Se på mig nu.

Jag ligger där, utan ett ord. Som så många gånger förr, du gör det du är bäst på. Du är som ett stort väsen som omfamnar hela mig, en stor ande som tar över hela mitt inre och gör mig svag.
Jag känner hur luften går ur mig, hur hela magen knyter sig och det känns som hela rummet snurrar. Vad ska vi säga? Vad ska vi vara och hur? För ett ögonblick möts vi, på ett ställe ingen annan har varit förr, och nästa sekund är du borta igen, och jag står kvar ensam.
Att leva ett liv i hopp och förtvivlan, är som att inget liv ha. Att leva mellan sorg och glädje är en del av det.

Du är som en stor våg som väller över mig och slår omkull mig till marken, för att sen dra dig tillbaka till ditt lugn, medans jag ligger kvar och försöker hämta andan.
Det tar ett tag, men jag står till slut upp igen.
Med svaga ben börjar jag vandra. Vandra vägen som är så lång, men jag går.
Utan att veta ordet av det kommer du igen, och jag ligger åter på marken. Denna gången med knäna fulla av sår.
Det gör ont, ondare än nånsin, men jag står.

Du har det där sättet. Det sättet jag vill ha. Din kyla, din arrogans och ditt hjärta. Hade jag bara haft det, hade jag inte haft ärriga knän och inte heller ihoptejpat hjärta.
Jag vill veta hur du gör, jag vill veta hur du stänger av, jag vill veta din tanke.

Jag vet att det är dags att gå,
Jag får för mig att jag kan, men kommer aldrig iväg.
Jag vet att det är dags att lägga locket på.
Se på mig nu, snälla låt mig resa mig.
Snälla, bara låt mig få bli stående.
Jag har inte fler plåster till mina knän.
Och mitt tejp är slut.
Det är dags att låta mig få bli stående.

Jag ber dig, se på mig nu.

Vi hörs!

Kram!

In i mitt inre.

Ibland finner jag mig själv i ett tillstånd där jag kan känna mig själv hemskt underlig, Märklig på något sätt. Ni vet, när man känner att man inte är som alla andra eller att man bara helt enkelt inte passar in någonstans. Det känns som om man är helt ensam om att känna, tycka och vara. Det är inte alltid en optimal känsla kan jag tycka. Det spelar liksom någon roll hur mycket folk än kan säga till en: " Du är så skön för att du är du", eller " Du ska vara glad för att du har det där lilla extra ", eller " du är bara du och det är bra nog ". För visst blir man glad när man hör det och man tar ju åt sig just för stunden, men vad händer sen när man sitter och verkligen kommer på sig själv att tänka på vad det egentligen betyder. Jag menar inte att det är på något sätt negativt eller något man mår dåligt av utan mer en defentionsfråga. Vad menar folk och hur tänker dom? Vad är det med mig som är så annorlunda.

Jag kan ibland tänka på det, och fundera en hel massa, men kommer oftast inte fram till något storartat. Det enda jag avslutar med varje gång är nog: Ja jag är väl kanske lite speciell och jag lever kanske i tid och otid i min egen lilla bubbla och i min egen lilla värld, men jag gillar det. Jag gillar mig. Och det är inget fel med det. Det är bara mitt inre och jag är glad för det.
Det finns sällan tillfällen då jag inte har en åsikt, eller då jag inte känner att jag når fram, utan snarare tvärt om. Jag når kanske fram mer än vad jag vill tro. Ta min musik som ett briljant exempel. Ja jag sjunger, men endast för att jag älskar det, inte för att jag är en sångerska. Jag älskar att få uttrycka mig genom musik och texter men det är allt. Andra säger: Varför gör du inget åt det? Hur kan du gömma dig bakom en sån talang? Och då är vi där igen då jag ( i mitt inre ) inte tycker det är så hemskt konstigt att jag inte gör nåt åt det. Jag gillar att ha det som jag har det, sjunga lite här och var, på något bröllop eller så, men det är allt. Jag tror nämligen, eller rätt av sagt vet, att jag når fram till den publik jag har här, men inte till övriga. Så stort är det bara inte. Medans andra idiotförklarar mig då jag säger så. Och om inte förr, så känner jag mig sjukt underlig när jag står där och ska försvara mig inför just det. Jättekonstig känsla på riktigt. Och det är ju så klart att det får en att fundera: Är det verkligen så att jag hade kunnat ge mer, eller är det bara ett lokalt fenomen i ens sociala krets? Hmm - antar att jag aldrig får veta och det är faktiskt helt ok.
Jag tror på det jag gör och det räcker, för nu. Andra tankar som också dyker upp är då: Mitt konstnärliga och estetiska jag vet jag ju redan att det finns, men har jag plockat fram det tillräckligt? Eller håller jag tillbaka? Och varför i så fall? Tar alltid min bror som exempel och bra förebild när jag tänker så här. Han föddes med en gåva, en talang som få människor sitter inne med. Han är konstnär, och han är bra som bara fan! Men han har utvecklat detta genom hela sitt liv och verkligen hållt det vid liv alltid, medans jag mer har tagit det som det kommer, inte gjort så mycket av det, och inte reflekterat så mycket åt vem jag är och vad jag kan. Kan det vara det som gör att jag inte tror jag kan mer än så här? Men det ÄR ju svårt att börja NU, vid trettio års ålder och ensamstående mamma, att uppfylla en dröm och vart fasen ska man börja?! Nej vet Ni vad? Jag tror jag skiter i det och lever med mig och mitt inre ett tag till, tills jag finner det modet och tillfredsställelsen att gå vidare. För vet Ni? Jag finner mig själv tillfredställande nog för att stanna kvar. =) Ja, jag e skitmärklig och oerhört udda, men jag är en glad prick som gillar att vara just.. jag!!! =)

" Låt inte tankarna ta över din handling, låt handlingen ta över tanken."

Vi hörs!

Kram

Högt och tydligt!

Oj, det var längesedan. Måste erkänna mig själv som oerhört kass. Jag tänker inte ens försvara mig. Eller ja kanske lite, det har varit mycket låtskrivande och annat som kommit emellan och jag har väl inte riktigt varit här med huvudet. Men nu är jag här och tänker nog stanna ett tag, tror jag.. hehe.
Så, vad har hänt? Hmm ja inte mycket. Det har hunnit gå en sommar och även en semester på det. Tilda har börjat skolan ( vilket känns helt sjukt ). Semestern var skön och välbehövlig men dock regnig. Inget ovanligt när det kommer till mina semestrar men det gör inte så mycket, huvudsaken är att man varit ledig och fått andas. Tillbaka till det här med Tildas skola. Hmm vad ska man säga. Sista inlägget handlade om att trampa vatten och att det är farligt att stanna kvar för länge. Jag märker det så tydligt nu, just för att hon går vidare i sitt lilla liv och man själv känner sig som densamma. Jag har liksom inte fattat att jag har ett skolbarn!! Detta innebär ju i sin tur att jag har blivit ett par år äldre fast än jag inte känner mig så. Det är bara ett faktum, men inget som jag reflekterar över.
Det jag däremot kan känna är, vad hände? Hur fasen kunde det gå så fort? Och vad har jag egentligen hittat på under dessa sex år förutom att vara mamma på heltid och knappt hunnit blinka. Jo, en hel del för att vara ärlig. Inte rent upptäckande så sätt som någon stor resa, eller nytt jobb eller så, men det har hänt en del med mig.

Jag har gått från hjärtesorg till lycka och från lycka till sorg. Från sorg till lycka igen och med detta vunnit en hel massa erfarenheter. Inga erfarenheter som är nya, men dock. Man har ju varit med om sånt här förr och varje gång gör det lika ont men ändå, det ger en erfarenhet. Det gör en till den man är och den man kommer till att bli.
Lyckan att känna sig stor och betydelsefull och sorgen av att känna sig minst i världen är hårfin. Ena dagen si, andra dagen så. Livets goda gång. Varje människa använder ofta ordspråket: Det är ingen dans på rosor. Men vad innebär det egentligen? Dans på rosor? Nej varför ska det vara det? Tänk vad ännu mindre man hade känt sig om livet vore så. Om livet alltid log mot dig, om livet serverade dig allt du ville. Tänk att aldrig få känna misslyckande eller sorg, vem skulle du vara då? Och hur skulle du klara av ett bakslag? Förmodligen jättedåligt. Jag försöker tänka så när det känns som livet misshandlar en fullständigt. Jag försöker tänka: Lina, detta kommer att gå över, du kommer tillbaka, det kommer bara ta lite tid, men jag kommer dit jag vill... snart. Håll ut.
Låter som en kliché och det är inte alla gånger det funkar överhuvudtaget men ibland så..

Jag har nämligen lovat mig själv att aldrig glömma vem jag är. Fast att livet suger och känns oviktigt ibland, så är jag faktiskt jag! Jag är en glad person, med mycket att ge så varför inte ge istället för att hålla tillbaka? Jag har massor att dela med mig av och jag tänker inte låta negativa saker hålla mig tillbaka. Jag är vad jag är, man får inte mer än så och det räcker mer än väl .För den det inte räcker för, nej men va någon annanstans då. Det är inte värt det!

Jag har velat så mycket att jag satt mig själv på vänt. Jag har tillbringat ett helt år om inte mer, bara av att vänta. Vänta på att något ska ske, väntat på att det ska bara lösa sig, väntat på något som inte finns. ( Just nu ) Livet är för kort. Man måste se till att leva under tiden man väntar.. många glömmer det, och så även jag. No more! Det vill jag inte. För vad skulle jag tycka om mig själv om jag vaknar upp om fem år från nu och är kvar på exakt samma ställe som nu?! Och vad för en förebild är jag för Tilda om jag sätter mig själv i andra rummet alltid!? Det skulle ge henne/mig en känsla av: Jag är inte värd mer än så här, jag passar in i detta lilla hörnet och här ska jag stå. Nej nej nej.. kommer inte ens på fråga. Och DET är något som är så skönt att kunna säga,högt och tydligt! =)

" Det finns en fara med att aldrig hitta vägen, men det finns något vackert med att vandra den ändå "

It´s freaking nice to be back! =)

Vi hörs!

Kram!