Man kan vända och vrida på olika samhälls frågor hur mycket som helst. Man hittar fördelar och nackdelar med allt och hur man än vänder och vrider så finns det inga rätt eller fel. Vi är och förblir människor med olika uppfattningar om saker och vi delar nästan aldrig samma åsikt.
Här om dagen googlade jag ordet " ultraljud " av någon anledning och får upp en fruktansvärd bild. En bild på ett foster som aborterats i en onormalt sen graviditetsvecka som det så uppenbart visade sig. Det var inte illa nog att bilden lagts upp utan att bilden på fostret var så hemsk. Huvudet satt inte på kroppen och inte heller en av pojkens ( som man så tydligt såg att det var ) ena arm. Min första känsla var rent illamående och min andra var vrede. Vem i helvete lägger upp en sån bild och vem i helvete har mage att stå och ta bilden.?? Vad är det för sjuka människor?
Inte nog med det.. man kunde klicka in sig på dennas blogg som nu lagt upp denna bilden och arg som jag var så var jag ju tvungen att se vad fanskapet skriver om...
Under bilden på den vanskapta pojken fanns det en bild på en annan bebis som var insvept i mjuka filtar och som hade en massa nallar och björnar runt sig. Frågan som ställdes till dessa bilder var: Varför får inte alla rätten till liv?
Men vänta lite här nu... VEM ger DIG rätten att lägga upp bilder på ett dött barn? Har inte det avlidna barnet rätt till ett liv utom detta? Och rätt till ett liv utan allmän beskådan? Vart dras skillnaden.?
Det är för mig som att säga; HA HA titta vad han fick som inte du fick.
Jag är varken för eller emot aborter. Jag förstår att det finns omständigheter som gör att en abort kanske är den enda utvägen. Det finns situationer då man väljer det för barnets skull som tex svår sjukdom hos barnet eller kanske en våldtäkt som resulterat i en oönskad graviditet... MEN .. jag har INGEN som helst respekt för den som använder aborten som " den enkla vägen " för att slippa ansvaret. Har man varit så pass ansvarlig mot sig själv att man lägger sig med en annan människa så får man vara beredd på att det kan komma en tredje människa på köpet som inte själv väljer att komma till. Varför beröva dennas liv på dess levnad?
Man ser så många där ute som kämpar så hårt för att få barn.. eller som kanske förlorar ett. Vad händer med dom som ser denna bilden som har kämpat så hårt eller som förlorat ett? Har han/hon tänkt på dom? Har den människan tänkt på andra än sig själv när bloggen eller bilderna lades upp? Eller var detta bara för att bli hörd? Bli hörd på ett dött barns bekostnad? Går man så långt i sin egoism för att få höras? Gör man verkligen det??
Därför blev jag så otroligt berörd när jag såg denna bild. Detta barnet fick inte behålla sitt liv av en eller flera anledningar men för guds skull.. låt barnet få sin ro. Denna pojke valde inte att tas bort och inte heller att bli utlagd på google. Det var någon annan som valde det åt honom, så varför inte bara ge honom den respekten och låta honom få sin ro? Är ett människo liv inte mer värt än så?
Dagens ord:
" Det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än vad det finns efter bröd "
Vi hörs!
Kram!
söndag 29 mars 2009
måndag 16 mars 2009
Vänner.
Man har många typer av vänner runt sig. Det finns dem man har känt sedan barnsben, det finns dem som man lärt känna på vägen och dem som man bara känt i några få månader. Oavsett vilka gestalter dessa har så hade man aldrig klarat sig utan dem.
Dem man känt sen barnsben är ofta ( i vuxen ålder ) dem man pratar mer sällan med på något konstigt vis medans de man lärt känna på vägen är dem man pratar med hela tiden. Även om man håller alla vänner varmt om hjärtat så uppträder vänskapen på olika sätt.
Dem man känt sen man var liten är ju dem man " vet " alltid är där. Man vet att man har en livslång vänskap även om man inte ses eller pratar på samma sätt som man gjorde förr. Människor förändrar och skapar sig olika intressen och det är inte alltid man väljer samma väg i det vuxna livet även om man som barn alltid trodde att man skulle vara tillsammans. Det är man ju på ett sätt men det blir bara annorlunda med åren. Trots detta finns man där för varann.
De man lärt känna på vägen är ofta dem man skapar sig " ungdoms minnen " med. Dom man lever sitt liv genom under de unga åren och dom som kommer att vara med en även i det vuxna livet. Med dessa har man ett annat " minne " med än dem man känt sen dagis . Detta är för att man kanske inte har lika kul åt dagis minnen som man har med ungdoms minnen vilket är ganska naturligt. Dock bär man med sig båda på ett mycket speciellt sätt.
Dem man lär känna i vuxen ålder är dem som alltid kommer att följa en. Dem man har mest gemensamt med. Dem man väljer att spendera sin fria tid med och dem man vänder sig till med sina privata saker. Det är dem som kommer att vara med en tills graven. Så klart kommer ju alla vara med en till graven men på helt olika sätt. På helt olika grunder. Och på varsin plats. Ingen av dina vänner får dela på en plats. Alla har sin egen.
Oavsett vilka av dessa vänner det är så är detta en fantastisk värld att leva i . Det finns ju olika situationer man hamnar i och i de olika situationena väljer man olika vänner av naturliga skäl. Alla av dessa vänner har en egen liten plats i ens hjärta men på olika ställen. Jag kan ju säga att Jag har ett fåtal riktiga vänner medans jag har en massa kompisar. Kompisarna gör ju naturligtvis sitt men Ni måste ju hålla med om att vännerna är nåt alldeles extra. Jag kan räkna min vänner på min ena hand.. men dock så är dessa de bästa jag har och jag hade aldrig klarat mig utan dem.
Jag vill ta tillfället i akt att tacka var och en av Er för att Ni stått ut med mig i alla dessa år och tillstånd.
Jag vill tacka Er för att Ni hjälpt mig bli den jag är och den jag vill vara.
Ni vet vilka Ni är och det känns i hjärtat på Er just nu, det VET jag.
Jag hade kunnat ta vilket straff som helst för Er för jag vet Ni hade gjort detsamma för mig.
Det är inte ofta jag säger det men Jag älskar Er med hela mitt hjärta.
Tack för att Ni finns och tack för att Ni är Ni.
Dagens ord:
" Älska din nästa så som du själv vill bli älskad. "
Vi hörs!
Kram!
Dem man känt sen barnsben är ofta ( i vuxen ålder ) dem man pratar mer sällan med på något konstigt vis medans de man lärt känna på vägen är dem man pratar med hela tiden. Även om man håller alla vänner varmt om hjärtat så uppträder vänskapen på olika sätt.
Dem man känt sen man var liten är ju dem man " vet " alltid är där. Man vet att man har en livslång vänskap även om man inte ses eller pratar på samma sätt som man gjorde förr. Människor förändrar och skapar sig olika intressen och det är inte alltid man väljer samma väg i det vuxna livet även om man som barn alltid trodde att man skulle vara tillsammans. Det är man ju på ett sätt men det blir bara annorlunda med åren. Trots detta finns man där för varann.
De man lärt känna på vägen är ofta dem man skapar sig " ungdoms minnen " med. Dom man lever sitt liv genom under de unga åren och dom som kommer att vara med en även i det vuxna livet. Med dessa har man ett annat " minne " med än dem man känt sen dagis . Detta är för att man kanske inte har lika kul åt dagis minnen som man har med ungdoms minnen vilket är ganska naturligt. Dock bär man med sig båda på ett mycket speciellt sätt.
Dem man lär känna i vuxen ålder är dem som alltid kommer att följa en. Dem man har mest gemensamt med. Dem man väljer att spendera sin fria tid med och dem man vänder sig till med sina privata saker. Det är dem som kommer att vara med en tills graven. Så klart kommer ju alla vara med en till graven men på helt olika sätt. På helt olika grunder. Och på varsin plats. Ingen av dina vänner får dela på en plats. Alla har sin egen.
Oavsett vilka av dessa vänner det är så är detta en fantastisk värld att leva i . Det finns ju olika situationer man hamnar i och i de olika situationena väljer man olika vänner av naturliga skäl. Alla av dessa vänner har en egen liten plats i ens hjärta men på olika ställen. Jag kan ju säga att Jag har ett fåtal riktiga vänner medans jag har en massa kompisar. Kompisarna gör ju naturligtvis sitt men Ni måste ju hålla med om att vännerna är nåt alldeles extra. Jag kan räkna min vänner på min ena hand.. men dock så är dessa de bästa jag har och jag hade aldrig klarat mig utan dem.
Jag vill ta tillfället i akt att tacka var och en av Er för att Ni stått ut med mig i alla dessa år och tillstånd.
Jag vill tacka Er för att Ni hjälpt mig bli den jag är och den jag vill vara.
Ni vet vilka Ni är och det känns i hjärtat på Er just nu, det VET jag.
Jag hade kunnat ta vilket straff som helst för Er för jag vet Ni hade gjort detsamma för mig.
Det är inte ofta jag säger det men Jag älskar Er med hela mitt hjärta.
Tack för att Ni finns och tack för att Ni är Ni.
Dagens ord:
" Älska din nästa så som du själv vill bli älskad. "
Vi hörs!
Kram!
lördag 7 mars 2009
1995
I lågans sken ser jag bilder av mig själv, ljusa slitna jeans ,en långhårig rebell.
Min tonåsvärld var full av förorts romantik, här fanns allt man kunde få och lite till.
En sekund av mitt liv förevigas i polaroid, en tidsepok har sparats i mitt liv.
Kom genom tiderna tillbaks, jag vill ha allt dom åren gav,
då tröst och skratt var dina svar, när vi var oskiljaktiga,
När jag fick vara, din vän.
Snälla ta mig tillbaka till livet vi levde igen.. 1995.
Vi tog ett tåg och skulle åka någonstans, en arena fylldes, förväntningarna brann.
På TV sa dom att han var " en folkets man " och ut i luften sjöng han: " We were born to run "
Alla minnen, alla år, har bleknat bort men satt sitt spår,
och nu står jag här med drömmen från igår.
Kom genom tiderna tillbaks, jag vill ha allt dom åren gav,
då tröst och skratt var dina svar, när vi var oskiljaktiga,
När jag fick vara, din vän.
Snälla ta mig tillbaka till livet vi levde igen..... 1995.
Jag hinner inte stanna kvar, i det som gått förlorat
Men kärleken du gav, den bär jag med mig överallt.
Kom genom tiderna tillbaks, jag vill ha allt dom åren gav,
då tröst och skratt var dina svar, när vi var oskiljaktiga.
När jag fick vara, din vän
Snälla ta mig tillbaka till livet vi levde igen....1995.
Dagen ord:
" Lev livet i nuet, minnena lever kvar men framtiden får vänta "
Vi hörs!
Kram!
Min tonåsvärld var full av förorts romantik, här fanns allt man kunde få och lite till.
En sekund av mitt liv förevigas i polaroid, en tidsepok har sparats i mitt liv.
Kom genom tiderna tillbaks, jag vill ha allt dom åren gav,
då tröst och skratt var dina svar, när vi var oskiljaktiga,
När jag fick vara, din vän.
Snälla ta mig tillbaka till livet vi levde igen.. 1995.
Vi tog ett tåg och skulle åka någonstans, en arena fylldes, förväntningarna brann.
På TV sa dom att han var " en folkets man " och ut i luften sjöng han: " We were born to run "
Alla minnen, alla år, har bleknat bort men satt sitt spår,
och nu står jag här med drömmen från igår.
Kom genom tiderna tillbaks, jag vill ha allt dom åren gav,
då tröst och skratt var dina svar, när vi var oskiljaktiga,
När jag fick vara, din vän.
Snälla ta mig tillbaka till livet vi levde igen..... 1995.
Jag hinner inte stanna kvar, i det som gått förlorat
Men kärleken du gav, den bär jag med mig överallt.
Kom genom tiderna tillbaks, jag vill ha allt dom åren gav,
då tröst och skratt var dina svar, när vi var oskiljaktiga.
När jag fick vara, din vän
Snälla ta mig tillbaka till livet vi levde igen....1995.
Dagen ord:
" Lev livet i nuet, minnena lever kvar men framtiden får vänta "
Vi hörs!
Kram!
tisdag 3 mars 2009
Från topp till tå.
Vi alla vet ju hur det är att ha dagar då man står framför spegeln och bara tycker att allt är fel. Det finns inte något på en själv man är nöjd med. De som har bruna ögon vill ha blå, de som har blont hår vill vara brunett och de som har krulligt hår vill ha rakt.
När man hittar de där kilona som inte skulle varit där, eller när man tom skulle önska att det rent av fanns fler av dom.
Så klart är dom dagarna helt värdelösa och man önskar att man var i den där idealkroppen istället för i sin egen. Alla människor tänker så. Alla har vi dom dagarna.
Jag såg ett program om människor som överlevt olika former av trauman häromdagen. Bla handlade det om en kvinna som en gång varit en framgångsrik modell och som hade vunnit skönhetstävlingar osv. För ett par år sedan var hon med om en bilolycka som gjorde att hon blev brännskadad från topp till tå och som gjorde att hon fick amputera båda bena. Hon genomgick operation efter operation för att rekonstruera ett nytt ansikte för att hon skulle få en någorlunda levnads standard. Hon hade tappat allt sitt hår eftersom kroppen chockas så hårt av värmen och hon hade inte så mycket som ett öra kvar. Det var bara två hål in i huvudet. Tänk att vakna upp och se sig själv i spegeln efter något sånt! Skulle man klara det? I hennes fall så var detta en otroligt lång väg och naturligtvis drabbades hon enormt hårt men hon var alla fall vid liv. När jag tittade på henne så kunde jag inte hjälpa att tänka: Men herregud.. hur ska hon någonsin kunna leva ett normalt liv. Hon kommer ju alltid bli utstirrad och alltid vara " annorlunda " i andras ögon och det kommer alltid att vara någon som tycker synd om henne. Jag undrar om jag inte heller hade dött.
I samma sekund blev jag så arg på mig själv att jag tänkte så för vad är mer värdefullt än livet i sig. Man får inte en andra chans efter en sån grej. Man får bara inte det så vem är jag att vara så ytlig att tänka så?
Här står man och tittar sig i spegeln och tycker att man är botten medans där ligger en annan stackare utan ben och som är totalt skändad men som dock är glad att hon har livet i behåll.
Är jag ytlig och känslolös för att jag tänkte så som jag gjorde? På ett sätt så tycker jag nog att jag var det men på ett annat sätt inte. Det är väl ingen människa i hela världen som hade gått ifrån något sånt och bara ryckt på axlarna och sagt; Äh jag lever alla fall. Det finns inte en enda som inte en enda gång hade tänkt: Nej jag skiter i detta, jag vill inte leva så här.
Jag tror inte det. Jag tror att man hade önskat sig mer än livet om jag ska vara ärlig. Sen så klart så är man nog glad att man ÄR i livet, MEN är det verkligen ett värdigt liv? Är det livskvalitet?
Självklart skulle inte jag såväl som någon annan valt bort livet om man nu fått välja men jag hade nog frågat mig själv mer än en gång om valet hade kommit på tal om jag ska vara ärlig.
Kalla mig ytlig, kalla mig fåfäng, vad Ni vill ... men ställ Er frågan och svara på den i ärlighetens namn: Hade Ni gått oberörd ifrån och sagt till Er själva: Jag lever alla fall och det är allt som betyder något. Hade Ni det? Hade Ni varit obrydda om Ert yttre? Hade Ni gått med huvudet högt och sagt: Jag är glad att jag lever trots att jag saknar ansikte? Jag kan säga att jag inte hade gjort det. Mitt ansikte,mina gener och mina drag utger ju en stor del av mig som person. Hade man förlorat det så hade man ju förlorat en stor del av sig själv.. tycker jag alla fall. Jag är inte här för att spela miss moral utan här för att vara ärlig mot både mig själv och dig och visst låter det jättebra när man säger: Jag bryr mig inte om hur jag ser ut.. jag lever alla fall, men från att säga det högt till att känna det.. ja den vägen tror jag är mycket längre än vad många tror.
Nu är jag inte heller här för att säga att de människor som säger så ljuger eller för att rata dom som verkligen känner så för jag beundrar verkligen de som klarar av att ha det tankesättet men jag tror även att de människorna som är så unika som dem, är väldigt få.
Dagens ord:
" Var ärlig och uppriktig mot dig själv så kommer andra att lägga sin tillit i dina händer "
Vi hörs!
Kram!
När man hittar de där kilona som inte skulle varit där, eller när man tom skulle önska att det rent av fanns fler av dom.
Så klart är dom dagarna helt värdelösa och man önskar att man var i den där idealkroppen istället för i sin egen. Alla människor tänker så. Alla har vi dom dagarna.
Jag såg ett program om människor som överlevt olika former av trauman häromdagen. Bla handlade det om en kvinna som en gång varit en framgångsrik modell och som hade vunnit skönhetstävlingar osv. För ett par år sedan var hon med om en bilolycka som gjorde att hon blev brännskadad från topp till tå och som gjorde att hon fick amputera båda bena. Hon genomgick operation efter operation för att rekonstruera ett nytt ansikte för att hon skulle få en någorlunda levnads standard. Hon hade tappat allt sitt hår eftersom kroppen chockas så hårt av värmen och hon hade inte så mycket som ett öra kvar. Det var bara två hål in i huvudet. Tänk att vakna upp och se sig själv i spegeln efter något sånt! Skulle man klara det? I hennes fall så var detta en otroligt lång väg och naturligtvis drabbades hon enormt hårt men hon var alla fall vid liv. När jag tittade på henne så kunde jag inte hjälpa att tänka: Men herregud.. hur ska hon någonsin kunna leva ett normalt liv. Hon kommer ju alltid bli utstirrad och alltid vara " annorlunda " i andras ögon och det kommer alltid att vara någon som tycker synd om henne. Jag undrar om jag inte heller hade dött.
I samma sekund blev jag så arg på mig själv att jag tänkte så för vad är mer värdefullt än livet i sig. Man får inte en andra chans efter en sån grej. Man får bara inte det så vem är jag att vara så ytlig att tänka så?
Här står man och tittar sig i spegeln och tycker att man är botten medans där ligger en annan stackare utan ben och som är totalt skändad men som dock är glad att hon har livet i behåll.
Är jag ytlig och känslolös för att jag tänkte så som jag gjorde? På ett sätt så tycker jag nog att jag var det men på ett annat sätt inte. Det är väl ingen människa i hela världen som hade gått ifrån något sånt och bara ryckt på axlarna och sagt; Äh jag lever alla fall. Det finns inte en enda som inte en enda gång hade tänkt: Nej jag skiter i detta, jag vill inte leva så här.
Jag tror inte det. Jag tror att man hade önskat sig mer än livet om jag ska vara ärlig. Sen så klart så är man nog glad att man ÄR i livet, MEN är det verkligen ett värdigt liv? Är det livskvalitet?
Självklart skulle inte jag såväl som någon annan valt bort livet om man nu fått välja men jag hade nog frågat mig själv mer än en gång om valet hade kommit på tal om jag ska vara ärlig.
Kalla mig ytlig, kalla mig fåfäng, vad Ni vill ... men ställ Er frågan och svara på den i ärlighetens namn: Hade Ni gått oberörd ifrån och sagt till Er själva: Jag lever alla fall och det är allt som betyder något. Hade Ni det? Hade Ni varit obrydda om Ert yttre? Hade Ni gått med huvudet högt och sagt: Jag är glad att jag lever trots att jag saknar ansikte? Jag kan säga att jag inte hade gjort det. Mitt ansikte,mina gener och mina drag utger ju en stor del av mig som person. Hade man förlorat det så hade man ju förlorat en stor del av sig själv.. tycker jag alla fall. Jag är inte här för att spela miss moral utan här för att vara ärlig mot både mig själv och dig och visst låter det jättebra när man säger: Jag bryr mig inte om hur jag ser ut.. jag lever alla fall, men från att säga det högt till att känna det.. ja den vägen tror jag är mycket längre än vad många tror.
Nu är jag inte heller här för att säga att de människor som säger så ljuger eller för att rata dom som verkligen känner så för jag beundrar verkligen de som klarar av att ha det tankesättet men jag tror även att de människorna som är så unika som dem, är väldigt få.
Dagens ord:
" Var ärlig och uppriktig mot dig själv så kommer andra att lägga sin tillit i dina händer "
Vi hörs!
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)