just då? Tur man inte har ett sånt barn... då hade jag hellre ätit mask än att gå på Ikea kan jag säga. Phuuuuuuu! Heja Tilda som ändå inte vill vara där, Hon tycker inte om det för att barnen kissar i bollhavet, bara en sådan grej liksom. Personalen kan omöjligt vara överallt, vilket man kan förstå, men det är under all kritik att man inte upptäcker urin bland bollarna förrän ett annat barn måste få det på sig. Nej - heder till Tilda som inte vill, det är min tjej det! =)
För att inte prata om alla fyndiga namn på allt. Rullgardiner: " Tupplur ", Fårfäll: " Ludde ", tallrikar i ett kit tillsammans med vad man nu behöver för att äta: " Praktiskt " eller varför inte en matta: " Ruggig "... jo då så att ehhh.... Det är ju så fyndigt så man kräks lite i munnen.
Nåväl, jag ska inte vara så nu, men jag tycker verkligen det är skitjobbigt att gå där, och jag tar mig endast dit om jag verkligen måste handla något till hemmet. Det är aldrig så att jag åker till Ikea för att spendera dagen som helhet, eller liknande. Fy sjutton säger jag bara. In, går om alla i en rasande fart och plockar åt mig vad jag ska, och ut fortare än kvickt. Det är mitt Ikea-motto. Jag tillhör långt ifrån alla foppatofflel-älskare som strösar omkring och lullar som om det vore en avkopplande dag på Palma.
Visst, inspiration kan man få där, om man är upplagd för det och måste ha sådan, eller möjligen hitta något billigt fynd att fylla ut tomma ytor på.
Nej - Ikea går fetbort, alla dagar i veckan! Tacka vet jag biblioteket.... eller?? Eh... kanske lite av en ytterlighet från min sida, men ni fattar va? =)
Dagens ord eller rätt av sagt, dagens Citat från en sönderstressad mamma i kön:
" Slutar ni inte tjata om glass och korv nu så dör Björne "
Vi hörs!
Kram!
Det måste vara ett av jordens värsta ställen att befinna sig på. Visst det har väl sina fördelar och man kan fynda även där men helt allvarligt? Bara känslan när man ställer bilen på den som alltid överfyllda parkeringen slår tanken en alltid, och jag menar alltid: Guuuud vad mycket människor, ska vi verkligen gå in? Hur ofta har Ni kommit till parkeringen och det har varit nästan tomt? Ja kanske om man kommer 10 min innan de öppnar möjligtvis men hur ofta inträffar det?
Man kör dock aldrig därifrån bara för att det är mycket folk utan man måste ju så klart in enbart för att man tagit sig hela vägen dit.
Väl inne ska man ofta stå i kö för att ens komma upp i rulltrappan ( märk väl, det går inte snabbare om man tar vanliga trappan för där är proppfullt med folk även på den ) och när man väl är uppe tänker man: Ok, vart ska jag börja och vart ska jag ta vägen för att hitta hyllor, sängar eller vad det nu är man ska titta på och eventuellt handla. Nog för att det står skyltat vart man ska, men de sk vägbeskrivningarna undrar jag om de stämmer. Man följer dem slaviskt men tycker aldrig man kommer fram till vart man faktiskt ska. Du ska verkligen genom ALLT för att komma till just det du ska titta på.
Genvägar är inte ens att tala om, det är inte ens lönt att försöka för då hamnar man plötsligt i korvkön istället för vid blommorna. Lika bra att följa strömmen och hoppas på det bästa. Det är ju värre än Fort Nox för allt i världen.
När vi ändå pratar om den där strömmen, så går man där, bakom någon söndagslirare som går i 0,1 km i timmen och som helst ska stanna MITT i gången för att känna på en fårfäll eller plocka upp en slev för att sen lägga tillbaka den igen. Min tanke då: Har du aldrig sett en slev någon gång? Måste du ta upp den och känna på den, och med det stanna upp hela kortegen baksom dig?
För att inte tala om barnvagnar. Inget ont om det, men måste man stanna mitt i allt med sin barnvagn? Det går inte att svänga lite åt sidan för att undvika köbildning från köksavdelningen till sovrumsdelen?
En annan väldigt tillfredställande upplevelse är ju restaurangen. Visst, idéen och konceptet är ju strålande med billig mat och fika för den som gärna vill göra en heldag av Ikeabesöket, men det var ju själva fan vad grisigt det är och för att inte prata om decibellen, barn som kutar omkring BARFOTA ( äckligt ) i en restaurang, och bara vrålar rätt ut. Vart är föräldrarna? Jo dom har placerat sig i de svarta skinnsofforna med en latte i handen och skriver inköpslista till det nya huset. Men skit i att ungarna kubbar runt och skriker och bråkar omkring de som sitter och äter! Det är ju trots allt en restaurang för bövelen!
All ära till lekrummet där man då kan " dumpa " sina barn för att få lite lugn och ro när man går omkring. En timme får barnen vara där, sen ska det hämtas. Jag kan säga så här: Jag har aldrig någonsin hunnit med vad jag ska på Ikea utan att behöva avbryta för att hämta Tilda. ( De få gånger hon velat vara där ) Detta för att det tar en sådan evig tid att komma från punkt A till punkt B. Det är ju trots allt en bra verksamhet för barn som inte vill strösa omkring och kolla lampor, det måste jag säga, men en ganska stressande faktor för föräldrar. Lämna barnen hemma eller välj en annan dag att gå där, för vad händer när lekrummet är fullt - fattar Ni vilken ljudnivå det kan bli på ett barn som har svårt att acceptera det faktum att det inte går att vara där inne just då? Tur man inte har ett sånt barn... då hade jag hellre ätit mask än att gå på Ikea kan jag säga. Phuuuuuuu! Heja Tilda som ändå inte vill vara där, Hon tycker inte om det för att barnen kissar i bollhavet, bara en sådan grej liksom. Personalen kan omöjligt vara överallt, vilket man kan förstå, men det är under all kritik att man inte upptäcker urin bland bollarna förrän ett annat barn måste få det på sig. Nej - heder till Tilda som inte vill, det är min tjej det! =)
För att inte prata om alla fyndiga namn på allt. Rullgardiner: " Tupplur ", Fårfäll: " Ludde ", tallrikar i ett kit tillsammans med vad man nu behöver för att äta: " Praktiskt " eller varför inte en matta: " Ruggig "... jo då så att ehhh.... Det är ju så fyndigt så man kräks lite i munnen.
Nåväl, jag ska inte vara så nu, men jag tycker verkligen det är skitjobbigt att gå där, och jag tar mig endast dit om jag verkligen måste handla något till hemmet. Det är aldrig så att jag åker till Ikea för att spendera dagen som helhet, eller liknande. Fy sjutton säger jag bara. In, går om alla i en rasande fart och plockar åt mig vad jag ska, och ut fortare än kvickt. Det är mitt Ikea-motto. Jag tillhör långt ifrån alla foppatofflel-älskare som strösar omkring och lullar som om det vore en avkopplande dag på Palma.
Visst, inspiration kan man få där, om man är upplagd för det och måste ha sådan, eller möjligen hitta något billigt fynd att fylla ut tomma ytor på.
Nej - Ikea går fetbort, alla dagar i veckan! Tacka vet jag biblioteket.... eller?? Eh... kanske lite av en ytterlighet från min sida, men ni fattar va? =)
Dagens ord eller rätt av sagt, dagens Citat från en sönderstressad mamma i kön:
" Slutar ni inte tjata om glass och korv nu så dör Björne "
Vi hörs!
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)