Amen jaha.... då va det 2010... vart har tiden tagit vägen? Och vad ska tiden leda mot? Inte för att det kändes annorlunda att vakna idag än vad det gjorde igår men det är ändå något visst med detta året känner jag.
Kan ju va att man ska fylla 30 år... och att bror min blir 35... eller att far blir 60... eller att kusinen blir 25... eller kanske rent av att Tilda blir 6år och ska börja skolan.
Jag tycker liksom inte det är dags för allt detta än. Jag minns när pappa fyllde 40 år liksom. Då va man 10 bast och stod och sjöng sånger för pappa med husbandet på festen vilket jag minns som om det va igår. Med mitt lockade hår och min blommiga klänning stod jag stolt som bara den för första ggn på scen inför säkert 100 pers och sjöng sånger av Lotta Engberg och Sound of music till allas stora lycka. Jag kan än idag så här 20 år senare känna den där kicken av känslor som bara vällde ur mig. Känslan av att vilja förmedla något. Viljan att ge lycka till människor.
Jag såg en ung pappa med svart hår och mustasch stå tårögd vid scenen och såg sin enda dotter förgylla hans kväll.
Jag såg en ung storebror då 15 år gammal filma med en videokamera som va större än hela honom och en tunn tunn mor med stora röda plastglasögon stå brevid och undra var femte minut om han verkligen fick med allt på filmen.
Jag såg en då 5 årig kusin sitta och leka med grävmaskiner på golvet och tiden stod liksom bara still. Morfar va så ung och frisk att han buggade med mormor så hon flög som en vante över dansgolvet. Idag är han inte med oss och kanske inte mormor så länge till heller. Men dom va där och man minns... vilket är viktigast.
När man blickar tillbaka så som man ibland gör känns det som om allt vart igår trots att det faktiskt va hela 20 år sen. Amen 20 år liksom!! Det är ju helt bisarrt.. Vad hände?
Man tittar på livet som i en liten ask nu eller lite som en revy och jag kan helt ärligt säga att jag är ganska nöjd. Klar är man inte nöjd med allt man har gjort och man undrar så klart va man tänkte ibland med vissa saker men i övrigt så är jag nöjd vilket känns jätteskönt.
Man ser en familj som hållt ihop i vått och torrt ( bokstavligen ) och som än idag står kvar med flaggan i topp trots motgångar utan dess like och sorger som man knappt trodde man skulle ta sig genom. Det känns i hjärtat. Man har ett liv framför sig då man ska få se sin dotter växa upp och bli vuxen och förhoppningsvis kanske man får se en till växa upp om man har tur. Har man inte det är det ok det med! Man hoppas att man ska få dela sitt liv med någon och få skapa minnen tillsammans med denna och få dela lyckliga såsom sorgsna stunder tillsammans Men får man inte det är det ok det med! Man får ta det som kommer och göra det bästa av det men klart har vi alla våra förhoppningar och förväntningar på livet. Vad skulle vi annars ha att se fram emot?
Dagens ord:
" Vi har alltid nog med tid om vi bara använder den rätt "
Vi hörs!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar