Milstolpar.

Vi alla har dom på ett eller annat sätt. Milstolpar. Vissa har kanske familj som en milstolpe, andra karriär eller framgång på annat sätt. Jag tror att det är en definitions fråga om hurvida en milstolpe ska tolkas.
För mig finns det inga faktiska milstolpar så sätt utan jag tar det mest som det kommer. Naturligtvis har man ju funderingar omkring hur man vill att vissa saker ska se ut eller vara men det är sällan det blir som man tänkt sig eller hoppats på. Alla fall för mig.
Men att få vara delaktig i andras milstolpar är minst lika stort för mig som att uppnå en. Att få vara en del i en annans människas lycka och dela den är något som är en otrolig ära för mig.

Jag är väldigt omhändertagande som person. Jag ser hellre att andra har vad dom behöver än att jag själv har det och det visar sig på många olika sätt. Många gånger på både gott och ont. Jag har en tendens att glömma bort mig själv i vissa situationer och för mig är det inget negativt utan snarare något jag mår bra utav. Jag tror att det har mycket att göra med min situation i livet och hur jag har fått leva de sista åren. Jag kan inget annat på något sätt vilket på ett bisarrt sätt känns bra. Jag mår bra av att få ta hand om andra och se till att människor i min närhet mår bra. Det är nog en av mina milstolpar ( om jag nu ska kalla det så ) Det är en stor del av mig och min personlighet. Det är inget jag går omkring och tänker på varje dag utan det är nog bara en del av mig och man glömmer lätt att man är så. Eller alla fall jag gör det men i helgen blev det väldigt påtagligt och jag fick veta det med besked också:

Jag fick en tung uppgift som kräver otroligt mycket fokus och planering. Jag ska vara tärna på min bästa väns bröllop, jag ska sjunga två låtar i kyrkan och jag ska även vara toastmadamm. För mig är detta en otrolig upplevelse och jag är väldigt lyckligt lottad att få vara en del av deras viktiga milstolpe. Att få veta att man är så betrodd och stor som person för dessa två är något som för mig är en lika stor milstolpe för mig som för dom.
Jag är världens största fan av kärleken men jag tror dock att den inte är till för alla. Jag tror inte att det är alla som får uppleva den så som den ska vara på riktigt. Men när man får se den på så här nära håll, att få stå brevid och titta på hur två människor respekterar varandra och älskar varanda är helt fantastiskt, och framför allt på ett sånt äkta sätt så vill man ju naturligtvis göra allt för att fira den på ett perfekt sätt. För det tåls att uppskattas. Detta är för dem en milstolpe så stor att den inte ens går att ta på. Det är härligt att få se på. Det känns i hjärtat.

Jag är verkligen jätte glad för deras skull. Dom om någon förtjänar detta efter allt som varit och jag hoppas att jag kommer att bidra till att deras dag blir inget annat än perfekt.

Tack för att jag får vara en del av era liv. Jag älskar Er med hela mitt hjärta!

Till Cicci och Mange.

Vi hörs!

Kram!

2,5 timme senare.

Då va man hemma igen. Hemma efter en härlig vecka i Kroatien med massor av sol,bad och avkoppling. Ganska otroligt hur fort man vänjer sig vid en situation. Det tar 2,5 timme att åka från Sverige till Kroatien med flyg. 2,5 timme att " byta livsstil " och befinna sig i ett annat tillstånd. Direkt när hjulen på planet stöter i landningsbanan och lampan för bältet släcks och dörrarna på planet öppnas så är man i ett helt annat tillstånd. Man liksom lämnar sitt liv för ett annat känns det som. Man tar ett steg ut på trappen till planet och andas in ett annat lands luft. Tänk att det bara tar 2.5 timme att intaga detta tillstånd.
Väl inne på hotellet satte jag mig i den finbäddade sängen och tog fram mitt block för att skriva lite om resan. ( Trodde jag. ) Skriva om hur flygningen gick ( flygrädd som man är ) men istället skrev jag om just detta. Att man på så kort som ett par timmar kan ställa om liksom.
Hemma i sin vardag i sitt vanliga land i sitt vanliga liv skulle man aldrig någonsin ställa om på det sättet. Det hade tagit mig veckor eller kanske tom månader att ställa om och leva på ett annat sätt. Här hemma är det så svårt att komma från sin vardag, sina rutiner och sina "krav ". Men vilka krav? och vilka rutiner? Jo endast de rutiner och krav du själv skapar dig. Visst är det lätt att sätta upp allt det där för en själv men för att bryta dom då? Hur svårt är det? Och hur lång tid tar det? Det är ju inte klokt när man tänker efter.
På 2,5 timme fanns inga krav eller rutiner eller måsten. De bara försvann där uppe bland molnen under planets vingar. Puff sa det så var dom borta. Så skönt. Så avslappnat och tomt.

En fantastisk vecka med sol,bad och många skratt. Hotellrum med en säng lika hård som asfalt, smör som smakade som jag vet inte vad och mjölk som smakade som om den hade kommit direkt ur ett juver, men vem brydde sig? Inte jag alla fall. Jag njöt av varenda dag och varenda natt. Tänk så snabbt man vänjer sig och accepterar läget. Klar att det slog lite över när jag och Tilda upptäckte att vi hade en skorpion på besök i rummet men skrattar åt det idag efter att man ( jag ) betett mig som ett psykfall över detta djur. Men med all rätt för vad kunde hänt om någon av oss hade stuckit in foten i en sko med en skorpion i ... hmm... ja det kan man ju fråga sig. Inte allt för skoj antar jag.

Tänk sen... 2,5 timmar på andra hållet. Tillbaka till norr. Upp till Sverige och in på Sturup. Vips så var jag tillbaka i samma rutin och samma tänk. Måste laga mat. Måste städa. Måste tvätta. Måste Måste Måste.... och allt måste ske på rutin och på ett visst sätt för att ens vardag ska gå ihop. Men är det verkligen så det måste vara? Nej det måste det inte. Men du är den enda som kan skapa dig nya steg och bryta kedjan. Bara du. Sätt igång. Öppna nya dörrar och stäng dom inte förrän du har det bästa. Nöj dig aldrig med det näst bästa. Du är värd mycket mer. Man vill ju inte titta tillbaka på sitt liv och tänka: Jag skulle gjort si eller skulle gjort så. Man vill ju ha uträttat så mycket att man inte kan ångra något. Man vill ju faktiskt lämna detta liv nöjd. Eller?

Dagens ord:

" Det är en märklig sak med livet: Om du vägrar acceptera något annat än det bästa så kommer du väldigt ofta att få det "

Vi hörs.

Kram!

Ibland blir det bara så...

Ni vet hur man ibland tänker sig en sak och så blir det en helt annan. Inte alltid som det blir till det bästa dock men ibland har man minsann tur och det blir som så otippat det bästa någonsin. Man är faktiskt expert på att måla upp en bild i huvudet på hur saker och ting ska gå till, från början till slut och man litar blint på sin lilla plan. Helt sjukt hur man kan fantisera ihop ett helt scenario som sedan blir antingen kattskit eller till nåt helt annat.

Hur man än vänder och vrider på det så har faktiskt allting en mening. Det kanske inte va meningen att man skulle köpa den där klänningen man såg i skylltfönstret som man tyckte va så snygg, eller det kanske inte heller va meningen att man skulle gå till den där nattklubben som man så länge sett fram emot eller det kanske inte alls va meningen att man skulle träffa just den killen man hade målat upp för sig själv. Allt har en mening. Det är inte alls man är vän med det som är meningen och ibland kan man faktiskt både bli jäkligt besviken på det hela eller så blir man enbart förvånad och chockad. I de bästa fallen blir man jätteglad och känner den där härliga känslan av att ödet ibland kan vara en ganska bra vän efter mycket om och men. Jag har fått bevisat för mig att man inte kan styra något av det på något sätt. Det man gör är att man styr sig mot det man tror är rätt och på vägen visar ödet en vägen till nåt som är mer rätt för dig än vad du kanske trodde från början. Jag fick en mycket underlig känsla i helgen av detta. Det som visade sig vara det jag trodde skulle vara nåt bra visade sig vara helt åt skogen fel. Jag va mäkta besviken kan jag säga. MEN ack så bra det blev till slut ändå på en helt abnormal och minst sagt otippad väg. Ibland måste man bara våga för att vinna även om det är läskigt. Jag kan lova att även om man inte vinner i längen på det val man gör så kommer känslar du har under tiden att vara den mest oslagbara du någonsin känt och då blir det helt plötsligt värt det på ett helt annat sätt.

Dagens ord:

" Människan kan inte upptäcka nya oceaner om hon inte har modet att förlora kusten ur sikte "

Vi hörs!

Kram!