Det är upp och det är ner. Ibland spinner man länge nere för att fara halvvägs upp, för att sedan falla lika snabbt igen. Men de flesta gånger faller man fort, men far lika snabbt upp igen. Det är som med allt i livet, men visst är det skönt att få vara längst upp, även om det kanske ibland bara handlar om en kort stund. Det får en att snabbt glömma nerförs färden. Men har Ni tänkt på, när man är längst nere, hur omöjligt det känns att ta sig upp, vilket oftast vara mycket längre? Konstigt det där tycker jag. Man känner den här enorma hopplösheten och man tror det aldrig kommer att ta slut. Men det gör det ju, hur illa det än är. Man klarar av mycket mer än man tror. ( Vilket man allt som oftast också lätt glömmer att man gör. )
Jag kan ju bara referera till mig själv och mitt eget liv. Jag minns när jag först blev ensam med Tilda, och hur det gick upp för mig hur lite tro jag hade på mig själv och min egen förmåga. Jag var fast besluten att jag aldrig skulle klara av det själv och mest av allt: Livrädd för vad hon skulle bli för en liten fillur. Skulle jag klara av att ge henne ett bra liv? Skulle jag klara av att göra henne till en bra människa? Skulle jag kunna ge henne vad hon behövde ensam?
Ett bra tag in i min tid som ensamstående frågade jag mig detta, tills den dagen vi flyttade till vår nya lägenhet. Lägenheten som skulle bli vår, början på något nytt. Det var då, jag beslöt mig för att sluta upp att tänka så. Jag beslöt mig för att ge vad jag kan, göra mitt bästa och se till att skapa OSS ett liv, inte bara henne, vilket jag tror har hjälp oss enormt mycket. Jag slutade upp med att " bestämma " hur det skulle se ut, och jag raderade den när mallen som jag så tidigt hade byggt upp. Mallen om hur allt skulle vara.
Jag tror att den där mallen lätt förstör mer än vad den gör nytta. För vad händer när mallen fallerar? Misslyckandet väller över en och man blir olycklig och besviken att man inte gjorde som man " skulle ". Självklart har man en liten plan i bakhuvudet, som man ibland plockar fram, men den planen är ju långt från färdigskriven. Den ändras ju varje dag, men man vet ju på ett ungefär hur man vill den ska se ut, utan att blir för fastställd.
Jag beslöt mig för, att ta den tiden det tar, att skapa oss ett liv, ett hem och en vardag som funkar. Och den är fortfarande pågående, men på ett helt annat sätt nu. Vi får det bara att funka. Visst, det är ett evigt pusslande och tråcklande, men vad gör det? Och vem har inte det så, med eller utan barn, ensamstående eller i tvåsamhet? Jag ser inte mig själv som ensam i den bemärkelsen, jag har mycket hjälp från olika håll, trots att det är jag som avgör hur det ska se ut i slutändan. Jag ser inga hinder i att vara ensam - jag ser snarare en möjlighet. Möjlighet till en unik relation till min dotter, möjlighet att senare, hitta ett " annat "sätt att leva ( när den tiden kommer ) med en hel resväska med mig av erfarenheter. Att vara ensam har stärkt mig på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Det har hjälpt mig att se saker på ett annat sätt, och ur en vinkel som jag tror har varit oerhört sund för mig såväl som för Tilda. Och framför allt, det har hjälpt mig att veta vad jag idag skulle vilja ha ut av livet, och vad jag inte vill ha i det.
Det har varit en resa, och är fortfarande, men jag njuter varje dag, även om det " jojar " även för mig och för oss.
Dagens ord:
" Att le betyder inte att du är glad, det kan betyda att du är stark nog att ge ett trots att det ibland gör ont "
Vi hörs!
Kram.
