Ja vad ska man egentligen säga om den här kärleken. Den uppstår i så många olika gestalter. Antingen kommer den när man minst vill att den kommer och hemskt olägligt. Eller så kommer den lägligt men med fel person (vilket nästan är värst tycker jag.) Ibland kommer den inte alls och ibland är den bara olycklig. Sen finns det ju så klart tider då den kommer och är bara så rätt och fin på alla sätt. Inte för att det händer varje dag eller ofta heller men när den väl kommer då kommer den.
Man kan omöjligt välja själv och för oss som har det här lilla kontrollbehovet över sitt liv så kan det va väldigt överväldigat och tom lite jobbigt när den kommer över en. Mest för att man saknar kontroll över sina känslor och sitt agerande. Man ställer sig tusen frågor. Är det rätt? Är han/hon rätt? Hur vet jag vet jag det och tänk om inte han/hon känner likadant. Så kommer oron... vilket tar ibland bort udden av det fantastiska som faktiskt har hänt. Man blir ju ett sjukhuvud för fan.
För visst va det mycket lättare när man var yngre. Man tänkte inte så mycket utan bara gjorde. Man var inte rädd för att såras för man hade aldrig blivit det på samma sätt. Visst hade man kanske blivit ledsen över det men den hade ännu inte satt sina spår och ärr. Man hade inte hunnit känna den där sorgen över någon man förlorat såsom man känner i vuxna livet. Man kan ju sakna en person så mycket att det gör ont i varenda ven i kroppen men när man va yngre saknade man inte männiksan utan känslan. Man gick bara vidare liksom och samma känsla uppstod igen för någon annan. Enkelt och sorglöst på något sätt.
Ju äldre man blir desto mer erfarenhet har man ju. Man vet vad man vill ha och inte ha. Man vet vad man vill och inte vill. Men man står ändå inför det faktum att det kan göra ont så in i helvete och den tanken undgår ingen. Man står också inför det faktum att det kan bli hemskt bra och man står med fötterna på varsin sida av den sjön. Ska man eller ska man inte våga? Våga visa sig sårbar och chansa eller ska man backa för att " rädda " sig själv?
Självklart är det ju så att man måste ta den där chansen för att undvika ett helt liv i ensamheten men det är ändå svårt. Man väger och väger och till slut vet man varken ut eller in.
För att inte prata om alla som ska ge en råd inför kärlekens val. Hur många gånger har man inte hört: Är det rätt så vet man det. Eller: Våga chansa, vad har du att förlora? Eller kanske den mest använda: Vad ska hända? Det enda är ju att han/hon inte va rätt. Men det är ju just det jag menar. Man kanske inte vågar se efter om det är rätt.. eller man kanske inte vågar ge sig ut på okänd mark för att man är så rädd för att såras eller att såra. Att såra är nästan värre. Man vet att man reder sig om man själv skulle såras men man kan helt omöjligt lappa ihop en annan människas hjärta om man tagit sönder det. Det styr man inte över. Det finns inget lim för det.
Många säger att man inte ska tänka så mycket och att man bara ska göra det man känner. För min del är det lite ego för att vara ärlig. Så klart gör man väl inget enbart för egen vinning? Man har ju faktiskt dragit in en till person i detta som man måste tänka på och ta ansvar för.
Vi människor tillhör ju olika kategorier. Vissa är tänkare och vissa går på känsla. Jag tror att jag är en lite både och person där. Jag gör ju vad jag känner så klart men med eftertänksamhet för den andra och även så för mig. Man har ju ändå en annan människas hjärta i handen och har man blivit sårad så vet man ju det känns, och självklart vill man inte göra det till någon annan.
Sen vissa känslor går ju inte att styra över eller kontrollera. Är man förälskad så är man. Det är en känsla man helt omöjligt bara kan sudda bort. Man kan gömma sig bakom sig själv och sitt skal och gå in i en förnekelsefas men innerst inne vet man att man känner. Frågan är bara vad man gör åt det och hur man gör det.
Allt handlar om var man är i livet och vart man vill vara på väg. Jag tror på ödet och det är avgörande i såna här frågor. Vart man än befinner sig och i vilken del av livet man än är så visar ödet dig dit du ska. Varesig du vill eller inte. Just därför är den inte blind. Den är efterbliven. Men ack så härlig! =)
Dagens ord:
" Har du inte älskat tills det gör ont har du inte älskat alls. "
Vi hörs!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar