Du är fin som du är och du räcker till...

Ibland önskar jag att jag bara kunde klona mig. Att jag kunde vara på flera ställen samtidigt. Tiden är så knapp och den räcker bara inte till.
Jag tillhör den rasen av människa som gärna slår mig själv för saker jag tycker jag borde gjort, gjort bättre eller kanske bara låtit bli att göra. Jag ger sällan mig själv kredit för det jag faktiskt gör. Jag tar mig aldrig den tiden att fundera på vad jag gör och vilken innebörd den har utan jag ser alltid det där lilla som får mig att tycka och tänka en hel massa. En otroligt stor brist hos mig. Jag förstår inte alltid vad folk ser i mig. Ni vet... man tycker att alla andra har en massa talanger och en massa fina sidor och man önskar att man hade detsamma men man kan inte riktigt hitta det där lilla extra hos en själv. Mina vänner tycker att jag är helt bisarr som ens har dom tankarna MEN det är ju oftast inte vad alla andra säger och tycker utan vad man själv har för uppfattning som känns mest.

Vissa har en påtaglig talang som dom kan använda sig av. Vissa har en personlighet som man fastnar för och vissa har bara det där lilla extra som man inte kan ta på utan som bara finns där. Så stannar man upp och tittar på sig själv och ställer sig frågan: Vad har jag?
Man hör alla andra rabbla upp en hel massa saker som dom tycker att man har och som man är bra på medans man inte alls är bekant med det alls. Man tycker att det som sägs inte stämmer alls eller så har man inte ens tänk så en enda gång. Mitt största problem är att ta åt mig för vad andra säger när det kommer till något positivt Jag kan bara inte ta åt mig. Men när det kommer till kritik... då jävlar analyseras det så att huvudet håller på att sprängas. Inte för att jag är en person som inte kan ta kritik utan tvärtom, jag tar den för mycket kan man nog säga. Jag blir så trött på mig själv ibland så jag nästan vomerar.

Jag önskar att jag bara kunde sätta mig ner och säga: Du är fin som du är och du räcker till. Men det händer ju aldrig. Jag kan inte helhjärtat säga det utan att tycka att det finns något som jag kunde gjort annorlunda eller bättre. Helt vansinnigt. Många kanske hade kallat det för ett dåligt självförtroende men inte jag. Jag skulle mer kalla det självkritik. Det är inte det att jag inte tror att jag kan saker eller klara av det jag tar mig an utan mer att jag är så hård mot mig själv. Det är tufft ibland får jag faktiskt lov att säga. Mitt självförtroende är det inget fel på utan mer att jag måste bli lite snällare mot mig själv och lära mig att lyssna på andra människors uppfattning om mig. Jag anser mig själv som en stark person med mycket erfarenhet och med mycket i bagaget, det är inte mycket som bryter ner mig. Det är inte heller många som kan sätta sig på mig utan en kamp men ibland önskar jag att jag bara kunde lägga mig i en hunds lekpossition och bara ge folk ett utrymme att försöka hjälpa mig med saker. Inte alltid vara så stolt och tro att jag ska klara allt själv för det gör jag inte. Det gör ingen. Och varför skulle jag vara annorlunda? Jag tror inte alla gånger att jag ser det själv heller... utan jag kör bara på. Som i de förhållanden jag varit i tex. Där har det alltid varit jag som varit den bärande handen. Alltid jag som sett till att saker och ting blir gjort och fungerar. Inte för att jag tycker illa om att ha kontrollen utan mer att det aldrig funnits en balans. Jag har alltid valt de förhållanden där jag kan styra och vara den som " tar hand om allt ". Har dom förhållandena funkat?? Nej uppenbarligen inte eftersom jag lever ensam. Vad jag skulle behöva är ju någon som tar tag i mig och säger: Nu gör vi så här för det bestämmer jag. Punkt.
Det har jag aldrig upplevt. Seriöst, aldrig... utan jag har ju aldrig behövt ha det så eftersom jag alltid varit den som varit steget före heeeeeela tiden. Tröttsamt i längden. Det måste ju finnas en balans och jag måste lära mig att släppa, lita på andras förmåga och faktiskt bara ge efter. Inte lätt alla gånger men ett måste, jag vet det.
Och ett löfte till mig själv: Nästa gång någon säger: Du är fin som du är och du räcker till, så ska jag verkligen försöka bara säga: Tack, och känna att det är ok. Om man nu ska ha nåt fjantigt nyårslöfte så är det mitt. =)

Dagens ord: " Avsluta dagen med att hitta en bra sak om dig själv och morgondagen blir lättare att erövra "

Vi hörs!

Kram!