Trampar vatten.

Livsfarligt. Livsfarligt att stå kvar och trampa på samma ställe för länge. Faran är att man trampar sig fast i ett mönster som är ohållbart till slut. Jag tror att man i största allmänhet är rädd för utmaningar som kan förändra. Förändring är något som för många är riskabelt Rädslan att inte vara nöjd med det nya, eller kanske ångra sitt val, som sedan gör valet till ett misslyckande. Ingen människa vill misslyckas, ingen människa vill känna att man gjort fel, eller valt fel väg. Man vill ju alltid vara på ett säkert vatten för ens välbefinnandes skull. Men är det verkligen välbefinnande? Är det rofyllt att alltid stå på samma ställe och trampa sig fast? Jag tror inte det. Jag tror att förändringar gör en vital och mer öppensinnad för nya saker. För att våga bli mer öppensinnad och växa som människa måste man också göra ett erkännande av misslyckanden som kommer att dyka upp på vägen. För min del skulle jag inte kalla det misslyckanden utan snarare erfarenhet. Självklart kan man ju ta skada av erfarenheter, och dom kan verkligen svida, men du lär alla fall under tiden även som det inte är så kul just då. Jag tror bara att ett accepterande av ett " misslyckande " är viktigt. Att kunna säga till sig själv: " Ja, jag har alla fall testat och det var inget för mig, nu vet jag det "

Detta funkar ju så klart inte alltid på allting, kanske inte helt sunt att ge sig ut på vilket äventyr som helst utan att tänka efter en eller två gånger. Självklart är det så att man befinner sig i olika stadier i livet då vissa saker kanske inte passar att göra just då, men det märker man ju. Människan är en fantastisk uppfinning som har en förmåga att känna av då det verkligen inte är rätt och oftast gör man inte de saker som kommer att förstöra för en mer än att göra nytta, för man har ett sinne för vad som är bra och för vad som är dåligt oavsett i vilket stadie man nu är i.

Jag vill ha det till att man måste bara bryta ett mönster då det börjar kännas som om man trampar och verkligen bryta det på riktigt , inte bara tänka det, utan göra. Ett exempel är ju att man ska byta jobb vart femte år för att utvecklas som människa. Många gör inte det utav bekväma anledningar, eller för att man kanske rent av trivs med det man gör, men det va ju bara ett exempel. Jag menar bara att man måste våga bryta, chansa, och ta risken att nu " misslyckas ". ( Jag gillar inte det ordet men det är den bästa benämningen just nu ). Jag beundrar verkligen människor som har den förmågan att bara kasta sig ut och hoppas på det bästa. Jag är ju uuuur-dålig på det. Jag är den som sällan simmar i vatten jag inte varit i förr. Jag är jättebra på att ge råd till andra och jag säger ofta: Amen testa, det kan bara gå åt helvete och det dör du inte av.
Men gör jag det själv? Både ja och nej. Jag lyssnar mycket på mig själv men jag gör inte alltid en handling av det utan det finns bara på standby i huvudet. Dumt men så är det. Önskar jag var bättre på det än vad jag är. Jag kan inte heller minnas att jag alltid varit så utan det är sedan Tilda blev min bättre hälft. Jag har stabiliserat mig, byggt upp en grund som är säker att stå på. Så vart jag ju inte innan. Då kastade jag mig handlöst ut i allt som var spännande och nytt, utan eftertanke eller tvekan. Nu är det annat. Saker har förändrats och det är mitt accepterande. Däremot ska jag bli bättre på det för Tildas skull så hon kan få se att det inte är farligt att kasta sig ut och testa. Att jag varit så innan har gjort mig till den jag är idag ,den trygga och stabila, och jag vill ju detsamma för henne, så klart! Jag vill att hon ska vara lika nyfiken som jag, öppensinnad och intresserad, med dock med en viss försiktighet som jag saknade som ung. Man lär av sig själv och man delar det med dom som betyder något. Jag kommer vara en guide för henne, låta henne misslyckas för att uppskatta att hon sedan lyckas. Precis som mina föräldrar har gjort. Jag tror på det och jag tror att det är nyttigt.

Dagens ord: " Du kan aldrig läsa nästa sida om du inte vänder på bladet"

Vi hörs!

Kram!

Romeo och Juliet.

Dessa oförglömliga, tidlösa kärleks historier. Man kan räkna upp en efter en och varje gång man ser en av dom så känns det som om hjärtat stannar och man slutar andas. Man känner så mycket för dessa historier att man lite " re-lives " dom i sin fantasi. Man drömmer om en historia att berätta precis som deras. Att få berätta sin egen historia någon gång. Inte för att man kanske kommer till en sådan glamorös vändpunkt som alltid kommer i sådana sagor eller filmer, för det gör man ju sällan, eller aldrig för att vara helt riktig, men alla fall på ens egna lilla vis.

Varför är det alltid den förbjudna kärleken som sätter sina spår? Varför är det alltid den det skrivs historia om, eller görs film om? Ta "Romeo och Juliet", förbjuden. Ta "Titanic", förbjuden. Ta " The notebook ", förbjuden, men som alltid slutar med att paret på ett eller annat sätt får varandra. Det slutar alltid likadant. Lyckligt. Alla konflikter glöms, alla " du får inte " suddas ut, allt hat försvinner och alla lever lyckliga. Tänk om det kunde vara så på riktigt, i verkliga livet. Hmm, känns lite avlägset men vad är en vardag utan drömmar? Ingenting.

Jag är världens största fan av kärleken. En hopplös romantiker som hoppas på att få sin saga. Behöver inte just innebära att prinsen kommer ridande på sin vita häst och drar sitt svärd för kärleken, eller att mannen kommer upp i sin röda Ferarri och öppnar dörren åt mig och erbjuder ett diamanthalsband, nej nej, utan bara att en man slår ett slag för kärleken. På ett äkta vis. En man som ser mig, Lina , för den jag är. En som, utan omgivningens åsikter, kan skriva en historia med mig. En man som kan gå brevid mig, vid min sida och stolt kunna säga att jag är hans.
En som kan mig, utantill och in, en som kan genom att bra titta på mig veta hur jag mår och handskas med det därefter, en som ser mig som hans bästa vän. Det, är min saga. Min historia.

Självklart är detta inte väldens lättaste uppgift alla gånger, det är jag mer än klar över, MEN är det rätt så är det, då finns det inget lätt eller svårt, det bara finns. Jag menar ju så klart inte att livet bara " är " alltid för visst är det svårt, men svårt behöver inte betyda att det är omöjligt, och så länge man har den tron så kommer man nog ganska långt. Det gäller bara att acceptera, glömma och kunna förlåta. Kan man dom tre så är man på väldigt god väg att lyckas tror jag. Visst finns det saker man inte KAN förlåta och kanske inte heller glömma, men kan man inte det så ligger övervägandet nog nära till hands. Kärleken ska inte vara lätt alla gånger men den ska heller inte vara allt för svår och komplicerad, man ska inte kämpa ihjäl den för vart tar den då vägen? Håll inte för hårt, men släpp inte heller sägs det ju. Hmm svår balans men ack så underbar. =)

Dagens ord: " Kärleken är inte ett ord, det är en definition av livet "

Vi hörs!

Kram!