Jag satt härom helgen inne på ett behagligt ölhak, i en behaglig miljö, lite så där gammalt och slitet. Inne i den delen där vi satt var det möblerat med runda gamla träbord och skinnfåtöljer, omringat av en gigantisk bokhylla som sträckte sig från vägg till vägg, runt om hela salongen, från golv till tak fylld med böcker. Där var inte så mycket som en cm mellan böckerna.
Jag fann mig själv stirra på alla dessa böcker och tankarna flög genast iväg till hur många otroligt duktiga författare det finns. Så många otroligt bra böcker som genom tiderna har skrivits och så många intressenter detta skapat.
Böcker med miljoner av titlar, handlingar och innehåll. Historia efter historia av olika dess slag. Äventyr, romaner, deckare, och romantik. Verklighet eller inte, men alla innehåller en historia av ett eller annat ämne.
Jag undrade vad alla dessa böcker egentligen handlar om, fanns där någon bok som jag hade fastnat för och varför i så fall? Jag kunde inte heller undvika den tanken, om hur det hade varit att få ha sin egenskrivna bok stående i denna gigantiska bokhylla. Eller att ha en egenskriven bok som folk faktiskt läst och funnit inspirerande och fängslande.
Jag fann mig själv virra in mig i tanken om vad jag skulle skrivit om. Vad skulle min bok handla om, och vad skulle jag berätta om som människor hade fastnat för? Vilken målgrupp skulle jag rikta in mig mot?
Skulle det vara spännande, roande, eller kanske romantiskt?
Eller skulle det vara äventyr som egentligen inte finns i det verkliga livet eller kanske bara noveller? Och hur skulle jag lägga upp texten och meningen för att göra den läsvärd och lockande?
Skulle dom som läst min bok vilja läsa något mer om jag hade fortsatt att skriva eller hade jag kanske nöjt mig med att få skriva en för eget tillfredsställande?
Frågorna och tankarna blev många.
Jag har aldrig riktigt varit så mycket för att själv läsa. Jag har inte haft varken ro eller tid till det förr. Jag har däremot alltid älskat att skriva och uttrycka mig i text och estetik.
Jag föreställer mig författare som sådana människor som spenerar all sin vakna tid när dom själv inte skriver, att läsa andras böcker. En sådan som har ett helt rum endast tillägnat böcker, tusentals böcker. En sådan som har en fåtölj med ett fårskinn liggandes på framför en öppen brasa, och brevid ligger en massa papper utspridda överallt tillsammans med en laptop fylld av texter och idéer och ett halvfullt glas rödvin på golvet brevid den ur druckna flaskan.
Är jag en sådan? Nej, jag har varken ett rum tillägnat bara böcker. Jag har inte heller en fåtölj framför en brasa och jag har inte papper liggandes överallt i en enda röra, det är jag för pedantisk för och jag dricker inte rödvin. Men måste det vara så egentligen? Kanske inte, det är nog bara en bild jag fått i mitt huvud av författare. De här spännande människorna med så mycket ord i en enda röra som flyger runt i huvudet. Dom som stänger in sig en hel vår i sig själv och bara skriver, sedan har en färdig bok med ett prydligt omslag som tilltalar ögat och som sedan får sitta vid ett bord och signera sin fint släppta bok i en bokbutik eller som får nåt fancy pris på någon gala.
De där människorna som tilltalar mig så väldigt mycket.
Det är så konstigt dock , att jag aldrig någonsin varit intresserad av att läsa, förrän nu. Jag har nyss läst " 50 shades of Grey " och jag måste säga, det var ju nästan beroendeframkallande. Det var så svårt att slita sig och efter varje kapitel var man tvungen att påbörja nästa för man ville så gärna veta vad som skulle hända.
Sättet hon skrev på, sättet att berätta, psykologin bakom var så fängslande att jag knappt varit med om något liknande förr.
Många tror att den här triologin endast handlar om snusk och sex, och faktum är, frågar man män vars fruar eller flickvänner läst boken, sägs det nästan varje gång att det är tanksnusk och ingen handling bakom. Faktum är, och ja jo visst, en del snusk kan jag nog hålla med om att där var, alla fall i första boken, men bok nr 2 och 3 var så spännande och tankeställande att man själv började fundera på hur man själv egentligen tänker och agerar i olika situationer. Hur långt är man beredd att gå för en annan människa och för kärleken? Är man beredd att uppoffra sig själv och sin person till en sådan grad att man glömmer vem man en gång varit eller är man inte? Den frågan är många ggr ett huvudfrågetecken i boken. Huvudinnehavaren ifrågasätter många ggr just det där. Vad gör jag? Hur kunde jag bli så här? Varför gör jag det här och vem är han att kunna påverka mig så här mycket?
Mycket intressant läsning tycker jag.
Det är ju just så man vill det ska vara om någon i framtiden skulle läsa mina böcker, om det nu skulle bli några dvs. Jag kan ju hoppas och önska att den som läser det jag skriver, vill ha mer, och får samma känsla som jag fick när jag läste dessa böcker.
Stora frågan är bara: Vad i all världen ska man skriva om? Det där har inte riktigt landat i mig än. Antar att jag får stänga in mig i ett rum, en hel vår, eller snarare vinter för den årstiden gillar jag inte ändå, och sprida ut mina papper överallt, dricka rödvin och sitta i den där fåtöljen framför brasan och hoppas på att en bra historia landar i huvudet på mig. =) Det hade varit sjukt häftigt och en dröm jag hoppas ska gå i uppfyllelse någon dag.
Dagens ord:
" Att varje dag tänka på en sak du gärna vill göra, är beviset på en sak du är menad att utföra. Gör den till din, frigör den och utför den annars kommer den för alltid bara vara en sak "
Vi hörs!
Kram!
onsdag 23 januari 2013
tisdag 8 januari 2013
Tre månader senare, året 2012......
Oj... tre månader av skrivkramp. Eller nja, jag vet inte om jag vill kalla det skrivkramp i mitt fall. Skulle nog mer kalla det.... " mycket-annat-att-göra-period" så slipper jag få dåligt samvete för att jag inte tränat min tankeverksamhet i detta forum på ett tag, men ibland blir det ju bara så med mig. Det är ju inte direkt något nytt. Det kan gå månader utan att en tanke kommer till mig som bara måste ner på ett papper eller här. Å andra sidan har jag små lappar, och A4-papper lite här och var där små stilla tankar och texter uppenbarar sig, men dom blir aldrig till något sammanhängande direkt. Det blir ju bara flummigt. Skulle jag skriva ner alla dom på ett och samma ställe, ex här, hade det nog knackat nån fancy doktor på dörren och undrat hur jag egentligen mådde. =)
Nåväl, så vad har hänt egentligen. Jag gjorde en sammanfattning häromdagen faktiskt. Det har ju trots allt blivit ett nytt år. 2013 liksom.
Jag minns när jag 2011 skrev att 2012 skulle bli mitt år. Ett år av förändringar och nya utmaningar.
Jag lovade mig själv att det inte skulle handla om nåt tramsigt nyårslöfte som ex mer träning, äta sunt och sånt där, utan mer om personlig förändring.
Jag hade inte direkt någon plan för hur det skulle se ut direkt, det har jag sällan, men jag hade en känsla att en förändring av något slag skulle ske, och gudarna ska veta att det förändrades. Inte till det jag någonsin hade tänkt mig, inte på något sätt alls för att vara helt ärlig.
Det här med kärleken och tvåsamheten hade jag ju för längesedan gett upp. Jag hade förlorat tron på att den var till för alla, och jag var en av dem som skulle leva ensam med min dotter och jag var ok med det. Jag trivdes i tanken om ett sådant liv. Jag trodde inte längre på att det fanns sådana där "sagor" av ren och skör kärlek där det bara säger pang från ingenstans och så svävar man omkring på något fluffigt rosa moln, det fanns inte i min värld, och det finns det fortfarande inte - livet ser inte sådant ut, men vad hände? Sagor kan ju faktiskt se ut precis hur som helst, de behöver inte innefatta rosa moln för att vara lyckliga........
I slutet av 2011 träffar jag ett välbekant ansikte ute. Ett ansikte jag sett många ggr förr och ett ansikte som jag för många många år sedan, enda sedan högstadiet, träffade första gången på ett disco där discoröken låg tjock över dansgolvet och färgkombinationen blinkade i takt till Mc Hammer.
Det blev ett kärt återseende och jag erkänner väl att en tanke dök upp i mig, men inte mer än så.
Vi hamnade allt mer ofta på samma ställen och i början av 2012 pratade vi i telefon långt in på nätterna varje dag. Också något som var helt nytt för mig då jag varit totalt ointresserad av något annat än min TV, min säng och min dotter, förutom på helgerna när jag rummlade runt på stan med tjejkompisarna, det var också ganska intressant. =)
Vi började träffas och nu, ett år senare sitter jag här, i en familjesituation tillsammans med just denna man som jag för så många år sedan skulle bli ihop med under tjock discorök, men så blev det ju inte. Uppenbarligen. Under åren har man ju stött ihop och hejjat, men inte mer än så. Visst, en och annan tanke dök säkert upp men jag hade mitt liv, han hade sitt och vi levde två helt skilda liv. Jag var rörig och flackig, tills jag fick barn då jag lugnade ner mig betydligt. Jag hade varken tid, vilja eller lust till något annat än just min flackighet. Jag tyckte den var optimal för mig på den tiden och med all rätt, den har ju gjort mig till den jag är idag, och till vart jag befinner mig i livet just nu.
Jag nästan skäms när jag återberättar en sådan historia för det är en sådan fluffig historia som jag inte tror på egentligen, men se vad som hände. Livet är bra intressant ibland måste jag säga.
Han har tagit min dotter under sina vingar på ett sätt jag aldrig trodde någon skulle göra, eller någon skulle få för den delen heller, men på något sätt känns det som det inte ett enda dugg skrämmande... nu mer. I början ja! Jag var ju ensam om henne i så många år, så ett kontrollbehov har ju naturligt vuxit fram då jag varit ensam om henne och vi levt under mina rutiner och mitt sätt att tänka och uppfostra. Det var mycket som skulle falla på plats. Relationen mellan dem skulle fungera, jag skulle fungera i en relation, han skulle fungera inte bara med mig, utan med en till. En som inte är vuxen och som måste ha uppmärksamhet på ett helt annat plan. Det var så mycket att ta hänsyn till och det har varit en bergoch dalbana många gånger.
En tjej som levt med bara sin mamma skulle plötsligt dela med sig av mig till någon annan, och inte vem som helst, en man!
Jag måste ändå få säga att hon under de flesta omständigheter har funnit sig bra, men visst, det vore konstigt om det fungerade på alla plan direkt från början. Självklart måste hon få reagera, det är ju trots allt hennes liv som även det förändras radikalt, så vem är man att döma en åttaåring som bara levt på ett och ett sätt endast sedan födsel?
Vi har kämpat med sömnlösa nätter, mardrömmar, inte vilja sova ensam och känslan av utanförskap. Många tårar har fällts och man har ibland stannat upp och tänkt: Är det verkligen så här det ska vara? Är det värt det? Allt var mycket behagligare när det bara var hon och jag, är detta äkta kärlek, ska det vara så här jobbigt och ska man verkligen behöva kämpa så här mycket för att få det att fungera? Ibland kändes det bara hopplöst och förtvivlat.
Men dom tankarna försvann lika snabbt som dom kom. Vi har gått i enad trupp i detta, vi har tagit dalarna tillsammans och topparna med storm och det har minst sagt varit ett test på hur starka vi är tillsammans och hur pass stark kärleken är. Det hade lika gärna kunnat gå åt helvetet ganska kvickt om känslorna inte funnits där på ett tillräckligt och rätt sätt men bevisligen finns dom där, för det vi har tillsammans nu som familj är obrytbart. Vi har nog gått genom det svåraste man kan i en " modern familj ". Att i en sådan ny fas av ett förhållande, när livet egentligen skall sväva runt på de där rosa molnen, försöka få familjen att fungera, samtidigt som man flyttar ihop, samtidigt som man får extremt lite sömn, har inte varit lätt på något sätt. När man idag tittar tillbaka på det så är man rätt nöjd trots allt =).
Man får ju inte glömma, att hon är trots allt inte hans biologiska barn, han är inte " tvungen " ( missförstå mig rätt ) att älska henne, det förväntas inte av omvärlden att hon ska älskas av honom, på samma sätt som det förväntas av en biologisk förälder, utan det är en vilja som måste bo i honom för att den kärleken ska växa fram. Det kunde lika gärna varit så, att som aldrig funnit varandra, och då hade med all sannolikhet inte vi heller levt kvar i en relation idag. Men så är det inte. De här två, kärlekarna i mitt liv, delar en fantastisk relation idag. Att se dom tillsammans är helt underbart. Det finns inget bättre.
Självklart går det upp och ner, men det går lika upp och ner med en biologisk förälder som för en bonusförälder, det är livet, inget annat.
Man får inte glömma att vi har valt detta för att vi vill. Vi är inte en familj för att vi måste, utan för att vi vill, och då blir det helt plötsligt så mycket enklare att gå i symbios och leva på kärleken än på något annat. Man behöver liksom inte kämpa på samma sätt på något vis. Låter kanske konstigt, men det känns faktiskt så.
Dock ska man inte glömma, att jag och Christian, är två oerhört starka individer med en oerhört stark vilja och dominans. Vi kan inte alltid vara överens och vi slåss ibland så det slår gnistor omkring oss för att få vår vilja genom. Inte slåss fysiskt så klart, men orden och viljan tar över. Detta kan man se på två sätt eller rättare sagt, behandla på två sätt. Antingen ser man på det som en omöjlighet att mötas, eller så ser man det som en styrka, en fördel då vi aldrig någonsin kommer göra något på halvstång, utan vi krigar tills vi når toppen. På sikt, i ett längre perspektiv, kommer detta gynna oss om vi bara ser till att sköta våra kort rätt längst vägen och inte glömmer bort vad som är viktigt. I stridens hetta är det nog ganska lätt att göra det om man inte stannar upp och tänker på vad man faktiskt lever för och vad man faktiskt krigar om... Det är viktigt. Vi krigar inte för att vi inte möts, vi krigar för att vi vill vara bäst på vårt sätt. Han på sitt, jag på mitt och när vi båda stannar upp, hittar vi det där stället där allt bara faller på plats och vet ni.... det är då det är som absolut allra bäst. Vi nöjer oss aldrig, vi ger inte upp, och det har visat sig på så många sätt. Ett bevis är var vi är, här och nu!
Jag är lycklig lottad på så många sätt, och jag trodde inte det skulle bli så här för mig, eller för vår lilla duo som nu blivit till en trio. Det är en fantastisk känsla som jag älskar mer än något annat. Min familj, jag har en familj som är min egen.. kan ni tänkta er det? Året som gått har varit på många plan oerhört lärorikt och lyckligt. Vi har påbörjat ett liv 2012, och jag ser nu fram mot 2013 och vad det kan innefatta. Härifrån kan det gå hur som helst och jag är sjukt peppad och nedrans nyfiken och kan knappt vänta på att sätta igång, nu nu nu.... Det är nästan så jag nyper mig ibland och undrar om det är på riktigt eller om jag drömmer..... =)
Dagens ord:
" Det är meningslöst att kriga om du på vägen glömmer vad du krigar för. Slå dig inte blodig för sakens skull, slå dig blodig endast om du tror och vill att sårens ärr bleknar av rätt anledning. Allt annat är tjuveri av tid och energi "
Vi hörs!
Kram.
Nåväl, så vad har hänt egentligen. Jag gjorde en sammanfattning häromdagen faktiskt. Det har ju trots allt blivit ett nytt år. 2013 liksom.
Jag minns när jag 2011 skrev att 2012 skulle bli mitt år. Ett år av förändringar och nya utmaningar.
Jag lovade mig själv att det inte skulle handla om nåt tramsigt nyårslöfte som ex mer träning, äta sunt och sånt där, utan mer om personlig förändring.
Jag hade inte direkt någon plan för hur det skulle se ut direkt, det har jag sällan, men jag hade en känsla att en förändring av något slag skulle ske, och gudarna ska veta att det förändrades. Inte till det jag någonsin hade tänkt mig, inte på något sätt alls för att vara helt ärlig.
Det här med kärleken och tvåsamheten hade jag ju för längesedan gett upp. Jag hade förlorat tron på att den var till för alla, och jag var en av dem som skulle leva ensam med min dotter och jag var ok med det. Jag trivdes i tanken om ett sådant liv. Jag trodde inte längre på att det fanns sådana där "sagor" av ren och skör kärlek där det bara säger pang från ingenstans och så svävar man omkring på något fluffigt rosa moln, det fanns inte i min värld, och det finns det fortfarande inte - livet ser inte sådant ut, men vad hände? Sagor kan ju faktiskt se ut precis hur som helst, de behöver inte innefatta rosa moln för att vara lyckliga........
I slutet av 2011 träffar jag ett välbekant ansikte ute. Ett ansikte jag sett många ggr förr och ett ansikte som jag för många många år sedan, enda sedan högstadiet, träffade första gången på ett disco där discoröken låg tjock över dansgolvet och färgkombinationen blinkade i takt till Mc Hammer.
Det blev ett kärt återseende och jag erkänner väl att en tanke dök upp i mig, men inte mer än så.
Vi hamnade allt mer ofta på samma ställen och i början av 2012 pratade vi i telefon långt in på nätterna varje dag. Också något som var helt nytt för mig då jag varit totalt ointresserad av något annat än min TV, min säng och min dotter, förutom på helgerna när jag rummlade runt på stan med tjejkompisarna, det var också ganska intressant. =)
Vi började träffas och nu, ett år senare sitter jag här, i en familjesituation tillsammans med just denna man som jag för så många år sedan skulle bli ihop med under tjock discorök, men så blev det ju inte. Uppenbarligen. Under åren har man ju stött ihop och hejjat, men inte mer än så. Visst, en och annan tanke dök säkert upp men jag hade mitt liv, han hade sitt och vi levde två helt skilda liv. Jag var rörig och flackig, tills jag fick barn då jag lugnade ner mig betydligt. Jag hade varken tid, vilja eller lust till något annat än just min flackighet. Jag tyckte den var optimal för mig på den tiden och med all rätt, den har ju gjort mig till den jag är idag, och till vart jag befinner mig i livet just nu.
Jag nästan skäms när jag återberättar en sådan historia för det är en sådan fluffig historia som jag inte tror på egentligen, men se vad som hände. Livet är bra intressant ibland måste jag säga.
Han har tagit min dotter under sina vingar på ett sätt jag aldrig trodde någon skulle göra, eller någon skulle få för den delen heller, men på något sätt känns det som det inte ett enda dugg skrämmande... nu mer. I början ja! Jag var ju ensam om henne i så många år, så ett kontrollbehov har ju naturligt vuxit fram då jag varit ensam om henne och vi levt under mina rutiner och mitt sätt att tänka och uppfostra. Det var mycket som skulle falla på plats. Relationen mellan dem skulle fungera, jag skulle fungera i en relation, han skulle fungera inte bara med mig, utan med en till. En som inte är vuxen och som måste ha uppmärksamhet på ett helt annat plan. Det var så mycket att ta hänsyn till och det har varit en bergoch dalbana många gånger.
En tjej som levt med bara sin mamma skulle plötsligt dela med sig av mig till någon annan, och inte vem som helst, en man!
Jag måste ändå få säga att hon under de flesta omständigheter har funnit sig bra, men visst, det vore konstigt om det fungerade på alla plan direkt från början. Självklart måste hon få reagera, det är ju trots allt hennes liv som även det förändras radikalt, så vem är man att döma en åttaåring som bara levt på ett och ett sätt endast sedan födsel?
Vi har kämpat med sömnlösa nätter, mardrömmar, inte vilja sova ensam och känslan av utanförskap. Många tårar har fällts och man har ibland stannat upp och tänkt: Är det verkligen så här det ska vara? Är det värt det? Allt var mycket behagligare när det bara var hon och jag, är detta äkta kärlek, ska det vara så här jobbigt och ska man verkligen behöva kämpa så här mycket för att få det att fungera? Ibland kändes det bara hopplöst och förtvivlat.
Men dom tankarna försvann lika snabbt som dom kom. Vi har gått i enad trupp i detta, vi har tagit dalarna tillsammans och topparna med storm och det har minst sagt varit ett test på hur starka vi är tillsammans och hur pass stark kärleken är. Det hade lika gärna kunnat gå åt helvetet ganska kvickt om känslorna inte funnits där på ett tillräckligt och rätt sätt men bevisligen finns dom där, för det vi har tillsammans nu som familj är obrytbart. Vi har nog gått genom det svåraste man kan i en " modern familj ". Att i en sådan ny fas av ett förhållande, när livet egentligen skall sväva runt på de där rosa molnen, försöka få familjen att fungera, samtidigt som man flyttar ihop, samtidigt som man får extremt lite sömn, har inte varit lätt på något sätt. När man idag tittar tillbaka på det så är man rätt nöjd trots allt =).
Man får ju inte glömma, att hon är trots allt inte hans biologiska barn, han är inte " tvungen " ( missförstå mig rätt ) att älska henne, det förväntas inte av omvärlden att hon ska älskas av honom, på samma sätt som det förväntas av en biologisk förälder, utan det är en vilja som måste bo i honom för att den kärleken ska växa fram. Det kunde lika gärna varit så, att som aldrig funnit varandra, och då hade med all sannolikhet inte vi heller levt kvar i en relation idag. Men så är det inte. De här två, kärlekarna i mitt liv, delar en fantastisk relation idag. Att se dom tillsammans är helt underbart. Det finns inget bättre.
Självklart går det upp och ner, men det går lika upp och ner med en biologisk förälder som för en bonusförälder, det är livet, inget annat.
Man får inte glömma att vi har valt detta för att vi vill. Vi är inte en familj för att vi måste, utan för att vi vill, och då blir det helt plötsligt så mycket enklare att gå i symbios och leva på kärleken än på något annat. Man behöver liksom inte kämpa på samma sätt på något vis. Låter kanske konstigt, men det känns faktiskt så.
Dock ska man inte glömma, att jag och Christian, är två oerhört starka individer med en oerhört stark vilja och dominans. Vi kan inte alltid vara överens och vi slåss ibland så det slår gnistor omkring oss för att få vår vilja genom. Inte slåss fysiskt så klart, men orden och viljan tar över. Detta kan man se på två sätt eller rättare sagt, behandla på två sätt. Antingen ser man på det som en omöjlighet att mötas, eller så ser man det som en styrka, en fördel då vi aldrig någonsin kommer göra något på halvstång, utan vi krigar tills vi når toppen. På sikt, i ett längre perspektiv, kommer detta gynna oss om vi bara ser till att sköta våra kort rätt längst vägen och inte glömmer bort vad som är viktigt. I stridens hetta är det nog ganska lätt att göra det om man inte stannar upp och tänker på vad man faktiskt lever för och vad man faktiskt krigar om... Det är viktigt. Vi krigar inte för att vi inte möts, vi krigar för att vi vill vara bäst på vårt sätt. Han på sitt, jag på mitt och när vi båda stannar upp, hittar vi det där stället där allt bara faller på plats och vet ni.... det är då det är som absolut allra bäst. Vi nöjer oss aldrig, vi ger inte upp, och det har visat sig på så många sätt. Ett bevis är var vi är, här och nu!
Jag är lycklig lottad på så många sätt, och jag trodde inte det skulle bli så här för mig, eller för vår lilla duo som nu blivit till en trio. Det är en fantastisk känsla som jag älskar mer än något annat. Min familj, jag har en familj som är min egen.. kan ni tänkta er det? Året som gått har varit på många plan oerhört lärorikt och lyckligt. Vi har påbörjat ett liv 2012, och jag ser nu fram mot 2013 och vad det kan innefatta. Härifrån kan det gå hur som helst och jag är sjukt peppad och nedrans nyfiken och kan knappt vänta på att sätta igång, nu nu nu.... Det är nästan så jag nyper mig ibland och undrar om det är på riktigt eller om jag drömmer..... =)
Dagens ord:
" Det är meningslöst att kriga om du på vägen glömmer vad du krigar för. Slå dig inte blodig för sakens skull, slå dig blodig endast om du tror och vill att sårens ärr bleknar av rätt anledning. Allt annat är tjuveri av tid och energi "
Vi hörs!
Kram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)