Det finns vissa saker i ens liv man aldrig glömmer. Man kanske inte tänker på det dagligen, på månader eller år, men ibland poppar det upp när man hamnar i situationer som påminner om den man själv varit i.
Ett exempel är saker från ens barndom. Lukter som påminner om en stad man varit i, smaker som fick en att vilja kräkas av bara tanken att smaka det igen. Ex banankrämen hos tandläkaren. Den där gula korniga konsistensen som spred sig i hela munnen och man fick inte äta eller dricka på timmar efter besöket. Fy, jag kan fortfarande känna smaken av bara tanken.
Eller lukten av gympasal och den där gröna mattans odör av hundratals ungars svett.
Poängen är att man gömmer det i minnet men man glömmer aldrig.
Jag minns min lågstadielärare väldigt tydligt. Jag minns att jag var vansinnigt rädd för henne och tyckte att hon var den strängaste kvinna jag någonsin stött på i mitt liv. Jag minns när man satt och skrev Alfabetet med stora och små bokstäver och man skulle hålla sig på linjen. Skulle man hamna lite nedanför eller eventuellt råka skriva lite lutande åt ena eller andra hållet, så fick man börja om. Rädslan att gå fram till katedern och visa upp det man skrivit var ju överväldigande. Bara tanken att se hennes långa smala fingrar med de cerisrosa spetsiga naglarna greppa suddigummit och bara sudda så hela skrivbordet skakade var bara den absolut värsta känslan och man ville verkligen göra rätt för att undvika att alla tittade på en när man skamligt fick gå tillbaka på sin plats och skriva om.
Jag blev varse om detta idag när jag och Tilda satt och pratade om skolan. Jag frågade vad de gjorde när de hade svenska, matte och vad som var roligast med skolan. Hon hade så klart massvis av exempel att komma med och väldigt utförliga sådana. Dock var hon noga med att berätta de sakerna hon tyckte var mindre kul. Ex att stå på rakt led i matkön för att undvika att behöva stå för länge och att få skäll för att det tramsas i kön. Eller vikarien som slog med linjalen i skrivbordet när man inte är tyst, eller toaletterna som är så äckliga att hon håller sig tills hon kommer hem för att undvika att gå in dit.
Jag kan verkligen förstå henne på alla plan och jag känner med henne. Jag vet också att det är sådana här saker som kommer följa henne för alltid, liksom det gjort för mig. Självklart är det ganska angenäma saker och det är ju inte livsavgörande på något sätt, men dock.
En annan sak som jag vet hon jämt kommer bära med sig är alla de läkarbesök hon fått gå genom när hon var liten och hade problem med sin mage. Där om någon gång är det viktigt att man stöter på rätt person vid rätt tillfälle. Vi hade dock inte den turen utan fick en urusel läkare ( professor ) med allt för högt IQ som saknade all form av pedagogik. Han förstörde så väldigt mycket, vilket gjorde att bara ordet sjukhus eller doktor fick henne i fullständig panik. Det var ett rent helvete att försöka få henne att acceptera det faktum att hon var tvungen att gå för att bli frisk.
Jag valde efter ett tag byta till en privat klinik i hopp om att det skulle bli bättre. Inte bara för den sakens skull utan även för att vi fick så dålig hjälp av sjukhuset.
Vid första besöket på nya kliniken, möts vi av en liten kortvuxen man, iklädd jeans och en tröja med ett stort Bamsehuvud tryckt på bröstet, och han kastar en studsboll genom hela korridoren till henne. Utan att ens titta på mig, sätter han sig ner på golvet och börjar rulla bollen med henne. Detta var hennes nya doktor och idag älskar hon att gå dit. Helt rätt agerat, fokus på henne och ingen farlig vit rock med stetoskop runt halsen. Det lämnade henne med ett helt annat förtroende vilket var avgörande just då och är än idag. Jag kan inte vara mer än tacksam för den människan och för vad han gjort för Tilda och för oss som familj. Helt underbar person och jag är så glad att Tilda kommer bära med sig honom i sitt minne. Där har han verkligen gjort sig förtjänt att vara.
Alla dessa intryck och upplevelser sätter ju på något vis prägel för ens framtid och man glömmer aldrig situationer, man bara gömmer dem lite, på både gott och ont. Vissa saker bär man med sig och har nytta av, vissa skulle man vilja vara förutan, men dock, oavsett situation, är alla dessa en lärdom.
Dagens ord:
" Ett barn är en ovetande varelse tills du lär dem hur det ska vara, så var varsam, det du lär är det dem kommer leva efter "
Vi hörs!
Kram!
tisdag 18 september 2012
fredag 14 september 2012
Greppar kjolkanterna och niger.
Till Er:
Jag vill ta tillfället i akt i detta inlägg att rikta ett STORT tack till Er alla som visar intresset för att läsa min blogg, och framför allt tar Er tiden att göra det. Det betyder så enormt mycket för mig, och jag blir alldeles varm i själen min när jag ser hur många som faktiskt läser och besöker min sida.
Jag hade inte för avsikt när jag började blogga att jag skulle publicera det offentligt utan ville ha den mer som en avlastning för tankar och funderingar, endast för eget syfte.
Dock innehåller mina inlägg mycket tankar om livet, situationer och tankar som ibland kan uppfattas djupa och kanske ibland tom lite flummiga, men jag skriver endast om det som bor i mig, i min kropp och i mitt inre.
Att uttrycka mig i skrift, eller genom sång och musik får mig att må bra. Jag får utlopp för det som man kanske inte för en diskussion verbalt öga mot öga om så ofta och det är en frigörande känsla att få skriva av sig. För mig är det så all fall.
När jag bestämde mig för att publicera detta offentligt var jag ju i ärlighetens namn ganska nervös och lite rädd för hur det skulle uppfattas men jag tänkte även: Äh vad fasen, antingen gillar man det, eller så gör man inte. Det är ju faktiskt frivilligt att gå in hit och läsa. En blogg är ju inte till för alla.
Många gånger kan jag ju bli väldigt personlig i mina inlägg, och ibland snudda vid sånt som många kanske tänker på men inte säger, och ibland kan det vara saker människor kanske inte alls håller med om. Jag vill dock betona, att jag inte en enda gång har tänkt på att publicera detta endast för att få folks fokus, utan jag gör detta för att det betyder något för mig. Om jag sedan kan påverka andra människor på ett positivt sätt, är endast en bonus.
Som jag i mitt tidigare inlägg nämnde, så är detta något jag brinner för. Detta är jag, och jag älskar att få uttrycka mig på detta vis. Det är så enormt frigörande och känslan när man sätter punkt efter sista meningen är så skön att det går knappt att förkla. Det är en mycket speciell känsla.
Jag har sedan 2008 bloggat här inne, och inte förrän nu har jag velat, och vågat publicera. För Er som vill läsa tidigare inlägg så finns dessa under just " Äldre inlägg " Eller i sidpanelen till höger under min profilbild.
När jag för första gången nådde över 100 läsare på ett inlägg fick jag en chock! Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara SÅ många som fann detta intressant eller värdefullt. Aldrig. Men ack så fel jag hade.
Jag har idag mellan 50-200 läsare på varje inlägg och det är en fantastiskt känsla och jag blir så fruktansvärt glad! Det värmer verkligen.
Ett STORT tack till Er alla! Ni är guld värda för mig!
Jag hoppas att jag i fortsättningen kommer att kunna bibehålla Ert intresse för min blogg!
Tusen tack!
Dagens ord:
" Tacksamhet "
Vi hörs! ( Hoppas jag =) )
Kram!
Jag vill ta tillfället i akt i detta inlägg att rikta ett STORT tack till Er alla som visar intresset för att läsa min blogg, och framför allt tar Er tiden att göra det. Det betyder så enormt mycket för mig, och jag blir alldeles varm i själen min när jag ser hur många som faktiskt läser och besöker min sida.
Jag hade inte för avsikt när jag började blogga att jag skulle publicera det offentligt utan ville ha den mer som en avlastning för tankar och funderingar, endast för eget syfte.
Dock innehåller mina inlägg mycket tankar om livet, situationer och tankar som ibland kan uppfattas djupa och kanske ibland tom lite flummiga, men jag skriver endast om det som bor i mig, i min kropp och i mitt inre.
Att uttrycka mig i skrift, eller genom sång och musik får mig att må bra. Jag får utlopp för det som man kanske inte för en diskussion verbalt öga mot öga om så ofta och det är en frigörande känsla att få skriva av sig. För mig är det så all fall.
När jag bestämde mig för att publicera detta offentligt var jag ju i ärlighetens namn ganska nervös och lite rädd för hur det skulle uppfattas men jag tänkte även: Äh vad fasen, antingen gillar man det, eller så gör man inte. Det är ju faktiskt frivilligt att gå in hit och läsa. En blogg är ju inte till för alla.
Många gånger kan jag ju bli väldigt personlig i mina inlägg, och ibland snudda vid sånt som många kanske tänker på men inte säger, och ibland kan det vara saker människor kanske inte alls håller med om. Jag vill dock betona, att jag inte en enda gång har tänkt på att publicera detta endast för att få folks fokus, utan jag gör detta för att det betyder något för mig. Om jag sedan kan påverka andra människor på ett positivt sätt, är endast en bonus.
Som jag i mitt tidigare inlägg nämnde, så är detta något jag brinner för. Detta är jag, och jag älskar att få uttrycka mig på detta vis. Det är så enormt frigörande och känslan när man sätter punkt efter sista meningen är så skön att det går knappt att förkla. Det är en mycket speciell känsla.
Jag har sedan 2008 bloggat här inne, och inte förrän nu har jag velat, och vågat publicera. För Er som vill läsa tidigare inlägg så finns dessa under just " Äldre inlägg " Eller i sidpanelen till höger under min profilbild.
När jag för första gången nådde över 100 läsare på ett inlägg fick jag en chock! Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara SÅ många som fann detta intressant eller värdefullt. Aldrig. Men ack så fel jag hade.
Jag har idag mellan 50-200 läsare på varje inlägg och det är en fantastiskt känsla och jag blir så fruktansvärt glad! Det värmer verkligen.
Ett STORT tack till Er alla! Ni är guld värda för mig!
Jag hoppas att jag i fortsättningen kommer att kunna bibehålla Ert intresse för min blogg!
Tusen tack!
Dagens ord:
" Tacksamhet "
Vi hörs! ( Hoppas jag =) )
Kram!
onsdag 12 september 2012
Jag vill göra, men gör inte.
Så har vi det här med mod. Mod, mod och mod. Jag tillhör den typen av människa som har så jädra bra råd till andra och har många som gärna kommer till mig och vill ha vägledning. Nog för att jag besitter en erfarenhet, och har en del goda sådana att ge på många olika vis och delar gärna med mig om det kan hjälpa till det bättre, men vad händer med att följa sina egna råd? Gör man nånsin det?
Ja det gör man kanske i vardagen, i olika situationer av små eller större slag, men när det kommer till de verkligen stora sakerna - gör man det man råder andra till att göra?
Jag har en dröm. Jag har ett behov. Jag har en känsla, Jag besitter en talang.
Vad gör jag av allt det? Jo.... ingenting! Just .... ingenting. Inget storslaget alla fall. Jag lever upp till min dröm ibland, på mindre tillställningar, jag visar min talang inför få människor, jag uttrycker min känsla i mitt inre, i tysthet, inför mig själv.
Än så länge har detta fungerat utmärkt, och jag kan lätt och ledigt leva på att få uttrycka mig under just den lilla stunden... fram till nu.. eller igår... eller förra månaden, inte vet jag. Det kanske har bott i mig en längre tid, men jag kanske har grävt ner det lika snabbt som känslan kommit. Känslan av att jag inte tycker det räcker med att bara göra det där lilla av det. Men det blir ju mer och mer tydligt vad jag är satt på denna jord för att göra.
Det är en sådan svår värld det där, den estetiska världen. Man måste vara unik på så många sätt för att lyckas. Man måste besitta något ingen annan gör och man måste ha DET.
Ibland undrar man ju vem som bestämmer om man har just DET eller inte. Är det en jury? Eller är det människor runt dig eller är det du själv?
Min dröm är att få uttrycka mig i min musik, eller i min skrift, eller kanske tom i en kombination. Jag vill så mycket med det, men jag vet inte hur. Jag vet inte heller om jag har vad som krävs för att lyckas i den världen. Nog är jag inte helt talanglös, eller helt ute och reser när det kommer till vad jag kan eller om jag är bra på det... men är jag tillräckligt bra? Där kommer modet in. Ska jag sitta här och tycka jag är bra på det jag gör, och nöja mig med det i den utsträckning som finns nu, eller ska jag ta steget och verkligen prova mig fram? Än så länge har ju modet stått i vägen för mig, men känslan har knuffat på och sagt: Gör det, och gör det innan det är för sent, du kan - medans modet säger: Nej, gör det inte, det kommer inte gå.
Kanske handlar det inte bara om mod, det handlar även om självförtroende just i den situationen. Självförtroende äger jag, när det kommer till allt annat i livet mitt, men just det, där är jag svag. Svagare än svagast för att vara helt ärligt.
Jag tror det handlar om att jag vill detta så sjukt mycket, jag har levt med viljan hela livet, det har funnits som en malande grej i mig sedan jag föddes men vad händer om jag inte lyckas? Vem är jag då och vad ska jag då göra till MITT i livet? Jag har ju inget annat än det som jag så hemskt gärna vill göra. Jag har ju ingen annan talang. Det är liksom inte som att jag kan välja och vraka bland talanger och kunskap. Och vad händer om någon tar det ifrån mig?
Självklart kan jag ju gå tillbaka och fortsätta med det jag gör nu, men frågan är om motivationen hålls vid liv när man fått veta att man inte duger, eller man kanske inte är bra nog för den världen. Är det ens lönt att fortsätta? Det är min absolut största rädsla, att behöva känna så. Att tappa känslan för det. Det är ju den jag går runt på, det är den jag andas.
Jag antar att en del glädjs av min estetiska ådra, och jag påverkar säkert någon på ett eller annat sätt och det är jag glad för, för det är ju faktiskt även det jag andas och går runt på. Att få glädja andra är ju det mest fantastiska jag vet!
Nåväl, man kan vända och vrida på detta hur mycket som helst och till förbannelse. Tro mig jag har vänt och vridit och varit förbannad ett ex antal ggr men, jag kommer nog fram till något när tiden är mogen och när saker bara precis faller på plats framför fötterna på mig, det brukar saker och ting göra när jag får bo in mig och landa lite i min tanke och själ. Allt har sin tid, jag ska bara förvalta den på bästa sätt under tiden tills jag hittar vägen som är byggd för just lilla mig =)
Dagens ord:
" Lyssna på dina egna råd, handla efter dem, för hur ska du annars kunna förmedla dem vidare? "
Vi hörs!
Kram!
Ja det gör man kanske i vardagen, i olika situationer av små eller större slag, men när det kommer till de verkligen stora sakerna - gör man det man råder andra till att göra?
Jag har en dröm. Jag har ett behov. Jag har en känsla, Jag besitter en talang.
Vad gör jag av allt det? Jo.... ingenting! Just .... ingenting. Inget storslaget alla fall. Jag lever upp till min dröm ibland, på mindre tillställningar, jag visar min talang inför få människor, jag uttrycker min känsla i mitt inre, i tysthet, inför mig själv.
Än så länge har detta fungerat utmärkt, och jag kan lätt och ledigt leva på att få uttrycka mig under just den lilla stunden... fram till nu.. eller igår... eller förra månaden, inte vet jag. Det kanske har bott i mig en längre tid, men jag kanske har grävt ner det lika snabbt som känslan kommit. Känslan av att jag inte tycker det räcker med att bara göra det där lilla av det. Men det blir ju mer och mer tydligt vad jag är satt på denna jord för att göra.
Det är en sådan svår värld det där, den estetiska världen. Man måste vara unik på så många sätt för att lyckas. Man måste besitta något ingen annan gör och man måste ha DET.
Ibland undrar man ju vem som bestämmer om man har just DET eller inte. Är det en jury? Eller är det människor runt dig eller är det du själv?
Min dröm är att få uttrycka mig i min musik, eller i min skrift, eller kanske tom i en kombination. Jag vill så mycket med det, men jag vet inte hur. Jag vet inte heller om jag har vad som krävs för att lyckas i den världen. Nog är jag inte helt talanglös, eller helt ute och reser när det kommer till vad jag kan eller om jag är bra på det... men är jag tillräckligt bra? Där kommer modet in. Ska jag sitta här och tycka jag är bra på det jag gör, och nöja mig med det i den utsträckning som finns nu, eller ska jag ta steget och verkligen prova mig fram? Än så länge har ju modet stått i vägen för mig, men känslan har knuffat på och sagt: Gör det, och gör det innan det är för sent, du kan - medans modet säger: Nej, gör det inte, det kommer inte gå.
Kanske handlar det inte bara om mod, det handlar även om självförtroende just i den situationen. Självförtroende äger jag, när det kommer till allt annat i livet mitt, men just det, där är jag svag. Svagare än svagast för att vara helt ärligt.
Jag tror det handlar om att jag vill detta så sjukt mycket, jag har levt med viljan hela livet, det har funnits som en malande grej i mig sedan jag föddes men vad händer om jag inte lyckas? Vem är jag då och vad ska jag då göra till MITT i livet? Jag har ju inget annat än det som jag så hemskt gärna vill göra. Jag har ju ingen annan talang. Det är liksom inte som att jag kan välja och vraka bland talanger och kunskap. Och vad händer om någon tar det ifrån mig?
Självklart kan jag ju gå tillbaka och fortsätta med det jag gör nu, men frågan är om motivationen hålls vid liv när man fått veta att man inte duger, eller man kanske inte är bra nog för den världen. Är det ens lönt att fortsätta? Det är min absolut största rädsla, att behöva känna så. Att tappa känslan för det. Det är ju den jag går runt på, det är den jag andas.
Jag antar att en del glädjs av min estetiska ådra, och jag påverkar säkert någon på ett eller annat sätt och det är jag glad för, för det är ju faktiskt även det jag andas och går runt på. Att få glädja andra är ju det mest fantastiska jag vet!
Nåväl, man kan vända och vrida på detta hur mycket som helst och till förbannelse. Tro mig jag har vänt och vridit och varit förbannad ett ex antal ggr men, jag kommer nog fram till något när tiden är mogen och när saker bara precis faller på plats framför fötterna på mig, det brukar saker och ting göra när jag får bo in mig och landa lite i min tanke och själ. Allt har sin tid, jag ska bara förvalta den på bästa sätt under tiden tills jag hittar vägen som är byggd för just lilla mig =)
Dagens ord:
" Lyssna på dina egna råd, handla efter dem, för hur ska du annars kunna förmedla dem vidare? "
Vi hörs!
Kram!
måndag 27 augusti 2012
Foppatofflornas Palma.
Jag brukar för det mesta skriva om ganska djupa saker och saker som jag tror människor tänker på och förhoppningsvis känner igen sig i. Denna gången känner jag inte alls för det, utan tänker skriva om nåt helt annat. Jag säger bara en sak: IKEA.
Det måste vara ett av jordens värsta ställen att befinna sig på. Visst det har väl sina fördelar och man kan fynda även där men helt allvarligt? Bara känslan när man ställer bilen på den som alltid överfyllda parkeringen slår tanken en alltid, och jag menar alltid: Guuuud vad mycket människor, ska vi verkligen gå in? Hur ofta har Ni kommit till parkeringen och det har varit nästan tomt? Ja kanske om man kommer 10 min innan de öppnar möjligtvis men hur ofta inträffar det?
Man kör dock aldrig därifrån bara för att det är mycket folk utan man måste ju så klart in enbart för att man tagit sig hela vägen dit.
Väl inne ska man ofta stå i kö för att ens komma upp i rulltrappan ( märk väl, det går inte snabbare om man tar vanliga trappan för där är proppfullt med folk även på den ) och när man väl är uppe tänker man: Ok, vart ska jag börja och vart ska jag ta vägen för att hitta hyllor, sängar eller vad det nu är man ska titta på och eventuellt handla. Nog för att det står skyltat vart man ska, men de sk vägbeskrivningarna undrar jag om de stämmer. Man följer dem slaviskt men tycker aldrig man kommer fram till vart man faktiskt ska. Du ska verkligen genom ALLT för att komma till just det du ska titta på.
Genvägar är inte ens att tala om, det är inte ens lönt att försöka för då hamnar man plötsligt i korvkön istället för vid blommorna. Lika bra att följa strömmen och hoppas på det bästa. Det är ju värre än Fort Nox för allt i världen.
När vi ändå pratar om den där strömmen, så går man där, bakom någon söndagslirare som går i 0,1 km i timmen och som helst ska stanna MITT i gången för att känna på en fårfäll eller plocka upp en slev för att sen lägga tillbaka den igen. Min tanke då: Har du aldrig sett en slev någon gång? Måste du ta upp den och känna på den, och med det stanna upp hela kortegen baksom dig?
För att inte tala om barnvagnar. Inget ont om det, men måste man stanna mitt i allt med sin barnvagn? Det går inte att svänga lite åt sidan för att undvika köbildning från köksavdelningen till sovrumsdelen?
En annan väldigt tillfredställande upplevelse är ju restaurangen. Visst, idéen och konceptet är ju strålande med billig mat och fika för den som gärna vill göra en heldag av Ikeabesöket, men det var ju själva fan vad grisigt det är och för att inte prata om decibellen, barn som kutar omkring BARFOTA ( äckligt ) i en restaurang, och bara vrålar rätt ut. Vart är föräldrarna? Jo dom har placerat sig i de svarta skinnsofforna med en latte i handen och skriver inköpslista till det nya huset. Men skit i att ungarna kubbar runt och skriker och bråkar omkring de som sitter och äter! Det är ju trots allt en restaurang för bövelen!
All ära till lekrummet där man då kan " dumpa " sina barn för att få lite lugn och ro när man går omkring. En timme får barnen vara där, sen ska det hämtas. Jag kan säga så här: Jag har aldrig någonsin hunnit med vad jag ska på Ikea utan att behöva avbryta för att hämta Tilda. ( De få gånger hon velat vara där ) Detta för att det tar en sådan evig tid att komma från punkt A till punkt B. Det är ju trots allt en bra verksamhet för barn som inte vill strösa omkring och kolla lampor, det måste jag säga, men en ganska stressande faktor för föräldrar. Lämna barnen hemma eller välj en annan dag att gå där, för vad händer när lekrummet är fullt - fattar Ni vilken ljudnivå det kan bli på ett barn som har svårt att acceptera det faktum att det inte går att vara där inne just då? Tur man inte har ett sånt barn... då hade jag hellre ätit mask än att gå på Ikea kan jag säga. Phuuuuuuu! Heja Tilda som ändå inte vill vara där, Hon tycker inte om det för att barnen kissar i bollhavet, bara en sådan grej liksom. Personalen kan omöjligt vara överallt, vilket man kan förstå, men det är under all kritik att man inte upptäcker urin bland bollarna förrän ett annat barn måste få det på sig. Nej - heder till Tilda som inte vill, det är min tjej det! =)
För att inte prata om alla fyndiga namn på allt. Rullgardiner: " Tupplur ", Fårfäll: " Ludde ", tallrikar i ett kit tillsammans med vad man nu behöver för att äta: " Praktiskt " eller varför inte en matta: " Ruggig "... jo då så att ehhh.... Det är ju så fyndigt så man kräks lite i munnen.
Nåväl, jag ska inte vara så nu, men jag tycker verkligen det är skitjobbigt att gå där, och jag tar mig endast dit om jag verkligen måste handla något till hemmet. Det är aldrig så att jag åker till Ikea för att spendera dagen som helhet, eller liknande. Fy sjutton säger jag bara. In, går om alla i en rasande fart och plockar åt mig vad jag ska, och ut fortare än kvickt. Det är mitt Ikea-motto. Jag tillhör långt ifrån alla foppatofflel-älskare som strösar omkring och lullar som om det vore en avkopplande dag på Palma.
Visst, inspiration kan man få där, om man är upplagd för det och måste ha sådan, eller möjligen hitta något billigt fynd att fylla ut tomma ytor på.
Nej - Ikea går fetbort, alla dagar i veckan! Tacka vet jag biblioteket.... eller?? Eh... kanske lite av en ytterlighet från min sida, men ni fattar va? =)
Dagens ord eller rätt av sagt, dagens Citat från en sönderstressad mamma i kön:
" Slutar ni inte tjata om glass och korv nu så dör Björne "
Vi hörs!
Kram!
Det måste vara ett av jordens värsta ställen att befinna sig på. Visst det har väl sina fördelar och man kan fynda även där men helt allvarligt? Bara känslan när man ställer bilen på den som alltid överfyllda parkeringen slår tanken en alltid, och jag menar alltid: Guuuud vad mycket människor, ska vi verkligen gå in? Hur ofta har Ni kommit till parkeringen och det har varit nästan tomt? Ja kanske om man kommer 10 min innan de öppnar möjligtvis men hur ofta inträffar det?
Man kör dock aldrig därifrån bara för att det är mycket folk utan man måste ju så klart in enbart för att man tagit sig hela vägen dit.
Väl inne ska man ofta stå i kö för att ens komma upp i rulltrappan ( märk väl, det går inte snabbare om man tar vanliga trappan för där är proppfullt med folk även på den ) och när man väl är uppe tänker man: Ok, vart ska jag börja och vart ska jag ta vägen för att hitta hyllor, sängar eller vad det nu är man ska titta på och eventuellt handla. Nog för att det står skyltat vart man ska, men de sk vägbeskrivningarna undrar jag om de stämmer. Man följer dem slaviskt men tycker aldrig man kommer fram till vart man faktiskt ska. Du ska verkligen genom ALLT för att komma till just det du ska titta på.
Genvägar är inte ens att tala om, det är inte ens lönt att försöka för då hamnar man plötsligt i korvkön istället för vid blommorna. Lika bra att följa strömmen och hoppas på det bästa. Det är ju värre än Fort Nox för allt i världen.
När vi ändå pratar om den där strömmen, så går man där, bakom någon söndagslirare som går i 0,1 km i timmen och som helst ska stanna MITT i gången för att känna på en fårfäll eller plocka upp en slev för att sen lägga tillbaka den igen. Min tanke då: Har du aldrig sett en slev någon gång? Måste du ta upp den och känna på den, och med det stanna upp hela kortegen baksom dig?
För att inte tala om barnvagnar. Inget ont om det, men måste man stanna mitt i allt med sin barnvagn? Det går inte att svänga lite åt sidan för att undvika köbildning från köksavdelningen till sovrumsdelen?
En annan väldigt tillfredställande upplevelse är ju restaurangen. Visst, idéen och konceptet är ju strålande med billig mat och fika för den som gärna vill göra en heldag av Ikeabesöket, men det var ju själva fan vad grisigt det är och för att inte prata om decibellen, barn som kutar omkring BARFOTA ( äckligt ) i en restaurang, och bara vrålar rätt ut. Vart är föräldrarna? Jo dom har placerat sig i de svarta skinnsofforna med en latte i handen och skriver inköpslista till det nya huset. Men skit i att ungarna kubbar runt och skriker och bråkar omkring de som sitter och äter! Det är ju trots allt en restaurang för bövelen!
All ära till lekrummet där man då kan " dumpa " sina barn för att få lite lugn och ro när man går omkring. En timme får barnen vara där, sen ska det hämtas. Jag kan säga så här: Jag har aldrig någonsin hunnit med vad jag ska på Ikea utan att behöva avbryta för att hämta Tilda. ( De få gånger hon velat vara där ) Detta för att det tar en sådan evig tid att komma från punkt A till punkt B. Det är ju trots allt en bra verksamhet för barn som inte vill strösa omkring och kolla lampor, det måste jag säga, men en ganska stressande faktor för föräldrar. Lämna barnen hemma eller välj en annan dag att gå där, för vad händer när lekrummet är fullt - fattar Ni vilken ljudnivå det kan bli på ett barn som har svårt att acceptera det faktum att det inte går att vara där inne just då? Tur man inte har ett sånt barn... då hade jag hellre ätit mask än att gå på Ikea kan jag säga. Phuuuuuuu! Heja Tilda som ändå inte vill vara där, Hon tycker inte om det för att barnen kissar i bollhavet, bara en sådan grej liksom. Personalen kan omöjligt vara överallt, vilket man kan förstå, men det är under all kritik att man inte upptäcker urin bland bollarna förrän ett annat barn måste få det på sig. Nej - heder till Tilda som inte vill, det är min tjej det! =)
För att inte prata om alla fyndiga namn på allt. Rullgardiner: " Tupplur ", Fårfäll: " Ludde ", tallrikar i ett kit tillsammans med vad man nu behöver för att äta: " Praktiskt " eller varför inte en matta: " Ruggig "... jo då så att ehhh.... Det är ju så fyndigt så man kräks lite i munnen.
Nåväl, jag ska inte vara så nu, men jag tycker verkligen det är skitjobbigt att gå där, och jag tar mig endast dit om jag verkligen måste handla något till hemmet. Det är aldrig så att jag åker till Ikea för att spendera dagen som helhet, eller liknande. Fy sjutton säger jag bara. In, går om alla i en rasande fart och plockar åt mig vad jag ska, och ut fortare än kvickt. Det är mitt Ikea-motto. Jag tillhör långt ifrån alla foppatofflel-älskare som strösar omkring och lullar som om det vore en avkopplande dag på Palma.
Visst, inspiration kan man få där, om man är upplagd för det och måste ha sådan, eller möjligen hitta något billigt fynd att fylla ut tomma ytor på.
Nej - Ikea går fetbort, alla dagar i veckan! Tacka vet jag biblioteket.... eller?? Eh... kanske lite av en ytterlighet från min sida, men ni fattar va? =)
Dagens ord eller rätt av sagt, dagens Citat från en sönderstressad mamma i kön:
" Slutar ni inte tjata om glass och korv nu så dör Björne "
Vi hörs!
Kram!
torsdag 23 augusti 2012
Jag börjar om varje dag.
Jag måste bara få fråga. Det här med att vakna till fågelkvitter, solen som lyser en i ansiktet, den låååååånga glamourösa sträckningen till följd av en gäsp som avslutas med ett fånigt leende på läpparna - hur många av er gör så varje morgon? Ärligt, hur många? Jag kan villigt erkänna, för mig händer det ca en gång om året...kanske två, och det skulle nog vara under en semester på någon varm ort där inga måsten äger rum.
Nu låter det som jag vore den mest bittra människan som vandrar på denna planet, men så är det inte. Det är bara just den stunden på morgonen när man verkligen måste kliva upp som är sådär nedrans jobbig. Man tycker att det är åratal tills man får sova igen, och varje morgon säger jag till mig själv: Ikväll ska jag gå och lägga mig kl 20. Hur ofta gör man det när kl väl slår 20 kvällen efter? Hmm - inte så många tror jag. Inte jag alla fall. Och det är ju en himla tur det för om det vore så, då tror jag man ska börja värdera om vad som faktiskt gör en lycklig i livet och om man är på rätt plats och rätt ställe.
Jag vill gärna börja om varje dag. Oavsett hur dagen såg ut dagen innan, oavsett om den var bra eller dålig, så vill jag börja om. Jag vill att varje dag skall vara unik. Varje dag skall ge mig något. Det behöver inte vara i stor utsträckning, utan bara något litet liksom. Det är så klart inget man bara kan sitta och vänta på, utan det måste man skapa sig, lära sig och ta för sig av.
Man kan inte gå genom livet och vänta på att saker ska ske, man måste ta dem.
Du kan inte heller köpa dig livet, du måste förtjäna det.
Inte heller skratta bara för att skratta, själen din måste le först.
Du ska inte kämpa för kärlek, den ska du få för att du är du.
Inte ska du heller försöka göra dig perfekt för någon, du förtjänar någon som älskar dig även för dina brister, för dem har vi alla.
Mal inte dina misstag, lär dig av dem, ta med dig dem, och gör rätt nästa gång.
Säg förlåt om du gjort fel, men förlåt dig själv först, annars är ursäkten inget värd.
Rensa bort det oviktiga, och lyft det viktiga.
Lova inte om du inte kan lova dig själv först.
Så klart kan man inte i varje situation tänka så här, det gör man inte. Människan fungerar inte så. Man agerar olika i olika stunder, och ibland agerar man fel, ibland rätt. Oavsett rätt eller fel agerande, är det viktigt att spela upp det i huvudet igen, när saker och fått landa, och vem vet, man kanske rent av kommer fram till något helt nytt och kanske tom bättre.
Jag är en känslomänniska in i benmärgen. Är jag glad är jag glad, är jag ledsen är jag ledsen och är jag arg är jag arg. Jag kan inte vara något jag inte är eller känner. Det är fysiskt omöjligt för mig. Dock känner jag mig själv så pass, att jag vet, att jag måste landa i varje situation innan jag kan värdera den. Detta oavsett känsla. Jag tror det är nyttigt. Jag tror det är sunt. Jag kliver ur mig själv, ställer mig brevid, och tänker på vad som hände, vad som sades och vilka konsekvenser mitt agerande kan få. Kan jag stå för det jag säger även efter jag landat? Kan jag rättfärdiga mitt agerande även när jag fått sansa mig? Det är inte alltid det behövs en genomgång av varje situation, men jag tror en tanke eller två är sunt även om känslan eller agerandet är positivt eller negativt.
Ibland kan man ju vara väldigt överväldigad av känslor, och man kan känna att man exploderar om man inte får säga eller visa dem, och jag är den första till att tycka man ska visa vad man känner, men även den första till att vara varsam med hur. Allt du gör måste du kunna rättfärdiga oavsett känsla. Glöm inte dem som finns omkring dig, som även blir delaktig i din känsla och ditt agerande... och glöm för allt i världen inte, att börja om varje dag!
Tänk på det! =)
Dagens ord:
" Äh jag har inga, dem finns ovan "
Vi hörs!
Kram!
Nu låter det som jag vore den mest bittra människan som vandrar på denna planet, men så är det inte. Det är bara just den stunden på morgonen när man verkligen måste kliva upp som är sådär nedrans jobbig. Man tycker att det är åratal tills man får sova igen, och varje morgon säger jag till mig själv: Ikväll ska jag gå och lägga mig kl 20. Hur ofta gör man det när kl väl slår 20 kvällen efter? Hmm - inte så många tror jag. Inte jag alla fall. Och det är ju en himla tur det för om det vore så, då tror jag man ska börja värdera om vad som faktiskt gör en lycklig i livet och om man är på rätt plats och rätt ställe.
Jag vill gärna börja om varje dag. Oavsett hur dagen såg ut dagen innan, oavsett om den var bra eller dålig, så vill jag börja om. Jag vill att varje dag skall vara unik. Varje dag skall ge mig något. Det behöver inte vara i stor utsträckning, utan bara något litet liksom. Det är så klart inget man bara kan sitta och vänta på, utan det måste man skapa sig, lära sig och ta för sig av.
Man kan inte gå genom livet och vänta på att saker ska ske, man måste ta dem.
Du kan inte heller köpa dig livet, du måste förtjäna det.
Inte heller skratta bara för att skratta, själen din måste le först.
Du ska inte kämpa för kärlek, den ska du få för att du är du.
Inte ska du heller försöka göra dig perfekt för någon, du förtjänar någon som älskar dig även för dina brister, för dem har vi alla.
Mal inte dina misstag, lär dig av dem, ta med dig dem, och gör rätt nästa gång.
Säg förlåt om du gjort fel, men förlåt dig själv först, annars är ursäkten inget värd.
Rensa bort det oviktiga, och lyft det viktiga.
Lova inte om du inte kan lova dig själv först.
Så klart kan man inte i varje situation tänka så här, det gör man inte. Människan fungerar inte så. Man agerar olika i olika stunder, och ibland agerar man fel, ibland rätt. Oavsett rätt eller fel agerande, är det viktigt att spela upp det i huvudet igen, när saker och fått landa, och vem vet, man kanske rent av kommer fram till något helt nytt och kanske tom bättre.
Jag är en känslomänniska in i benmärgen. Är jag glad är jag glad, är jag ledsen är jag ledsen och är jag arg är jag arg. Jag kan inte vara något jag inte är eller känner. Det är fysiskt omöjligt för mig. Dock känner jag mig själv så pass, att jag vet, att jag måste landa i varje situation innan jag kan värdera den. Detta oavsett känsla. Jag tror det är nyttigt. Jag tror det är sunt. Jag kliver ur mig själv, ställer mig brevid, och tänker på vad som hände, vad som sades och vilka konsekvenser mitt agerande kan få. Kan jag stå för det jag säger även efter jag landat? Kan jag rättfärdiga mitt agerande även när jag fått sansa mig? Det är inte alltid det behövs en genomgång av varje situation, men jag tror en tanke eller två är sunt även om känslan eller agerandet är positivt eller negativt.
Ibland kan man ju vara väldigt överväldigad av känslor, och man kan känna att man exploderar om man inte får säga eller visa dem, och jag är den första till att tycka man ska visa vad man känner, men även den första till att vara varsam med hur. Allt du gör måste du kunna rättfärdiga oavsett känsla. Glöm inte dem som finns omkring dig, som även blir delaktig i din känsla och ditt agerande... och glöm för allt i världen inte, att börja om varje dag!
Tänk på det! =)
Dagens ord:
" Äh jag har inga, dem finns ovan "
Vi hörs!
Kram!
tisdag 14 augusti 2012
När knoppar brister.
Det är hårfint. Det är som gränsen mellan hav och land. Det är bara så nära. Man kan ibland riktigt känna det, nästan ta på det, men ändå kan man inte sätta fingret på vad som egentligen befinner sig i kroppen.
Man ser sina barn växa upp. Det går fort. Jättefort. Innan man vet ordet av det så står dem där med skolväska på ryggen och cykelhjälmen på huvudet och vinkar hej då. Det är då den där känslan kommer. Den bara väller över en som en tsunami, och man vet inte om man ska skratta, gråta eller bara vinka hej då tillbaka utan att känna, tänka eller visa känslan. Det är då det känns, bland andra så många gånger så klart.
Man kan känna ett enormt vrede, frustration och besvikelse. Man man vara så vansinnigt arg att man nästan kokar inombords. Det är då känslan kommer, den bara väller över en som en tsunami.....även då. Men då är känslan plötsligt helt annan. Det är då det brister.
Man undrar vad man gjort fel. Man undrar hur det kunde bli så här och man blir arg som bara den.... men mest på sig själv. Jag blir det alla fall. Man känner att man misslyckats och man känner att man kanske skulle gjort annorlunda. Det är naturligt. Det är sunt! Det kanske inte känns så då, men det visar sig sen.
I nästa sekund kan man finna sig själv titta och tänka: Detta har jag gjort. Detta har jag tillverkat. Detta är mitt. JAG har gjort detta. Det är då känslan kommer, den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast denna gång är känslan någon helt annan. Det är då man känner sig överväldigad av kärlek, glädje och stolthet. Det är då, leendet kan förvandlas till tårar. Inte tårar som gör ont, utan tårar av lycka.
Man kan slå sig själv hårt. Man är sin egen allra största kritiker. Det är så lätt att istället för att lyfta sig själv, hitta saker som man skulle kunna göra bättre eller annorlunda. Det är då den kommer, den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast det är då känslan blir till någon helt annan. Det är då kraven på dig själv kommer. Hur höga är dem egentligen, och är de för höga eller behöver jag ställa högre krav för att känna att jag uppnått något utan att undra om jag kunde gjort mer eller om jag kunde gjort bättre ifrån mig. Det är sunt - du ska ha krav, du ska ifrågasätta och du ska inte nöja dig med ett nära OK, utan du ska vara bäst, på din sak. DU sätter din ribba, endast DU och ingen annan.Ribban varierar från person till person och även det är sunt. Jämför dig aldrig med någon annan. Tro på dig själv och din grej - så kommer det andra av sig själv. Helt naturligt.
Man blir lätt hemmablind. Man går i sin vardag och ser vad man ser varje dag. Man tänker inte så mycket på det som är, utan man bara lever i det. Med det. Det är först när man ställs utanför sina väggar, bland andra människor som lyfter det man har. Den man är och vad man är. Det är då känslan kommer. Den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast då är känslan någon helt annan. Det är då känslan förvandlas till en enorm bekräftelse. En bekräftelse att man faktiskt lyckats. Det är då själen ler och det är då huvudet är som allra högst upp. Det är då ingen kan ta ner dig från där du befinner dig. Men glöm aldrig vart du kommer ifrån. Viktigt att kunna komma ner, visa ödmjukhet och kunna kliva ur sig själv för att kunna rannsaka.
Detta är att leva med sina barn. Du föder inte bara ett barn, en människa utan med den kommer även ett samvete du aldrig trodde du hade. Det föds en känsla du aldrig trodde du skulle få, eller som du ens trodde existerade. Den är som ingen annan. Allt detta är en mix, en blandning som man lever med varje dag. I botten finns det ett enda ord för detta: Kärlek. Utan denna kärlek till dina barn, hade aldrig de andra känslorna befunnit sig i din kropp. Dem hade aldrig yttrat sig. Aldrig. Man kan säga i korta drag: När man får barn, så kan man nästan känna det som hörs, när knoppar brister. Det är som en frigörelse av en knopp som varit stängd och när den brister så bara blomstrar den av kärlek. Det bara väller ut..... som en tsunami......även det. =)
Det är ett kvitto på att du är en bra förälder. Den bästa av din sort. Det är något du aldrig skall glömma oavsett hur mycket vrede, frustration, kärlek eller besvikelse du ens kommer att känna inför situationer du kommer att möta. Du vill alltid det bästa för dina barn. Alltid. Besviken kan man bli, men det är rädsla för att barnen dina skall fara illa. Arg kan du bli, men det är ett försvar. Kärlek kan du känna - utan förklaring. Den är bara ren. Utan eftertanke, eller misstro om den är äkta. Allt ovan betyder att du älskar dina barn, oavsett känsla. Och vet ni? ALLA barn äger rätten att bli älskade. Alla barn äger rätten till kärlek och omtanke. Och vet Ni? - När barnen blir vuxna och får egna barn, kommer de att känna exakt så här - för det har DU lärt dem till, DU har gett dem förutsättningarna som behövs för att bli en bra människa. Dina barn kommer att föra det DU lär dem vidare så var varsam, tänk noga efter vad du vill uppnå, och vilken förebild du vill vara för detta kommer att spegla det du kommer se när du är gammal och skruttig. Tänk på att ingen människa vill leva med samvetet: Jag ångrar det jag gjort, jag skulle varit bättre eller annorlunda, för du får ALDRIG tiden med dina barn tillbaka. Så e det minsann! =)
Dagens ord:
" Ge barn kärlek, massor av kärlek, så kommer folkvettet av sig själv "
Vi hörs!
Kram
Man ser sina barn växa upp. Det går fort. Jättefort. Innan man vet ordet av det så står dem där med skolväska på ryggen och cykelhjälmen på huvudet och vinkar hej då. Det är då den där känslan kommer. Den bara väller över en som en tsunami, och man vet inte om man ska skratta, gråta eller bara vinka hej då tillbaka utan att känna, tänka eller visa känslan. Det är då det känns, bland andra så många gånger så klart.
Man kan känna ett enormt vrede, frustration och besvikelse. Man man vara så vansinnigt arg att man nästan kokar inombords. Det är då känslan kommer, den bara väller över en som en tsunami.....även då. Men då är känslan plötsligt helt annan. Det är då det brister.
Man undrar vad man gjort fel. Man undrar hur det kunde bli så här och man blir arg som bara den.... men mest på sig själv. Jag blir det alla fall. Man känner att man misslyckats och man känner att man kanske skulle gjort annorlunda. Det är naturligt. Det är sunt! Det kanske inte känns så då, men det visar sig sen.
I nästa sekund kan man finna sig själv titta och tänka: Detta har jag gjort. Detta har jag tillverkat. Detta är mitt. JAG har gjort detta. Det är då känslan kommer, den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast denna gång är känslan någon helt annan. Det är då man känner sig överväldigad av kärlek, glädje och stolthet. Det är då, leendet kan förvandlas till tårar. Inte tårar som gör ont, utan tårar av lycka.
Man kan slå sig själv hårt. Man är sin egen allra största kritiker. Det är så lätt att istället för att lyfta sig själv, hitta saker som man skulle kunna göra bättre eller annorlunda. Det är då den kommer, den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast det är då känslan blir till någon helt annan. Det är då kraven på dig själv kommer. Hur höga är dem egentligen, och är de för höga eller behöver jag ställa högre krav för att känna att jag uppnått något utan att undra om jag kunde gjort mer eller om jag kunde gjort bättre ifrån mig. Det är sunt - du ska ha krav, du ska ifrågasätta och du ska inte nöja dig med ett nära OK, utan du ska vara bäst, på din sak. DU sätter din ribba, endast DU och ingen annan.Ribban varierar från person till person och även det är sunt. Jämför dig aldrig med någon annan. Tro på dig själv och din grej - så kommer det andra av sig själv. Helt naturligt.
Man blir lätt hemmablind. Man går i sin vardag och ser vad man ser varje dag. Man tänker inte så mycket på det som är, utan man bara lever i det. Med det. Det är först när man ställs utanför sina väggar, bland andra människor som lyfter det man har. Den man är och vad man är. Det är då känslan kommer. Den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast då är känslan någon helt annan. Det är då känslan förvandlas till en enorm bekräftelse. En bekräftelse att man faktiskt lyckats. Det är då själen ler och det är då huvudet är som allra högst upp. Det är då ingen kan ta ner dig från där du befinner dig. Men glöm aldrig vart du kommer ifrån. Viktigt att kunna komma ner, visa ödmjukhet och kunna kliva ur sig själv för att kunna rannsaka.
Detta är att leva med sina barn. Du föder inte bara ett barn, en människa utan med den kommer även ett samvete du aldrig trodde du hade. Det föds en känsla du aldrig trodde du skulle få, eller som du ens trodde existerade. Den är som ingen annan. Allt detta är en mix, en blandning som man lever med varje dag. I botten finns det ett enda ord för detta: Kärlek. Utan denna kärlek till dina barn, hade aldrig de andra känslorna befunnit sig i din kropp. Dem hade aldrig yttrat sig. Aldrig. Man kan säga i korta drag: När man får barn, så kan man nästan känna det som hörs, när knoppar brister. Det är som en frigörelse av en knopp som varit stängd och när den brister så bara blomstrar den av kärlek. Det bara väller ut..... som en tsunami......även det. =)
Det är ett kvitto på att du är en bra förälder. Den bästa av din sort. Det är något du aldrig skall glömma oavsett hur mycket vrede, frustration, kärlek eller besvikelse du ens kommer att känna inför situationer du kommer att möta. Du vill alltid det bästa för dina barn. Alltid. Besviken kan man bli, men det är rädsla för att barnen dina skall fara illa. Arg kan du bli, men det är ett försvar. Kärlek kan du känna - utan förklaring. Den är bara ren. Utan eftertanke, eller misstro om den är äkta. Allt ovan betyder att du älskar dina barn, oavsett känsla. Och vet ni? ALLA barn äger rätten att bli älskade. Alla barn äger rätten till kärlek och omtanke. Och vet Ni? - När barnen blir vuxna och får egna barn, kommer de att känna exakt så här - för det har DU lärt dem till, DU har gett dem förutsättningarna som behövs för att bli en bra människa. Dina barn kommer att föra det DU lär dem vidare så var varsam, tänk noga efter vad du vill uppnå, och vilken förebild du vill vara för detta kommer att spegla det du kommer se när du är gammal och skruttig. Tänk på att ingen människa vill leva med samvetet: Jag ångrar det jag gjort, jag skulle varit bättre eller annorlunda, för du får ALDRIG tiden med dina barn tillbaka. Så e det minsann! =)
Dagens ord:
" Ge barn kärlek, massor av kärlek, så kommer folkvettet av sig själv "
Vi hörs!
Kram
måndag 6 augusti 2012
Perspektiv.
Man går genom livet och upplever olika saker varje dag. Ibland nya saker, ibland rullar livet på i ett slentrianiskt ekorrhjul. Ibland är det lätt att glömma det som är verkligen viktigt här i livet, och det är ju självklart naturligt. Det vore ju konstigt om man jämt skulle gå omkring och uppskatta allt man gör i varje del av sin vakna tid, men dock så viktigt att stanna upp alla fall minst en gång om dagen och bara titta sig omkring på det man har, det man lever för och det man faktiskt byggt upp. Jag tycker alla borde göra det, varje dag.
Det slår en ibland hur skört livet verkligen kan vara. Ibland handlar det om en film man ser som handlar om just livet, eller så kan det vara något man i verkligheten bevittnar. Oftast slår det en när en tragedi uppstår, en förlust eller bara ett nederlag. Jag kan tycka att det är synd att man upplever perspektivet så nära just då. Jag tycker man borde ha perspektiv lite oftare och inte bara vid händelser. Det är lätt att sitta och säga det, för jag är inte bättre än någon annan på att uppskatta oftare, men jag har åtminstone bestämt mig att försöka hitta det där perspektivet alla fall varje dag.
Jag fick bevittna en tragiskt bilolycka för ett litet tag sedan. Vi kom körande på motorvägen i en bil full av förväntan, skratt och lycka. Vi var på väg till en konsert och livet lekte.
Plötsligt tvärstannar hastigheten och mitt framför ögonen på oss flyger en husvagn ut i diket tillsammans med två personbilar.
Utan att hinna tänka, kör jag åt sidan, förbi kön och de bilarna som ligger i diket och i princip hoppar av min bil i farten. Utan att egentligen tänka på mig själv, att jag är på en motorväg bland andra bilar i hög hastighet, och faktiskt att jag inte bara hade mig själv i bilen. Jag bara stack. Fram till olyckan, och fram till de skadade. En av männen som var inblandad, hade på något sätt kört in i bilen med husvagn och prejat ut både sig själv och dem i diket. Båda bilarna och husvagn låg på tak.
Första tanken då jag såg vagnen var: Barn, det måste finnas barn i vagnen eller i bilarna.
Jag kastar mig över och in i den ena bilen genom rutan, men såg inga barn, bara en man vid förarsätet. Då hade andra hunnit stanna och jag sprang bort för att kolla efter barn i vagnen. Inga barn. Inga människor, utan de två hade endast suttit i bilen som drog vagnen och hade lyckats att ta sig ur. Tillbaka till den skadade mannen i den andra bilen, vilken man då hade tagit ur bilen. Aldrig bra, men vad göra?
Mannen var ganska illa däran. Han blödde och hade ont i bröstet vilket jag får veta mellan medvetande och medvetslöshet. Bröstkorgen fylldes snabbt och blev bara större och större vilket innebär inre blödning. Utan att tänka på det just då, tänkte jag bara, att jag måste prata med honom och hålla honom aktiv till räddningstjänst var på plats.
Först ut var brandkår, som förhörde sig lite snabbt vad som hänt. Jag förklarade vad jag kunde, och fick då även vetskap om att det fanns gasol i vagnen vars bil fortfarande var igång, Brandmännen sprang iväg, lämnade mig där med honom för att slita sig in i vagnen och rädda oss från explosion.
Först i efterhand tänkte jag på vad som kunde hänt om jag inte sagt något om gasolen, eller om dem inte kommit i rätt tid. Hade jag varit här då? Hade alla andra?
Efter en stund kom ambulans som även förhörde sig om situation och jag fick igen återberätta, tills dem tog över mannen som var mest skadad och så även de anda.
Efter detta hoppar jag in i min bil, tillsammans med mitt sällskap för att åka på en konsert.
Inte en enda gång, under fortsatt dag eller kväll, tänkte jag på detta. Jag undrar: Är det fel på mig? Hur kan man inte tänka på det? Hur kan man inte känna? Är jag iskall eller?
Dagen efter olyckan, och konserten, på morgonen, står jag i köket och ska skära upp bröd och skär mig i fingret. Först då kom allt. Jag bröt samman och grät hejdlöst och det enda jag hade i huvudet var mannen som var skadad. Hur han såg ut, hur han agerade, om han levde, hur hans liv kommer att se ut om han lever, och framför allt: Kunde jag göra mer? Gjorde jag rätt? Tänk om det jag gjorde inte var nog?
Jag hade det väldigt kämpigt med detta ett par dagar, och har även idag, fast på ett annat sätt. Jag har fått lov att erkänna mig själv som en bra människa som stannade och hjälpte till. Jag måste tänka så för att kunna gå vidare och för att stilla min oro och ångest över det som hände. Det som förundrar mig mest är nog det faktum att jag var iskall, jag var lugn genom hela situationen, jag greps inte en enda gång av panik, inte ens när brandmännen lämnade mig.. jag var iskall. Om det är rätt ord, det vet jag inte, men det kändes så och känns än idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, Det har jag inte blivit vän med än. Det kanske kommer.
Efter detta, har jag funderat mycket på att livet är ett ögonblick. Det består av miljarder ögonblick genom en dag.. men varje ögonblick är unikt. Man måste ta vara på det livet man har, för man vet aldrig när det kan förändras. Man måste leva varje dag till fullo, och inspirera andra i sin närhet att göra detsamma. Lyft dem som finns omkring dig, lyft dig själv, le, skratta och älska, men framför allt: LEV som du vill leva, varje dag!
Dagens ord:
" Omringa dig av livet, låt inte livet omringa dig. "
Vi hörs!
Kram!
Det slår en ibland hur skört livet verkligen kan vara. Ibland handlar det om en film man ser som handlar om just livet, eller så kan det vara något man i verkligheten bevittnar. Oftast slår det en när en tragedi uppstår, en förlust eller bara ett nederlag. Jag kan tycka att det är synd att man upplever perspektivet så nära just då. Jag tycker man borde ha perspektiv lite oftare och inte bara vid händelser. Det är lätt att sitta och säga det, för jag är inte bättre än någon annan på att uppskatta oftare, men jag har åtminstone bestämt mig att försöka hitta det där perspektivet alla fall varje dag.
Jag fick bevittna en tragiskt bilolycka för ett litet tag sedan. Vi kom körande på motorvägen i en bil full av förväntan, skratt och lycka. Vi var på väg till en konsert och livet lekte.
Plötsligt tvärstannar hastigheten och mitt framför ögonen på oss flyger en husvagn ut i diket tillsammans med två personbilar.
Utan att hinna tänka, kör jag åt sidan, förbi kön och de bilarna som ligger i diket och i princip hoppar av min bil i farten. Utan att egentligen tänka på mig själv, att jag är på en motorväg bland andra bilar i hög hastighet, och faktiskt att jag inte bara hade mig själv i bilen. Jag bara stack. Fram till olyckan, och fram till de skadade. En av männen som var inblandad, hade på något sätt kört in i bilen med husvagn och prejat ut både sig själv och dem i diket. Båda bilarna och husvagn låg på tak.
Första tanken då jag såg vagnen var: Barn, det måste finnas barn i vagnen eller i bilarna.
Jag kastar mig över och in i den ena bilen genom rutan, men såg inga barn, bara en man vid förarsätet. Då hade andra hunnit stanna och jag sprang bort för att kolla efter barn i vagnen. Inga barn. Inga människor, utan de två hade endast suttit i bilen som drog vagnen och hade lyckats att ta sig ur. Tillbaka till den skadade mannen i den andra bilen, vilken man då hade tagit ur bilen. Aldrig bra, men vad göra?
Mannen var ganska illa däran. Han blödde och hade ont i bröstet vilket jag får veta mellan medvetande och medvetslöshet. Bröstkorgen fylldes snabbt och blev bara större och större vilket innebär inre blödning. Utan att tänka på det just då, tänkte jag bara, att jag måste prata med honom och hålla honom aktiv till räddningstjänst var på plats.
Först ut var brandkår, som förhörde sig lite snabbt vad som hänt. Jag förklarade vad jag kunde, och fick då även vetskap om att det fanns gasol i vagnen vars bil fortfarande var igång, Brandmännen sprang iväg, lämnade mig där med honom för att slita sig in i vagnen och rädda oss från explosion.
Först i efterhand tänkte jag på vad som kunde hänt om jag inte sagt något om gasolen, eller om dem inte kommit i rätt tid. Hade jag varit här då? Hade alla andra?
Efter en stund kom ambulans som även förhörde sig om situation och jag fick igen återberätta, tills dem tog över mannen som var mest skadad och så även de anda.
Efter detta hoppar jag in i min bil, tillsammans med mitt sällskap för att åka på en konsert.
Inte en enda gång, under fortsatt dag eller kväll, tänkte jag på detta. Jag undrar: Är det fel på mig? Hur kan man inte tänka på det? Hur kan man inte känna? Är jag iskall eller?
Dagen efter olyckan, och konserten, på morgonen, står jag i köket och ska skära upp bröd och skär mig i fingret. Först då kom allt. Jag bröt samman och grät hejdlöst och det enda jag hade i huvudet var mannen som var skadad. Hur han såg ut, hur han agerade, om han levde, hur hans liv kommer att se ut om han lever, och framför allt: Kunde jag göra mer? Gjorde jag rätt? Tänk om det jag gjorde inte var nog?
Jag hade det väldigt kämpigt med detta ett par dagar, och har även idag, fast på ett annat sätt. Jag har fått lov att erkänna mig själv som en bra människa som stannade och hjälpte till. Jag måste tänka så för att kunna gå vidare och för att stilla min oro och ångest över det som hände. Det som förundrar mig mest är nog det faktum att jag var iskall, jag var lugn genom hela situationen, jag greps inte en enda gång av panik, inte ens när brandmännen lämnade mig.. jag var iskall. Om det är rätt ord, det vet jag inte, men det kändes så och känns än idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, Det har jag inte blivit vän med än. Det kanske kommer.
Efter detta, har jag funderat mycket på att livet är ett ögonblick. Det består av miljarder ögonblick genom en dag.. men varje ögonblick är unikt. Man måste ta vara på det livet man har, för man vet aldrig när det kan förändras. Man måste leva varje dag till fullo, och inspirera andra i sin närhet att göra detsamma. Lyft dem som finns omkring dig, lyft dig själv, le, skratta och älska, men framför allt: LEV som du vill leva, varje dag!
Dagens ord:
" Omringa dig av livet, låt inte livet omringa dig. "
Vi hörs!
Kram!
tisdag 31 juli 2012
Så var jag här...
Jaha... så vart jag här. Det var ju ett tag sedan om man säger, men så är ju jag. Ni vet ju sedan innan att jag inte tillhör kategorin av bloggare ( eller bloggare överhuvudtaget ) som tycker det är väsentligt att skriva om vilka trosor som är bäst på HM eller vilket läppglans som ger bäst pluteffekt. Därav tiden mellan inläggen. Nåväl, låt se nu. Sist jag skrev ( om man bortser från den hysteriska kontaktannonsen ) så handlade det om starten på något nytt, starten på 2012 och dess förändring som jag skulle se till skulle ske.
Man kan ju säga att det nog skett en och annan justering för att göra det hela kortfattat. Jag är inte längre ensamstående mamma, jag skall inte längre bo kvar i min lägenhet och jag har fått ett husdjur på köpet. Det var de stora förändringarna och en del små har väl tillkommit också. Ja ja, jag vet, det är en del att ta in, tro mig, det är det för mig också.
Livet mitt har blivit till ett liv som jag aldrig trodde jag skulle ha, leva i eller ens vilja leva i. Jag hade en vision om livet sedan jag blev mamma och ensam sådan och den har jag hållet fast vid tills nu. Jag skulle leva "The Gilmore Girls life " med Tilda, vi skulle vara ett med varandra, vi skulle uppleva världen tillsammans, bara hon och jag. Ingen man, inga syskon, inga djur och bara vara. Det var min vision och jag älskade den..... då.
Nu - älskar jag det livet jag haft.... då.... men älskar det på ett helt annat sätt nu. Jag uppskattar det livet jag och Tilda har haft tillsammans, då det bara vart hon och jag. Det har varit väldigt nyttigt för henne såväl som för mig och jag tror att vi har skapat varandra till det som har väntat på oss. Vi har byggt upp en trygghet i varandra och ett band som ingen annan någonsin kommer att förstå vilket idag har gjort oss redo att möta annat i livet som även det är en utmaning. Dock utan att möta utmaningarna ensamma, utan i en tvåsamhet.. eller rätt av sagt, tresamhet.
Jag tror, eller jag vill ha det till, att saker och ting är menade skall hända. Det var meningen att jag och Tilda skulle vara ensamma, det var meningen att vi skulle möta världen tillsammans, bara hon och jag, tills den dagen kom då vi var redo för något annat. Jag kan många gånger under våra 8 år tillsammans ha tänkt: Är detta verkligen vårt liv? Är detta vad vi skall vara för alltid, är detta vad som ligger för oss eller finns det annat? Jag ställde mig dem frågorna många många många gånger under åren, men till slut lade jag av att undra och levde i en acceptans att det skulle vara så. Då den acceptansen infann sig, kändes livet och dess utmaningar hur enkla som helst. Frågorna fanns på något vis kvar, men skillnaden var att jag plötsligt hade svar på dem, och svaren var enkla och väldigt behagliga.
Vissa människor behöver kanske inte den " tiden " att utvecklas som jag har behövt. Vissa är redan där direkt, och somliga kanske föddes just.. där. Vad vet jag? Det jag vet är att för min del är det viktigt att ha sitt på plats innan man träder in i en ny fas i livet. Man måste på något sätt rannsaka sig själv, ta reda på vad som är viktigt, ta reda på vad man vill, och hur man vill göra det, innan man kastar sig på en ny karusell. Många kanske säger att det är att tänka för mycket, eller att slösa med tid, andra ( jag då ) säger att det är individuellt. Det finns så många olika sätt att vara spontan på, när det gäller beslut om livet och hur man vill leva det, är en eftertänksam spontanitet på sin plats. När det gäller ett resemål eller hårfärg är: " Tänk-inte-för-mycket-spontaniteten ett faktum. Men som sagt, alla är vi olika och tänkte på olika sätt. Det finns inget rätt, det finns inget fel. Man är vart man vill vara i sin egen person.
Jag är glad över det livet jag har nu. Det livet som ligger framför mina fötter och jag är oerhört stolt att jag, just jag, har levt det livet jag en gång levt, för att kunna leva det livet jag skall med huvudet högt.
Jag önskar att den känslan får lov att bo in sig hos alla människor, för den är sååå värd att vänta på! =)
Dagens ord:
" Tänk mycket, ställ många frågor, hämta erfarenhet, men svara på dina tankar och känslor i ensamhet för de rätta svaren bor redan i din själ "
Vi hörs!
Kram!
Man kan ju säga att det nog skett en och annan justering för att göra det hela kortfattat. Jag är inte längre ensamstående mamma, jag skall inte längre bo kvar i min lägenhet och jag har fått ett husdjur på köpet. Det var de stora förändringarna och en del små har väl tillkommit också. Ja ja, jag vet, det är en del att ta in, tro mig, det är det för mig också.
Livet mitt har blivit till ett liv som jag aldrig trodde jag skulle ha, leva i eller ens vilja leva i. Jag hade en vision om livet sedan jag blev mamma och ensam sådan och den har jag hållet fast vid tills nu. Jag skulle leva "The Gilmore Girls life " med Tilda, vi skulle vara ett med varandra, vi skulle uppleva världen tillsammans, bara hon och jag. Ingen man, inga syskon, inga djur och bara vara. Det var min vision och jag älskade den..... då.
Nu - älskar jag det livet jag haft.... då.... men älskar det på ett helt annat sätt nu. Jag uppskattar det livet jag och Tilda har haft tillsammans, då det bara vart hon och jag. Det har varit väldigt nyttigt för henne såväl som för mig och jag tror att vi har skapat varandra till det som har väntat på oss. Vi har byggt upp en trygghet i varandra och ett band som ingen annan någonsin kommer att förstå vilket idag har gjort oss redo att möta annat i livet som även det är en utmaning. Dock utan att möta utmaningarna ensamma, utan i en tvåsamhet.. eller rätt av sagt, tresamhet.
Jag tror, eller jag vill ha det till, att saker och ting är menade skall hända. Det var meningen att jag och Tilda skulle vara ensamma, det var meningen att vi skulle möta världen tillsammans, bara hon och jag, tills den dagen kom då vi var redo för något annat. Jag kan många gånger under våra 8 år tillsammans ha tänkt: Är detta verkligen vårt liv? Är detta vad vi skall vara för alltid, är detta vad som ligger för oss eller finns det annat? Jag ställde mig dem frågorna många många många gånger under åren, men till slut lade jag av att undra och levde i en acceptans att det skulle vara så. Då den acceptansen infann sig, kändes livet och dess utmaningar hur enkla som helst. Frågorna fanns på något vis kvar, men skillnaden var att jag plötsligt hade svar på dem, och svaren var enkla och väldigt behagliga.
Vissa människor behöver kanske inte den " tiden " att utvecklas som jag har behövt. Vissa är redan där direkt, och somliga kanske föddes just.. där. Vad vet jag? Det jag vet är att för min del är det viktigt att ha sitt på plats innan man träder in i en ny fas i livet. Man måste på något sätt rannsaka sig själv, ta reda på vad som är viktigt, ta reda på vad man vill, och hur man vill göra det, innan man kastar sig på en ny karusell. Många kanske säger att det är att tänka för mycket, eller att slösa med tid, andra ( jag då ) säger att det är individuellt. Det finns så många olika sätt att vara spontan på, när det gäller beslut om livet och hur man vill leva det, är en eftertänksam spontanitet på sin plats. När det gäller ett resemål eller hårfärg är: " Tänk-inte-för-mycket-spontaniteten ett faktum. Men som sagt, alla är vi olika och tänkte på olika sätt. Det finns inget rätt, det finns inget fel. Man är vart man vill vara i sin egen person.
Jag är glad över det livet jag har nu. Det livet som ligger framför mina fötter och jag är oerhört stolt att jag, just jag, har levt det livet jag en gång levt, för att kunna leva det livet jag skall med huvudet högt.
Jag önskar att den känslan får lov att bo in sig hos alla människor, för den är sååå värd att vänta på! =)
Dagens ord:
" Tänk mycket, ställ många frågor, hämta erfarenhet, men svara på dina tankar och känslor i ensamhet för de rätta svaren bor redan i din själ "
Vi hörs!
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)