Ja, jag sa i mitt förra inlägg att jag var här för att stanna, det gick sådär känner jag. Har gått ett tag sedan sist, igen. Kasst, ja kanske, men jag väljer att skriva när jag har behovet istället för att skriva om något som inte faller mig naturligt. Jag vill inte och tänker aldrig erkänna mig själv som bloggare på det viset. Jag har på fullaste allvar aldrig läst någons blogg en enda gång.. jag finner inte det intressant på något plan what so ever. Jag finner heller inte det intressant att skriva om vad jag åt till middag eller vilka trosor som är bäst på Hm. Känns inte som jag direkt. Jag tror jag mer eller mindre hamnar i lite av ett tillstånd av koma när jag skriver. Det finns så mycket att säga och så många ord som ser ut som en sån kenoboll ni vet, sån med luft i och massa bollar som snurrar runt, och det som kommer ut kommer ut. Haha, kanske inte riktigt men nästan. Det är nog lite mer genomtänkt än så, men ändå spontant på nåt vis. Ok - jätteflummigt men dock.
När vissa saker händer eller när vissa saker känns, har jag en förmåga att antingen stänga av helt, eller så måste jag få ut det. Det finns liksom inget mellanting, det är verkligen antingen eller. Oftast när det väl vill ut kommer det allt som oftast i text, och om det inte blir i nån låttext blir det här. Det är min medicin. Det är mitt neverland och jag finner ro i det. Sen kan man ju fråga sig om det är sinnesro eller ett tillstånd. Jag vill nog ha det till att det är lite av båda. Ibland finner jag en enorm ro i det jag skriver och förmedlar, ibland blir det till ett tillstånd. Jag kan hamna i ett tillstånd där jag finner mig själv rörig, trasig och bara oerhört egen och oftast blir det till en historia av tankar. När jag sedan befinner mig i en sinnesro, blir det nog mer texter och andra betydelser i dessa.
När jag va yngre kunde jag älska att skriva historier i form av noveller eller skolpjäser. Jag minns i mellanstadiet, jag var nog en 10-12 år eller nåt, då jag skrev min första skolpjäs. " Ungdomsliv " hette den. Jag studerade väldigt noga de äldre och satte sedan ihop en pjäs om hur jag tolkade detta. Hur jag trodde dom levde och hur deras fritid såg ut. Jag målade upp en bild av något jag själv aldrig upplevt - än. Den blev till en succé och vi spelade den för flera klasser på skolan. Detta gjorde att jag blev tillfrågad att skriva en uppföljning till detta, vilket resulterade i en icke så bra " tvåa ". Den blev falsk, orealistisk och bara dålig. Jag grämde mig mycket över detta och förstod inte varför och vad som hände. Förrän i äldre, vuxen ålder när jag tog upp skrivandet igen. Jag förstod då att jag inte klarar av att göra något på beställning. Jag kan inte bli inkastad i något där jag har en förväntan på mig, utan saker måste komma spontant och från hjärtat av mig, annars blir det bara pannkaka av allt. Igen - lite av " kenobollen " .
Jag fick inga fler uppgifter under den perioden, och jag var väldigt hård mot mig själv då. Jag gick genom den hur många gånger som helst i huvudet och kunde bara inte förstå varför den inte blev lika bra som den första. Nu förstår jag. Men det tog tid, och vet ni? Det gör inget, man ska vandra vägen, innan man är framme. Man tar en massa snedsteg och man får gå över många gupp, men man måste gå den för att komma fram till sin slutdestination - och den destinationen kommer först när man tar sitt sista andetag tror jag. Man lär hela tiden och på vägen finner man svaren. Du kan aldrig nå fram om du inte går hela vägen. Livets goda gång mina vänner, och det är både med glädje och sorg man vandrar, men ack så vackert ändå oavsett tillstånd eller sinnesro.
Dagens ord:
" Ifrågasätt aldrig en känsla, ifrågasätt handlingen bakom "
Vi hörs!
Kram.
