Ensam är stark sägs det. Men är det verkligen så? Är man stark när man är ensam eller är det bara ett urdumt talesätt för att ensamma människor ska känna ett bättre självförtroende?
Det ligger kanske lite i det ändå. Tvingas man att leva ensam så måste man ju vara stark på ett eller annat sätt. Man måste ju klara allt själv. Man måste svara på det man själv frågar. Man måste välja rätt väg utan att veta vart man är på väg. Man måste råda sig själv till allt man gör utan att kunna rådfråga någon och man måste ta emot sig själv när man faller. Inte så lätt alla gånger skulle jag vilja säga och då pratar jag av egen erfarenhet.
Man intalar sig själv att man kan bära en hel värld på axlarna utan att det tynger. Man intalar sig själv att man inte behöver någon annan än sig själv och man intalar sig själv att man faktiskt är lycklig fullt ut. Men är man det? Jag tror inte att man är det, inte fullt ut alla fall. Jag tror att alla människor behöver någon att luta sig mot i olika situationer. Man klarar inte att ta ALLT själv. Man gör bara inte det oavsett hur mycket man än intalar sig själv att man gör det. Visst är ensamheten nyttig ibland och jag tror att alla människor behöver vara ensamma någon gång för att verkligen hitta sig själv eller rent av hitta tillbaka till sig själv. Det behöver inte innebära att man måste vara ensam under en viss tidsperiod utan bara att ensamheten gör en mer medveten. Det är ju olika från person till person hur länge den tidsintervallen är. Vissa kanske behöver mer tid på sig än andra för att vara " klar " . Jag har väldigt svårt att tro att en människa som jämt måste ha någon i sitt liv är lycklig i sig själv. Jag tror att den saknar sig själv och har behovet att leva sitt liv genom någon annan eller har ett beroendeskap av en annan människa. Jag tror att denna är rädd för sig själv och vad den kanske hittar i sig själv som människa. Jag tror inte det är sunt. Jag vill ju ha det till att man inte kan vara lycklig med en annan person om man inte är lycklig i sig själv. Och för att kunna vara lycklig i sig själv krävs det att man känner sig själv och älskar sig själv. Och faktiskt accepterar sina fel och brister och även kunna säga att man har dom. Alla människor har sina skelett i garderoben
Jag tillhör ju den kategorin som tar en hel jädra evighet på mig att vara ensam. Jag har det behovet. Jag har levt ensam i fem år och det har varit en beroch dalbana kan jag meddela men trots det så är jag jättetacksam för mina fem år. Jag har lärt mig saker om mig själv jag inte visste. jag har bevisat för mig själv att allt inte behöver vara svart eller vitt utan det kan faktiskt vara lite blandat. Blandat är bra! Blandat är ok! Jag har sett sidor hos mig själv jag inte visste jag hade mm mm. För mig har ensamheten varit väldigt behövlig och nyttig.
Jag kan helt ärligt säga, att på fem år har jag inte " behövt " någon mer än mig själv. Mer för att jag inte har velat. Jag har velat va ensam. Sen bestämde jag inte att det skulle ta fem jävla år heller för det är kanske lite till att ta i får jag väl ändå erkänna. Men samtidigt så var det detta jag behövde för att ha kommit hit jag är idag, mentalt och medvetet. Först nu känner jag mig redo att " dela " med mig av mig själv och mitt liv vilket känns härligt. För alla behöver vi någon speciell i våra liv och jag är inget undantag inte, jag är bara lite trögstartad =)
Dagens ord:
" Människan kan inte upptäcka nya oceaner förrän hon har släppt horisonten ur sikte. "
Vi hörs!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar