Nyårsafton 2008 - 00.09 .. har precis firat in det nya året med Tilda. Det blev jordgubbssaft och cerpentiner bakom fönsterrutan i vardagsrummet =). Första nyårsafton hemma på mååånga herrans år! Känns lite egendomligt men ack så mysigt! Ja då va 2008 slut! Dags för nya tag!
Sitter och reflekterar över om man ska ha ett nyårslöfte eller inte. Jag är normalt inte ett fan av nyårslöften i sig men ikväll fick det mig att tänka om.
Man går år efter år och bara är liksom... när det är vår vill man ha sommar när det är sommar vill man ha höst när det är höst vill man ha vinter osv osv.. men vad hände med att leva i nuet? Att ta vara på varenda en liten tid i ens liv? Och inte gå och vänta på något hela tiden? Tänk så mycket man missar genom att bara gå omkring och vänta och hoppas på nåt bättre liksom.
För vad händer om du en dag vaknar upp och får veta att du har 6mån kvar att leva? Vad skulle du göra med den tiden som fanns kvar?
Många hade säkert svarat: Resa till ställen jag aldrig varit på, Gifta mig, säga till dem jag håller av att jag älskar dem, köpa saker jag aldrig skulle köpt innan osv osv.
Men ska det verkligen en tragedi till för att man ska tänka eller göra så? Man gör sällan de saker man verkligen vill pga omständigheter som hindrar en. Men det är bara de omständigheter du själv skapat dig. Det är bara dina egna kedjor som håller dig tillbaka. Det är bara du som har nyckeln till dem, så öppna dem !
Man säger sällan till dem man håller av att man älskar dem pga rädslan att inte få ett gensvar.
Men om man verkligen håller av någon så tycker man väl att den människan är värd så mycket för en att man vill ge detta till dem. Det finns väl inget större än att få en annan människa att känna sig speciell? Så varför tveka? So what om du inte får samma tillbaka.. du får ju alla fall ge!
Eller resan du aldrig gjort för att det har varit omständigheter som hindrat dig. Skit i omständigheterna... dom kan du skapa dig åter när du kommer tillbaka! Åk!
För vad händer om du ligger där och vet att du ska till andra sidan och börjar ångra en massa? Helt plötsligt blir ditt liv till ett sorgligt och meningslöst sådant och vill du verkligen ha den bilden av ditt liv den sista tid du hade haft kvar? Skulle du inte hellre velat ta ett djupt andetag och säga; Jag är nöjd, Jag ångrar inget, Jag är nöjd?
Det är mitt mål alla fall. Därav mitt nyårslöfte. =) Ta Daaaa! =)
Ha nu ett gott nytt år och kom ihåg att inte fundera så mycket på vad som är rätt och fel utan följ ditt hjärta till fullo!
Dagens ord:
" Om du väntar till du är säker på att det är rätt kommer du förmodligen inte göra mycket av något "
Vi hörs!
Kram!
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Mona Lisas Leende
Vad gömmer sig bakom de sorgsna ögonen och det mystiska leendet? Jag har inte ens tänkt på det förrän idag.
Hon har ett underligt medvetande i sin blick. Precis som om hon vill berätta något men inte får eller kanske rent av inte kan.
Styrs vi av traditioner ? Styrs vi av uppfostran? Ja till en viss del kanske vi gör. Kanske någon mer än nån annan vad vet jag ... men om man nu ska hårddra detta så tror jag att man lever sitt liv på detta vis för att man är för rädd att ta det där steget åt sidan och gå sin egen väg bara för det faktum att det stör ens trygghet eller att du är rädd att göra någon besviken på vägen. Du ger dig inte ut på det farliga vattnet för att du är rädd för att drunkna. Men vem har lärt dig att tänka så? Vem har sagt att det finns risk för att du drunknar om du testar? Förmodligen dem som inte heller vågat sig ut. Ska man lyssna då? Nja.. kanske... på vissa saker ska man... men inte allt.. långt ifrån allt.
Titta på Mona Lisa... eller ta en modernare Mona Lisa (som förmodligen är vilken annan olycklig kändis som helst) om det nu är lättare att relatera till.. Är dom lyckliga? Nej det tror jag inte... en lycklig själ åker inte in och ut på rehab och tar ett par återfall lite här och där. Dom går inte heller på tunga antideppresiva medel och sömntabletter för att klara natten. Det är ingen lycklig själ.
Jag tror att någon har sagt till dem: Gör så här.. va så här.. säg så här.. le nu.. gråt nu.. och bakom allt detta döljs det så mycket misär och tragedi att inte en normal människa på denna jord kan förstå. Samma med Mona Lisa. Hon sitter där och poserar med sitt underliga obehagliga leende men det skiner ju genom på ett så tragiskt sätt. All hennes olycka i ett och samma leende och i en och samma blick. Någon bad henne sätta sig där och le.. hon satte sig där, inte för att hon ville men för att hon blev obedd att göra detta. Sa hon nej? Kanske. kanske inte.. MEN hon satte sig där... varför? För att nån sa att hon skulle passa bra där.. poserande o utelämnad. Va hon lycklig? Nej!!! Hon ville förmodligen spotta konstnären i ansiktet och räcka fuck you istället men uppfostrad och traditionell som hon var så log hon istället! Mest för att " det är väl så man gör eller? Det är jag lärd till."
Så vad vill jag ha sagt med detta?
Ska vi basera vår lycka på andras förhoppningar? Ska vi tillfredsställa dem som är oss nära för att få dem att le? Ska vi niga och säga tack för nåt vi inte har nytta av? Ska vi vara som andra vill att vi ska vara eller hoppats på att vi skulle vara? Vad har vi då uträttat? Vad ska vi berätta för våra barn då? Någon annans historia som inte blev din pga din tystnad?
Vad tycker du?
Dagens ord:
" Människan kan delas upp i två kategorier; Den som går först och faktiskt uträttar något och den som går efter och kritiserar. "
Vi hörs!
Kram!
Hon har ett underligt medvetande i sin blick. Precis som om hon vill berätta något men inte får eller kanske rent av inte kan.
Styrs vi av traditioner ? Styrs vi av uppfostran? Ja till en viss del kanske vi gör. Kanske någon mer än nån annan vad vet jag ... men om man nu ska hårddra detta så tror jag att man lever sitt liv på detta vis för att man är för rädd att ta det där steget åt sidan och gå sin egen väg bara för det faktum att det stör ens trygghet eller att du är rädd att göra någon besviken på vägen. Du ger dig inte ut på det farliga vattnet för att du är rädd för att drunkna. Men vem har lärt dig att tänka så? Vem har sagt att det finns risk för att du drunknar om du testar? Förmodligen dem som inte heller vågat sig ut. Ska man lyssna då? Nja.. kanske... på vissa saker ska man... men inte allt.. långt ifrån allt.
Titta på Mona Lisa... eller ta en modernare Mona Lisa (som förmodligen är vilken annan olycklig kändis som helst) om det nu är lättare att relatera till.. Är dom lyckliga? Nej det tror jag inte... en lycklig själ åker inte in och ut på rehab och tar ett par återfall lite här och där. Dom går inte heller på tunga antideppresiva medel och sömntabletter för att klara natten. Det är ingen lycklig själ.
Jag tror att någon har sagt till dem: Gör så här.. va så här.. säg så här.. le nu.. gråt nu.. och bakom allt detta döljs det så mycket misär och tragedi att inte en normal människa på denna jord kan förstå. Samma med Mona Lisa. Hon sitter där och poserar med sitt underliga obehagliga leende men det skiner ju genom på ett så tragiskt sätt. All hennes olycka i ett och samma leende och i en och samma blick. Någon bad henne sätta sig där och le.. hon satte sig där, inte för att hon ville men för att hon blev obedd att göra detta. Sa hon nej? Kanske. kanske inte.. MEN hon satte sig där... varför? För att nån sa att hon skulle passa bra där.. poserande o utelämnad. Va hon lycklig? Nej!!! Hon ville förmodligen spotta konstnären i ansiktet och räcka fuck you istället men uppfostrad och traditionell som hon var så log hon istället! Mest för att " det är väl så man gör eller? Det är jag lärd till."
Så vad vill jag ha sagt med detta?
Ska vi basera vår lycka på andras förhoppningar? Ska vi tillfredsställa dem som är oss nära för att få dem att le? Ska vi niga och säga tack för nåt vi inte har nytta av? Ska vi vara som andra vill att vi ska vara eller hoppats på att vi skulle vara? Vad har vi då uträttat? Vad ska vi berätta för våra barn då? Någon annans historia som inte blev din pga din tystnad?
Vad tycker du?
Dagens ord:
" Människan kan delas upp i två kategorier; Den som går först och faktiskt uträttar något och den som går efter och kritiserar. "
Vi hörs!
Kram!
söndag 28 december 2008
Heartache
Love is painful that is true,
not to love is painful too,
But still there is a greater pain:
To love and not be loved again.
You came and forfilled my life with all these laughter,
I hoped for a fairytale that would end with the happy ever after,
We are like two souls in one,
so why do you still run?
I hope that one day you will see the beuty in what we share,
It is only for you I care.
My heart belongs to only one,
I hope you´ll find it berfore I´m gone.
Love is painful that is true,
not to love is painful too,
but still there is a greater pain:
To love and not be loved again.
Dagens ord:
" Det är bara kärleken som kan döda en själ men det är bara själen som kan hålla kärleken vid liv. "
Vi hörs!
Kram!
not to love is painful too,
But still there is a greater pain:
To love and not be loved again.
You came and forfilled my life with all these laughter,
I hoped for a fairytale that would end with the happy ever after,
We are like two souls in one,
so why do you still run?
I hope that one day you will see the beuty in what we share,
It is only for you I care.
My heart belongs to only one,
I hope you´ll find it berfore I´m gone.
Love is painful that is true,
not to love is painful too,
but still there is a greater pain:
To love and not be loved again.
Dagens ord:
" Det är bara kärleken som kan döda en själ men det är bara själen som kan hålla kärleken vid liv. "
Vi hörs!
Kram!
måndag 22 december 2008
Tyck gärna men döm inte.
Alla har rätt till sin åsikt.. alla har rätt att tycka och känna men man har inte alltid rätten att tala.
Jag blev otroligt ledsen och nästan lite arg idag när jag va och handlade julklappar. Som alla andra vid jultid så stressar man till affärer efter jobbet för att hinna med det sista. Viktigast för mig är barnen i detta läge.
Första affären jag va inne i var leksaksaffären. Tilda har noggrant beskrivit den enda julklapp hon vill ha: En rosa kanin med en röd rosett på örat. Inte för att jag har en aning vart hon sett den men mitt första mål va att hitta denna om det så tog mig hela kvällen. Jag gick raka spåret till mjukisdjuren och började leta.
Jag letade och letade men hittade inget som passade den beskrivningen.
Jag haffade sen en av personalen och beskrev djuret för honom. Han visste inte vad jag menade ( vilket jag kan förstå ) och visade mig andra mjukisdjur som va liknande men jag visste att det inte va några av dem han visade. Jag kände hur besviken jag blev.. det va det enda min dotter ville ha och jag kunde inte hitta det.
Jag letade o letade på egen hand men hittade inte den. Jag kunde nästan känna hur gråten va på väg men jag fick ju bärga mig.
Då jag stod där bland kaniner och björnar och allt annat som nu finns där så kommer det upp en kvinna och antagligen hennes man brevid mig.
Mannen sa: vad e det vi letar efter?
Kvinnan: Ja hon vill ha nåt mjukisdjur .. en nalle eller nåt..
Mannen; Men alla ser ju likadana ut.. Äh vi tar denna.. ta björnen....
Kvinnan sa; Usch va detta e jobbigt... usch tänk på alla barn till fattiga ensamstående mammor eller pappor som bara får välja på en sak, då hade jag fått panik.. nä nu går vi innan jag dör här inne. ... o så gick dom, med en fulaste björnen av dom alla.
Jag stod kvar helt tom och bara stirrade rakt in i djurhörnan.
För dom va det " bara ett djur "
För dom va det bara en grej att välja.. för dom va det bara en nalle hit eller dit.. bara dom fick vad dom skulle så att dom kunde åka hem och smutta på sitt rosé vin utan att ens skänka en tanke på vad deras dotter ville ha och vad det betydde för henne.
Ett dömande som skar i hjärtat. Ett hån till mig som ensam mamma. Vad gör mig till en sämre människa eller min dotter till ett offer för att vi är ensamna?
Dom går in i en affär och köper sitt barns kärlek på ett så snuskigt sätt och ställer sig inte en enda gång frågan: Vill hon/han verkligen ha detta? Utan bara går in utan känsla och bara tar.
Det dom inte tänker på är att den ensamma mamman kanske inte alltid har råd men de finaste och dyraste presenten men vi har råd att ta oss tid att fundera och lyssna till våra barn och har en annan känsla för vad våra barn vill. Vi väljer med omsorg.
I vilket fall som helst så hittade jag inte det jag sökte ( trodde jag ) men tog något som jag trodde hon skulle bli glad över med lite besvikelse i själen så klart.
Kommer hem och sätter grejerna i garderoben för att dessa inte ska hittas av Tilda. Naturligtvis hittas dom ändå och hon kommer springandes emot mig i köket och kastar sig om halsen på mig och säger:
Mamma mamma du hittade kaninen.. du e världens bästa mamma. Skynda dig att skicka den till tomten så ingen annan tar den från mig.Jag vill så gärna ha den. Och tillsammans packade vi in den i det papper hon valde och la den i säcken. Inte en enda gång tjatades det om att få kaninen direkt utan det viktigaste va att tomten hann få den till julafton.
Jag kan lätt säga att det fälldes två eller tre tårar.. kanske fler tom... =)
Man hade lyckats trots allt. Det kändes i själen.
Frågan är om Rosé familjen får samma reaktion, vad tror du?
Dagens ord:
" Det är inte frågan om materialet på klänningen utan kvalitén på den som bär den "
Vi hörs !
Kram
Jag blev otroligt ledsen och nästan lite arg idag när jag va och handlade julklappar. Som alla andra vid jultid så stressar man till affärer efter jobbet för att hinna med det sista. Viktigast för mig är barnen i detta läge.
Första affären jag va inne i var leksaksaffären. Tilda har noggrant beskrivit den enda julklapp hon vill ha: En rosa kanin med en röd rosett på örat. Inte för att jag har en aning vart hon sett den men mitt första mål va att hitta denna om det så tog mig hela kvällen. Jag gick raka spåret till mjukisdjuren och började leta.
Jag letade och letade men hittade inget som passade den beskrivningen.
Jag haffade sen en av personalen och beskrev djuret för honom. Han visste inte vad jag menade ( vilket jag kan förstå ) och visade mig andra mjukisdjur som va liknande men jag visste att det inte va några av dem han visade. Jag kände hur besviken jag blev.. det va det enda min dotter ville ha och jag kunde inte hitta det.
Jag letade o letade på egen hand men hittade inte den. Jag kunde nästan känna hur gråten va på väg men jag fick ju bärga mig.
Då jag stod där bland kaniner och björnar och allt annat som nu finns där så kommer det upp en kvinna och antagligen hennes man brevid mig.
Mannen sa: vad e det vi letar efter?
Kvinnan: Ja hon vill ha nåt mjukisdjur .. en nalle eller nåt..
Mannen; Men alla ser ju likadana ut.. Äh vi tar denna.. ta björnen....
Kvinnan sa; Usch va detta e jobbigt... usch tänk på alla barn till fattiga ensamstående mammor eller pappor som bara får välja på en sak, då hade jag fått panik.. nä nu går vi innan jag dör här inne. ... o så gick dom, med en fulaste björnen av dom alla.
Jag stod kvar helt tom och bara stirrade rakt in i djurhörnan.
För dom va det " bara ett djur "
För dom va det bara en grej att välja.. för dom va det bara en nalle hit eller dit.. bara dom fick vad dom skulle så att dom kunde åka hem och smutta på sitt rosé vin utan att ens skänka en tanke på vad deras dotter ville ha och vad det betydde för henne.
Ett dömande som skar i hjärtat. Ett hån till mig som ensam mamma. Vad gör mig till en sämre människa eller min dotter till ett offer för att vi är ensamna?
Dom går in i en affär och köper sitt barns kärlek på ett så snuskigt sätt och ställer sig inte en enda gång frågan: Vill hon/han verkligen ha detta? Utan bara går in utan känsla och bara tar.
Det dom inte tänker på är att den ensamma mamman kanske inte alltid har råd men de finaste och dyraste presenten men vi har råd att ta oss tid att fundera och lyssna till våra barn och har en annan känsla för vad våra barn vill. Vi väljer med omsorg.
I vilket fall som helst så hittade jag inte det jag sökte ( trodde jag ) men tog något som jag trodde hon skulle bli glad över med lite besvikelse i själen så klart.
Kommer hem och sätter grejerna i garderoben för att dessa inte ska hittas av Tilda. Naturligtvis hittas dom ändå och hon kommer springandes emot mig i köket och kastar sig om halsen på mig och säger:
Mamma mamma du hittade kaninen.. du e världens bästa mamma. Skynda dig att skicka den till tomten så ingen annan tar den från mig.Jag vill så gärna ha den. Och tillsammans packade vi in den i det papper hon valde och la den i säcken. Inte en enda gång tjatades det om att få kaninen direkt utan det viktigaste va att tomten hann få den till julafton.
Jag kan lätt säga att det fälldes två eller tre tårar.. kanske fler tom... =)
Man hade lyckats trots allt. Det kändes i själen.
Frågan är om Rosé familjen får samma reaktion, vad tror du?
Dagens ord:
" Det är inte frågan om materialet på klänningen utan kvalitén på den som bär den "
Vi hörs !
Kram
fredag 19 december 2008
Åldersnojja!
Är det inte den ena skavanken så är det den andra. Dom rullar in på löpande band nu tycker jag. Inte bara på utsidan då utan även insidan!
Jag va hos läkaren pga hjärtklappningar i veckan! Men hör Ni vad jag säger; hjärtklappningar! Det har man inte som 28-åring.. eller ja 29 snart kanske man ska säga men ändå!! Helst sjukt!Och ska man nu gå in på utsidan så hoppas jag att ni har tid att läsa för herrejösses vad saker och ting har förändrats.
Jag satt och tittade på foton från gymnasiet och man tycker liksom inte det va så in i bomben längesen man gick där men uppenbarligen så är det 10-11år sen och en hel massa rynkor,celluliter och gravitations-skavanker senare. Man ser det inte förrän man får det på bild-bevis framför ögonen på en och man tänker: Fan va ung jag va där! Och fan va snygg! Sen tar man sig en look i spegeln och vill mest bura in sig på livstid för uppseendeväckande utseende och ett smärre psykbryt senare!
Och inte för att snacka om ens känslighet för ungdomar och dess beteende. Jag höll på att löpa fullständig amok på ett gäng ungar som körde sina mopeder utanför mig igår. Jösses!! Halv tolv på natten liksom! Jag fick inte vara ute till halv tolv när jag va 15 eller vad man nu är när man kör moppe. Helt ärligt så låg jag där i min säng och svor över att de körde som idioter utanför så att det dönade i väggarna. Tilda kunde ju vaknat för bövelen.
Och vi minns ju alla när man själv va 15.. då va det dom " kärringarna " man hatade som mest och man lovad sig själv att ALDRIG bli så och titta på mig nu... tinat bort till den sura kärringen i huset brevid liksom! Trevligt!
Sen så klart ska man kanske inte bara hitta negativa saker med åldern... det finns ju en massa positiva också!
Man känner sig yngre än vad man är, man tycker att man ÄR yngre än vad är och framför allt så har man en helt annan erfarenhet av livet nu än vad man haft vilket gynnar en i sin vardag =)
OJ va moget och klokt sagt!! hahah!!
Dagens ord:
" När vi blir gamla finns det bara en sak vi kan ångra- att vi inte gav tillräckligt av oss själva"
Vi hörs!
Kram!
Jag va hos läkaren pga hjärtklappningar i veckan! Men hör Ni vad jag säger; hjärtklappningar! Det har man inte som 28-åring.. eller ja 29 snart kanske man ska säga men ändå!! Helst sjukt!Och ska man nu gå in på utsidan så hoppas jag att ni har tid att läsa för herrejösses vad saker och ting har förändrats.
Jag satt och tittade på foton från gymnasiet och man tycker liksom inte det va så in i bomben längesen man gick där men uppenbarligen så är det 10-11år sen och en hel massa rynkor,celluliter och gravitations-skavanker senare. Man ser det inte förrän man får det på bild-bevis framför ögonen på en och man tänker: Fan va ung jag va där! Och fan va snygg! Sen tar man sig en look i spegeln och vill mest bura in sig på livstid för uppseendeväckande utseende och ett smärre psykbryt senare!
Och inte för att snacka om ens känslighet för ungdomar och dess beteende. Jag höll på att löpa fullständig amok på ett gäng ungar som körde sina mopeder utanför mig igår. Jösses!! Halv tolv på natten liksom! Jag fick inte vara ute till halv tolv när jag va 15 eller vad man nu är när man kör moppe. Helt ärligt så låg jag där i min säng och svor över att de körde som idioter utanför så att det dönade i väggarna. Tilda kunde ju vaknat för bövelen.
Och vi minns ju alla när man själv va 15.. då va det dom " kärringarna " man hatade som mest och man lovad sig själv att ALDRIG bli så och titta på mig nu... tinat bort till den sura kärringen i huset brevid liksom! Trevligt!
Sen så klart ska man kanske inte bara hitta negativa saker med åldern... det finns ju en massa positiva också!
Man känner sig yngre än vad man är, man tycker att man ÄR yngre än vad är och framför allt så har man en helt annan erfarenhet av livet nu än vad man haft vilket gynnar en i sin vardag =)
OJ va moget och klokt sagt!! hahah!!
Dagens ord:
" När vi blir gamla finns det bara en sak vi kan ångra- att vi inte gav tillräckligt av oss själva"
Vi hörs!
Kram!
onsdag 17 december 2008
Fördomar.
Fördomar.. dom man blir lärd till att inte ha. Man blir lärd till att ge alla människor en ärlig chans innan man skapar sig ett tycke. Visst är det så men vad händer när man ser eller får höra saker som man helt omöjligt kan blunda för? Ska man fortfarande ge det en chans då?
Anledningen till att jag frågar är för att jag idag läste en artikel som jag fick på mail som gjorde mig så fruktansvärt arg ,ledsen och illa till mods. Det högg i mitt hjärta när jag läste texten men gjorde ännu mer ont i kroppen då jag såg dom fruktansvärda bilderna som tillhörde texten.
Det är svårt att beskriva i bara text men jag ska försöka återberätta det på ett sätt som får Er att förstå.
En åttaårig pojke från Iran va inne i en affär när han tog en bit bröd från affären. Detta förmodligen för att han inte förstod att man inte får ta saker från en affär utan att betala. Pojken blev ertappad av ägaren till affären och skulle därmed få sitt straff. Istället för att förklara för pojken vad som är rätt och fel så tog man till en annan metod.
Straffet blev att man skulle låta en bil köra över pojkens arm o låta denna krossas så att den aldrig mer skulle kunna användas och allt detta i vaket tillstånd med publik som stod och bevittnade händelsen.
Det högg i hjärtat redan då jag läste texten men när jag senare skrollar ner så får jag se horribla bilder på denna tragiska händelse.
Man har lagt pojken på gatan, lagt en handduk under armen, en man sitter och håller i pojkens arm medans det backar en bil över armen på pojken. Man kan se i hans ansikte hur han lider och hur det smärtar. En fruktansvärd bild.
Hur ska man kunna ge dessa människor en ärlig chans? Hur ska man kunna låta bli att inte ha fördomar? Det värsta med allt detta är inte deras tro eller religion utan att man som människa kan utföra detta, att ha hjärta till det.
Och va e det för idioter som står och beskådar detta? Eller som dokumenterar det? Jag mår illa bara att tänka på det. Jag hyser sånt hat mot dessa människor så att hälften hade räckt. Hur ska man kunna ge dessa en chans? Jag förstår inte det!
Enligt mig så ska dessa låsas in på obestämd tid och bli så förnedrade och torterade så att de knappt kommer ihåg vad de heter efteråt och därefter få sitt faktiska straff. Att få leva som vanskapt för resten av sitt liv.
Ja jag vet det va kanske sjukt att skriva men jag står för att jag känner så inför dem. Det e ingen lögn.
Så fördomar eller inte? Ska man ha dom eller ska man ge alla en chans? Eller ska man ge dem en andra chans? Vad tycker du?
Dagens ord:
" Den enda människan du kan ändra på är dig själv "
Vi hörs!
Kram!
Anledningen till att jag frågar är för att jag idag läste en artikel som jag fick på mail som gjorde mig så fruktansvärt arg ,ledsen och illa till mods. Det högg i mitt hjärta när jag läste texten men gjorde ännu mer ont i kroppen då jag såg dom fruktansvärda bilderna som tillhörde texten.
Det är svårt att beskriva i bara text men jag ska försöka återberätta det på ett sätt som får Er att förstå.
En åttaårig pojke från Iran va inne i en affär när han tog en bit bröd från affären. Detta förmodligen för att han inte förstod att man inte får ta saker från en affär utan att betala. Pojken blev ertappad av ägaren till affären och skulle därmed få sitt straff. Istället för att förklara för pojken vad som är rätt och fel så tog man till en annan metod.
Straffet blev att man skulle låta en bil köra över pojkens arm o låta denna krossas så att den aldrig mer skulle kunna användas och allt detta i vaket tillstånd med publik som stod och bevittnade händelsen.
Det högg i hjärtat redan då jag läste texten men när jag senare skrollar ner så får jag se horribla bilder på denna tragiska händelse.
Man har lagt pojken på gatan, lagt en handduk under armen, en man sitter och håller i pojkens arm medans det backar en bil över armen på pojken. Man kan se i hans ansikte hur han lider och hur det smärtar. En fruktansvärd bild.
Hur ska man kunna ge dessa människor en ärlig chans? Hur ska man kunna låta bli att inte ha fördomar? Det värsta med allt detta är inte deras tro eller religion utan att man som människa kan utföra detta, att ha hjärta till det.
Och va e det för idioter som står och beskådar detta? Eller som dokumenterar det? Jag mår illa bara att tänka på det. Jag hyser sånt hat mot dessa människor så att hälften hade räckt. Hur ska man kunna ge dessa en chans? Jag förstår inte det!
Enligt mig så ska dessa låsas in på obestämd tid och bli så förnedrade och torterade så att de knappt kommer ihåg vad de heter efteråt och därefter få sitt faktiska straff. Att få leva som vanskapt för resten av sitt liv.
Ja jag vet det va kanske sjukt att skriva men jag står för att jag känner så inför dem. Det e ingen lögn.
Så fördomar eller inte? Ska man ha dom eller ska man ge alla en chans? Eller ska man ge dem en andra chans? Vad tycker du?
Dagens ord:
" Den enda människan du kan ändra på är dig själv "
Vi hörs!
Kram!
tisdag 16 december 2008
Öppenheten.
Jag är tillbaka! =) Hade ett mindre bryt där igår men hoppas på att det släppt nu.
Alla fall så tänkte jag berätta om en rolig och faktiskt intressant grej som hände mig för ett par dagar sedan vilket bevisar att människor kan förändras och förändra sina tycken och principer. Ett bra exempel är ju det här med tattueringar.
Förr va det bara horor och kåkfarare ( som min farfar skulle sagt =) ) som hade detta. Det ansågs vara något ofint och det va bara ofina folk som hade det. Folk med dessa grejer målade på kroppen va liksom placerade i fack.
Idag är ju synsättet och vanligheten i detta förändrats markant. idag är detta konst och personlighet. Nu har var varannan person minst en tattuering och det finns inga speciella människo-grupper som har det utan alla har det. Från den högt uppsatta revisorn till vårdbiträdet på dagcentret.
Personligen har jag ett par stycken varav alla dessa jag har är blommor av olika dess slag. På axeln har jag pioner, i svanken har jag kryssantemum och på andra axeln har jag Tilda skrivit omringat av rosor. Jag är långt ifrån klar med allt men en bra bit på vägen alla fall. Man är kanske inte jättevan att se en kvinna med så mycket och så stora tattueringar som jag har och jag kan förstå att det är uppseendeväckande inte minst för den äldre generationen.
Jag stötte på en äldre kvinna på sjukhuset i dagarna, hon var runt åttio år. Hon kom instapplande med din rullator i omklädningsrummet och gick omedelbart fram till mig som stod utan kläder på väg att klä på mig och sa:
" Vilka fina blommor du har på den lilla kroppen .. heter du Tilda? "
" Nej, svarade jag det är min dotter som heter det "
" Jaha ja... är det pellagonier du har där eller? "
" Nej det är rosor, sa jag "
" Ja det ser jag men dem där andra du har där nere "
" Nej det är kryssantemum "
" Jaha ja.. där ser man .. va fint "
Jag fick ett leende och så gick hon iväg. =) Jag blev väldigt chockad och väldigt glad över hennes öppnehet. Jag har fått många märkliga blickar genom åren, inte minst av de äldre på stranden eller på badhuset då man kommer med Tilda tex. Man kan nästan se vad de tänker och tycker utan att de ens behöver säga något. Därför va det så skönt med denna lilla dam som förgyllde min dag med bara några enkla frågor och ett litet leende vilket bevisar för mig att det finns hopp om att alla människor kan ändra på sig och vara lite mer öppna bara man frågar lite och inte dömer.=)
Dagens ord;
" Den som ställer många frågor ökar mångas visdom "
Vi hörs!
Kram!
Alla fall så tänkte jag berätta om en rolig och faktiskt intressant grej som hände mig för ett par dagar sedan vilket bevisar att människor kan förändras och förändra sina tycken och principer. Ett bra exempel är ju det här med tattueringar.
Förr va det bara horor och kåkfarare ( som min farfar skulle sagt =) ) som hade detta. Det ansågs vara något ofint och det va bara ofina folk som hade det. Folk med dessa grejer målade på kroppen va liksom placerade i fack.
Idag är ju synsättet och vanligheten i detta förändrats markant. idag är detta konst och personlighet. Nu har var varannan person minst en tattuering och det finns inga speciella människo-grupper som har det utan alla har det. Från den högt uppsatta revisorn till vårdbiträdet på dagcentret.
Personligen har jag ett par stycken varav alla dessa jag har är blommor av olika dess slag. På axeln har jag pioner, i svanken har jag kryssantemum och på andra axeln har jag Tilda skrivit omringat av rosor. Jag är långt ifrån klar med allt men en bra bit på vägen alla fall. Man är kanske inte jättevan att se en kvinna med så mycket och så stora tattueringar som jag har och jag kan förstå att det är uppseendeväckande inte minst för den äldre generationen.
Jag stötte på en äldre kvinna på sjukhuset i dagarna, hon var runt åttio år. Hon kom instapplande med din rullator i omklädningsrummet och gick omedelbart fram till mig som stod utan kläder på väg att klä på mig och sa:
" Vilka fina blommor du har på den lilla kroppen .. heter du Tilda? "
" Nej, svarade jag det är min dotter som heter det "
" Jaha ja... är det pellagonier du har där eller? "
" Nej det är rosor, sa jag "
" Ja det ser jag men dem där andra du har där nere "
" Nej det är kryssantemum "
" Jaha ja.. där ser man .. va fint "
Jag fick ett leende och så gick hon iväg. =) Jag blev väldigt chockad och väldigt glad över hennes öppnehet. Jag har fått många märkliga blickar genom åren, inte minst av de äldre på stranden eller på badhuset då man kommer med Tilda tex. Man kan nästan se vad de tänker och tycker utan att de ens behöver säga något. Därför va det så skönt med denna lilla dam som förgyllde min dag med bara några enkla frågor och ett litet leende vilket bevisar för mig att det finns hopp om att alla människor kan ändra på sig och vara lite mer öppna bara man frågar lite och inte dömer.=)
Dagens ord;
" Den som ställer många frågor ökar mångas visdom "
Vi hörs!
Kram!
måndag 15 december 2008
Affasi!
Denna hjärn-strejk går mig på nerverna! Jag blir vansinnig!
För första gången i mitt nästan 29-åriga liv har jag aldrig haft problem att få ner texter eller tankar men nu är det tvärstop! Jag vet inte vad som händer..
Som den strukturerade människan jag är så brukar jag placera allt i fack.. även så mina tankar.. men nu är allt en enda röra i mitt huvud! Har aldrig varit med om ett huvud så fullt med ord men som inte kommer till nån nytta ändå! MÖG!! På finare svenska kallas detta faktiskt för " affasi" och det är faktiskt den medicinska termen för en befintlig sjukdom som ofta drabbar äldre i samband med demens.
Förklaringen är att man har alla ord inne i huvudet.. man förstår allt alla säger och man placerar allt rätt men när man ska prata eller skriva så har man varken ord eller förmågan att kommunicera via text eller verbal kommunikation.
DET har jag nu! Eller ja.. det känns så alla fall... jag har ju inte kommit så långt som till ålerdom och demens än men jag kan verkligen sätta mig in i de stackars människornas situation som verkligen har detta på riktigt och jag kan förstå deras frustration!
Det man vill är bara att få ut allt på en gång! Ställa sig upp och vråla men när man försöker så kommer det inget.. bara tomma ord som varken hörs eller syns! Fruktansvärt frustrerande....och framförallt enormt enerverande! Man blir arg, ledsen och sktiförbannad rent ut sagt.
ÄH! Här sitter jag o pladdrar och tror att nån lyssnar eller bryr sig om mitt mindre psykbryt men i själv verket tänker du som läser detta;
" så tradig hon är , kom med nåt intressant att läsa för detta suger "
Men tyvärr min vän.. jag e tom, rörig och jag har affasi! Det kommer inget kul idag! Det blir inte bättre än så här. Även jag såväl som andra skribenter ( och märk väl att jag kallade mig själv en skribent) får nog skrivkramp ibland. Ledsen att göra dig besviken men du kan stänga ner bloogg-förnstret och hoppas på nåt bättre imorgon!
Men tack för att du lyssnade! =)
PHU det va skönt att skaka av sig!
Dagens ord:
" Det spelar ingen roll vilka kort du har på hand så länge du spelar dem väl "
Vi hörs!
Kram
För första gången i mitt nästan 29-åriga liv har jag aldrig haft problem att få ner texter eller tankar men nu är det tvärstop! Jag vet inte vad som händer..
Som den strukturerade människan jag är så brukar jag placera allt i fack.. även så mina tankar.. men nu är allt en enda röra i mitt huvud! Har aldrig varit med om ett huvud så fullt med ord men som inte kommer till nån nytta ändå! MÖG!! På finare svenska kallas detta faktiskt för " affasi" och det är faktiskt den medicinska termen för en befintlig sjukdom som ofta drabbar äldre i samband med demens.
Förklaringen är att man har alla ord inne i huvudet.. man förstår allt alla säger och man placerar allt rätt men när man ska prata eller skriva så har man varken ord eller förmågan att kommunicera via text eller verbal kommunikation.
DET har jag nu! Eller ja.. det känns så alla fall... jag har ju inte kommit så långt som till ålerdom och demens än men jag kan verkligen sätta mig in i de stackars människornas situation som verkligen har detta på riktigt och jag kan förstå deras frustration!
Det man vill är bara att få ut allt på en gång! Ställa sig upp och vråla men när man försöker så kommer det inget.. bara tomma ord som varken hörs eller syns! Fruktansvärt frustrerande....och framförallt enormt enerverande! Man blir arg, ledsen och sktiförbannad rent ut sagt.
ÄH! Här sitter jag o pladdrar och tror att nån lyssnar eller bryr sig om mitt mindre psykbryt men i själv verket tänker du som läser detta;
" så tradig hon är , kom med nåt intressant att läsa för detta suger "
Men tyvärr min vän.. jag e tom, rörig och jag har affasi! Det kommer inget kul idag! Det blir inte bättre än så här. Även jag såväl som andra skribenter ( och märk väl att jag kallade mig själv en skribent) får nog skrivkramp ibland. Ledsen att göra dig besviken men du kan stänga ner bloogg-förnstret och hoppas på nåt bättre imorgon!
Men tack för att du lyssnade! =)
PHU det va skönt att skaka av sig!
Dagens ord:
" Det spelar ingen roll vilka kort du har på hand så länge du spelar dem väl "
Vi hörs!
Kram
fredag 12 december 2008
Stjärna för en kväll....
Det finns fyra kategorier av människor som sjunger kareoke:
1: De som kan sjunga
2: De som inte kan sjunga
3: De som tror att de kan sjunga
4: De som vet att de inte kan sjunga men sjunger ändå.
De bästa av dessa är tveklöst de som vet att de inte kan men sjunger så det står härliga till ändå. Jag fullkomligt älskar det! Det är så härligt att se en människa som äger så mycket självförtroende att denna ställer sig upp och gör sin grej utan att ens tänka på att det kanske låter fruktansvärt.
I detta läge lyssnar jag inte ens på hur det låter utan jag uppslukas av människan som står där och blottar sig själv enbart för att få känna sig som en stjärna för en kväll. Det är dessa människor som är lyckliga i själen,som inte bryr sig vad alla andra ska tycka... utan bara gör det för att det gör den lycklig för stunden. Härligt.
Sen har vi den som kan sjunga. Naturligtvis är det nåt som är jätteskoj att lyssna på och det är alltid härligt att höra en skön stämma ta ton.
Den värsta av dessa är ändå den som tror att den kan sjunga. Kritikern som sågar alla som går upp och stämmer upp, som sitter och lyssnar på om den som sjunger tar rätt ton i rätt tillfälle och som i själva verket inte har en aning om vad hon/han snackar om för fem öre.Denna väljer ofta en låt av Whitney Huston som tex "I will always love you " för att bevisa för alla att den är bäst på detta och oftast slutar detta i en tragedi utan att denna har en aning om att det va ett lidande från första ton till sista. Usch sorgligt.
Den som inte kan sjunga går oftast inte upp förrän den har samlat till sig modet via stadiga paralpy-drinkar och ett X antal sliskiga shots av olika dess slag. Och väl uppe så blir det förmodligen bara pannkaka av allt och alla sjunger med i en salig röra! Detta får denna att känna sig tämligen uppskattad för stunden men vaknar förmodligen med fruktansvärd ångest och ett sms med länken till sitt eget lilla klipp på YouTube. =)
Det finns dock en kategori till som jag inte nämnde ovan och det är den som inte tror att den kan sjunga men blir upp klappad på scen för att någon av " vännerna " skrivit upp nån 80-tals-dänga som " Like a virgin " eller nåt. Denna går motvilligt upp och fullkomligt sågar de andra vid fotknölarna utan att ens veta om det själv. Jag måste nog säga att den delar nog förstaplatsen med den som inte kan men som sjunger ändå.
Detta är i sig inte för själva kareokens skull jag tycker att detta är skoj.. ( ok kanske lite det oxå =) ) men för att få en liten flukt på dessa helt underbara varelser som alla har samma mål: Att få drömma sig iväg en stund i rampljuset, och för att få känna sig som en stjärna för en kväll... helt underbart! =)
Dagens ord:
" Håll fast vid drömmarna för om dom dör är livet som en vingskjuten fågel som inte kan flyga "
Vi hörs!
Kram!
1: De som kan sjunga
2: De som inte kan sjunga
3: De som tror att de kan sjunga
4: De som vet att de inte kan sjunga men sjunger ändå.
De bästa av dessa är tveklöst de som vet att de inte kan men sjunger så det står härliga till ändå. Jag fullkomligt älskar det! Det är så härligt att se en människa som äger så mycket självförtroende att denna ställer sig upp och gör sin grej utan att ens tänka på att det kanske låter fruktansvärt.
I detta läge lyssnar jag inte ens på hur det låter utan jag uppslukas av människan som står där och blottar sig själv enbart för att få känna sig som en stjärna för en kväll. Det är dessa människor som är lyckliga i själen,som inte bryr sig vad alla andra ska tycka... utan bara gör det för att det gör den lycklig för stunden. Härligt.
Sen har vi den som kan sjunga. Naturligtvis är det nåt som är jätteskoj att lyssna på och det är alltid härligt att höra en skön stämma ta ton.
Den värsta av dessa är ändå den som tror att den kan sjunga. Kritikern som sågar alla som går upp och stämmer upp, som sitter och lyssnar på om den som sjunger tar rätt ton i rätt tillfälle och som i själva verket inte har en aning om vad hon/han snackar om för fem öre.Denna väljer ofta en låt av Whitney Huston som tex "I will always love you " för att bevisa för alla att den är bäst på detta och oftast slutar detta i en tragedi utan att denna har en aning om att det va ett lidande från första ton till sista. Usch sorgligt.
Den som inte kan sjunga går oftast inte upp förrän den har samlat till sig modet via stadiga paralpy-drinkar och ett X antal sliskiga shots av olika dess slag. Och väl uppe så blir det förmodligen bara pannkaka av allt och alla sjunger med i en salig röra! Detta får denna att känna sig tämligen uppskattad för stunden men vaknar förmodligen med fruktansvärd ångest och ett sms med länken till sitt eget lilla klipp på YouTube. =)
Det finns dock en kategori till som jag inte nämnde ovan och det är den som inte tror att den kan sjunga men blir upp klappad på scen för att någon av " vännerna " skrivit upp nån 80-tals-dänga som " Like a virgin " eller nåt. Denna går motvilligt upp och fullkomligt sågar de andra vid fotknölarna utan att ens veta om det själv. Jag måste nog säga att den delar nog förstaplatsen med den som inte kan men som sjunger ändå.
Detta är i sig inte för själva kareokens skull jag tycker att detta är skoj.. ( ok kanske lite det oxå =) ) men för att få en liten flukt på dessa helt underbara varelser som alla har samma mål: Att få drömma sig iväg en stund i rampljuset, och för att få känna sig som en stjärna för en kväll... helt underbart! =)
Dagens ord:
" Håll fast vid drömmarna för om dom dör är livet som en vingskjuten fågel som inte kan flyga "
Vi hörs!
Kram!
onsdag 10 december 2008
Jag gör slut!
Här kommer nu fortsättningen till inlägget " svara på rasten "
Ni vet när man sen hade varit ihop med den här killen ett tag och alla var utom sig av avund så kommer det som förändrar allt!
Man sitter på nån tråkig ointressant lektion och det enda man tänker på är han han han. Man skickar lappar, man kastar blickar och man vill bara att det ska bli rast så att man kan få vara tillsammans igen.
Så händer det... det som inte får hända...
Fröken ställer en fråga och tittar sedan sig omkring i klassen och riktar sin blick på honom. Hon ställer honom frågan och han svarar. Ett gapskratt utbrister i klassrummet då han svarar totalt fel och otroligt korkat. Alla skrattar och tittat på mig! Men guuuuud jag vill döööö! SÅ pinsamt! Vad sysslar han med? Nej usch han kan man inte vara ihop med. Inte en som alla skrattar åt ju!
Man tar upp sitt block.. river ur en bit papper.. skriver det som man aldrig trodde man skulle skriva:
" Jag gör slut "
Man knycklar ihop lappen och på rasten är det defenitiv.
Man är inte längre ett par. Man kunde inte i sitt liv förstå att man varit ihop med honom. Vilken tönt liksom!
Men oj! Nu måste det ju sättas igång och leta upp en ny. Det ultimata var ändå när man vågade på sig att fråga chansen på en i de andra klasserna !! Det va ju såååå härftigt!! Men det va inte ofta man hade mod till det dock..
Man hittade därför en ny i klassen att sätta klorna i.. och rasten därpå hade man en ny kille. En ny att leka sanning eller konka med.. eller ryska posten bakom bollplanket på fotbollsplanen med. På den tiden ansågs detta inte som nåt konstigt eller ovanligt.. ingen höjde heller ögonbrynet för det.. utan man va ganska poppis om man kunde få vilken kille i klassen man ville.
Jösses hade detta varit idag så tror jag man hade haft både det ena och det andra smeknamnet! HAHAH!
Men som tur är finns det lite mer förstånd och känsla i det man gör idag... får man ju hoppas alla fall=)
Jag kan än idag minnas hur det va för mig att komma in som ny tjej i klassen. jag började som 10-åring i 4:an på Änglättskolan i Bunkeflostrand. Vad jag inte visste va att det fanns tydligen kriterier för hur den nya tjejen skulle vara och regler för hur hon inte fick vara. Detta fick jag reda på av " töntarna " i klassen senare. Nedan följer dessa; läs och njut! hahah!
1: Bara ett hål i varje öra!
2: Inget permanentat/vofflat hår.
3: Hon fick inte vara gymnast. ( Ingen rondat-flickis utan pass skulle hon kunna )
4: Hon fick inte sjunga bra,
5: Hon fick inte vara bra på att hoppa gummi
HAHAHAHAHA
Ovetande om detta träder jag in i klassrummet första dagen med mitt blonda permanentade hår , två hål i ena örat och ett i det andra ,presenterade mig som Carolina och talade om att jag va elit-gymnast på min fritid och jag kunde minsann göra rondat-flickis på asfalt om jag blev ombedd, plus att jag sjöng i kör.
Det bästa jag tyckte med rasten va att hoppa gummi.
HAHAH
Total-hatad från början och därav fick jag hänga med nördarna.. Vilket inte gjorde mig något. Jag visste ju inte vem som va vem! Jag bara va! HAHA
Däremot när alla killar började hänga med den nya tjejen så va man ju indirekt poppis som bara den och alla ville vara min bästis! Och då va man ju klart glad för alla vänner man fick oavsett om det va de tuffa eller inte.. Och man brydde sig inte av vilken anledning de ville vara ens vän för. Man va bara glad för att man slapp va den ensamma nya tjejen.
Ja så såg det ut på min tid och gör kanske än idag vad vet jag! Det återstår att se när Tilda kommer dit.. som mamma kan jag kanske ge ett och annat råd får jag ju hoppas! =)
Dagens ord:
" Se tillbaka på den tiden som har gett dig erfarenheten att råda "
Vi hörs!
Kram!
Ni vet när man sen hade varit ihop med den här killen ett tag och alla var utom sig av avund så kommer det som förändrar allt!
Man sitter på nån tråkig ointressant lektion och det enda man tänker på är han han han. Man skickar lappar, man kastar blickar och man vill bara att det ska bli rast så att man kan få vara tillsammans igen.
Så händer det... det som inte får hända...
Fröken ställer en fråga och tittar sedan sig omkring i klassen och riktar sin blick på honom. Hon ställer honom frågan och han svarar. Ett gapskratt utbrister i klassrummet då han svarar totalt fel och otroligt korkat. Alla skrattar och tittat på mig! Men guuuuud jag vill döööö! SÅ pinsamt! Vad sysslar han med? Nej usch han kan man inte vara ihop med. Inte en som alla skrattar åt ju!
Man tar upp sitt block.. river ur en bit papper.. skriver det som man aldrig trodde man skulle skriva:
" Jag gör slut "
Man knycklar ihop lappen och på rasten är det defenitiv.
Man är inte längre ett par. Man kunde inte i sitt liv förstå att man varit ihop med honom. Vilken tönt liksom!
Men oj! Nu måste det ju sättas igång och leta upp en ny. Det ultimata var ändå när man vågade på sig att fråga chansen på en i de andra klasserna !! Det va ju såååå härftigt!! Men det va inte ofta man hade mod till det dock..
Man hittade därför en ny i klassen att sätta klorna i.. och rasten därpå hade man en ny kille. En ny att leka sanning eller konka med.. eller ryska posten bakom bollplanket på fotbollsplanen med. På den tiden ansågs detta inte som nåt konstigt eller ovanligt.. ingen höjde heller ögonbrynet för det.. utan man va ganska poppis om man kunde få vilken kille i klassen man ville.
Jösses hade detta varit idag så tror jag man hade haft både det ena och det andra smeknamnet! HAHAH!
Men som tur är finns det lite mer förstånd och känsla i det man gör idag... får man ju hoppas alla fall=)
Jag kan än idag minnas hur det va för mig att komma in som ny tjej i klassen. jag började som 10-åring i 4:an på Änglättskolan i Bunkeflostrand. Vad jag inte visste va att det fanns tydligen kriterier för hur den nya tjejen skulle vara och regler för hur hon inte fick vara. Detta fick jag reda på av " töntarna " i klassen senare. Nedan följer dessa; läs och njut! hahah!
1: Bara ett hål i varje öra!
2: Inget permanentat/vofflat hår.
3: Hon fick inte vara gymnast. ( Ingen rondat-flickis utan pass skulle hon kunna )
4: Hon fick inte sjunga bra,
5: Hon fick inte vara bra på att hoppa gummi
HAHAHAHAHA
Ovetande om detta träder jag in i klassrummet första dagen med mitt blonda permanentade hår , två hål i ena örat och ett i det andra ,presenterade mig som Carolina och talade om att jag va elit-gymnast på min fritid och jag kunde minsann göra rondat-flickis på asfalt om jag blev ombedd, plus att jag sjöng i kör.
Det bästa jag tyckte med rasten va att hoppa gummi.
HAHAH
Total-hatad från början och därav fick jag hänga med nördarna.. Vilket inte gjorde mig något. Jag visste ju inte vem som va vem! Jag bara va! HAHA
Däremot när alla killar började hänga med den nya tjejen så va man ju indirekt poppis som bara den och alla ville vara min bästis! Och då va man ju klart glad för alla vänner man fick oavsett om det va de tuffa eller inte.. Och man brydde sig inte av vilken anledning de ville vara ens vän för. Man va bara glad för att man slapp va den ensamma nya tjejen.
Ja så såg det ut på min tid och gör kanske än idag vad vet jag! Det återstår att se när Tilda kommer dit.. som mamma kan jag kanske ge ett och annat råd får jag ju hoppas! =)
Dagens ord:
" Se tillbaka på den tiden som har gett dig erfarenheten att råda "
Vi hörs!
Kram!
tisdag 9 december 2008
Trasdockan.
Jag snubblar till, styr upp situationen - jag står.
Tar ett andetag, jag går.
Jag tar ett snedsteg , hittar balansen - jag står.
Tar ett andetag, jag går.
Jag trillar handlöst i marken, Aj det gör ont- jag står.
Tar ett andetag, jag går.
Jag får ett slag, jag faller, jag ligger, kan inte ta mig upp, jag reser mig, det smärtar - jag står.
Tar det djupaste andetaget någonsin , jag går!
Idag springer jag tom ett par steg. Jag är trasig men inte omöjlig att laga.
Babysteps men dock steps. Det är mer än vad jag klarade av när jag bara gick! Nu springer jag ibland. Det är stort. Det är karismatiskt. Jag har lärt mig att springa själv! På egen hand utan någon lärare. Jag är stolt. Stolt över mig! Jag är jag! Mitt liv är mitt eget!
Jag släpper in.
Jag vågar.
Hjälp mig att laga mig.
Jag lägger mig i dina händer.
Ta han om mig.
Acceptera mig.
Förstå mig.
Se mig.
Hör mig.
Jag är fortfarande i del två av tre. Men jag är på väg.
Vänta .... jag kommer! Jag har accepterat att jag inte kan vara mer än vad jag är. Jag är jag! Jag har accepterat att jag inte kan vara någon annanstans än där jag är. En dag i taget. Den som inte kan förstå detta är inte heller en del av mitt liv. De som förstår detta är dem som står först i kön!
Tack till alla Er som står brevid mig och låter mig ha min gång. Det betyder mer än vad Ni kan förstå!
Dagens ord:
" Var dig själv, alla andra är upptagna "
Vi hörs!
Kram!
Tar ett andetag, jag går.
Jag tar ett snedsteg , hittar balansen - jag står.
Tar ett andetag, jag går.
Jag trillar handlöst i marken, Aj det gör ont- jag står.
Tar ett andetag, jag går.
Jag får ett slag, jag faller, jag ligger, kan inte ta mig upp, jag reser mig, det smärtar - jag står.
Tar det djupaste andetaget någonsin , jag går!
Idag springer jag tom ett par steg. Jag är trasig men inte omöjlig att laga.
Babysteps men dock steps. Det är mer än vad jag klarade av när jag bara gick! Nu springer jag ibland. Det är stort. Det är karismatiskt. Jag har lärt mig att springa själv! På egen hand utan någon lärare. Jag är stolt. Stolt över mig! Jag är jag! Mitt liv är mitt eget!
Jag släpper in.
Jag vågar.
Hjälp mig att laga mig.
Jag lägger mig i dina händer.
Ta han om mig.
Acceptera mig.
Förstå mig.
Se mig.
Hör mig.
Jag är fortfarande i del två av tre. Men jag är på väg.
Vänta .... jag kommer! Jag har accepterat att jag inte kan vara mer än vad jag är. Jag är jag! Jag har accepterat att jag inte kan vara någon annanstans än där jag är. En dag i taget. Den som inte kan förstå detta är inte heller en del av mitt liv. De som förstår detta är dem som står först i kön!
Tack till alla Er som står brevid mig och låter mig ha min gång. Det betyder mer än vad Ni kan förstå!
Dagens ord:
" Var dig själv, alla andra är upptagna "
Vi hörs!
Kram!
måndag 8 december 2008
Tidmaskin...
Ibland känns det som om tiden står helt still.. ibland känns det som om man knappt hinner med. Man känner att vissa dagar vill man bara trycka på en knapp så att tiden stannar andra vill man bara spola snabbt förbi..
ibland önskar jag att man kunde hoppa in i en tidmaskin som tog en till framtiden så att man bara fick en liten flukt i hur det kommer att vara.. eller bli... o sen när man kommer tillbaka dit man är nu så har man glömt allt igen...
Men vill man verkligen veta vad som väntar?
Självklart vill man ha garantier om att allt kommer att bli bra, att alla nära och kära man håller av kommer att må bra och få vara friska, och att dom aldrig kommer att sakna något. Man vill ha garantin att man alltid kommer att vara lycklig. Garantier man aldrig kan få. Visst stöter man på motgångar och dom motgångarna gör dig till den du är. man blir starkare och mindre sårbar.
Tiden man ibland saknar och tiden man kommer att få är inte samma sak. Man kan inte spola tillbaka tiden och få vissa saker ogjort eller få tillbaka vissa saker man vill ha.. det enda du kan göra är att påverka framtiden i den mån du kan och göra det bästa av den. Man ska inte titta tillbaka och ångra.. man ska ta det man hade och göra om det till det som kommer att bli... samla alla erfarenheter och händelser och sammaställa dessa och sen göra en ny historia av det.
Varje dag du vaknar är orörd. Du kan göra vad du vill med den. det är bara DU som kan välja hur den ska bli. Varje dag blir en ny historia.
Självklart så finns det vissa saker som man önskar att man inte sagt eller gjort.. o det finns dom saker man vill göra igen. Men kom ihåg att just den saken du vill göra igen kommer förmodligen inte att bli likadan som den var från början. Man kan aldrig få tillbaka ett tillfälle exakt på samma sätt som det en gång varit så varför kämpa? Gör nåt nytt av det istället. Gör det till det du vill ha det till.
Man kan inte alltid få allt man vill men man kan kämpa för det och på vägen kanske man får det man velat ha ändå utan att man får det som va målet från början. Vem vet? Det kanske tom blir till nåt bättre än det man ville ha från början. Det gäller bara att bestämma sig för att gå mot sina mål och aldrig vika av.
När du lärt dig att tänka så då tror jag inte att du behöver någon tidsmaskin utan bara sig själv.
Dagens ord:
" Du kan aldrig få tillbaka gårdagen men morgondagen är din att leva "
Vi hörs!
Kram!
ibland önskar jag att man kunde hoppa in i en tidmaskin som tog en till framtiden så att man bara fick en liten flukt i hur det kommer att vara.. eller bli... o sen när man kommer tillbaka dit man är nu så har man glömt allt igen...
Men vill man verkligen veta vad som väntar?
Självklart vill man ha garantier om att allt kommer att bli bra, att alla nära och kära man håller av kommer att må bra och få vara friska, och att dom aldrig kommer att sakna något. Man vill ha garantin att man alltid kommer att vara lycklig. Garantier man aldrig kan få. Visst stöter man på motgångar och dom motgångarna gör dig till den du är. man blir starkare och mindre sårbar.
Tiden man ibland saknar och tiden man kommer att få är inte samma sak. Man kan inte spola tillbaka tiden och få vissa saker ogjort eller få tillbaka vissa saker man vill ha.. det enda du kan göra är att påverka framtiden i den mån du kan och göra det bästa av den. Man ska inte titta tillbaka och ångra.. man ska ta det man hade och göra om det till det som kommer att bli... samla alla erfarenheter och händelser och sammaställa dessa och sen göra en ny historia av det.
Varje dag du vaknar är orörd. Du kan göra vad du vill med den. det är bara DU som kan välja hur den ska bli. Varje dag blir en ny historia.
Självklart så finns det vissa saker som man önskar att man inte sagt eller gjort.. o det finns dom saker man vill göra igen. Men kom ihåg att just den saken du vill göra igen kommer förmodligen inte att bli likadan som den var från början. Man kan aldrig få tillbaka ett tillfälle exakt på samma sätt som det en gång varit så varför kämpa? Gör nåt nytt av det istället. Gör det till det du vill ha det till.
Man kan inte alltid få allt man vill men man kan kämpa för det och på vägen kanske man får det man velat ha ändå utan att man får det som va målet från början. Vem vet? Det kanske tom blir till nåt bättre än det man ville ha från början. Det gäller bara att bestämma sig för att gå mot sina mål och aldrig vika av.
När du lärt dig att tänka så då tror jag inte att du behöver någon tidsmaskin utan bara sig själv.
Dagens ord:
" Du kan aldrig få tillbaka gårdagen men morgondagen är din att leva "
Vi hörs!
Kram!
Ment to be?
Vissa tror inte på ödet. Vissa tror att det bara är tillfällen... jag tror på ödet.
Det kan helt omöjligt vara så att saker bara händer av en tillfällighet. Det måste finnas en anledning till varför det händer.
Det kan vara saker som e små eller stora, men oavsett det så har allt en mening.
Det kan vara att man stöter ihopa med någon på en underlig plats just vid ett speciellt tillfälle, det kan vara att man vinner pengar eller vad som helst.
Har det aldrig hänt Er att Ni skrivit ett sms eller ett mail som kanske har en viss betydelse och sedan inte varit säker på att du vill skicka det. Där sitter du med telefonen/ datorn framför dig och frågar dig själv: Ska jag eller ska jag inte??
Du skickar men just då funkar det inte. Du får upp ett felmeddelande, tänker inte du då: " Det måste vara ett sign på att jag inte ska skicka detta"
Eller som på vår julfest vi hade i helgen. Vårt lilla gäng hade pratat hela veckan om att vi ville sitta med varann och vi hoppades inte på nån bordsplacering. Väl inne på festen ( varav ca 50 pers från jobbet ) fick vi ta varsitt halvt spelkort och man skulle då leta upp den andra halvan på en tallrik.
Vi suckade och sa; jaja.. det finns inte en chans att vi får sitta ihop nu ju.
Jag hittade min plats medans tjejerna letade.
Tro det eller ej.. Evelina hamnade mittemot mig medans Anna och Ingunn hamnade mitt emot varann fast på ett annat bord. Helt sjukt att det händer! Det händer inte!
DET tycker jag e häftigt Det är i sådana tillfällen jag tror att det är ment to be. Man dras samman med människor för en anledning.
Numera finns Evelinas ena kort hemma hos mig och mitt hos Evelina. =)
Jag har väldigt svårt för att tro att detta inte var menat för Ingunn , Anna, Evelina och mig.. det kan inte vara så att fyra personer i samma kompis-gäng får samma kort! Inte bland femtio pers! Icke så nicke!
Det e så en vänskap blir stark och till nåt speciellt.... tycker jag, tra la la! =)
Dagens ord:
" Vänskap är en själ som tagit bostad i två kroppar "
Vi hörs!
Kram!
Det kan helt omöjligt vara så att saker bara händer av en tillfällighet. Det måste finnas en anledning till varför det händer.
Det kan vara saker som e små eller stora, men oavsett det så har allt en mening.
Det kan vara att man stöter ihopa med någon på en underlig plats just vid ett speciellt tillfälle, det kan vara att man vinner pengar eller vad som helst.
Har det aldrig hänt Er att Ni skrivit ett sms eller ett mail som kanske har en viss betydelse och sedan inte varit säker på att du vill skicka det. Där sitter du med telefonen/ datorn framför dig och frågar dig själv: Ska jag eller ska jag inte??
Du skickar men just då funkar det inte. Du får upp ett felmeddelande, tänker inte du då: " Det måste vara ett sign på att jag inte ska skicka detta"
Eller som på vår julfest vi hade i helgen. Vårt lilla gäng hade pratat hela veckan om att vi ville sitta med varann och vi hoppades inte på nån bordsplacering. Väl inne på festen ( varav ca 50 pers från jobbet ) fick vi ta varsitt halvt spelkort och man skulle då leta upp den andra halvan på en tallrik.
Vi suckade och sa; jaja.. det finns inte en chans att vi får sitta ihop nu ju.
Jag hittade min plats medans tjejerna letade.
Tro det eller ej.. Evelina hamnade mittemot mig medans Anna och Ingunn hamnade mitt emot varann fast på ett annat bord. Helt sjukt att det händer! Det händer inte!
DET tycker jag e häftigt Det är i sådana tillfällen jag tror att det är ment to be. Man dras samman med människor för en anledning.
Numera finns Evelinas ena kort hemma hos mig och mitt hos Evelina. =)
Jag har väldigt svårt för att tro att detta inte var menat för Ingunn , Anna, Evelina och mig.. det kan inte vara så att fyra personer i samma kompis-gäng får samma kort! Inte bland femtio pers! Icke så nicke!
Det e så en vänskap blir stark och till nåt speciellt.... tycker jag, tra la la! =)
Dagens ord:
" Vänskap är en själ som tagit bostad i två kroppar "
Vi hörs!
Kram!
fredag 5 december 2008
Svara på rasten..
Kommer Ni ihåg när man skrev lappar till den man ville ha chansen på när man va liten? Lappen bestod till största delen av upplägget:
1: Får jag chansen på dig?
¤ JA
¤ NEJ
¤ KANSKE
PS. Svara på rasten DS.
Så lätt, så enkelt. Som flicka förväntade man ju sig att pojken skulle svara på nästa rast eftersom det stod ju faktiskt: svara på rasten...
Man satt på helspänn vid sin bänk och bara väntade på att fröken skulle sluta babbla om vilka städer som låg var i Sverige och att klockan skulle ringa ut till rast.
När det väl ringde så kastade man ner böckerna i sin bänk och sprang fnittrande ut för att få tillbaka sin lapp.
Pojken i fråga tog istället fotbollen under armen och sprang till fotbollsplanen med grabbarna. Där stod man och mer eller mindre önskade att klockan INTE skulle ringa denna gång för att dra ut på rasten så mycket som möjligt.
När klockan ringer stod man kvar och väntade på att lappen skulle komma... men icke...
Besviken gick man in och satte sig vid sin bänk och fick genomlida alla Sveriges städer IGEN.
Klockan ringer återigen och denna gången visste man att det va sista rasten.. tänk om han inte svarar, eller han kanske har tappat lappen.. Man gick ut ( inte så mycket fnitter denna gång utan lite mer " onda ögat - looken "
Och igen tar han fotbollen och sticker! Va e detta? Va händer? Nu har jag gjort bort mig! Såååå pinsamt!! Han tycker att jag e skit-löjlig!
Klockan ringer in...man väntar... och väntar.. och så kommer han.... och denna gång får man lappen kastad på en utan ens en blick men man bryr sig inte..man är så nervös att man inte ens vågar öppna den... vännerna står brevid o hoppar som studsbollar av förväntan.
Man öppnar och får ett JA!! Lyckan är total! Man har en kille liksom! Tämligen nöjd med sin insats går man på lektionen och har aldrig varit så glad över Sveriges städer som nu!
MEN.. nu börjar man gräma sig i att han inte svarade på den första rasten... varför gjorde han inte det? han kanske inte ville egentligen.. tänk om han har berättat för alla sina vänner... o gud jag dör jag dör jag dör... Fan jag vill inte ens titta på honom nu! Så taskigt att inte svara direkt liksom! Åhhhh!!! Så onödig liksom! Han kunde ju lika gärna svara direkt! TÖNT! Jag ska bannemig ta tag i detta och man går med bestämda steg fram till honom och frågar. Men varför svarade du inte på rasten? Vad tror Ni pojken svarar?
" Du skrev ju inte vilken rast jag skulle svara på .... jag var ju tvungen att spela klart matchen först fattar du väl , sånt är viktigt.. och vet du ? Vi vann" Detta med ett leende på läpparna över dagens match-vinst! =) HAHAH
Boys will be Boys and Girls will be Girls. =) Det har alltid varit likadant. Vi flickor tänker och sönder-analysserar allt.. medans pojkar tänker; Äh det tar jag sen..det e väl inte hela världen, jag ska bara fixa detta först...
Är och förblir så här hur mycket man än försöker ändra på det! Men jag kan känna att det e lite charm i det. =) Det är det som gör mannen till den varelse han nu är och kvinnan till den bättre hälften! =) hahahah
Meningen är inte att man ska förstå sig på varann alltid.. om man hade gjort det så hade det inte varit någon sport ju! Och då pratar jag inte om fotbollen för alla Er män som nu läser detta!
=)
Fortsättning följer..........
Dagens ord:
" Ungdomen varar mycket längre än vad ungdomar tror "
Vi hörs!
Kram!
1: Får jag chansen på dig?
¤ JA
¤ NEJ
¤ KANSKE
PS. Svara på rasten DS.
Så lätt, så enkelt. Som flicka förväntade man ju sig att pojken skulle svara på nästa rast eftersom det stod ju faktiskt: svara på rasten...
Man satt på helspänn vid sin bänk och bara väntade på att fröken skulle sluta babbla om vilka städer som låg var i Sverige och att klockan skulle ringa ut till rast.
När det väl ringde så kastade man ner böckerna i sin bänk och sprang fnittrande ut för att få tillbaka sin lapp.
Pojken i fråga tog istället fotbollen under armen och sprang till fotbollsplanen med grabbarna. Där stod man och mer eller mindre önskade att klockan INTE skulle ringa denna gång för att dra ut på rasten så mycket som möjligt.
När klockan ringer stod man kvar och väntade på att lappen skulle komma... men icke...
Besviken gick man in och satte sig vid sin bänk och fick genomlida alla Sveriges städer IGEN.
Klockan ringer återigen och denna gången visste man att det va sista rasten.. tänk om han inte svarar, eller han kanske har tappat lappen.. Man gick ut ( inte så mycket fnitter denna gång utan lite mer " onda ögat - looken "
Och igen tar han fotbollen och sticker! Va e detta? Va händer? Nu har jag gjort bort mig! Såååå pinsamt!! Han tycker att jag e skit-löjlig!
Klockan ringer in...man väntar... och väntar.. och så kommer han.... och denna gång får man lappen kastad på en utan ens en blick men man bryr sig inte..man är så nervös att man inte ens vågar öppna den... vännerna står brevid o hoppar som studsbollar av förväntan.
Man öppnar och får ett JA!! Lyckan är total! Man har en kille liksom! Tämligen nöjd med sin insats går man på lektionen och har aldrig varit så glad över Sveriges städer som nu!
MEN.. nu börjar man gräma sig i att han inte svarade på den första rasten... varför gjorde han inte det? han kanske inte ville egentligen.. tänk om han har berättat för alla sina vänner... o gud jag dör jag dör jag dör... Fan jag vill inte ens titta på honom nu! Så taskigt att inte svara direkt liksom! Åhhhh!!! Så onödig liksom! Han kunde ju lika gärna svara direkt! TÖNT! Jag ska bannemig ta tag i detta och man går med bestämda steg fram till honom och frågar. Men varför svarade du inte på rasten? Vad tror Ni pojken svarar?
" Du skrev ju inte vilken rast jag skulle svara på .... jag var ju tvungen att spela klart matchen först fattar du väl , sånt är viktigt.. och vet du ? Vi vann" Detta med ett leende på läpparna över dagens match-vinst! =) HAHAH
Boys will be Boys and Girls will be Girls. =) Det har alltid varit likadant. Vi flickor tänker och sönder-analysserar allt.. medans pojkar tänker; Äh det tar jag sen..det e väl inte hela världen, jag ska bara fixa detta först...
Är och förblir så här hur mycket man än försöker ändra på det! Men jag kan känna att det e lite charm i det. =) Det är det som gör mannen till den varelse han nu är och kvinnan till den bättre hälften! =) hahahah
Meningen är inte att man ska förstå sig på varann alltid.. om man hade gjort det så hade det inte varit någon sport ju! Och då pratar jag inte om fotbollen för alla Er män som nu läser detta!
=)
Fortsättning följer..........
Dagens ord:
" Ungdomen varar mycket längre än vad ungdomar tror "
Vi hörs!
Kram!
torsdag 4 december 2008
Oj!
Men GUUUUD va moralisk och vuxen jag känner mig nu då med hänsyn till mitt förra inlägg. !!
Attans! =) Vad hände? Och när blev jag detta? Jösses va tiden går! =) Kan ju fortfarande minnas nästan varje dag i gymnasiet. HAHAH kanske inte men nästan!
Äh det är väl lika bra att acceptera att man börjar komma upp i ålder men det gäller att inte stressa! Märkligt att man vill bli vuxen så snabbt när man är yngre och bara yngre när man är vuxen!
Ja ja ...
Dagens 2:a ord:
" Varför denna brådska? Det brinner ju inte nånstans "
Vi hörs!
Kram!
Attans! =) Vad hände? Och när blev jag detta? Jösses va tiden går! =) Kan ju fortfarande minnas nästan varje dag i gymnasiet. HAHAH kanske inte men nästan!
Äh det är väl lika bra att acceptera att man börjar komma upp i ålder men det gäller att inte stressa! Märkligt att man vill bli vuxen så snabbt när man är yngre och bara yngre när man är vuxen!
Ja ja ...
Dagens 2:a ord:
" Varför denna brådska? Det brinner ju inte nånstans "
Vi hörs!
Kram!
Flickan med glasögonen.
Det finns få saker som kan göra mig riktigt riktigt förbannad. Det ska mycket till för att jag ska gå så långt som att få ett smärre utbrott... Det som däremot kan göra så att dessa utbrott kommer är då jag blir sårad, besviken eller behandlad med orättvisa.
Men det finns en sak som kan göra mig så fruktansvärt arg.. och det är elakheten i en annan människa Jag kan inte bara stå brevid och titta på när en annan människa är elak till en annan utan då går jag till attack med en gång. Det finns inte en enda sekund av tvekan i mig då det kommer till sånt. Man tänker mycket på det som förälder ... man är ju livrädd att ens barn ska vara den som blir mobbad.. eller rent faktiskt den som mobbar! det är minst lika hemskt vilket som...
Min dotter är uppfostrad till att dela med sig, erbjuda alla att vara med i leken osv. Om sedan det skulle visa sig att hon är den som mobbar så kommer detta göra mig oerhört besviken och misslyckad som mamma.
Kommer det sen till att hon är den som blir mobbad kommer vreden på ett annat sätt då det riktas mot mobbaren och dennas förälder.
Jag kan helt ärligt inte säga vad jag hade gjort i dessa situationer.
Jag har ett exempel på att jag aldrig har eller kommer att acceptera något av delarna, inte ens i mina yngre dagar.
I högstadiet hade vi ett gäng tjejer på skolan som va fruktansvärt elaka till andra tjejer. dom kunde mobba och frysa ut någon på ett sånt oerhört elakt sätt att detta säkert har satt stora ärr som troligtvis fortfarande sitter kvar än idag.
Jag minns en specifik händelse då det kom en ny flicka till skolan. Hon var väldigt blyg och försynt och väldigt söt. Alla killar blev genast väldigt intresserade av henne så klart. det va ju nåt nytt och spännande.
Detta kunde dock dessa tjejer som alltid varit poppis i skolan inte acceptera och började frysa ut henne med en gång. till en början gjorde jag inte mycket mer än stod en bit bort och analyserade allt. jag ville så gärna bara ha en konkret situation då jag kunde slå till.
Vändpunkten var när hon blev tillsammans med en av dessa tjejernas förra pojkvän. Stackaren visste inte att det va ett X till nån och hur ska hon kunna veta det??
Jag minns detta som om det va igår.. den ena tjejen ( ledaren ) gick fram till henne medans de andra omringade henne så att hon inte kom någonstans.. ledaren gick fram till henne, tog av henne hennes glasögonen o mitt framför ögonen på henne och alla andra som stod och tittade på, kastade hon dem i marken och trampade på dem! Jag såg hur ont det gjorde på flickan och hur ledsen hon blev men vågade inget mer än att stå still.
Då tog tålamodet slut för mig.
Jag rusar fram till denna lilla ring skapad av flickor som hade så mycket makt på skolan att Ni helt omöjligt kan förstå... och gav denna tjej ( ledaren ) en sån smäll så att hon säkert inte kom ihåg va hon hette ett par timmar efter det... jag va sååå arg! Jag plockade upp glasögonen och frågade om det va nån annan som kände att de hade något att prata med mig om.. ingen sa ett ljud.
Jag tog Martina ( flickan med glasögonen ) i handen och gick därifrån. jag va totalt vansinnig och hade så mycket vrede att jag inte ens kan beskriva detta tillstånd med ord!
Inte för en sekund brydde jag mig om vad som kunde hända med mig.. eller vad som skulle komma att hända med mig efter detta. Jag brydde mig inte. Inte för en sekund brydde jag mig. Jag kunde inte bara stå och se på när de förstörde en annan människa på det viset.
Vad som hände med detta sedan vet jag inte. Jag vet bara att det kallades till möte men jag var aldrig med på det. Antagligen var det ingen som ansåg att jag gjorde fel vilket jag faktiskt gjorde. Jag hade inte behövt gå fysiskt till väga men det fanns inte ens en tanke på annat i den situationen. Konsekvenserna fick bli vad dom ville.
Jag har inte varit guds bästa barn och ingen ängel för den delen heller men jag har ALDRIG varit elak mot någon, ALDRIG!
Jag har detta med mig nu som förälder där jag verkligen lägger ner tid på att få henne att aldrig vara en av " dem ". Det är väldigt viktigt för mig! Då hon blir äldre kan man på ett annat sätt förklara vilka spår och ärr detta kan sätta i en annan människa och faktiskt förstöra ett helt liv och jag hoppas,verkligen hoppas att jag slipper vara den föräldern någon ringer till för att berätta att Tilda har varit en av " dem ".
Dagens ord:
" Man får aldrig några riktiga vänner om man är rädd att skaffa sig ovänner på vägen "
Vi hörs!
Kram!
Men det finns en sak som kan göra mig så fruktansvärt arg.. och det är elakheten i en annan människa Jag kan inte bara stå brevid och titta på när en annan människa är elak till en annan utan då går jag till attack med en gång. Det finns inte en enda sekund av tvekan i mig då det kommer till sånt. Man tänker mycket på det som förälder ... man är ju livrädd att ens barn ska vara den som blir mobbad.. eller rent faktiskt den som mobbar! det är minst lika hemskt vilket som...
Min dotter är uppfostrad till att dela med sig, erbjuda alla att vara med i leken osv. Om sedan det skulle visa sig att hon är den som mobbar så kommer detta göra mig oerhört besviken och misslyckad som mamma.
Kommer det sen till att hon är den som blir mobbad kommer vreden på ett annat sätt då det riktas mot mobbaren och dennas förälder.
Jag kan helt ärligt inte säga vad jag hade gjort i dessa situationer.
Jag har ett exempel på att jag aldrig har eller kommer att acceptera något av delarna, inte ens i mina yngre dagar.
I högstadiet hade vi ett gäng tjejer på skolan som va fruktansvärt elaka till andra tjejer. dom kunde mobba och frysa ut någon på ett sånt oerhört elakt sätt att detta säkert har satt stora ärr som troligtvis fortfarande sitter kvar än idag.
Jag minns en specifik händelse då det kom en ny flicka till skolan. Hon var väldigt blyg och försynt och väldigt söt. Alla killar blev genast väldigt intresserade av henne så klart. det va ju nåt nytt och spännande.
Detta kunde dock dessa tjejer som alltid varit poppis i skolan inte acceptera och började frysa ut henne med en gång. till en början gjorde jag inte mycket mer än stod en bit bort och analyserade allt. jag ville så gärna bara ha en konkret situation då jag kunde slå till.
Vändpunkten var när hon blev tillsammans med en av dessa tjejernas förra pojkvän. Stackaren visste inte att det va ett X till nån och hur ska hon kunna veta det??
Jag minns detta som om det va igår.. den ena tjejen ( ledaren ) gick fram till henne medans de andra omringade henne så att hon inte kom någonstans.. ledaren gick fram till henne, tog av henne hennes glasögonen o mitt framför ögonen på henne och alla andra som stod och tittade på, kastade hon dem i marken och trampade på dem! Jag såg hur ont det gjorde på flickan och hur ledsen hon blev men vågade inget mer än att stå still.
Då tog tålamodet slut för mig.
Jag rusar fram till denna lilla ring skapad av flickor som hade så mycket makt på skolan att Ni helt omöjligt kan förstå... och gav denna tjej ( ledaren ) en sån smäll så att hon säkert inte kom ihåg va hon hette ett par timmar efter det... jag va sååå arg! Jag plockade upp glasögonen och frågade om det va nån annan som kände att de hade något att prata med mig om.. ingen sa ett ljud.
Jag tog Martina ( flickan med glasögonen ) i handen och gick därifrån. jag va totalt vansinnig och hade så mycket vrede att jag inte ens kan beskriva detta tillstånd med ord!
Inte för en sekund brydde jag mig om vad som kunde hända med mig.. eller vad som skulle komma att hända med mig efter detta. Jag brydde mig inte. Inte för en sekund brydde jag mig. Jag kunde inte bara stå och se på när de förstörde en annan människa på det viset.
Vad som hände med detta sedan vet jag inte. Jag vet bara att det kallades till möte men jag var aldrig med på det. Antagligen var det ingen som ansåg att jag gjorde fel vilket jag faktiskt gjorde. Jag hade inte behövt gå fysiskt till väga men det fanns inte ens en tanke på annat i den situationen. Konsekvenserna fick bli vad dom ville.
Jag har inte varit guds bästa barn och ingen ängel för den delen heller men jag har ALDRIG varit elak mot någon, ALDRIG!
Jag har detta med mig nu som förälder där jag verkligen lägger ner tid på att få henne att aldrig vara en av " dem ". Det är väldigt viktigt för mig! Då hon blir äldre kan man på ett annat sätt förklara vilka spår och ärr detta kan sätta i en annan människa och faktiskt förstöra ett helt liv och jag hoppas,verkligen hoppas att jag slipper vara den föräldern någon ringer till för att berätta att Tilda har varit en av " dem ".
Dagens ord:
" Man får aldrig några riktiga vänner om man är rädd att skaffa sig ovänner på vägen "
Vi hörs!
Kram!
onsdag 3 december 2008
Perspektiv....
Så här i juletider pratas det mycket om vad man önskar sig. Det är önskelistor från ens barn, systrar,brödrar,föräldrar etc etc.
Den ständiga julstressen som man varje år lovar sig själv att inte ha. Man ska köpa allt i god tid och man ska vara förberedd med både det ena och det andra. Och varje år blir som alla andra år... man handlar allt i sista sekund och planerar inte ett dugg.. så funkar jag alla fall... otroligt att man inte lär sig.
Man oroar sig för att dem man handlar till inte ska bli glada för det dem får.. att maten inte ska räcka... att julstämningen inte kommer att bli som den va förr, vilken sida av familjen man ska fira med, osv osv...
Jag såg ett program igår om barn som varken har rent vatten eller mat, som lever i skjul gjorda av presenning, ( många har inte ens det ) , sitter på gatan och tigger mat till sina små-syskon och man ser 7-10-åriga barn sniffa lim för att dämpa sin ångest och för att glömma sin vardag. Barn som mår så fruktansvärt dåligt och inte ens ser en utväg på något. Som 7-åring!!!! Det är så hemskt så jag ryser i hela kroppen när jag hör/ser det.
Här går vi i vår julstress och oroar oss för att maten inte ska räcka? eller om stämningen kommer att bli bra etc... men vad hände med dem som inte har något alls?
Jag vet att man ska vara glad för vad man har och man kan inte alltid tänka att andra har det värre.. MEN faktum är att sen jag själv blev förälder så berör sånt mig något fruktansvärt. Jag kan knappt se dessa program och kan knappt läsa om det förrän jag blir fullständigt tom i kroppen. Barn är i ett enormt behov av trygghet,närhet och tillit vilket man gör allt för att ge dem .. men vad med dem som inte ens får det? Vad händer med dessa? Vem tar ansvar för dem? Och vart hamnar dem till slut?
Man sitter här med tak över huvudet,äter god mat och har det gott ställt.. men ändå klagar man.
Är det inte vädret man piper över så är det att bilen som gått sönder,eller så blev julskinkan inte lika lyckad som förra året. Il andsproblem säger jag bara.!!
Man glömmer bort att man egentligen är enormt bortskämd och att man har det enormt bra.
Naturligtvis kan man inte gå och tänka på detta jämt för då skulle man blivit knäpp till slut men det slår en då och då. Och när det väl gör det kan jag bli så jäkla arg på vad man egentligen klagar på! Inget viktigt allafall kan jag känna.
Ialla fall intervjuade dem en liten flicka som va 8 år från Cambodja. Hon bodde på gatan med sin mindre syster som va 4år. De hade ingen mamma eller pappa eller annan familj,den enda de hade kvar i livet va en faster som inte ville veta av dem pga deras mamma ( som inte finns mer ) . Hon spenderade dagarna att tigga efter mat till sin syster,prostituerade sig för att få pengar till lim för att sniffa och för att få mat och vatten till sin syster. Man ställde henne frågan vad hon önskade sig mest av allt just nu och hon svarade:
" Att mamma och pappa kommer tillbaka och att min syster kan få något att dricka"
Inte en enda gång ville hon ha något till sig själv mer än sina föräldrar. Hon va så vuxen för sin ålder men när frågan väl ställdes var hon bara det barnet som hon faktiskt är!
Detta får en att sätta lite perspektiv på saker, får en att fundera och faktiskt känna skuld över sig själv och hur man själv tänker ibland! Om alla människor skulle tänka så här och alla människor räcker ut en hjälpande hand till dem som är i behov skulle världen vara en bättre plats. Jag säger inte att man måste enbart hjälpa fattiga barn utan även en rik vuxen människa behöver hjälp ibland och även du själv! Tänk på det!
Dagens ord;
Lycklig är inte den som sörjer vad hon saknar utan glädjs åt vad hon har "
Vi hörs!
Kram!
Den ständiga julstressen som man varje år lovar sig själv att inte ha. Man ska köpa allt i god tid och man ska vara förberedd med både det ena och det andra. Och varje år blir som alla andra år... man handlar allt i sista sekund och planerar inte ett dugg.. så funkar jag alla fall... otroligt att man inte lär sig.
Man oroar sig för att dem man handlar till inte ska bli glada för det dem får.. att maten inte ska räcka... att julstämningen inte kommer att bli som den va förr, vilken sida av familjen man ska fira med, osv osv...
Jag såg ett program igår om barn som varken har rent vatten eller mat, som lever i skjul gjorda av presenning, ( många har inte ens det ) , sitter på gatan och tigger mat till sina små-syskon och man ser 7-10-åriga barn sniffa lim för att dämpa sin ångest och för att glömma sin vardag. Barn som mår så fruktansvärt dåligt och inte ens ser en utväg på något. Som 7-åring!!!! Det är så hemskt så jag ryser i hela kroppen när jag hör/ser det.
Här går vi i vår julstress och oroar oss för att maten inte ska räcka? eller om stämningen kommer att bli bra etc... men vad hände med dem som inte har något alls?
Jag vet att man ska vara glad för vad man har och man kan inte alltid tänka att andra har det värre.. MEN faktum är att sen jag själv blev förälder så berör sånt mig något fruktansvärt. Jag kan knappt se dessa program och kan knappt läsa om det förrän jag blir fullständigt tom i kroppen. Barn är i ett enormt behov av trygghet,närhet och tillit vilket man gör allt för att ge dem .. men vad med dem som inte ens får det? Vad händer med dessa? Vem tar ansvar för dem? Och vart hamnar dem till slut?
Man sitter här med tak över huvudet,äter god mat och har det gott ställt.. men ändå klagar man.
Är det inte vädret man piper över så är det att bilen som gått sönder,eller så blev julskinkan inte lika lyckad som förra året. Il andsproblem säger jag bara.!!
Man glömmer bort att man egentligen är enormt bortskämd och att man har det enormt bra.
Naturligtvis kan man inte gå och tänka på detta jämt för då skulle man blivit knäpp till slut men det slår en då och då. Och när det väl gör det kan jag bli så jäkla arg på vad man egentligen klagar på! Inget viktigt allafall kan jag känna.
Ialla fall intervjuade dem en liten flicka som va 8 år från Cambodja. Hon bodde på gatan med sin mindre syster som va 4år. De hade ingen mamma eller pappa eller annan familj,den enda de hade kvar i livet va en faster som inte ville veta av dem pga deras mamma ( som inte finns mer ) . Hon spenderade dagarna att tigga efter mat till sin syster,prostituerade sig för att få pengar till lim för att sniffa och för att få mat och vatten till sin syster. Man ställde henne frågan vad hon önskade sig mest av allt just nu och hon svarade:
" Att mamma och pappa kommer tillbaka och att min syster kan få något att dricka"
Inte en enda gång ville hon ha något till sig själv mer än sina föräldrar. Hon va så vuxen för sin ålder men när frågan väl ställdes var hon bara det barnet som hon faktiskt är!
Detta får en att sätta lite perspektiv på saker, får en att fundera och faktiskt känna skuld över sig själv och hur man själv tänker ibland! Om alla människor skulle tänka så här och alla människor räcker ut en hjälpande hand till dem som är i behov skulle världen vara en bättre plats. Jag säger inte att man måste enbart hjälpa fattiga barn utan även en rik vuxen människa behöver hjälp ibland och även du själv! Tänk på det!
Dagens ord;
Lycklig är inte den som sörjer vad hon saknar utan glädjs åt vad hon har "
Vi hörs!
Kram!
tisdag 2 december 2008
Tro eller inte tro? Vad tror du på?
Vad händer efter döden? Vad händer då själen lämnar ens kropp? Jag har svårt att tro att man bara försvinner. Att det inte händer något mer. Det kan ju inte bara ta slut där väl?!
Många tror på en evighet efter döden. En evighet där alla får vara tillsammans igen. Men för dessa människor som tror på detta finns det även ett helvete dit man kommer om man nu inte varit lika god som dem som kommer till evigheten. ( Eller himlen om man nu vill kalla det så istället ) .
Helvetet har jag svårt att tro på. Jag tror inte att det finns en plats dit man kommer bara för att man gjort onda saker. Däremot tror jag att evigheten kanske enbart finns för de goda och de onda föds till något annat. Inte vanligtvis till något hemskt men bara till nåt annat, och det kan jag ju även tro om de goda men de föds nog till något bättre än de onda.. får man ju hoppas! Jag har nämligen den tron att alla förtjänar en andra chans.... eller nja.. inte alla men nästan.
Man skulle varit den som bestämde vem som kom vart. Typ alla pedofiler,barn misshandlare,kvinno misshandlare och djurplågare skulle födas till en vissen maskros ute i en hundgård som alla hundar ständigt kissar på. Eller dem som alltid hjälper andra och är en god människa kommer till evigheten. Det hade varit ett jobb det! Men tyvärr ser verkligheten inte ut så ju! =(
När det kommer till vad man sen tror på ... ja... vissa tror på Gud.. vissa på Allah... vissa tror att man kommer till en bättre plats om man offrar en get eller en ko... ja, you name it... och jag har respekt för all sorts tro.. eller ja, inte ALL men nästan.
Jag tror däremot inte att det finns EN Gud för oss alla... om det skulle funnits det varför finns det då krig och misär i världen? Varför blir vissa sjukare än andra? Och hur kan han bestämma det? Vem är han att välja ut?
Nej jag tror mer på att alla har varsin ledsagare. En som guidar en genom livet.. en som vägleder på nåt sätt.
Däremot tror jag min ledsagare emellanåt har varit full i de val han/hon gjort för mig ibland för man kan ju inget annat än undra ibland..
men ja.. hahah.. det blev ju bra till slut ändå och det är ju huvudsaken eller hur?=)
Ni känner väl alla till det här med en låtsaskompis... alla barn har ju en sådan.. eller de flesta alla fall vilket är helt normalt.
När jag va liten hade jag en tjej som jag döpte till Lena som bodde i min hals.. hon hade kort krulligt hår och berättade saker för mig.. Hmmm ja jag vet att det låter lite suspekt men alla e vi ju olika så nu släpper vi det! Iallafall så tror jag att den låtsaskompisen som man hade senare blir till den ledsagaren man har livet ut.
E det nu Ni tycker att jag ska söka hjälp eller? Skriv gärna en kommentar till detta i så fall.. får jag fler än fem kommentarer om det så hör Ni aldrig från mig igen! Då är jag inspärrad! hahahah!
Däremot tycker jag inte att man ska springa omkring och vänta på några uppenbarelser från denna ledsagare för de kommer inte.. det är i slutändan DU som väljer vilken väg du skall ta .. ledsagaren är bara till för att guida..inte leva åt dig,det gör du själv. Och kom ihåg att lev fullt ut och tillsido sätt inget. Då ångrar man bara en massa och DET vill man inte!
Vad jag vill komma till är nog att alla har en tro på något... den som inte har det... den bör nog söka sig en .. för alla måste vi tro! Det är ett sundhets tecken.. tycker jag...Tra la la! =)
Dagens ord:
" Man kan inte välja hur man ska dö eller när, det enda du kan bestämma är hur du skall leva "
Vi hörs!
Kram!
Många tror på en evighet efter döden. En evighet där alla får vara tillsammans igen. Men för dessa människor som tror på detta finns det även ett helvete dit man kommer om man nu inte varit lika god som dem som kommer till evigheten. ( Eller himlen om man nu vill kalla det så istället ) .
Helvetet har jag svårt att tro på. Jag tror inte att det finns en plats dit man kommer bara för att man gjort onda saker. Däremot tror jag att evigheten kanske enbart finns för de goda och de onda föds till något annat. Inte vanligtvis till något hemskt men bara till nåt annat, och det kan jag ju även tro om de goda men de föds nog till något bättre än de onda.. får man ju hoppas! Jag har nämligen den tron att alla förtjänar en andra chans.... eller nja.. inte alla men nästan.
Man skulle varit den som bestämde vem som kom vart. Typ alla pedofiler,barn misshandlare,kvinno misshandlare och djurplågare skulle födas till en vissen maskros ute i en hundgård som alla hundar ständigt kissar på. Eller dem som alltid hjälper andra och är en god människa kommer till evigheten. Det hade varit ett jobb det! Men tyvärr ser verkligheten inte ut så ju! =(
När det kommer till vad man sen tror på ... ja... vissa tror på Gud.. vissa på Allah... vissa tror att man kommer till en bättre plats om man offrar en get eller en ko... ja, you name it... och jag har respekt för all sorts tro.. eller ja, inte ALL men nästan.
Jag tror däremot inte att det finns EN Gud för oss alla... om det skulle funnits det varför finns det då krig och misär i världen? Varför blir vissa sjukare än andra? Och hur kan han bestämma det? Vem är han att välja ut?
Nej jag tror mer på att alla har varsin ledsagare. En som guidar en genom livet.. en som vägleder på nåt sätt.
Däremot tror jag min ledsagare emellanåt har varit full i de val han/hon gjort för mig ibland för man kan ju inget annat än undra ibland..
men ja.. hahah.. det blev ju bra till slut ändå och det är ju huvudsaken eller hur?=)
Ni känner väl alla till det här med en låtsaskompis... alla barn har ju en sådan.. eller de flesta alla fall vilket är helt normalt.
När jag va liten hade jag en tjej som jag döpte till Lena som bodde i min hals.. hon hade kort krulligt hår och berättade saker för mig.. Hmmm ja jag vet att det låter lite suspekt men alla e vi ju olika så nu släpper vi det! Iallafall så tror jag att den låtsaskompisen som man hade senare blir till den ledsagaren man har livet ut.
E det nu Ni tycker att jag ska söka hjälp eller? Skriv gärna en kommentar till detta i så fall.. får jag fler än fem kommentarer om det så hör Ni aldrig från mig igen! Då är jag inspärrad! hahahah!
Däremot tycker jag inte att man ska springa omkring och vänta på några uppenbarelser från denna ledsagare för de kommer inte.. det är i slutändan DU som väljer vilken väg du skall ta .. ledsagaren är bara till för att guida..inte leva åt dig,det gör du själv. Och kom ihåg att lev fullt ut och tillsido sätt inget. Då ångrar man bara en massa och DET vill man inte!
Vad jag vill komma till är nog att alla har en tro på något... den som inte har det... den bör nog söka sig en .. för alla måste vi tro! Det är ett sundhets tecken.. tycker jag...Tra la la! =)
Dagens ord:
" Man kan inte välja hur man ska dö eller när, det enda du kan bestämma är hur du skall leva "
Vi hörs!
Kram!
måndag 1 december 2008
Man kanske skulle.....eller?
Jag tror att man tar lite för lite chanser i livet.. man tänker för mycket.. man är rädd för att göra fel... man är rädd att fatta fel beslut... man är rädd att skada sig själv och andra i de beslut man fattar....
men om man skulle släppa lite på det... hur farligt kan det va?
jag menar ... om man nu skulle kasta sig ut i det okända för en stund.. skulle det vara så farligt?? det enda som kan hända ÄR ju faktiskt att man gör fel.... eller att det inte blir som man väntat sig... men man har alla fall testat...
Tänk om man annars vaknar upp och ångrar en massa saker... usch va tråkigt det skulle vara. det vill man ju inte.
Jag sitter här en måndagkväll.. ( och för Er som känner mig så har det varit en av mina serier på tv.. på dagens schema: City Akuten. jajaj jag vet jag vet.. patetisk men va fan? ) och funderar just på detta avsnitt som till synes handlade om förändring vilket resulterade i att jag då fick en massa enastående idéer om hur man nu ska gå till väga för en förändring ska ske.
Idag hade vi en kvinna som hade arbetet på samma ställe i 10 år... fattar ni! 10 år! jaja.. det må så vara att man gör men för mig verkar det tämligen jobbigt med tanke på den rastlösa människan jag är... men förändrar jag? nej det gör jag inte för att jag e en fegis! Jag säger bara att jag ska men jag gör inte!
Det sker ingenting för henne.. hon vaknar.. går till jobbet.. jobbar... kommer hem.. tar hand om barn, kollar lite tv.. ( säkert en massa serier ) för att sen lägga sig igen.
Jävlar det låter PRECIS om jag! Just därför får man ju lite panik när hon sen får för sig att släppa allt.. alla kolleger.. bostad.. allt för en nystart på ett annat jobb...och så tänker man; nej nej varför ska hon sluta? hon har ju alla vänner,familj allt hon önskar där!! sluta inte!!! Det hade inte jag gjort om jag va du!! Stanna Stanna! Men varför egentligen? Varför stanna?
Men sen tänker man; ja varför inte... om hon kan så kan jag! hahah patetiskt att man ens sitter och får styrkan att förändra genom ett TV-program som säkert varit med i 15 år... HAHA Jösses.. jaja..
Och det värsta är att man eller jag kanske ska säga JAG .. lever mig in i det precis som om det vore jag som stod där och tog förväl av alla mina vänner.. och så kommer tårarna... men hör Ni vad jag säger: TÅRAR!! För ett TV-program som inte ens är på riktigt.. MEN det skulle kunna vara på riktigt.. det skulle kunna vara JAG! Har NI aldrig tänkt så när Ni ser en serie eller en bra film?? eller det e bara jag som inte har det modet att förändra så att jag lever mitt liv genom andras förändringar eller mod??? Jösses jag får nog söka hjälp för detta beroende av TV-serier. Detta börjar seriöst urarta! HAHAH
Men allvar nu... man ska inte vara så rädd tror jag .. man måste våga..
Och för Er som inte har den styrkan att förändra...Kolla på City Akuten så kanske Ni helt plötsligt befinner Er på andra sidan jorden efter all styrka man får från den! hahahah!! Herregud säger jag bara! =)
Dagens andra ord:
" Fånga dagen innan den försvinner till natt för nästa dag blir inte densamma "
Vi hörs!
Kram!
men om man skulle släppa lite på det... hur farligt kan det va?
jag menar ... om man nu skulle kasta sig ut i det okända för en stund.. skulle det vara så farligt?? det enda som kan hända ÄR ju faktiskt att man gör fel.... eller att det inte blir som man väntat sig... men man har alla fall testat...
Tänk om man annars vaknar upp och ångrar en massa saker... usch va tråkigt det skulle vara. det vill man ju inte.
Jag sitter här en måndagkväll.. ( och för Er som känner mig så har det varit en av mina serier på tv.. på dagens schema: City Akuten. jajaj jag vet jag vet.. patetisk men va fan? ) och funderar just på detta avsnitt som till synes handlade om förändring vilket resulterade i att jag då fick en massa enastående idéer om hur man nu ska gå till väga för en förändring ska ske.
Idag hade vi en kvinna som hade arbetet på samma ställe i 10 år... fattar ni! 10 år! jaja.. det må så vara att man gör men för mig verkar det tämligen jobbigt med tanke på den rastlösa människan jag är... men förändrar jag? nej det gör jag inte för att jag e en fegis! Jag säger bara att jag ska men jag gör inte!
Det sker ingenting för henne.. hon vaknar.. går till jobbet.. jobbar... kommer hem.. tar hand om barn, kollar lite tv.. ( säkert en massa serier ) för att sen lägga sig igen.
Jävlar det låter PRECIS om jag! Just därför får man ju lite panik när hon sen får för sig att släppa allt.. alla kolleger.. bostad.. allt för en nystart på ett annat jobb...och så tänker man; nej nej varför ska hon sluta? hon har ju alla vänner,familj allt hon önskar där!! sluta inte!!! Det hade inte jag gjort om jag va du!! Stanna Stanna! Men varför egentligen? Varför stanna?
Men sen tänker man; ja varför inte... om hon kan så kan jag! hahah patetiskt att man ens sitter och får styrkan att förändra genom ett TV-program som säkert varit med i 15 år... HAHA Jösses.. jaja..
Och det värsta är att man eller jag kanske ska säga JAG .. lever mig in i det precis som om det vore jag som stod där och tog förväl av alla mina vänner.. och så kommer tårarna... men hör Ni vad jag säger: TÅRAR!! För ett TV-program som inte ens är på riktigt.. MEN det skulle kunna vara på riktigt.. det skulle kunna vara JAG! Har NI aldrig tänkt så när Ni ser en serie eller en bra film?? eller det e bara jag som inte har det modet att förändra så att jag lever mitt liv genom andras förändringar eller mod??? Jösses jag får nog söka hjälp för detta beroende av TV-serier. Detta börjar seriöst urarta! HAHAH
Men allvar nu... man ska inte vara så rädd tror jag .. man måste våga..
Och för Er som inte har den styrkan att förändra...Kolla på City Akuten så kanske Ni helt plötsligt befinner Er på andra sidan jorden efter all styrka man får från den! hahahah!! Herregud säger jag bara! =)
Dagens andra ord:
" Fånga dagen innan den försvinner till natt för nästa dag blir inte densamma "
Vi hörs!
Kram!
Det va en gång....
Den känner vi alla igen... det är så alla " lyckliga-slut-sagor" börjar. Det är dock inte alla som slutar med " så levde dem lyckliga i alla sina dagar " men när man hoppar på sago-tåget så utgång man ifrån att det SKA sluta så vilket är det enda rätta!
Jag har i helgen varit på en av mina bästa vänners möhippa. Mycket trevligt. Det är en speciell känsla det där... att få uppleva en sån nära väns lyckligaste dagar. Det känns i hjärtat.
Som kvinna har man ju ett visst sätt att se detta på. Man vill ha den där sagan. Kanske inte att det ska komma en prins på en vit häst och dra sitt svärd.. men dock så har man ju sin egen lilla saga som man gärna vill ha.
Hade det kommit en man på nåt form av djur till mig så hade han fått vända och gallopera nån annanstans! =)
men för andra kanske det hade varit det mest romantiska någon hade kunnat göra. det är ju olika som sagt, alla har vi ju vårt eget lilla sätt att se kärleken på.
För min egen räkning så jag bryr jag mig inte om sånt där.. behöver inte vara romantiskt med rosenblad på sängen.. det behöver inte innebära solnedgång i paradiset.. det kan vara så mycket annat som hade gjort min saga till den lyckligaste. För mig är det inte det materiella. utan bara ett välbefinnande som spelar roll.
Man har en viss syn på hur man vill att ens liv ska se ut. jag brukar alltid skoja om att jag inte vill ha nåt förhållande om jag inte får det som min bror o och hans fru har det.
De i mina ögon har det ultimata förhållandet.
De är bästa vänner i vått och torrt, de har varsitt liv men lever det tillsammans både på håll och ihopa, de viker sig aldrig från varandras sida, den ena faller och den andra tar emot och vise versa... DET är kärlek.
Jag minns när min bror antog någon idiotisk utmaning att åka nerskjutet på Gröna Lund. ( Märk väl att stackaren är höjdrädd som ingen annan )
De va tre killar som skulle upp.. men min bror vill inte alls åka om han inte fick ha sin fru med sig.
Det handlar om en tilllit som man delar.. en trygghet som man bara känner med en enda människa, ett band som ingen kan ta ifrån en..DET tycker jag är kärlek.
Det kanske inte låter så stort för Er att en fjantig utmaning kan visa så mycket men för mig visar det allt.
Det är nog inte så lätt att hitta men skam den som ger sig! =)
Det finns få människor som påverkar mig i min känsla men dem är några av dom. Det finns en ovillkorlig kärlek hos dem som jag beundrar jättemycket.
Eller dem som har varit gifta eller ett par i flera hundra år! Som min mor och far eller Mormor och Morfar! DET är inte illa! Det är det häftigaste jag vet! =) hahha!
Många säger att med tiden så " svalnar " kärleken och man lever mer slentrianikst. jag VÄGRAR tro att det existerar. Jag kommer aldrig att acceptera en likgiltighet. ALDRIG. För att kärleken ska hållas vid liv måste man vårda den. Inte bara förvänta sig den, och ALDRIG ta den för givet! det gäller att se till att sin man/kvinna har vad den behöver och har den inte det så får man hjälpas åt att komma fram till vad som saknas och hitta det. Man ger inte upp bara! Jag tror att det är för lätt att skiljas idag .. man skiljer sig av fel anledningar, man ger upp för lätt helt enkelt. JAG kommer att vägra det! Sådeså! =)
Jag vet inte om Ni minns att jag skrev detta i mitt första inlägg.... Ni vet: Hur vet man när det är rätt?
Johanna ( Min brors fru ) hon är expert på att säga: Men det vet du bara!
HAHAH och om HON säger det... då måste det ju faktiskt vara så... men hur irriterad blir man inte??!! =)
Nåväl... vad är en bal på slottet som askungen brukar säga! =) och titta vad som hände med henne ... hon slutade aldrig att drömma!
Det kommer så klart när det kommer!
Dagens ord:
" Kärlekens tragedi heter inte döden, inte heller skilsmässa - den heter likgiltighet "
Vi hörs!
Kram
Jag har i helgen varit på en av mina bästa vänners möhippa. Mycket trevligt. Det är en speciell känsla det där... att få uppleva en sån nära väns lyckligaste dagar. Det känns i hjärtat.
Som kvinna har man ju ett visst sätt att se detta på. Man vill ha den där sagan. Kanske inte att det ska komma en prins på en vit häst och dra sitt svärd.. men dock så har man ju sin egen lilla saga som man gärna vill ha.
Hade det kommit en man på nåt form av djur till mig så hade han fått vända och gallopera nån annanstans! =)
men för andra kanske det hade varit det mest romantiska någon hade kunnat göra. det är ju olika som sagt, alla har vi ju vårt eget lilla sätt att se kärleken på.
För min egen räkning så jag bryr jag mig inte om sånt där.. behöver inte vara romantiskt med rosenblad på sängen.. det behöver inte innebära solnedgång i paradiset.. det kan vara så mycket annat som hade gjort min saga till den lyckligaste. För mig är det inte det materiella. utan bara ett välbefinnande som spelar roll.
Man har en viss syn på hur man vill att ens liv ska se ut. jag brukar alltid skoja om att jag inte vill ha nåt förhållande om jag inte får det som min bror o och hans fru har det.
De i mina ögon har det ultimata förhållandet.
De är bästa vänner i vått och torrt, de har varsitt liv men lever det tillsammans både på håll och ihopa, de viker sig aldrig från varandras sida, den ena faller och den andra tar emot och vise versa... DET är kärlek.
Jag minns när min bror antog någon idiotisk utmaning att åka nerskjutet på Gröna Lund. ( Märk väl att stackaren är höjdrädd som ingen annan )
De va tre killar som skulle upp.. men min bror vill inte alls åka om han inte fick ha sin fru med sig.
Det handlar om en tilllit som man delar.. en trygghet som man bara känner med en enda människa, ett band som ingen kan ta ifrån en..DET tycker jag är kärlek.
Det kanske inte låter så stort för Er att en fjantig utmaning kan visa så mycket men för mig visar det allt.
Det är nog inte så lätt att hitta men skam den som ger sig! =)
Det finns få människor som påverkar mig i min känsla men dem är några av dom. Det finns en ovillkorlig kärlek hos dem som jag beundrar jättemycket.
Eller dem som har varit gifta eller ett par i flera hundra år! Som min mor och far eller Mormor och Morfar! DET är inte illa! Det är det häftigaste jag vet! =) hahha!
Många säger att med tiden så " svalnar " kärleken och man lever mer slentrianikst. jag VÄGRAR tro att det existerar. Jag kommer aldrig att acceptera en likgiltighet. ALDRIG. För att kärleken ska hållas vid liv måste man vårda den. Inte bara förvänta sig den, och ALDRIG ta den för givet! det gäller att se till att sin man/kvinna har vad den behöver och har den inte det så får man hjälpas åt att komma fram till vad som saknas och hitta det. Man ger inte upp bara! Jag tror att det är för lätt att skiljas idag .. man skiljer sig av fel anledningar, man ger upp för lätt helt enkelt. JAG kommer att vägra det! Sådeså! =)
Jag vet inte om Ni minns att jag skrev detta i mitt första inlägg.... Ni vet: Hur vet man när det är rätt?
Johanna ( Min brors fru ) hon är expert på att säga: Men det vet du bara!
HAHAH och om HON säger det... då måste det ju faktiskt vara så... men hur irriterad blir man inte??!! =)
Nåväl... vad är en bal på slottet som askungen brukar säga! =) och titta vad som hände med henne ... hon slutade aldrig att drömma!
Det kommer så klart när det kommer!
Dagens ord:
" Kärlekens tragedi heter inte döden, inte heller skilsmässa - den heter likgiltighet "
Vi hörs!
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)