Det som göms i snö...

Då har man ställt om till sommartid igen. Känns som man gjorde det nyss, trots att vintern ändå på något sätt känts väldigt lång. Det känns så skönt att det är ljust när man vaknar och ljust när man kör hem från jobb. Vilken befrielse. Man får en helt annan energi, humöret är på topp och man vaknar igen. Känns som om hela världen varit i ide i flera månader och plötsligt när solen tittar fram ryms världen av så många fler människor på något underligt vis. Jag ställer mig frågan varje år: Har Malmö verkligen så många invånare? Vart har alla hållt hus? Det är ju så härligt att se. Man riktigt känner allas glädje, och alla verkar fullständigt förälskade vart man än går. Skön känsla

Jag, liksom många andra, gömmer mig gärna under vintern. Inte bara för att det är mörkt och kallt utan för att man helt plötsligt får en hel massa tid över att vara inomhus jämt. Med det kommer en massa tid över till annat, som att städa ur garderoben, gå genom gamla foton, allmänt rensa. Och med det kommer även rensningen av både hjärna och hjärta. Du hittar ett gammalt foto och minns genast den tiden. Du hittar ett gammalt plagg och minns festen du var på. Ibland kan ju detta både vara på gott och ont. Man kanske hittar minnen i sina gömmor man helst inte ville komma ihåg, minnen som smärtar för mycket att tänka på, eller minnen som får dig att skratta så magen vänder sig ut och in. Oavsett vilket så tror jag att en rensning även rensar kropp och själ.

Jag satt och sorterade foton på datorn häromdagen och visst gör det ont att se vissa saker som får en att minnas hur underbar sommaren var förra året. Minnen man vet aldrig kommer igen. Upplevelser, resor, kärlek och vänskap. Man inser hur berikad man är och hur glad man ska vara för det man har. Visst är det sen så att vissa foton önskar man kunde vara nutid, här och nu. Att få återuppleva det igen. En semester, en rolig fest, just det skrattet man hade på en bild, eller kanske rentav bara en person. För vad vore livet utan minnen? Bra som dåliga. Det gör dig till den du är idag. Inte den du varit utan den du är. Det sägs att man inte ska leva i dåtid utan i nuet, och visst, jag kan hålla med om det, men man kommer aldrig ifrån att man önskar vissa saker kunde komma tillbaka. Om ens bara för en dag. Att få känna den känslan igen, skratta det skrattet eller gråta dom tårarna som så berikande rensade ut allt dåligt. Att få känna doften av regn på torr mark mitt i den varmaste sommaren eller äta den godaste glassen som bara smakade så just då. Folk säger också: Men det kommer du kunna igen. Du kan alltid resa tillbaka, eller du kan alltid äta den glassen eller känna den doften. Ja kanske det men känslan just som den vart då, kommer inte tillbaka på samma sätt. Det är det som är charmen i minnen tycker jag.
Man brukar ju alltid säga: Det som göms i snö kommer upp i tö, och det är ju så sant. Känns lite som man " re-living it again " på något konstigt vis. Man gömmer sig i sin lilla bubbla under vintern och när man börjar vakna till liv igen kommer alla dom där känslorna tillbaka, tillsammans med alla minnen från förra sommaren och våren. I ett enda andetag är man där igen, med så mycket hopp och förväntan på vad som komma skall denna våren och sommaren. Blir den lika bra som förra? Vad ska jag göra på semestern? Kommer jag träffa lika underbara människor igen? Kommer den pirrande känslan tillbaka? Och när kommer den? Och för vem? Förväntansfull hoppas man på en minst lika bra, minnesvärd, fantastisk tid. Oftast blir det inte alls som man tänkt sig, åter igen, på både gott och ont. Men vem bryr sig? Det som händer det händer alltid för en anledning oavsett om man tänkt sig det eller inte. Så är det bara. Jag är ett levande bevis på detta. =)

Dagens ord: " Du kan aldrig få tillbaka gårdagen, men morgondagen är din att fånga "

Vi hörs!

Kram!

Lite här och lite där..

Jag tror att vart du än befinner dig i livet så är du inte helt på ett och samma ställe. Jag tror inte att någon människa har en plats i livet där du finner dig helt på plats. Det är ju alltid så att man önskar sig något man inte har. Det behöver ju inte innebära att man är olycklig i det man har eller i det man lever i utan mer att man har en annan plats man hellre vill vara i, i olika situationer. Det kan bara vara så enkelt att man behöver komma bort från vardagen en helg, fly bort från stress och förväntningar, eller så kan det vara att man har en dröm man jagar, eller kanske rent av bara går genom en förändring. Oavsett vilket så finner man sig i situationer då man önskar att livet såg helt annorlunda ut. Alla människor känner så någon gång. Inget som vanligtvis är allvarligt eller inget som man heller alltid gör något åt, utan det räcker ibland att tanken på annat finns där.

Ett bra exempel är när man är förälder. Man älskar sina barn ovillkorligt i alla lägen. Man är inte alltid överens och ens vardag kanske inte alltid är på topp, men man älskar ändå det livet trots allt. Dock ibland så kommer man till punkten då man bara vill vara sig själv. Inte mamma, inte fru eller man, utan bara JAG. Man är dock olika, man väljer att vara bara JAG på olika sätt. Som tidigare nämnt så väljer vissa att åka bort med väninnorna en helg, vissa kanske går på en spabehandling och vissa kanske bara nöjer sig med en utekväll på stan. Hur som helst så tror jag att man lever två liv på något sätt. Man är lite här och lite där. Då man har sitt vardagliga liv med allt vad det innebär, så avgudar man det. Man arbetar, tar hand om barnen ( om man nu har sådana ) kanske har kvalitetstid med sin man eller fru, ja vad som helst egentligen. Sen kommer man till den delen då man bara vill va. Då man slipper alla måsten, då man slipper tänka och framför allt, då man bara kan släppa allt. Tror man alla fall. Man gör ju aldrig det fullt ut, men för stunden kanske.

Jag kan känna så. Jag har mitt liv, jag har min dotter och jag har min familj, jag älskar att leva det livet.
Sen har jag livet då jag inte är mamma, dotter eller kollega. Då jag bara är Lina. Då jag kan umgås med mina vänner och göra saker som bara jag vill. Under den tiden och lite innan man träder in i den rollen så har man en längtan, förväntan och man blir nästan som tonåring igen. Även om det bara handlar om en enda kväll så är det en befrielse just då. Då man får leva ut det man inte kan leva ut annars. Oftast handlar det bara om just den kvällen för när man sen vaknar på morgonen och Tilda inte är där, när man bara är helt själv, så kommer saknaden. Saknaden efter henne, saknaden efter sitt liv och sin vardag. Helt sjukt när man tänker efter Man kan ibland känna att man riktigt längtar efter den där enda kvällen man har för sig själv, man planerar i minsta detalj för att den ska bli så händelserik som möjligt och så bra som den bara kan, och sen när kvällen är slut och man kommer hem, ja då vill man tillbaka till sitt liv igen. Sitt vanliga liv.

Jag tror att alla är lite här och lite där. Jag vill ju ha det till, att om man lever på ett och samma sätt alltid, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in så blir man olycklig. Man behöver en break från livet helt enkelt och det är helt ok att säga det rakt ut utan att få ett dåligt samvete eller känna att man sviker den man lever med eller sina barn. Man är en mycket bättre fru/man/mamma/pappa om man bara får andas ett tag. Även om det bara är för en kväll eller en natt, så behöver man andas. Det gör en till en ny människa och framför allt pigg och vital igen. Man hinner sakna, man hinner hämta kraft och man hinner bara va, vilket jag tror är det viktigaste av allt. Jag kan helt ärligt säga, och jag skäms inte över det, jag är en sån person som behöver extremt mycket utrymme. Jag behöver min space och jag behöver få vara bara jag annars spricker jag. Jag går sönder helt enkelt. Jag blir ingen bra mamma, vän eller något annat om jag inte får andas och hämta kraft. Jag tror inte heller att det bara handlar om just det, utan mer att man vill inte förlora sig själv och sin frihet. Man vill vara ung och leva som förr fast inte alltid. Bara just då. Sen vill man tillbaka igen. HAHA.. låter helt vrickat men jag funkar så alla fall. Och det är JAG! Så är det bara. Man uppskattar livet vart man än är, även om man är lite här och lite där. Man ska bara hitta en balans mellan dom två sen är livet fulländat. Visst känns det bekant? =)

Dagens ord:

" När du är ung lär du, när du är äldre förstår du. "

Vi hörs!

Kram!

Utseende eller själ?

Det här programmet, Dating in the dark, är för mig en gåta. Är det verkligen så att man kan bli förälskad i någon för bara deras sätt och personlighet eller måste det finnas en fysisk attraktion också?

Min personliga åsikt är, nej man kan inte bli förälskad bara i en personlighet. Nu kanske jag är ytlig enligt vissa, och många kanske tycker att man borde vara mer öppensinnad MEN, vad är det första du tittar på hos en annan människa när du ser personen live? Inte är det deras hjärna för den ser man inte, inte är det heller hjärtat för det ser man inte heller och inte tittar du på deras själ för den har inte visats än. Det ÄR ju utseendet och hur en människa för sig. Hur attraherad du än kan vara av en personlighet och hur nyfiken du än må vara på människans sätt att vara så är det ändå den fysiska attraktionen som är det första intrycket.
Jag tänker så här och visst, det kanske är ytligt och jäkligt fixerat men när man är tex ute på stan eller på en pub eller nåt och du ser en person du tycker ser trevlig ut och verkar ha det du attraheras av, väljer du då att vända för att den kanske inte har personligheten nog? Nej det kan jag ge hela mitt liv för att du inte gör. Ser du däremot en person som du INTE tycker faller dig i smaken, så tänker du inte: Ja men han/hon har nog en personlighet som jag gillar, och tar kontakten med personen i fråga. Det gör INGEN människa.

Självklart är det ju så att man kan bli glad för en person med en bra personlighet och en personlighet som faller på plats hos dig, men det utvecklar inte kärlek på det sättet utan en vänskap, enligt mig. Är det däremot en person som du blir fysisk attraherad av, vill du genast lära dig mer om denna och blir på ett annat sätt intressant. Det visar sig kanske sen att den du tyckte var jättefin och snygg på alla sätt inte alls har något som du tycker är så speciellt intressant när denna väl öppnar munnen och du drar dig därifrån, men du tog ändå kontakten från början för att du tyckte att han/hon var snygg eller attraktiv. Det är ju trots allt så här för att hårddra det: Du ska inte krama någons tankar, du ska inte kyssa någons själ och du ska inte ligga med någons huvud.

Man har ju ett tydligt bevis på att utseendet spelar stor roll när man tittar på det här programmet. Ens förväntningar, eller ens förhoppningar kanske man ska säga, försvinner ju trots allt om det inte finns en fysisk känsla. Folk väljer bort den andra personen om utseendet inte faller dom i smaken.
Ta mig inte fel nu, självklart ska det finnas en balans, en känsla för båda sidor. Både rent utseendemässigt och mentalt, finns inte en del av båda så kommer det aldrig att fungera. Du kan inte heller vara tillsammans med någon bara för att han/hon är snygg, och är sen helt blåst för vilket utbud får man då? Du kan inte heller vara med någon för att den har en fin personlighet, det kommer man inte långt med i sänghalmen. HAHA.
Men Ni förstår säkert min tanke by the end of the day, eller? Det finns nog ingen som kan säga: Nej utseende spelar ingen roll, bara han/hon är snäll. Eller: Hon/han är jättesnygg men vi har verkligen inget gemensamt, men jag kör på... Det finns inte. Det tror jag inte på. Det måste finnas en balans och lite av båda goda sidor annars kan det va! Tror jag... tra la la.... =)

Dagens ord:

" Låt dig inte luras av lustens vilja, låt sinnena vila tills tanken är bestämd"

Vi hörs!

Kram!