Den 12 Juli 2004 - dagen som förändrade mitt liv. Tilda kom till världen 16.54. En liten skrutt på 2460g och 45cm lång. Jösses va liten hon var men ack så fin. I det ögonblicket jag fick för första gången se henne så visste jag att mitt liv skulle få en helt annan vändning och betydelse. Jag visste att jag skulle spendera mitt liv till att göra hennes till det bästa.
Hon är en fantastsik liten tjej men enormt många kvalitéer Hon är den mest tålmodiga lilla unge jag stött på och den mest påhittiga också för den delen. Det finns nog inget annat barn på denna planet som har så mycket tankar och funderingar vid fyra års ålder som hon har. Och det är inte vilka tankar och ord som helst som kommer ut henne inte.. utan det är med mycket eftertänksamhet och tanke som hon säger och berättar saker. En liten funderare skulle jag vilja säga. Hon är också den mest omtänksammaste tjej jag vet. Hon frågar hur man mår och om man skulle må dåligt någon dag då är hon där och kramar och klappar på mig som om hon aldrig gjort annat. Hon är också väldigt noga med att tala om att hon tycker om mig och att hon tycker att jag är fin och söt vilket kan få en att fälla mer än en tår jag jag berätta! =) Eller som när hon avbryter det hon gör och kommer för att bara ( som hon säger ) " hämta en puss " för att sen återgå till vad hon nu gjorde. Det värmer mer än vad Ni kan ana.
Hon har i alla dessa år som vi levt tillsammans, levt bara med mig. Hon liksom jag har inte heller fått uppleva tvåsamheten på nära håll såsom man kanske skulle vilja och önska vilket jag hoppas att hon en dag får. Hon är den enda på dagis som lever med bara en förälder och det blir ju naturligtvis massor av frågor från de andra barnen omkring varför det är så för henne. Hon klarar dock det galant med svar som får fröknarna att häpna ibland har jag fått berättat för mig. =) Hon förklarar in i det sista för barnen om varför det är så och att hennes mamma minsann är den bästa mamman i hela värden som tar hand om henne ensam. Det låter otroligt och kanske lite väl klokt för en fyra åring men det är hennes värld och så som hon upplever den. Tilda har aldrig lidit av att vara ensam med mig. Hon frågar sällan om varför det är så utan hon accepterar det som det är för att hon kan inte något annat vilket ger mig svaret att hon inte saknar något eller mår dåligt över att inte leva med sin mamma och pappa tillsammans utan rentav tycker om sitt liv och det livet hon har med mig. Bara det ger mig ett lyckorus för då vet jag att jag någonstans lyckats med det jag velat uppnå: att ge henne det bästa.
Tilda har gjort mig till den jag är idag. Jag vet helt ärligt inte vart jag skulle varit om det inte vore för henne. Jag har mycket att tacka henne för när hon blir äldre och kan förstå de orden som kommer att berättas för henne. Jag älskar henne så det gör ont i hela kroppen. ( naturligtvis på ett bra sätt =) )
Jag är världens stoltaste mamma !!
The end..
Detta var sista delen i min lilla berättelse. Tack till Er alla som tagit Er tid att läsa.
Nu stundar det annat att skriva om! =)
Vi hörs!
Kram
lördag 31 januari 2009
måndag 26 januari 2009
Jag som Lina del 4.
Jag får ofta frågan: Hur har du orkat och hur orkar du? Jag brukar ge till svar: Jag kan ju inget annat.. jag vet inte hur det är att leva i tvåsamhet med ett barn som en familj så för mig är detta inget konstigt. Det är mitt liv och min vardag vilket för mig är helt normalt.
Självklart så tänker man ju ibland på hur det skulle varit om man var två och jag ska inte sticka under stol med att jag längtar till den dagen då jag också kan ge Tilda en " normal " familjesituation men som tidigare nämnt så är det inget jag tänker på varje dag. De får komma när det kommer.
Det slår en som mest när det kommer till de jobbiga stunderna som tex den magiska treårs trotsen eller sömnlösa nätter med kräksjuka och feber. Då önskar man ju att man var två men å andra sidan så är det inget jag gräver i. Det är bara att ta det för vad det är och göra det bästa av det. Det är ju inte så att jag kan be den andre att ta morgonen när natten varit jobbig utan jag får ta mig upp och göra det och därför känns det onödigt att tänka på det. Det skapar bara en negativ stämning och den vill jag inte ha. Jag tänker istället att nästa natt bli bättre och då går allt mycket lättare.
Då det kommer till trotsandet och den jobbiga delen av uppfostran så kan jag inte vara egoist och bara tänka att det är jobbigt för bara mig utan att det är jobbigt för henne också. Hon dras ju mellan att vara litet barn som behöver tröst när hon är ledsen och ett stort barn som måste få vara arg och när man bara lever med en förälder så kan det emellertid bli tufft för henne att urskillja detta vilket jag måste ha i åtanke hela hela tiden. Jag måste jämt tänka mig in i henne och hennes tankar kring allt samtidigt som jag som mamma har mina principer och regler för att det ska fungera här hemma. Det finns så många tillfällen då jag bara skulle vilja krama om henne och säga att allt blir bra och att vi glömmer det där onödiga bråket men det gynnar inte oss i längden, varken henne eller mig. Barn behöver fasta riktlinjer och även om dom kan vara svåra och jättejobbiga att sätta så måste man tänka att det betalar sig i slutet ändå. Jag kan ge många exempel där man egentligen bara skulle vilja säga ja när man istället skulle sagt nej enbart för att slippa en konflikt. Och visst har jag också gjort så men igen så gynnar det ingen i slutet och det är det som är det svåra med att vara ensam. Man kan inte bara lämna över när det är jobbigt och man kan inte bara stänga dörren om sig utan du måste ta en konflikt hur trött du än är. Jag får och kan inte tappa fattningen för vem ska hon vända sig till då? Det är en jätte svår balans och den tar tid att hitta men det går med en herrans massa tålamod. =)
Jag vill poängtera att det naturligtvis inte alltid är en jobbig uppförsbacke utan för det mesta så är det medvind. Det blir vad man gör det till helt enkelt.=) jag älskar mitt liv som mamma och jag skulle inte vilja byta ut det mot något i hela världen. Och det är ju ingen match om det hela tiden bara skulle vara medvind eller hur?
Nästa del kommer nog att vara den avslutande delen av min lilla historia då jag tänkte presentera min dotter och den hon är , eller som vissa skulle säga; den du gjort henne till eller som jag skulle säga; Den hon har gjort mig till.
Fortsättning följer!
Vi hörs!
Kram!
Självklart så tänker man ju ibland på hur det skulle varit om man var två och jag ska inte sticka under stol med att jag längtar till den dagen då jag också kan ge Tilda en " normal " familjesituation men som tidigare nämnt så är det inget jag tänker på varje dag. De får komma när det kommer.
Det slår en som mest när det kommer till de jobbiga stunderna som tex den magiska treårs trotsen eller sömnlösa nätter med kräksjuka och feber. Då önskar man ju att man var två men å andra sidan så är det inget jag gräver i. Det är bara att ta det för vad det är och göra det bästa av det. Det är ju inte så att jag kan be den andre att ta morgonen när natten varit jobbig utan jag får ta mig upp och göra det och därför känns det onödigt att tänka på det. Det skapar bara en negativ stämning och den vill jag inte ha. Jag tänker istället att nästa natt bli bättre och då går allt mycket lättare.
Då det kommer till trotsandet och den jobbiga delen av uppfostran så kan jag inte vara egoist och bara tänka att det är jobbigt för bara mig utan att det är jobbigt för henne också. Hon dras ju mellan att vara litet barn som behöver tröst när hon är ledsen och ett stort barn som måste få vara arg och när man bara lever med en förälder så kan det emellertid bli tufft för henne att urskillja detta vilket jag måste ha i åtanke hela hela tiden. Jag måste jämt tänka mig in i henne och hennes tankar kring allt samtidigt som jag som mamma har mina principer och regler för att det ska fungera här hemma. Det finns så många tillfällen då jag bara skulle vilja krama om henne och säga att allt blir bra och att vi glömmer det där onödiga bråket men det gynnar inte oss i längden, varken henne eller mig. Barn behöver fasta riktlinjer och även om dom kan vara svåra och jättejobbiga att sätta så måste man tänka att det betalar sig i slutet ändå. Jag kan ge många exempel där man egentligen bara skulle vilja säga ja när man istället skulle sagt nej enbart för att slippa en konflikt. Och visst har jag också gjort så men igen så gynnar det ingen i slutet och det är det som är det svåra med att vara ensam. Man kan inte bara lämna över när det är jobbigt och man kan inte bara stänga dörren om sig utan du måste ta en konflikt hur trött du än är. Jag får och kan inte tappa fattningen för vem ska hon vända sig till då? Det är en jätte svår balans och den tar tid att hitta men det går med en herrans massa tålamod. =)
Jag vill poängtera att det naturligtvis inte alltid är en jobbig uppförsbacke utan för det mesta så är det medvind. Det blir vad man gör det till helt enkelt.=) jag älskar mitt liv som mamma och jag skulle inte vilja byta ut det mot något i hela världen. Och det är ju ingen match om det hela tiden bara skulle vara medvind eller hur?
Nästa del kommer nog att vara den avslutande delen av min lilla historia då jag tänkte presentera min dotter och den hon är , eller som vissa skulle säga; den du gjort henne till eller som jag skulle säga; Den hon har gjort mig till.
Fortsättning följer!
Vi hörs!
Kram!
söndag 25 januari 2009
Jag som Lina del 3
Jag antar att man kan säga att min resa som ensamstående mamma började på riktigt då Tilda va omkring ett år.
Det stundade dagis inskolning och jag hade precis blivit av med mitt jobb på el-giganten. Då man inte hade arbete så fick man bara ha sina barn på dagis tre tim per dag vilket för mig inte verkade lönt. Jag anser att dagis är en viktig del av barn utveckling och inte mins för det sociala skull med tanke på kompisar etc och hur skulle tre timmar per dag gynna henne? Att varken få äta frukost eller lunch tillsammans med sina kompisar och inte heller kunna vara med i temagrupper osv. Nej det va inte ett alternativ för mig. Jag ville heller inte leva som ensamstående mamma på A-kassa vilket inte hade gett oss direkt någon bra ekonomisk grund. Så det va bara att börja leta nytt arbete. Jag hade sådan tur att jag kom på en Intervju nästan bara tre fyra dagar som arbetssökande och jag fick jobbet. En stor sten föll från mina axlar. Dock va det ingen lätt match.. .att båda skola in henne på dagis samtidigt som jag gick min interna utbildning på jobbet vilket var en mycket intensiv och jobbig utbildning. Detta gjorde att jag inte kunna vara på jobbet hundra procent i början utan bara tre timmar om dagen den första veckan och utbildningen varde i två så Ni kan ju själva tänka Er hur tufft det var att senare komma in i jobbet på allvar.
Som alla föräldrar vet så är den första tiden på dagis tuff som bara den. Alla dessa baciller och sjukdomar dom ska bli immuna mot. Herregud.. jag hade inte en enda månad under det första året so jag hade Tilda på dagis utan att jag hade avdrag på min lön för vård av sjukt barn. Detta resuterades i att mina chefer på jobbet var osäkra på att hurvida de ville behålla mig. Jag fick kämpa hårt ska Ni veta. Det tog månader innan jag fick en fast tjänst medans alla andra i min grupp fick fasta jobb på en gång. Det va en fruktansvärd tid med många sömnlösa nätter och en ständig oro och prestationsångest samtidigt som jag ville vara en bra mamma för Tilda. Jag ville hela tiden visa att jag kunde trots min situation och det fanns inget som stoppade mig.
Under denna tiden var det inte bara det som hände i mitt liv. Min morfar blev svårt sjuk i cancer och gick bort i september och min farmor gick sedan bort i December samma år. Vi fick avliva min hund pga sjukdom och min mamma gick in i väggen och blev otroligt deprimerad Det var en tid som var jättetuff. Jag hann knappt andas innan det va dags för nåt nytt bakslag. Jag kunde inte heller bara sätta mig ner och ge upp..jag hade ju inte bara mig själv att tänka på. Jag beslöt mig för att inte bli en av de ensamma mammorna som bara gav upp utan jag ville verkligen ha ett liv med henne och ett för mig själv också så klart. Men att nå dit jag är idag som ensam har inte varit lätt det kan jag berätta.
Tilda bor full tid med mig och är hos sin pappa varannan helg mellan 10-17 och inga nätter. Det är den relationen de har och har alltid haft. Alla vård av sjukt barn dagar sköts av mig och likaså alla sjukhusbesök och vistelser där med tanke på hennes mage osv. Ni förstår .. det är inte alltid lätt och en dans på rosor och ibland vill jag likväl som alla andra bara sätta mig ner och gråta av ren utmattning men jag kan inte det för Tilda har bara mig. Om jag gör det så vem har hon?
MEN jag vill även påpeka att vi har ett otroligt speciellt förhållande till varann idag och vårt liv fungerar hur bra som helst pga att vi har kämpat tillsammans och min flicka är en jätte fin liten tjej med ett tålamod och en förståelse som ingen annan.
Jag arbetar nu som Snr Customer Relation Representive på ett av världens ledande och störta logiskt företag och jag har arbetat där i tre år nu. Stormtrivs med mitt arbete och min roll som mamma och jag hade inte kunnat be om mer.
Ja jo så klart vill jag ju att vi ska kunna bli en större familj så småningom men det får komma när det kommer. Det har inte varit en prio om man säger så utan jag har prioriterat bort det för att bygga upp en bra grund för Tilda innan jag ville dra in någon annan i hennes liv eller mitt vilket jag är glad för att jag gjort.
I nästa del kommer jag att berätta lite om min uppfostran på Tilda och hur jag klarat mig genom både trots och vardagen på en och samma gång och hur det är att vara både mamma och pappa samtidigt.
Fortsättning följer....
Vi hörs!
Kram!
Det stundade dagis inskolning och jag hade precis blivit av med mitt jobb på el-giganten. Då man inte hade arbete så fick man bara ha sina barn på dagis tre tim per dag vilket för mig inte verkade lönt. Jag anser att dagis är en viktig del av barn utveckling och inte mins för det sociala skull med tanke på kompisar etc och hur skulle tre timmar per dag gynna henne? Att varken få äta frukost eller lunch tillsammans med sina kompisar och inte heller kunna vara med i temagrupper osv. Nej det va inte ett alternativ för mig. Jag ville heller inte leva som ensamstående mamma på A-kassa vilket inte hade gett oss direkt någon bra ekonomisk grund. Så det va bara att börja leta nytt arbete. Jag hade sådan tur att jag kom på en Intervju nästan bara tre fyra dagar som arbetssökande och jag fick jobbet. En stor sten föll från mina axlar. Dock va det ingen lätt match.. .att båda skola in henne på dagis samtidigt som jag gick min interna utbildning på jobbet vilket var en mycket intensiv och jobbig utbildning. Detta gjorde att jag inte kunna vara på jobbet hundra procent i början utan bara tre timmar om dagen den första veckan och utbildningen varde i två så Ni kan ju själva tänka Er hur tufft det var att senare komma in i jobbet på allvar.
Som alla föräldrar vet så är den första tiden på dagis tuff som bara den. Alla dessa baciller och sjukdomar dom ska bli immuna mot. Herregud.. jag hade inte en enda månad under det första året so jag hade Tilda på dagis utan att jag hade avdrag på min lön för vård av sjukt barn. Detta resuterades i att mina chefer på jobbet var osäkra på att hurvida de ville behålla mig. Jag fick kämpa hårt ska Ni veta. Det tog månader innan jag fick en fast tjänst medans alla andra i min grupp fick fasta jobb på en gång. Det va en fruktansvärd tid med många sömnlösa nätter och en ständig oro och prestationsångest samtidigt som jag ville vara en bra mamma för Tilda. Jag ville hela tiden visa att jag kunde trots min situation och det fanns inget som stoppade mig.
Under denna tiden var det inte bara det som hände i mitt liv. Min morfar blev svårt sjuk i cancer och gick bort i september och min farmor gick sedan bort i December samma år. Vi fick avliva min hund pga sjukdom och min mamma gick in i väggen och blev otroligt deprimerad Det var en tid som var jättetuff. Jag hann knappt andas innan det va dags för nåt nytt bakslag. Jag kunde inte heller bara sätta mig ner och ge upp..jag hade ju inte bara mig själv att tänka på. Jag beslöt mig för att inte bli en av de ensamma mammorna som bara gav upp utan jag ville verkligen ha ett liv med henne och ett för mig själv också så klart. Men att nå dit jag är idag som ensam har inte varit lätt det kan jag berätta.
Tilda bor full tid med mig och är hos sin pappa varannan helg mellan 10-17 och inga nätter. Det är den relationen de har och har alltid haft. Alla vård av sjukt barn dagar sköts av mig och likaså alla sjukhusbesök och vistelser där med tanke på hennes mage osv. Ni förstår .. det är inte alltid lätt och en dans på rosor och ibland vill jag likväl som alla andra bara sätta mig ner och gråta av ren utmattning men jag kan inte det för Tilda har bara mig. Om jag gör det så vem har hon?
MEN jag vill även påpeka att vi har ett otroligt speciellt förhållande till varann idag och vårt liv fungerar hur bra som helst pga att vi har kämpat tillsammans och min flicka är en jätte fin liten tjej med ett tålamod och en förståelse som ingen annan.
Jag arbetar nu som Snr Customer Relation Representive på ett av världens ledande och störta logiskt företag och jag har arbetat där i tre år nu. Stormtrivs med mitt arbete och min roll som mamma och jag hade inte kunnat be om mer.
Ja jo så klart vill jag ju att vi ska kunna bli en större familj så småningom men det får komma när det kommer. Det har inte varit en prio om man säger så utan jag har prioriterat bort det för att bygga upp en bra grund för Tilda innan jag ville dra in någon annan i hennes liv eller mitt vilket jag är glad för att jag gjort.
I nästa del kommer jag att berätta lite om min uppfostran på Tilda och hur jag klarat mig genom både trots och vardagen på en och samma gång och hur det är att vara både mamma och pappa samtidigt.
Fortsättning följer....
Vi hörs!
Kram!
fredag 23 januari 2009
Jag som Lina del 2.
Jag blev gravid i slutet av Oktober 2003. De första veckorna var jag helt ok förutom de tankar som rörde runt i mig. Jag antar att jag inte hade riktigt förstått att jag faktiskt väntade barn. Tanken skrämde mig en aning och jag var livrädd att jag inte skulle klara av det. Så småningom blev jag mer och mer dålig. Varje morgon vaknade jag av illamående och yrsel och jag var så trött att jag hade kunnat sova 24tim om dygnet om jag hade fått.
På den tiden arbetade jag som säljare på El-giganten. Ett tämligen jobbigt arbete då man skulle stå och vara trevlig mot alla kunder samtidigt som jag bara vill kräkas på varenda en av dem så fort de bad om hjälp.
Det stundade juletider och så väl som alla andra butiker så hade vi ju så klart enormt mycket att göra och det fanns inte utrymme för vila.
Då det va dags för mellandags rea vart jag tvungen att berätta för mina kolleger hur det låg till då jag mådde så dåligt att jag var tvungen att springa och kräkas till höger och vänster. Jag hade ju bara berättat för min familj att jag väntade barn men det va precis som om allt blev så verkligt just då. Jag insåg att jag faktiskt skulle ta hand om ett barn och jag skulle bli för henne som min mamma och pappa alltid varit för mig. Jag fick panik rent ut sagt och blev livrädd för bara tanken.
Under ett par veckor så var jag ett vrak. Jag var både ledsen och glad på samma gång utav ren rädsla och det va inte förrän på första ultraljudet då jag fick se henne för första gången som jag brast i tårar av lycka. Jag visste att detta var mitt livs bästa val. Jag var alldeles till mig av lycka när jag gick därifrån.
Jag levde på den tiden tillsammans med Tildas pappa och det gick lite upp och ner för oss. Vi hade inte något stabilt förhållande och det knakade ordentligt i fogarna redan då.
jag har valt att inte gå in på det i detalj med respekt för honom och för min dotter och det visar sig sedan varför.
Min graviditet var mist sagt inte den lättaste. Tilda höll på att komma ut i vecka 26 och jag blev sjukskriven på heltid med ordination sängliggande. Ja det va ju just trevligt när man är van att aldrig vara stilla och dessutom bo på fjärde våningen UTAN hiss! Så Ni kan själv räkna ut hur kul jag hade det. Det blev en följetång av undersökningar och en massa extra ultraljud med tanke på att man inte vissa om hon var frisk eller inte. Det i sig var jag jätte jobbigt för jag visste inte om hon skulle komma ut frisk eller inte .. eller om hon rent av skulle komma ut levande.
Hon föddes den 12 juli 2004 efter en nästan 18 tim förlossning, nästan fyra veckor för tidigt. En liten liten krake på 2460g och hela 45cm lång =) Frisk som en nötkärna! Lyckan var total. Alla fall då och ett par veckor framöver tills nätterna fylldes av kolik. Det va skrik och otröstlighet nätterna i enda och man var till slut grå av trötthet. Jag var redan då ensam trots att vi bodde tillsammans med Tildas pappa. Vi separerade inte så långt efter hon fötts. Jag har varit ensam sedan dess. Jag sa till mig själv att klara detta och bygga upp ett liv tillsammans med henne och se till att min tjej fick det bästa. Vi flyttade ut till Bunkeflo där vi fortfarande bor.
Under de första tre åren med Tilda var ett prövning som nu har gjort mig till den jag är. Vi har gått genom mycket tillsammans hon och jag. Tilda föddes med en omogenhet i tarmarna antagligen pga den tidiga födseln och vi har kämpat tillsammans med sjukdomar och en rad sjukhusbesök och jobbiga undersökningar. En del av dem va så svåra att hon fick sövas för att inte känna smärta och obehag. Ni vet .. det är svårt att se sin lilla tjej på det viset. Det är svårt att reda ut dessa känslor man har och får helt ensam. Man har ingen att luta sitt huvud på och ingen att vara ledsen med. Man bara går och går som en klocka utan att stanna. Men även mina batterier har emellertid tagit slut av all oro och sorg över vad hon fått utstå som bara så liten men jag har då haft min mamma och pappa som stöd vilket jag är idag evigt tacksam för.
Utan dom hade jag nog inte stått upp idag efter allt som varit.
I nästa del kommer jag att berätta om de liv vi har idag och hur det ser ut men även hur jag byggt upp detta för att komma dit vi är idag.
Fortsättning följer!
Vi hörs!
Kram!
På den tiden arbetade jag som säljare på El-giganten. Ett tämligen jobbigt arbete då man skulle stå och vara trevlig mot alla kunder samtidigt som jag bara vill kräkas på varenda en av dem så fort de bad om hjälp.
Det stundade juletider och så väl som alla andra butiker så hade vi ju så klart enormt mycket att göra och det fanns inte utrymme för vila.
Då det va dags för mellandags rea vart jag tvungen att berätta för mina kolleger hur det låg till då jag mådde så dåligt att jag var tvungen att springa och kräkas till höger och vänster. Jag hade ju bara berättat för min familj att jag väntade barn men det va precis som om allt blev så verkligt just då. Jag insåg att jag faktiskt skulle ta hand om ett barn och jag skulle bli för henne som min mamma och pappa alltid varit för mig. Jag fick panik rent ut sagt och blev livrädd för bara tanken.
Under ett par veckor så var jag ett vrak. Jag var både ledsen och glad på samma gång utav ren rädsla och det va inte förrän på första ultraljudet då jag fick se henne för första gången som jag brast i tårar av lycka. Jag visste att detta var mitt livs bästa val. Jag var alldeles till mig av lycka när jag gick därifrån.
Jag levde på den tiden tillsammans med Tildas pappa och det gick lite upp och ner för oss. Vi hade inte något stabilt förhållande och det knakade ordentligt i fogarna redan då.
jag har valt att inte gå in på det i detalj med respekt för honom och för min dotter och det visar sig sedan varför.
Min graviditet var mist sagt inte den lättaste. Tilda höll på att komma ut i vecka 26 och jag blev sjukskriven på heltid med ordination sängliggande. Ja det va ju just trevligt när man är van att aldrig vara stilla och dessutom bo på fjärde våningen UTAN hiss! Så Ni kan själv räkna ut hur kul jag hade det. Det blev en följetång av undersökningar och en massa extra ultraljud med tanke på att man inte vissa om hon var frisk eller inte. Det i sig var jag jätte jobbigt för jag visste inte om hon skulle komma ut frisk eller inte .. eller om hon rent av skulle komma ut levande.
Hon föddes den 12 juli 2004 efter en nästan 18 tim förlossning, nästan fyra veckor för tidigt. En liten liten krake på 2460g och hela 45cm lång =) Frisk som en nötkärna! Lyckan var total. Alla fall då och ett par veckor framöver tills nätterna fylldes av kolik. Det va skrik och otröstlighet nätterna i enda och man var till slut grå av trötthet. Jag var redan då ensam trots att vi bodde tillsammans med Tildas pappa. Vi separerade inte så långt efter hon fötts. Jag har varit ensam sedan dess. Jag sa till mig själv att klara detta och bygga upp ett liv tillsammans med henne och se till att min tjej fick det bästa. Vi flyttade ut till Bunkeflo där vi fortfarande bor.
Under de första tre åren med Tilda var ett prövning som nu har gjort mig till den jag är. Vi har gått genom mycket tillsammans hon och jag. Tilda föddes med en omogenhet i tarmarna antagligen pga den tidiga födseln och vi har kämpat tillsammans med sjukdomar och en rad sjukhusbesök och jobbiga undersökningar. En del av dem va så svåra att hon fick sövas för att inte känna smärta och obehag. Ni vet .. det är svårt att se sin lilla tjej på det viset. Det är svårt att reda ut dessa känslor man har och får helt ensam. Man har ingen att luta sitt huvud på och ingen att vara ledsen med. Man bara går och går som en klocka utan att stanna. Men även mina batterier har emellertid tagit slut av all oro och sorg över vad hon fått utstå som bara så liten men jag har då haft min mamma och pappa som stöd vilket jag är idag evigt tacksam för.
Utan dom hade jag nog inte stått upp idag efter allt som varit.
I nästa del kommer jag att berätta om de liv vi har idag och hur det ser ut men även hur jag byggt upp detta för att komma dit vi är idag.
Fortsättning följer!
Vi hörs!
Kram!
torsdag 22 januari 2009
Jag som Lina!
Jag tänker skriva ett par inlägg som faktiskt handlar om mig och mitt liv. En berättelse i stora drag om en tjej som tog sig från inget till allt genom ren vilja. Berättelserna sträcker sig under en tid på ca sex år. Vi börjar på ruta ett och tar oss uppåt.
Det börjar med en dikt jag skrev för länge länge sedan då jag levde i en värld av lögner och depressioner
Jag vill med detta kunna hjälpa andra som kanske sitter i samma båt som jag gjorde då, till att aldrig ge upp eller låtas tro att de inte kan. Alla kan med lite vilja och jävlar enamma.!
Jag är här men ändå så långt bort.
Jag är borta men ändå så nära.
Mitt inre är jag, mitt närvarande någon annans.
Mitt sår är djupt och oläkt
Men sprickorna runt om gör mest ont.
Dom läker kanske aldrig
Medans såret gör.
Det regnar ute.
Det gör mig inget.
Solen skiner
Det gör mig inget.
Livet i mig svalnar långsamt
Lusten i mig är redan kall.
Viljan i mig finns inte längre kvar.
Väggen jag tittar in i är grå.
Bryr jag mig?
Nej
Vill jag?
Nej
Måste jag?
Ja
På denna tiden hade jag precis fått veta att jag väntade barn. Det barn som senare kommer att vara min räddning. Min Tilda.
Jag va då 23 år gammal och visste varken ut eller in. Allt var en enda röra och jag visste inte om detta var vad jag ville eller inte. Av personliga själ så beslöt jag mig att vilja detta trots att jag visste att jag en dag skulle leva ensam med henne. Jag ville så klart inte tro på dessa tankar och känslor jag hade ang detta så jag förträngde allt och satte på ett lyckligt yttre som inte var jag. Så klart visste jag inte detta då utan intalade mig själv att jag va lycklig och att livet nu skulle se ut så här.
Att senare komma till insikt med allt och faktiskt vara ärlig mot mig själv var oerhört svårt för mig och jag fick göra accepteraden som var enormt plågsamma. Detta kommer senare att generera hela mig och den jag är idag.
Fortsättning följer.
Vi hörs!
Kram!
Det börjar med en dikt jag skrev för länge länge sedan då jag levde i en värld av lögner och depressioner
Jag vill med detta kunna hjälpa andra som kanske sitter i samma båt som jag gjorde då, till att aldrig ge upp eller låtas tro att de inte kan. Alla kan med lite vilja och jävlar enamma.!
Jag är här men ändå så långt bort.
Jag är borta men ändå så nära.
Mitt inre är jag, mitt närvarande någon annans.
Mitt sår är djupt och oläkt
Men sprickorna runt om gör mest ont.
Dom läker kanske aldrig
Medans såret gör.
Det regnar ute.
Det gör mig inget.
Solen skiner
Det gör mig inget.
Livet i mig svalnar långsamt
Lusten i mig är redan kall.
Viljan i mig finns inte längre kvar.
Väggen jag tittar in i är grå.
Bryr jag mig?
Nej
Vill jag?
Nej
Måste jag?
Ja
På denna tiden hade jag precis fått veta att jag väntade barn. Det barn som senare kommer att vara min räddning. Min Tilda.
Jag va då 23 år gammal och visste varken ut eller in. Allt var en enda röra och jag visste inte om detta var vad jag ville eller inte. Av personliga själ så beslöt jag mig att vilja detta trots att jag visste att jag en dag skulle leva ensam med henne. Jag ville så klart inte tro på dessa tankar och känslor jag hade ang detta så jag förträngde allt och satte på ett lyckligt yttre som inte var jag. Så klart visste jag inte detta då utan intalade mig själv att jag va lycklig och att livet nu skulle se ut så här.
Att senare komma till insikt med allt och faktiskt vara ärlig mot mig själv var oerhört svårt för mig och jag fick göra accepteraden som var enormt plågsamma. Detta kommer senare att generera hela mig och den jag är idag.
Fortsättning följer.
Vi hörs!
Kram!
måndag 19 januari 2009
Affasi igen!!
Va e detta?? skrivkramp... torka .... kalla det va du vill men värdelöst är det alla fall! Tur man inte jobbar som författare för då hade ju boken tagit slut mitt i allt ihop pga torka! Jag förstår inte vad som hindrar mig.. vad vill jag skiva om ? Ja en hel massa men vad ska jag komma med? Varför kommer det inte av sig själv som det brukar? Nej utan nu har man lika mycket i skallen ( Alltså inte så mycket ) som Linda Rosing hade när hon kom på att hon skulle bli seriös genom att skapa ett dejting program på kanal fem för att hitta den rätte?? Jösses.. vad är det liksom? Kan man inte komma på nåt bättre? Typ börja ta hand om sina barn och faktiskt BLI seriös på riktigt. Eller??
Jag är inte den som känner att jag vill skriva om vilka trosor jag inhandlade på H&M i Lördags eller om vilket vin jag drack ( inte för att jag ens dricker vin men nu är ju detta hypotetiskt va! ) på Café Opera förra helgen. ( Och inte för att jag är på Café Opera så ofta heller men Ni fattar va? )
Jag känner bara att det inte är JAG. Alltså att skiva om sånt. För mig känns det orelevant. Vem fan bryr sig liksom? Vem är intresserad av det? Uppenbarligen en hel massa eftersom dom som skriver om sånt lever på sina bloggar där de hänger ut sitt liv. Men vill jag det? Nej inte alls. Och även om jag nu skulle få för mig att skriva om mitt vardagliga liv så hade det blivit en total flopp och sett ut som följer;
Vaknar
Jobbar
Kommer hem
Äter
Gör nåt med Tilda.
Duschar
Lägger Tilda
Kollar nån serie på tv som jag är totalt besatt av.
Bloggar
Går och lägger mig.
Den stackars bloggen hade ju hållt i sig max en vecka sen hade man ju blivit utkastad från blogspot.com för bövelen. Nej det är inte jag! Jag vill skriva om tankar och funderingar.. om livet och dess vändningar och tillfällen vilket jag också gör men vad fan händer när man verkligen inte har nåt att skriva om ??? Är det då jag ska börja skriva om trosorna på H&m eller? Nej fan! Inte jag inte!! Då får Ni hellre en ärlig Lina som säger: Jag har affasi! Jag lider av detta otroligt frustrerande tillstånd och jag kan helt omöjligt tillfredsställa Er som läsare just idag eller kanske tom imorgon .. men jag tänker INTE skriva om nåt skit bara för att skriva liksom! Förvänta Er aldrig ett trosinlägg från mig!! Va så säkra!!
Tom är vad jag är! Tom .. kaputt.. tanklös!! Totalt värdelöst!! ÄH!! Nu lägger jag mig! Och inte ens ett "dagens ord" får ni för jag kommer ändå inte på nåt i detta torra efterblivna tillstånd! Jag har bara ett vädjande till mina tankar: Kom tillbaka.. Jag vill bli hel igen! =(
Vi hörs!
Kram!
Jag är inte den som känner att jag vill skriva om vilka trosor jag inhandlade på H&M i Lördags eller om vilket vin jag drack ( inte för att jag ens dricker vin men nu är ju detta hypotetiskt va! ) på Café Opera förra helgen. ( Och inte för att jag är på Café Opera så ofta heller men Ni fattar va? )
Jag känner bara att det inte är JAG. Alltså att skiva om sånt. För mig känns det orelevant. Vem fan bryr sig liksom? Vem är intresserad av det? Uppenbarligen en hel massa eftersom dom som skriver om sånt lever på sina bloggar där de hänger ut sitt liv. Men vill jag det? Nej inte alls. Och även om jag nu skulle få för mig att skriva om mitt vardagliga liv så hade det blivit en total flopp och sett ut som följer;
Vaknar
Jobbar
Kommer hem
Äter
Gör nåt med Tilda.
Duschar
Lägger Tilda
Kollar nån serie på tv som jag är totalt besatt av.
Bloggar
Går och lägger mig.
Den stackars bloggen hade ju hållt i sig max en vecka sen hade man ju blivit utkastad från blogspot.com för bövelen. Nej det är inte jag! Jag vill skriva om tankar och funderingar.. om livet och dess vändningar och tillfällen vilket jag också gör men vad fan händer när man verkligen inte har nåt att skriva om ??? Är det då jag ska börja skriva om trosorna på H&m eller? Nej fan! Inte jag inte!! Då får Ni hellre en ärlig Lina som säger: Jag har affasi! Jag lider av detta otroligt frustrerande tillstånd och jag kan helt omöjligt tillfredsställa Er som läsare just idag eller kanske tom imorgon .. men jag tänker INTE skriva om nåt skit bara för att skriva liksom! Förvänta Er aldrig ett trosinlägg från mig!! Va så säkra!!
Tom är vad jag är! Tom .. kaputt.. tanklös!! Totalt värdelöst!! ÄH!! Nu lägger jag mig! Och inte ens ett "dagens ord" får ni för jag kommer ändå inte på nåt i detta torra efterblivna tillstånd! Jag har bara ett vädjande till mina tankar: Kom tillbaka.. Jag vill bli hel igen! =(
Vi hörs!
Kram!
torsdag 15 januari 2009
Fågel, fisk eller mittemellan.
Om du fick frågan vilket djur du skulle vilja vara vad skulle du svara då? Många hade säkert svarat fågel, mest för att man hade fått flyga fritt och för att man hade kunnat välja att flyga dit det var varmt jämt.
När jag va liten så minns jag än idag att vi en gång fick den frågan på en samling i förskolan. Killarna svarade tiger eller björn eller nåt annat tufft medans tjejerna svarade kattunge eller hund eller nåt annat sött.
Då frågan kom till mig så svarade jag: flygfisk och det följdes naturligtvis av gapskratt och frågande ögon Fröken frågade ju så klart varför jag valt just det djuret vilket va ett ganska ovanligt djur.
Jag svarade som om allt va så självklart: Då får man både simma i vattnet och flyga i luften. Jag va nämligen inte införstådd med att flygfiskar inte flög som fåglar men naiv som man var som barn så verkade det ganska logiskt just då. De andra barnen tyckte bara jag va underlig så klart men vad brydde jag mig? Det va ju ett bra val tyckte jag. Då fick man både och ju!
Vid ett annat tillfälle fick vi frågan i vilket stjärntecken man va född i och alla hade på den tiden sitt tecken i ett halsband. Jag däremot hade mina dopskor som jag fått när ja döptes och jag svarade så klart att jag va född i skornas tecken vilket igen följdes av gapskratt. Jag brydde mig inte så värst mycket men så klart förstod jag inte varför alla skrattade åt mig. Dom va ju där i mitt halsband. Och i min värld var ju det något som va speciellt för mig och vad var det för fel på det? Klart att man kan vara född i skornas tecken lika bra som i kräftans!
Jag har väl alltid varit mycket speciell i mitt tänkande som barn. Hade massor av funderingar kring många saker och många gånger kunde jag måla upp historier i mitt huvud som blev så sanna att jag nästan trodde på dom själv. Vid ett tillfälle när jag gick till skolan med en klasskompis lurade jag i henne att om solens strålar träffar en så smälter man. Stackaren sprang till skolan totalt livrädd att smälta på vägen. I mitt tänkande så va det så logiskt att ingen kunde säga att det inte stämde. Så klart så stämmer det om man nu skulle åka dit upp men vem gör det liksom? Men OM man skulle bli träffad så skulle man ju smälta och det verkade ju viktigt att framföra liksom! =) Mor och far brukade säga att jag skulle bli författare eller skådespelare som vuxen.. hahah det gick ju sådär med det! =)
Jag har alltid varit mycket fascinerad av människor psykologi. Som ung ville jag gärna bli socionom eller psykolog.. tja.. det gick sådär med det också men nu har jag det bara som en " hobby" om man nu får vara så konstig att man tycker att det är intressant liksom .. andra målar tavlor.. jag gillar psykologi.. inget konstigt tycker jag.. men hey.. ni pratar ju med tjejen som ville vara flygfisk som liten! =)
Så... måste man välja fågel,fisk eller mittemellan? Kan man inte bara få vara allt på en gång eller måste man välja? Alla människor fungerar ju som en flygfisk:
Ibland är man nere och simmar under ytan och ibland är man uppe bland molnen och flyger. Och nån gång då och då har man säkert ena fenan i vattnet och ena vingen i luften och man kan bara inte bestämma sig för om man vill vara fågel eller fisk.
Välkomna till mitt mystiska jag! =)
Dagens ord:
" Det finns ingen som kan kopiera dig så länge du visar unikheten i dig själv "
Vi hörs!
Kram !
När jag va liten så minns jag än idag att vi en gång fick den frågan på en samling i förskolan. Killarna svarade tiger eller björn eller nåt annat tufft medans tjejerna svarade kattunge eller hund eller nåt annat sött.
Då frågan kom till mig så svarade jag: flygfisk och det följdes naturligtvis av gapskratt och frågande ögon Fröken frågade ju så klart varför jag valt just det djuret vilket va ett ganska ovanligt djur.
Jag svarade som om allt va så självklart: Då får man både simma i vattnet och flyga i luften. Jag va nämligen inte införstådd med att flygfiskar inte flög som fåglar men naiv som man var som barn så verkade det ganska logiskt just då. De andra barnen tyckte bara jag va underlig så klart men vad brydde jag mig? Det va ju ett bra val tyckte jag. Då fick man både och ju!
Vid ett annat tillfälle fick vi frågan i vilket stjärntecken man va född i och alla hade på den tiden sitt tecken i ett halsband. Jag däremot hade mina dopskor som jag fått när ja döptes och jag svarade så klart att jag va född i skornas tecken vilket igen följdes av gapskratt. Jag brydde mig inte så värst mycket men så klart förstod jag inte varför alla skrattade åt mig. Dom va ju där i mitt halsband. Och i min värld var ju det något som va speciellt för mig och vad var det för fel på det? Klart att man kan vara född i skornas tecken lika bra som i kräftans!
Jag har väl alltid varit mycket speciell i mitt tänkande som barn. Hade massor av funderingar kring många saker och många gånger kunde jag måla upp historier i mitt huvud som blev så sanna att jag nästan trodde på dom själv. Vid ett tillfälle när jag gick till skolan med en klasskompis lurade jag i henne att om solens strålar träffar en så smälter man. Stackaren sprang till skolan totalt livrädd att smälta på vägen. I mitt tänkande så va det så logiskt att ingen kunde säga att det inte stämde. Så klart så stämmer det om man nu skulle åka dit upp men vem gör det liksom? Men OM man skulle bli träffad så skulle man ju smälta och det verkade ju viktigt att framföra liksom! =) Mor och far brukade säga att jag skulle bli författare eller skådespelare som vuxen.. hahah det gick ju sådär med det! =)
Jag har alltid varit mycket fascinerad av människor psykologi. Som ung ville jag gärna bli socionom eller psykolog.. tja.. det gick sådär med det också men nu har jag det bara som en " hobby" om man nu får vara så konstig att man tycker att det är intressant liksom .. andra målar tavlor.. jag gillar psykologi.. inget konstigt tycker jag.. men hey.. ni pratar ju med tjejen som ville vara flygfisk som liten! =)
Så... måste man välja fågel,fisk eller mittemellan? Kan man inte bara få vara allt på en gång eller måste man välja? Alla människor fungerar ju som en flygfisk:
Ibland är man nere och simmar under ytan och ibland är man uppe bland molnen och flyger. Och nån gång då och då har man säkert ena fenan i vattnet och ena vingen i luften och man kan bara inte bestämma sig för om man vill vara fågel eller fisk.
Välkomna till mitt mystiska jag! =)
Dagens ord:
" Det finns ingen som kan kopiera dig så länge du visar unikheten i dig själv "
Vi hörs!
Kram !
tisdag 13 januari 2009
Inom fyra väggar.
Vad driver en människa? Är det ett behov eller ett sinnestillstånd? Avgör själva:
Då jag gick gymnasier gjorde jag en av mina praktiker på en fritidsgård en bit utanför Malmö där jag hade hand om barn från 11år och uppåt. Fritidsgården var öppen 11-22 på vardagar och 15-01 på fredagar och lördagar. Där fanns barn i alla åldrar men bara lite äldre ungdomar på kvällarna förstås
Jag hade där hand om ett projekt som jag själv hade döpt till " tjejgruppen ". Jag hade själv gjort upp ett schema för de nästkommande fem veckorna varav en dag i veckan skulle detta lilla projekt äga rum. Det fanns 6 flickor som anmälde sig. Alla mellan 11- 17 år. Den yngsta var 11år men också den enda i den åldern. De andra var upp emot 15-17.
I den här gruppen hade vi olika teman för olika dagar. Det kunde vara allt från film och musik till familjeteman och kärlek. Vi pysslade och ritade och byggde smycken etc.
Jag tog mig väldigt av den yngsta flickan, vi kan kalla henne Stina. Hon kom till fritidsgården varje dag i veckan efter skolan och gick inte hem förrän det var dags att stänga. Jag brukade undra hur en flicka på elva år fick vara ute så länge som till tio och varför ingen ringde efter henne under kvällen. Hon var alltid oss vuxna och ville helst inte blanda sig med de andra barnen eller ungdomarna. Hon satt mest med oss och spelade spel eller kort då det inte var tjejgruppen. Hon pratade aldrig om sin familj eller sina kompisar utan frågade mycket om hur man själv hade varit som barn och hur ens föräldrar hade varit.
Jag tog henne mycket under mina vingar trots min egen låga ålder då jag bara vara nitton år då men det var något med henne som fastnade hos mig.
Hon tydde sig allt mer och mer till mig och till slut var jag så nära henne att jag vågade mig på att fråga varför hon inte var hemma efter skolan och åt med sina föräldrar eller om hon inte hade några läxor att göra.
Hon svarade mig och förklarade att hon gjorde sina läxor närhon kom hem eller på rasterna. Jag sa till henne att inte göra läxorna på rasten då man skulle hänga med kompisarna men det svarade hon mig inte på. Inte heller ang familjen. Jag lät det vara. Låg sömnlös den natten och funderade på ett sätt att komma in på henne. Jag visste att det inte stämde, varför var det ingen som undrade vart hon va om kvällarna eller vem hennes mamma o pappa var.
Dagen därpå frågade jag resten av personalen och fick då till svara att det handlade om mycket dricka och annat som gjorde att det va lite speciellt med Stina. De sa att socialen var inblandade och att jag skulle låta det vara. Jag kunde inte förmå mig att sluta tänka på det trots att jag visste att det inte var min plats. Under ett tjejgruppsmöte pratade vi om kärleken och om killar, om första kyssen och om det fanns nån som de höll av osv. Stina pratade inte men hon lyssnade stora öron. Jag ifrågasatte inte.
Efter fem veckor va det dags för mig att säga hej då. Vi hade en liten avslutning med tjejgruppen och jag fick lite pressenter o så. Stina sa ingenting på hela kvällen precis som om hon var ledsen på mig att jag skulle lämna henne.
Jag pratade med henne sen och hon brast ut i tårar och ville inte att jag skulle sluta. Hon berättade att hon inte ville börja sjuan och att hon va rädd för att alla skulle se på henne. Jag undrade vad hon menade och hon ville inte säga mer. Jag pressade inte henne. Jag sa åt henne att ringa mig när som helst om hon ville prata och hon lovad att hon skulle göra det.
Jag hörde aldrig från henne.
Efter studenten hälsade jag på ute på gården och frågade efter henne och de sänkte sina huvuden och berättade att hon tagit sitt liv och efterlämnat sig ett brev där hon förklarade allt som försegick inom fyra väggar i hemmet. Jag fick veta att styvpappan under flera år förgripit sig på henne sexuellt och jag förstod genast allt. Allt va så glasklart! Jag åkte hem med en tomhet i kroppen och frågan: Kunde jag gjort något för att förhindra detta? Hade jag kunnat hjälpa henne? Något som malde i mig länge och maler fortfarande då och då men med en annan förståelse nu än vad jag hade då. En liten flickas liv med hela sin framtid framför sig hade berövats och för vad? Ett behov? Ett sinnetstillstånd eller av ren och skör egoism? VAD?
Dagens ord:
" Ett psykiskt tillstånd kan bara delas upp i två kategorier: normalt eller abnormalt, vilket du än väljer så kan du med detta tillstånd förändra en annan människas liv så välj med omsorg."
Vi hörs!
Kram!
Då jag gick gymnasier gjorde jag en av mina praktiker på en fritidsgård en bit utanför Malmö där jag hade hand om barn från 11år och uppåt. Fritidsgården var öppen 11-22 på vardagar och 15-01 på fredagar och lördagar. Där fanns barn i alla åldrar men bara lite äldre ungdomar på kvällarna förstås
Jag hade där hand om ett projekt som jag själv hade döpt till " tjejgruppen ". Jag hade själv gjort upp ett schema för de nästkommande fem veckorna varav en dag i veckan skulle detta lilla projekt äga rum. Det fanns 6 flickor som anmälde sig. Alla mellan 11- 17 år. Den yngsta var 11år men också den enda i den åldern. De andra var upp emot 15-17.
I den här gruppen hade vi olika teman för olika dagar. Det kunde vara allt från film och musik till familjeteman och kärlek. Vi pysslade och ritade och byggde smycken etc.
Jag tog mig väldigt av den yngsta flickan, vi kan kalla henne Stina. Hon kom till fritidsgården varje dag i veckan efter skolan och gick inte hem förrän det var dags att stänga. Jag brukade undra hur en flicka på elva år fick vara ute så länge som till tio och varför ingen ringde efter henne under kvällen. Hon var alltid oss vuxna och ville helst inte blanda sig med de andra barnen eller ungdomarna. Hon satt mest med oss och spelade spel eller kort då det inte var tjejgruppen. Hon pratade aldrig om sin familj eller sina kompisar utan frågade mycket om hur man själv hade varit som barn och hur ens föräldrar hade varit.
Jag tog henne mycket under mina vingar trots min egen låga ålder då jag bara vara nitton år då men det var något med henne som fastnade hos mig.
Hon tydde sig allt mer och mer till mig och till slut var jag så nära henne att jag vågade mig på att fråga varför hon inte var hemma efter skolan och åt med sina föräldrar eller om hon inte hade några läxor att göra.
Hon svarade mig och förklarade att hon gjorde sina läxor närhon kom hem eller på rasterna. Jag sa till henne att inte göra läxorna på rasten då man skulle hänga med kompisarna men det svarade hon mig inte på. Inte heller ang familjen. Jag lät det vara. Låg sömnlös den natten och funderade på ett sätt att komma in på henne. Jag visste att det inte stämde, varför var det ingen som undrade vart hon va om kvällarna eller vem hennes mamma o pappa var.
Dagen därpå frågade jag resten av personalen och fick då till svara att det handlade om mycket dricka och annat som gjorde att det va lite speciellt med Stina. De sa att socialen var inblandade och att jag skulle låta det vara. Jag kunde inte förmå mig att sluta tänka på det trots att jag visste att det inte var min plats. Under ett tjejgruppsmöte pratade vi om kärleken och om killar, om första kyssen och om det fanns nån som de höll av osv. Stina pratade inte men hon lyssnade stora öron. Jag ifrågasatte inte.
Efter fem veckor va det dags för mig att säga hej då. Vi hade en liten avslutning med tjejgruppen och jag fick lite pressenter o så. Stina sa ingenting på hela kvällen precis som om hon var ledsen på mig att jag skulle lämna henne.
Jag pratade med henne sen och hon brast ut i tårar och ville inte att jag skulle sluta. Hon berättade att hon inte ville börja sjuan och att hon va rädd för att alla skulle se på henne. Jag undrade vad hon menade och hon ville inte säga mer. Jag pressade inte henne. Jag sa åt henne att ringa mig när som helst om hon ville prata och hon lovad att hon skulle göra det.
Jag hörde aldrig från henne.
Efter studenten hälsade jag på ute på gården och frågade efter henne och de sänkte sina huvuden och berättade att hon tagit sitt liv och efterlämnat sig ett brev där hon förklarade allt som försegick inom fyra väggar i hemmet. Jag fick veta att styvpappan under flera år förgripit sig på henne sexuellt och jag förstod genast allt. Allt va så glasklart! Jag åkte hem med en tomhet i kroppen och frågan: Kunde jag gjort något för att förhindra detta? Hade jag kunnat hjälpa henne? Något som malde i mig länge och maler fortfarande då och då men med en annan förståelse nu än vad jag hade då. En liten flickas liv med hela sin framtid framför sig hade berövats och för vad? Ett behov? Ett sinnetstillstånd eller av ren och skör egoism? VAD?
Dagens ord:
" Ett psykiskt tillstånd kan bara delas upp i två kategorier: normalt eller abnormalt, vilket du än väljer så kan du med detta tillstånd förändra en annan människas liv så välj med omsorg."
Vi hörs!
Kram!
måndag 12 januari 2009
När spriten går in, går vettet ut!
Det är ett sant talesätt för många puckon där ute kan jag säga! Vad är det för fel på vissa folk? Hur kan man inte veta och förstå när gränsen är nådd? Och vad ger denna rätten att ta sig friheten att säga/göra vissa saker. Som när man är ute och ska ha trevligt med sina vänner tex då det kommer fram stupfulla killar till en och verkligen tror att det ska gå hem att ta en på axeln och fälla: " ööhh fan va schyssta tattueringar du har " och sen står han bara kvar och väntar på att jag man ska säga nåt tillbaka. I regel brukar jag bara titta på honom och invänta en ytterligare kommentar eller så säger jag tack och inväntar igen. Mest för att se vilken nästa intelligenta kommentar blir. I regel blir situationen tämligen pinsam för killen eftersom han hade säkert redan målat upp att en konversation skulle äga rum efter denna kommentar men av ren förvåning så kommer det inget gensvar och situationen som uppstår blir bara konstig. Han stammar sedan fram en ytterligare kommentar ... " ööhh gjorde det ont? " varav jag svarar: Om du har en nål som går i ca 10,000 nålslag / sek som ska in under huden på dig, tror du då att det är jätteskönt eller något smärtsamt?
Killen i fråga skrattar till på ett nervöst onaturligt sätt och stammar fram: " eeh ja jo det kanske inte är så skönt kanske .. ööhh vart har du gjort dom? " Redan då är jag försvunnen! Visst är det sött att vissa försöker men snälla.. gör inte det efter 12 groggar och 18 shots och 10 bira liksom.. kom igen! Kom istället när du är nykter och lite mer i fas liksom.. det blir bara pinsamt och jobbigt och jag ställer mig frågan: Tror han på fullaste allvar att jag ska ta han på ett seriöst sätt när han ragglar fram som en annan stackare och saglar som en nyfödd över axeln på mig? hmm... nja.. asså det är ju näst intill ett hån för fan!!! Det kanske går hem hos vissa vad vet jag men ärligt talat.. står det " ta dig friheten att sagla på mig " i pannan på mig eller?
Sen har vi kategorin: " jag klarar inte av att få nobben-killen" som oftast ställer till en scen om han inte får en respons. Eller om responsen dom får inte är den som de hoppats på. Oftast är man en bitch eller en annan form av dålig människa som inte är ens värd att titta på. Om såna killar frågar mig varför jag är så otrevlig ( vilket dom oftast gör efter att ha fått nobben) så brukar jag svara med repliken; har du inte gått än? Varför står du fortfarande kvar och pratar om du tycker att jag är en bitch och otrevlig?
Det brukar få dem i atom! Oftast blir man utskälld eller så ska dom in i en diskution med en som oftast resulterar i tragedi för den stackars killen och han går med förlust och klagar till sina kompisar om hur jävla puckad man var! Men är man så dum så att man tror att en sån grej ska gå hem så får man också vara beredd på att få nobben också kan jag känna! Det är ju samma sak som killar säger om fulla tjejer. Oftast tycker en kille att en jättefull tjej är osmaklig men vad är skillnaden på en tjej och kille som är stupfull? Inte mycket tycker jag! Lika osmakligt båda delar. Om männen i fråga nu hade behandlat oss med lite respekt och värdighet så hade de säkert vunnit mycket på det och sluppit en pinsam sits som de enbart skapat sig själva!
Så killar där ute! Skärp er!! Dont forget we are ladies!
Tjejer där ute! Skärp er och visa att vi är ladies så vi slipper dessa puckon omkring oss!
Dagens ord:
" Förståndet har sina gränser men endast dumheten är gränslös"
Vi hörs!
Kram!
Killen i fråga skrattar till på ett nervöst onaturligt sätt och stammar fram: " eeh ja jo det kanske inte är så skönt kanske .. ööhh vart har du gjort dom? " Redan då är jag försvunnen! Visst är det sött att vissa försöker men snälla.. gör inte det efter 12 groggar och 18 shots och 10 bira liksom.. kom igen! Kom istället när du är nykter och lite mer i fas liksom.. det blir bara pinsamt och jobbigt och jag ställer mig frågan: Tror han på fullaste allvar att jag ska ta han på ett seriöst sätt när han ragglar fram som en annan stackare och saglar som en nyfödd över axeln på mig? hmm... nja.. asså det är ju näst intill ett hån för fan!!! Det kanske går hem hos vissa vad vet jag men ärligt talat.. står det " ta dig friheten att sagla på mig " i pannan på mig eller?
Sen har vi kategorin: " jag klarar inte av att få nobben-killen" som oftast ställer till en scen om han inte får en respons. Eller om responsen dom får inte är den som de hoppats på. Oftast är man en bitch eller en annan form av dålig människa som inte är ens värd att titta på. Om såna killar frågar mig varför jag är så otrevlig ( vilket dom oftast gör efter att ha fått nobben) så brukar jag svara med repliken; har du inte gått än? Varför står du fortfarande kvar och pratar om du tycker att jag är en bitch och otrevlig?
Det brukar få dem i atom! Oftast blir man utskälld eller så ska dom in i en diskution med en som oftast resulterar i tragedi för den stackars killen och han går med förlust och klagar till sina kompisar om hur jävla puckad man var! Men är man så dum så att man tror att en sån grej ska gå hem så får man också vara beredd på att få nobben också kan jag känna! Det är ju samma sak som killar säger om fulla tjejer. Oftast tycker en kille att en jättefull tjej är osmaklig men vad är skillnaden på en tjej och kille som är stupfull? Inte mycket tycker jag! Lika osmakligt båda delar. Om männen i fråga nu hade behandlat oss med lite respekt och värdighet så hade de säkert vunnit mycket på det och sluppit en pinsam sits som de enbart skapat sig själva!
Så killar där ute! Skärp er!! Dont forget we are ladies!
Tjejer där ute! Skärp er och visa att vi är ladies så vi slipper dessa puckon omkring oss!
Dagens ord:
" Förståndet har sina gränser men endast dumheten är gränslös"
Vi hörs!
Kram!
onsdag 7 januari 2009
What ever it takes.
Är det alltid värt att gå över gränsen för att få vad man vill? Är det Ok att vara egoist när man vill nå något som man vill ha för sin egen räknings skull? Vart går gränsen för vad som är Ok och inte? Hur långt kan man gå? När är det för mycket?
Jag såg en dokumentär idag om små flickor som tvingades att ställa upp i skönhetstävlingar. Horribelt!!!! Deras mammor va ju som besatta sjukhuvuden.
Den yngsta som tävlade i just denna tävling va tre år. Hör Ni vad jag säger: TRE ÅR!!
Den stackars flickan stod på en stol medans mamma och mormor nålade upp en klänning som hon skulle ha på sig. Jag vet inte hur länge hon fick stå där och under hela tiden frågade hon efter sin napp och sin docka. Hela tiden fick hon till svar: Snart.. du ska bara stå still en liten stund till... snart .. du får vänta.. rör sig inte.. du måste stå still.. akta nagellacket... och om och om igen ville hon bara ha sin napp och sin docka. Fick hon det? Nej inte så länge inslaget varade vilket i sig kanske varade i minst 15 min. Till slut var den lilla flickan så trött i bena av att stå upp så tårarna började rinna utför kinderna på henne men dock utan att klaga, utan att säga ett ljud. Kan Ni förstå vilken press denna tös är under? Kan Ni förstå att detta lilla flickebarn aldrig kan få en normal barndom ... hon åker från den ena tävlingen efter den andra och får utstå enorm press och smärta. För att få sitt självförtroende trampat på gång på gång.
Bara tänk på allt hårspray som de måste ha i sitt lilla hår som sen ska kammas ut... eller hur mycket smink som sätts i ansiktet på denna orörda oförstörda fina dock hy som sen ska tas bort eller tandblekningen som fräter sönder deras mjölktänder. Tragiskt. Mammor till dessa borde anmälas för misshandel lika mycket som dem som slår sina barn tycker jag. Det är samma sak fast mer på en psykisk nivå men dock en misshandel i mina ögon!
Mamman till denna flickan fick frågan ;
" Vad är du mest stolt över hos din dotter? "
" Hon kan hålla sitt leende i tjugo min utan att tappa det eller ändra det "
VA??????? Vad är det för fel på dem??
Inte en enda gång svarade dem: för att hon är hon .. för att hon är snäll eller för att hon är min dotter utan för att hon kan hålla ett leende??? Bisarrt!! Fruktansvärt!! Det gör mig så arg!!!
När ska dem få chansen att vara barn? När ska dem få rulla sig i en lerhög utan att vara rädda att förstöra håret? När ska de få bygga klossar som rasar och få chansen att bygga upp dem igen? DET är ju sånt som gör att de växer som individ och får ett självförtroende att klara av andra saker i livet. Att få misslyckas men lyckas nästa gång fast på egen hand.
Nu var de så att denna lilla söta flicka vann inte denna skönhetstävlingen och man kunde se hennes besvikelse i ögonen. Mest besviken på sig själv för att hon inte kunde göra mamma och mormor stolta och hela tiden kritiserade mamman och mormorn den vinnande flickans allt.. Hennes kläder, hår, smink, ja allt, inför öronen på deras egen. Vad kommer hon att växa upp till att bli? Kommer hon att se det vackra i andra människor? Förmodligen inte vilket är tragiskt.
Hon fick frågan ; Är du ledsen för att du inte vann?
Hon svarade med en tom röst och tårar i ögonen; " Varför va hon bättre än mig? "
Hur kan en treåring ens tänka så? Hon har blivit mot sin vilja satt i en värld av dåligt självförtroende och hysteri och en verklighetsuppfattning som inte är utav denna värld. Hon kommer för alltid att jämföra sig med alla andra och se ner på dig själv i stunder då uppmärksamheten inte räcker till.
Så.. är det ok att gå så långt? Är det ok att utsätta andra för obehag för att själv uppnå något?
När är gränsen nådd? När är det inte ok längre? Vad tycker du?
Dagens ord:
"En egoist är en ofin människa som bryr sig mer om sig själv än dig och ditt välbefinnande "
Vi hörs!
Kram!
Jag såg en dokumentär idag om små flickor som tvingades att ställa upp i skönhetstävlingar. Horribelt!!!! Deras mammor va ju som besatta sjukhuvuden.
Den yngsta som tävlade i just denna tävling va tre år. Hör Ni vad jag säger: TRE ÅR!!
Den stackars flickan stod på en stol medans mamma och mormor nålade upp en klänning som hon skulle ha på sig. Jag vet inte hur länge hon fick stå där och under hela tiden frågade hon efter sin napp och sin docka. Hela tiden fick hon till svar: Snart.. du ska bara stå still en liten stund till... snart .. du får vänta.. rör sig inte.. du måste stå still.. akta nagellacket... och om och om igen ville hon bara ha sin napp och sin docka. Fick hon det? Nej inte så länge inslaget varade vilket i sig kanske varade i minst 15 min. Till slut var den lilla flickan så trött i bena av att stå upp så tårarna började rinna utför kinderna på henne men dock utan att klaga, utan att säga ett ljud. Kan Ni förstå vilken press denna tös är under? Kan Ni förstå att detta lilla flickebarn aldrig kan få en normal barndom ... hon åker från den ena tävlingen efter den andra och får utstå enorm press och smärta. För att få sitt självförtroende trampat på gång på gång.
Bara tänk på allt hårspray som de måste ha i sitt lilla hår som sen ska kammas ut... eller hur mycket smink som sätts i ansiktet på denna orörda oförstörda fina dock hy som sen ska tas bort eller tandblekningen som fräter sönder deras mjölktänder. Tragiskt. Mammor till dessa borde anmälas för misshandel lika mycket som dem som slår sina barn tycker jag. Det är samma sak fast mer på en psykisk nivå men dock en misshandel i mina ögon!
Mamman till denna flickan fick frågan ;
" Vad är du mest stolt över hos din dotter? "
" Hon kan hålla sitt leende i tjugo min utan att tappa det eller ändra det "
VA??????? Vad är det för fel på dem??
Inte en enda gång svarade dem: för att hon är hon .. för att hon är snäll eller för att hon är min dotter utan för att hon kan hålla ett leende??? Bisarrt!! Fruktansvärt!! Det gör mig så arg!!!
När ska dem få chansen att vara barn? När ska dem få rulla sig i en lerhög utan att vara rädda att förstöra håret? När ska de få bygga klossar som rasar och få chansen att bygga upp dem igen? DET är ju sånt som gör att de växer som individ och får ett självförtroende att klara av andra saker i livet. Att få misslyckas men lyckas nästa gång fast på egen hand.
Nu var de så att denna lilla söta flicka vann inte denna skönhetstävlingen och man kunde se hennes besvikelse i ögonen. Mest besviken på sig själv för att hon inte kunde göra mamma och mormor stolta och hela tiden kritiserade mamman och mormorn den vinnande flickans allt.. Hennes kläder, hår, smink, ja allt, inför öronen på deras egen. Vad kommer hon att växa upp till att bli? Kommer hon att se det vackra i andra människor? Förmodligen inte vilket är tragiskt.
Hon fick frågan ; Är du ledsen för att du inte vann?
Hon svarade med en tom röst och tårar i ögonen; " Varför va hon bättre än mig? "
Hur kan en treåring ens tänka så? Hon har blivit mot sin vilja satt i en värld av dåligt självförtroende och hysteri och en verklighetsuppfattning som inte är utav denna värld. Hon kommer för alltid att jämföra sig med alla andra och se ner på dig själv i stunder då uppmärksamheten inte räcker till.
Så.. är det ok att gå så långt? Är det ok att utsätta andra för obehag för att själv uppnå något?
När är gränsen nådd? När är det inte ok längre? Vad tycker du?
Dagens ord:
"En egoist är en ofin människa som bryr sig mer om sig själv än dig och ditt välbefinnande "
Vi hörs!
Kram!
måndag 5 januari 2009
Dockhuset.
Ni vet hur det känns när man ibland känner en doft så påminns det om någon speciell person eller en plats man varit på? Man kan riktigt känna det in i benmärgen. Eller om man smakar något man inte smakat på länge och det smakar precis exakt likadant som det alltid gjort? Jenka är ett sånt minne för mig. Ni vet.. Jenka-tuggumit.. jag får en sån där högstadie-dejavu med en gång.. en old school smak som är och förblir oförglömlig
Samma sak hände mig för ett tag sedan när jag åkte för att hälsa på min dagmamma och hennes man.
Det va verkligen speciellt att komma dit denna gången .Nog har jag varit där innan under åren dom vuxen men just denna gången va speciell. Jag vet inte varför men det va den bara. Jag och min bror åker dit varje jul för att ge en julblomma och dricka lite kaffe. Vi hade och har fortfarande ett mycket speciellt förhållande till dem. Vi var inte bara dagbarn hos dem utan så mycket mer. Vi spenderade flertal semestrar med dem i Italien som barn och de har alltid varit med på våra födelsedagar och stora händelser som studenten och min brors bröllop. Dom ligger oss varmt om hjärtat.
I vilket fall som helst så var det nåt speciellt med denna gången när jag kom dit. Jag hade Tilda med för jag ville visa henne vart jag spenderat mina dagar som liten och så klart för att dem skulle få en flukt av henne.
Det kändes som om jag kom tillbaka till att vara fem år igen när jag kom in. Hatthyllan va på samma plats som den alltid varit och dessutom va det samma hatthylla förutom att den va mycket längre ner nu än tidigare.. tyckte man. Allt va liksom i miniatyr. Handtag till dörren, hallen va liten , ( dem man tyckte va sååå lång innan ) tom toan va liten. Kändes som att komma in i ett dockhus. Jag tittade på Tilda när hon räckte sig för att nå upp till att hänga sin jacka och det kändes som om det va jag som stod där på tå och försökte. I samma ögonblick säger Majbritt ( dagmamma ) " det är som att se dig för 20 år sen Lina " Det rörde en del känslor.. jag vet inte varför men det berörde mig på ett konstigt sätt. Vi gick sen in för att dricka lite kaffe och Tilda går med en gång bort till det skåp som vi hade våra ritblock och kritor i då... och frågade ( precis som om hon inte gjort annat ) " får jag rita majbritt? " Märk väl att Tilda har inte varit där sen hon va två år och då var hon inte direkt medveten om vart hon var. Vi tittade på varann med undrande ögon och Majbritt sa; Hur visste du att dem fanns där? Tilda sa: " men det bara vet jag för min mamma har bott här." Vi tittade på varann igen denna gång med lite mer undrande ögon . =) Hon satte sig vid det bord där jag alltid suttit som barn och började rita. För första gången kunde jag verkligen se mig själv i henne på ett sådant sätt jag aldrig sett eller känt förut. En underlig och egendomlig känsla och samtidigt lite läskig. Allt kändes som om jag såg på mig själv liksom ... som om jag va i framtiden men ändå inte.. jätte skumt.
Vi drack vårt kaffe och pratade om det gångna året som vi alltid gör, vad som hänt osv... sen va det dags att gå.
Jag fick den finaste komplimang jag nånsin fått tidigare. Jag vet inte om det va för att det va dem som sa det till mig eller vad det va men det kändes alla fall:
" En sån fin tjej du har Lina. Hon ska du vara mycket stolt över.. detta har du gjort riktigt bra "
Jag kan inte förklara riktigt varför det kändes så överväldigande att höra av just dem men det gjorde det alla fall. Något jag kommer att bära med mig alltid. Det kändes som allt stod still när de sa det till mig, allt annat bara försvann och jag tror att jag blev ett par cm längre! =) Något jag kommer att tänka på i de stunder som man tvivlar på sig själv som mamma och de gånger man känner sig usel som förälder vilket händer en del gånger om man säger så =) Jag har svårt att ta åt mig för såna komplimanger men i detta fallet vart det lätt som en plätt! =) Härlig känsla!
Dagens ord:
"Den största uppenbarelsen är stillheten "
Vi hörs!
Kram!
Samma sak hände mig för ett tag sedan när jag åkte för att hälsa på min dagmamma och hennes man.
Det va verkligen speciellt att komma dit denna gången .Nog har jag varit där innan under åren dom vuxen men just denna gången va speciell. Jag vet inte varför men det va den bara. Jag och min bror åker dit varje jul för att ge en julblomma och dricka lite kaffe. Vi hade och har fortfarande ett mycket speciellt förhållande till dem. Vi var inte bara dagbarn hos dem utan så mycket mer. Vi spenderade flertal semestrar med dem i Italien som barn och de har alltid varit med på våra födelsedagar och stora händelser som studenten och min brors bröllop. Dom ligger oss varmt om hjärtat.
I vilket fall som helst så var det nåt speciellt med denna gången när jag kom dit. Jag hade Tilda med för jag ville visa henne vart jag spenderat mina dagar som liten och så klart för att dem skulle få en flukt av henne.
Det kändes som om jag kom tillbaka till att vara fem år igen när jag kom in. Hatthyllan va på samma plats som den alltid varit och dessutom va det samma hatthylla förutom att den va mycket längre ner nu än tidigare.. tyckte man. Allt va liksom i miniatyr. Handtag till dörren, hallen va liten , ( dem man tyckte va sååå lång innan ) tom toan va liten. Kändes som att komma in i ett dockhus. Jag tittade på Tilda när hon räckte sig för att nå upp till att hänga sin jacka och det kändes som om det va jag som stod där på tå och försökte. I samma ögonblick säger Majbritt ( dagmamma ) " det är som att se dig för 20 år sen Lina " Det rörde en del känslor.. jag vet inte varför men det berörde mig på ett konstigt sätt. Vi gick sen in för att dricka lite kaffe och Tilda går med en gång bort till det skåp som vi hade våra ritblock och kritor i då... och frågade ( precis som om hon inte gjort annat ) " får jag rita majbritt? " Märk väl att Tilda har inte varit där sen hon va två år och då var hon inte direkt medveten om vart hon var. Vi tittade på varann med undrande ögon och Majbritt sa; Hur visste du att dem fanns där? Tilda sa: " men det bara vet jag för min mamma har bott här." Vi tittade på varann igen denna gång med lite mer undrande ögon . =) Hon satte sig vid det bord där jag alltid suttit som barn och började rita. För första gången kunde jag verkligen se mig själv i henne på ett sådant sätt jag aldrig sett eller känt förut. En underlig och egendomlig känsla och samtidigt lite läskig. Allt kändes som om jag såg på mig själv liksom ... som om jag va i framtiden men ändå inte.. jätte skumt.
Vi drack vårt kaffe och pratade om det gångna året som vi alltid gör, vad som hänt osv... sen va det dags att gå.
Jag fick den finaste komplimang jag nånsin fått tidigare. Jag vet inte om det va för att det va dem som sa det till mig eller vad det va men det kändes alla fall:
" En sån fin tjej du har Lina. Hon ska du vara mycket stolt över.. detta har du gjort riktigt bra "
Jag kan inte förklara riktigt varför det kändes så överväldigande att höra av just dem men det gjorde det alla fall. Något jag kommer att bära med mig alltid. Det kändes som allt stod still när de sa det till mig, allt annat bara försvann och jag tror att jag blev ett par cm längre! =) Något jag kommer att tänka på i de stunder som man tvivlar på sig själv som mamma och de gånger man känner sig usel som förälder vilket händer en del gånger om man säger så =) Jag har svårt att ta åt mig för såna komplimanger men i detta fallet vart det lätt som en plätt! =) Härlig känsla!
Dagens ord:
"Den största uppenbarelsen är stillheten "
Vi hörs!
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)