Ja då har man varit optimist igen.. trodde inte att baksmällan skulle komma och knacka på dörren denna gången heller.. men ack så fel man hade. Vaknade i fosterställning med ett huvud som var ungefär lika stort som globen. Rullar i princip ur sängen för att hitta gårdagens kläder utspridda lite här och var i lägenheten. Tittar mig i spegeln och tänker: det e ju en jävla tur man e ensam en sån här dag annars hade den stackaren som legat brevid fått men för livet. Tar täcke och kudde för att placera min sargade kropp och mina ömma fötter efter gårdagens flängande på dansgolvet och sjunka ner. Väl nere i soffan kommer jag på att mitt huvud säker inte kommer att kurera sig själv utan måste upp igen för att hämta lite medikamenter. Kvider av varje steg man tar. Huvudet dunkar och fötterna ömmar. Tar en dubbel cocktail med treo och ett glas cola för att sedan komma att sjunka ner i soffan igen. Hade det funnits intravenös antabus i droppform hade jag betalt vilket jävla pris som helst för den jag jag lugnt meddela. Detta lilla projekt kändes nästintill som det värsta jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Standaren kommer: Fy fan jag ska aldrig mer dricka.
Men vem ljuger man för? Man kommer ju förmodligen att dricka igen... och man kommer även då vara optimist så det skriker om det.
Som tur är så händer detta inte så ofta längre. Jag fattar inte hur man orkade förr. Hur orkade man vara ute och flänga runt både fredag och lördag och nästan pajja en hel helg till sånt? Men samtidigt är man glad att man gjorde det för man behöver ju sällan vara rädd att man missat något i sina yngre dagar. Inte för att jag tycker det är mindre skoj att vara ute och så nu men det är på ett annat sätt. Numera räcker det att man gör det lite då och då därför man vet att man inte missar något ändå. Det mest tragiska som jag tycker när man kommer ut så här är att det är samma människor som står på samma ställe och hänger. Det är samma musik som spelas och det är samma jävla svinighet rakt ut sagt.
Det räcker man ska gå över dansgolvet in på toa så har man varit naken mer än en eller två gånger kan jag berätta. Dessa blickar och kommentarer gör mig galen. Man blir ju som ett stycke kött känns det som. Och folk som inte ger sig eller nöjer sig med ett nej utan helst ska ha två tre stycken och en käftsmäll på köpet innan dom fattar. Jag går ut sällan men när jag gör det så går jag med mina vänner för att ha skoj och för att dansa lite.. inte för att bli klämd på rumpan eller avklädd med blicken eller för att hitta ett hemsläp,utan av den enkla anledning att man vill ha lite skoj en kväll. Det är till synes inte alla som tänker så uppenbarligen. Men det är och förblir så och har alltid varit. Det är ju ingen nyhet direkt. Jag tillhör inte den kategorin av kvinnor som vill ha alla mäns uppmärksamhet utan nöjer mig med att stå med mina vänner och dansa i ett hörn. Jag är aldrig den som befinner mig mitt på dansgolvet direkt utan gillar att hålla mig lite i utkanten. Men lik förbannat så har jag någon form av radar på mig. Man kan jämföra det med ett gäng flugor runt en koskit för att vara korrekt.
Jag är ju inte den som är otrevlig i första hand heller utan brukar på ett snällt sätt säga: nej tack eller visa med ett tydligt kroppsspråk att jag inte vill. Men uppenbarligen måste man vara ett as för att vissa ska fatta vinken.
Nu låter det som alla mina utekvällar bara resulterar i sånt som är trist men det är långt ifrån så. Jag har naturligtvis skit skoj när jag är ute, annars hade jag ju inte gjort om det och jag älskar verkligen att sociallisera mig. Vi har alltid lika skoj, jag och mina vänner och jag älskar dem till döds. Vi lyckat alltid hamna i dom mest bisarra situationer och det resluterar i en hel massa skratt och bra minnen att ta med sig. Säger bara en sak: jag måste ha mooooooooos. HAHAHA. Puss på dig Evelina! HAHA =)
Men ångesten dagen efter suger kan jag berätta. Det är inte ångest för att jag har gjort nåt dumt eller så .. utan det är bara fylleångest och det får en att fundera både på det ena och det andra. Ja ja.. det som allt annat går ju över så klart. Ville mest tycka synd om mig själv ett tag =)
Dagens ord:
" Livets dryck är dagen efter helvetets bästa vän "
Vi hörs!
Kram!
söndag 17 maj 2009
tisdag 12 maj 2009
När ingen annan ser på.
Alla människor har ett skal. Vissa människor har ett hårdare skal, andra har ett lite mjukare och somligas är kanske så hårt fastklistrat att man aldrig kommer under det.
Alla människor behöver någon gång hjälp. Alla människor är någongång beroende av någon annan och det är i dessa tillfällen skalen kommer fram. Det visar sig då vilket sorts skal just du har.
Det kan vara enkla saker som en vattenläcka i badrummet, du behöver då en rörmokare Det kan vara andra saker som ett sjukdomstillstånd då du behöver en läkare. ALLA behöver någongång någon. Det finns INGEN människa som kan ärligt säga att man klarar allt själv och att man inte behöver någon hjälp, ingen. Det finns dock tillfällen då man kanske inte vill erkänna för sig själv att man behöver hjälp eller helt enkelt är för stolt för att ta emot den vilket allt som oftast slutar i tragedi.
Jag tror att jag tillhör den sortens skal som är ganska hårt. Jag vill gärna klara allt själv och jag ber väldigt sällan om hjälp, men jag är inte heller den person som inte KAN be om hjälp. Självklart tar det ju ganska lång tid innan jag gör det och det ligger många försök bakom innan jag anser mig besegrad, men jag är inte heller för stolt. Jag tror att det har med mitt liv och min situation att göra. Jag kan nämligen inte minnas att jag alltid har varit så utan det har nog kommit med åren. Jag tror det blir så när man får på näsan ett par gånger. Man garderar sig på ett helt annat sätt och man vågar väl inte riktigt ge sig ut och göra vissa saker som man tidigare tyckte var en baggis. Man vet av erfarenhet att det kan hända att det gör ont.. så därför låter man bli.
Jag vet att mina närmaste vänner många gånger kan ha lite problem med det. Alltså att jag inte ber om hjälp när jag behöver. De ser ju det hela från en annan sida som jag inte ser och de ser det som en " envishet" medans jag ser det som att jag inte vill vara någon till besvär.
Självklart är det med mig likväl som för alla andra.. det går bara inte till slut. Vissa saker får man faktiskt erkänna för sig själv och vissa gånger måste man ( för sitt eget välbefinnandes skull ) se sig själv som besegrad.
Det konstiga med mig är att jag kan se på mils avstånd när någon behöver hjälp och jag kan så tydligt se skillnad på " skalen " utan någon större eftertänksamhet. Nu menar inte jag att jag rusar fram till en person som jag tror behöver hjälp och tvingar ut något ut denna utan jag är lite på stand by och mer eller mindre inväntar det rätta tillfället att hjälpa. Däremot då det kommer till mig själv... ja vad ska man säga... jag anser inte att jag behöver hjälp när det så tydligt syns utåt. Jag har dock blivit betydligt bättre på det än vad jag tidigare vart och detta är tack vare mina vänner och för att de har stått ut med mig i alla tillstånd och situationer jag nu varit i. Det fanns en tid i mitt liv då jag inte ens tog emot hjälp när den stod framför mig och väntade vilket många gånger blev en frustration för mina vänner då se så tydligt kunde se att jag led. Jag är till synes en glad person och blir allt som oftast uppfattad som väldigt stark och principfast och det är nog därför det syns så tydligt på mig när jag inte är i balans vilket jag kan tycka är skönt eftersom jag har svårt att be om hjälp i första skedet. Då är det skönt att ha någon som kommer till mig och frågar; vad är det? kan jag göra nåt? Och jag kan LOVA Er alla som läser detta: ALLA behöver ha någon som kommer och frågar hur det är och erbjuder sig att hjälpa just dig. Den som säger nej till det sitter för sig själv och gråter när ingen annan ser på. Önskar att stoltheten inte uppfanns från allra första början. Mitt råd till alla: Ta emot hjälp, mjuka upp skalet. Det är inte farligt. Det händer inget mer än att du blir ett eller två bekymmer lättare. Du behöver inte längre gråta när ingen annan ser på . Skulle det inte vara underbart?
Dagens ord:
" Det finns inga pengar i världen som kan ersätta en utsträckt hand "
Vi hörs!
Kram!
Alla människor behöver någon gång hjälp. Alla människor är någongång beroende av någon annan och det är i dessa tillfällen skalen kommer fram. Det visar sig då vilket sorts skal just du har.
Det kan vara enkla saker som en vattenläcka i badrummet, du behöver då en rörmokare Det kan vara andra saker som ett sjukdomstillstånd då du behöver en läkare. ALLA behöver någongång någon. Det finns INGEN människa som kan ärligt säga att man klarar allt själv och att man inte behöver någon hjälp, ingen. Det finns dock tillfällen då man kanske inte vill erkänna för sig själv att man behöver hjälp eller helt enkelt är för stolt för att ta emot den vilket allt som oftast slutar i tragedi.
Jag tror att jag tillhör den sortens skal som är ganska hårt. Jag vill gärna klara allt själv och jag ber väldigt sällan om hjälp, men jag är inte heller den person som inte KAN be om hjälp. Självklart tar det ju ganska lång tid innan jag gör det och det ligger många försök bakom innan jag anser mig besegrad, men jag är inte heller för stolt. Jag tror att det har med mitt liv och min situation att göra. Jag kan nämligen inte minnas att jag alltid har varit så utan det har nog kommit med åren. Jag tror det blir så när man får på näsan ett par gånger. Man garderar sig på ett helt annat sätt och man vågar väl inte riktigt ge sig ut och göra vissa saker som man tidigare tyckte var en baggis. Man vet av erfarenhet att det kan hända att det gör ont.. så därför låter man bli.
Jag vet att mina närmaste vänner många gånger kan ha lite problem med det. Alltså att jag inte ber om hjälp när jag behöver. De ser ju det hela från en annan sida som jag inte ser och de ser det som en " envishet" medans jag ser det som att jag inte vill vara någon till besvär.
Självklart är det med mig likväl som för alla andra.. det går bara inte till slut. Vissa saker får man faktiskt erkänna för sig själv och vissa gånger måste man ( för sitt eget välbefinnandes skull ) se sig själv som besegrad.
Det konstiga med mig är att jag kan se på mils avstånd när någon behöver hjälp och jag kan så tydligt se skillnad på " skalen " utan någon större eftertänksamhet. Nu menar inte jag att jag rusar fram till en person som jag tror behöver hjälp och tvingar ut något ut denna utan jag är lite på stand by och mer eller mindre inväntar det rätta tillfället att hjälpa. Däremot då det kommer till mig själv... ja vad ska man säga... jag anser inte att jag behöver hjälp när det så tydligt syns utåt. Jag har dock blivit betydligt bättre på det än vad jag tidigare vart och detta är tack vare mina vänner och för att de har stått ut med mig i alla tillstånd och situationer jag nu varit i. Det fanns en tid i mitt liv då jag inte ens tog emot hjälp när den stod framför mig och väntade vilket många gånger blev en frustration för mina vänner då se så tydligt kunde se att jag led. Jag är till synes en glad person och blir allt som oftast uppfattad som väldigt stark och principfast och det är nog därför det syns så tydligt på mig när jag inte är i balans vilket jag kan tycka är skönt eftersom jag har svårt att be om hjälp i första skedet. Då är det skönt att ha någon som kommer till mig och frågar; vad är det? kan jag göra nåt? Och jag kan LOVA Er alla som läser detta: ALLA behöver ha någon som kommer och frågar hur det är och erbjuder sig att hjälpa just dig. Den som säger nej till det sitter för sig själv och gråter när ingen annan ser på. Önskar att stoltheten inte uppfanns från allra första början. Mitt råd till alla: Ta emot hjälp, mjuka upp skalet. Det är inte farligt. Det händer inget mer än att du blir ett eller två bekymmer lättare. Du behöver inte längre gråta när ingen annan ser på . Skulle det inte vara underbart?
Dagens ord:
" Det finns inga pengar i världen som kan ersätta en utsträckt hand "
Vi hörs!
Kram!
onsdag 6 maj 2009
En hjälpande hand.
Om du fick chansen att göra något du alltid velat göra vad skulle du göra då? Vissa hade valt att resa, andra hade kanske valt ett annat äventyr och somliga hade kanske byggt ett hus. Valen är olika hos olika människor och ens prioriteringar är skiljer sig. Naturligtvis skulle jag också vilja bygga ett hus åt mig och Tilda eller kanske resa jorden runt för att visa henne världen MEN för mig är detta inget omöjligt. Jag kanske får ge henne detta en dag och jag hoppas på det. Men det finns något som jag drömmer om att få göra på ett annat sätt men det känns dock lite mer avlägset tyvärr. Jag hjälper däremot på ett sätt som JAG tror har betydelse.
Om jag fick valet skulle jag stått inför tre val. Antingen adoptera barn eller få åka och hjälpa barn i andra länder eller att få hjälpa svårt sjuka barn. Jag vet att det låter lite " miss universum " men jag hade faktiskt velat det. Det har alltid varit en dröm för mig att få göra något av detta. Man ser så mycket fördärv runt om i världen och mycket av detta fördärv drabbar barn. Det är allt från barnsoldater till fattigdom, där barn får börja arbeta vid fyra, fem års ålder eller där barn utnyttjas på annat sätt. Det finns så mycket man skulle vilja göra för dessa. Även om man inte kan hjälpa alla så har man alla fall gjort en skillnad i att hjälpa ett eller två vilket är så mycket bättre än att inte hjälpa alls. Innan jag själv fick barn funderade jag mycket starkt på att verkligen göra detta. Jag var på väg vid flera tillfällen man kom sedan på mig själv att vara allt för ung för att klara av en sådan upplevelse. Jag kan än idag lite ångra att jag inte va lite tuffare och trodde mer på mig själv samtidigt som jag idag har stor förståelse för det. Jag är en slavisk följare av alla barngalor på TV. Jag stödjer UNICEF och är fadder till en flicka i Cambodja. Jag är även medlem i SOS Barnbyar och jag tror att en liten droppe i havet ändå gör lite skillnad även om den inte är stor. Man ser på alla barn som inte får gå i skolan och barn som måste tigga på gatan för att få en liten bit bröd som dom senare får dela med tre andra av sina syskon. Eller för att inte tala om alla flickor som blir utnyttjade sexuellt av män eller de flickor som råkar ut för trafficing. Jag står inte ut med tanken. Ända sen man själv blev mamma så ligger det mycket närmare om hjärtat än vad det tidigare gjort. Man kan inte rå för att man tänker när man ser dessa utsatta barn: Tänk om det skulle vara Tilda. Jag kan börja gråta bara av tanken och jag vill inte att något barn någonstans ska behöva lida. Aldrig.
Jag tror och hoppas att det är många fler än jag som tänker så här för världens alla barns skull.
Dagens ord:
"Även en liten droppe i sjön blir så småningom till ett stort hav "
Vi hörs!
Kram!
Om jag fick valet skulle jag stått inför tre val. Antingen adoptera barn eller få åka och hjälpa barn i andra länder eller att få hjälpa svårt sjuka barn. Jag vet att det låter lite " miss universum " men jag hade faktiskt velat det. Det har alltid varit en dröm för mig att få göra något av detta. Man ser så mycket fördärv runt om i världen och mycket av detta fördärv drabbar barn. Det är allt från barnsoldater till fattigdom, där barn får börja arbeta vid fyra, fem års ålder eller där barn utnyttjas på annat sätt. Det finns så mycket man skulle vilja göra för dessa. Även om man inte kan hjälpa alla så har man alla fall gjort en skillnad i att hjälpa ett eller två vilket är så mycket bättre än att inte hjälpa alls. Innan jag själv fick barn funderade jag mycket starkt på att verkligen göra detta. Jag var på väg vid flera tillfällen man kom sedan på mig själv att vara allt för ung för att klara av en sådan upplevelse. Jag kan än idag lite ångra att jag inte va lite tuffare och trodde mer på mig själv samtidigt som jag idag har stor förståelse för det. Jag är en slavisk följare av alla barngalor på TV. Jag stödjer UNICEF och är fadder till en flicka i Cambodja. Jag är även medlem i SOS Barnbyar och jag tror att en liten droppe i havet ändå gör lite skillnad även om den inte är stor. Man ser på alla barn som inte får gå i skolan och barn som måste tigga på gatan för att få en liten bit bröd som dom senare får dela med tre andra av sina syskon. Eller för att inte tala om alla flickor som blir utnyttjade sexuellt av män eller de flickor som råkar ut för trafficing. Jag står inte ut med tanken. Ända sen man själv blev mamma så ligger det mycket närmare om hjärtat än vad det tidigare gjort. Man kan inte rå för att man tänker när man ser dessa utsatta barn: Tänk om det skulle vara Tilda. Jag kan börja gråta bara av tanken och jag vill inte att något barn någonstans ska behöva lida. Aldrig.
Jag tror och hoppas att det är många fler än jag som tänker så här för världens alla barns skull.
Dagens ord:
"Även en liten droppe i sjön blir så småningom till ett stort hav "
Vi hörs!
Kram!
måndag 4 maj 2009
Under ytan.
Jag har ett stort intresse av människor Jag älskar människor och är oftast väldigt fascinerad av dom. Det händer väldigt sällan att jag blir förvånad. Alla är vi olika och det får man förstå och ha en respekt inför. Men när en situation blir så uppenbar som den ibland blir så kan man inte låta bli att förundra sig och kanske höja ögonbrynen för en sekund eller två.
Ni har väl alla hamnat i situationer där man hade en uppfattning från början som sedan tar en helt annan vändning än vad man trodde den skulle göra. Man hamnar liksom in en liten trans och man vet inte alltid hur man ska ta sig ur detta uppstådda tillstånd.
Jag anser mig själv vara en ganska enkel person att ha att göra med. Jag är inte så komplicerad och jag finner mig oftast i alla situationer MEN jag kan inte vara falsk. Jag kan inte måla på ett leende om jag tycker saker och ting är fel. Jag kan inte bara le och vara söt. Inte för att jag heller ställer till en scen när jag tycker och tänker nåt men jag är inte heller oärlig om jag blir tillfrågad. Detta kan naturligtvis vara på både gott och ont men i dom flesta fall tror jag att man vinner på det i längden trots att sanningen ibland svider. Det gäller bara att sköta det snyggt. Naturligtvis är inte alltid sanningen det rätta och i exrema fall mår man kankse tom bättre av att inte veta den, det är ett avgörande man får ta ställning till i just den situationen. Det som får mig att höja ögonbrynen är en falsk levnads standard. När allt ska se bra ut på utsidan men på insidan döljer det sig både det ena och andra. När en standard blir så uppenbar att alla, och då menar jag alla, kan se rakt genom men personen i fråga sätter på sig ett skal för att dölja det som egentligen är. Allt ska se bra ut.. man bor i ett fint hus, kör den finaste bilen och har de senaste trendiga sakerna som kostar en förmögenhet.. då man istället lever på havre grynsgröt på kvällarna för att man har inte råd att kosta på sig vanlig mat i slutet av månaden. Man ser till att sina barn har de senaste märkeskläderna och ser till att dem får skjuts i den nya Porschen till skolan när de senare tvingas se mamma o pappa fylla sig på vin på kvällar och helger. Allt för att plåstra såren och slippa tänka på att man egentligen inte är speciellt lycklig utan bara målat upp en fasad för att dölja allt som finns under ytan. Det är dessa människor som förvånar mig. Tänk så mycket energi det går åt att hela tiden ljuga för sig själv och andra för att man vill dölja sitt egentliga liv.
Samtidigt förstår jag dom på ett eller annat sätt. Det kanske inte är så lätt som man tror alla gånger men förr eller senare kommer det fram ... allt kommer fram.... oavsett om man vill eller inte.. allt kommer upp till ytan så småningom Det måste vara mer förnedrande att behöva visa sitt rätta jag när man så länge varit någon annan än att bara vara sig själv hela tiden.
Det finns dock en viss skillnad på dessa " materiella " människor och dom människorna som lever med ett olyckligt hjärta. Det är inte lika lätt att kanske ta sig ur ett dåligt förhållande man haft i flera år och det kanske är barn inblandade osv, som det är att flytta från sin exklusiva hus. Jag tror att dom flesta i ett dåligt förhållande lite " skyller " på sina barn. Jag stannar pga barnen, vi vill göra det bästa för dom.. och DET ska man ha stor respekt för... dock är jag en människa som inte tror att det heller håller i längden eftersom jag är själv separerad ensamstående mamma .. MEN det är kanske inte lika lätt för någon annan att gå ifrån.. som det var för mig.. vilket jag vill poängtera att jag förstår. Vi lever ju i olika förhållanden med olika bakgrunder och det finns en förklaring till allt. Det får man inte förglömma.
Dagens ord:
" Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss om vi insåg hur sällan de faktiskt gör det."
Vi hörs!
Kram.
Ni har väl alla hamnat i situationer där man hade en uppfattning från början som sedan tar en helt annan vändning än vad man trodde den skulle göra. Man hamnar liksom in en liten trans och man vet inte alltid hur man ska ta sig ur detta uppstådda tillstånd.
Jag anser mig själv vara en ganska enkel person att ha att göra med. Jag är inte så komplicerad och jag finner mig oftast i alla situationer MEN jag kan inte vara falsk. Jag kan inte måla på ett leende om jag tycker saker och ting är fel. Jag kan inte bara le och vara söt. Inte för att jag heller ställer till en scen när jag tycker och tänker nåt men jag är inte heller oärlig om jag blir tillfrågad. Detta kan naturligtvis vara på både gott och ont men i dom flesta fall tror jag att man vinner på det i längden trots att sanningen ibland svider. Det gäller bara att sköta det snyggt. Naturligtvis är inte alltid sanningen det rätta och i exrema fall mår man kankse tom bättre av att inte veta den, det är ett avgörande man får ta ställning till i just den situationen. Det som får mig att höja ögonbrynen är en falsk levnads standard. När allt ska se bra ut på utsidan men på insidan döljer det sig både det ena och andra. När en standard blir så uppenbar att alla, och då menar jag alla, kan se rakt genom men personen i fråga sätter på sig ett skal för att dölja det som egentligen är. Allt ska se bra ut.. man bor i ett fint hus, kör den finaste bilen och har de senaste trendiga sakerna som kostar en förmögenhet.. då man istället lever på havre grynsgröt på kvällarna för att man har inte råd att kosta på sig vanlig mat i slutet av månaden. Man ser till att sina barn har de senaste märkeskläderna och ser till att dem får skjuts i den nya Porschen till skolan när de senare tvingas se mamma o pappa fylla sig på vin på kvällar och helger. Allt för att plåstra såren och slippa tänka på att man egentligen inte är speciellt lycklig utan bara målat upp en fasad för att dölja allt som finns under ytan. Det är dessa människor som förvånar mig. Tänk så mycket energi det går åt att hela tiden ljuga för sig själv och andra för att man vill dölja sitt egentliga liv.
Samtidigt förstår jag dom på ett eller annat sätt. Det kanske inte är så lätt som man tror alla gånger men förr eller senare kommer det fram ... allt kommer fram.... oavsett om man vill eller inte.. allt kommer upp till ytan så småningom Det måste vara mer förnedrande att behöva visa sitt rätta jag när man så länge varit någon annan än att bara vara sig själv hela tiden.
Det finns dock en viss skillnad på dessa " materiella " människor och dom människorna som lever med ett olyckligt hjärta. Det är inte lika lätt att kanske ta sig ur ett dåligt förhållande man haft i flera år och det kanske är barn inblandade osv, som det är att flytta från sin exklusiva hus. Jag tror att dom flesta i ett dåligt förhållande lite " skyller " på sina barn. Jag stannar pga barnen, vi vill göra det bästa för dom.. och DET ska man ha stor respekt för... dock är jag en människa som inte tror att det heller håller i längden eftersom jag är själv separerad ensamstående mamma .. MEN det är kanske inte lika lätt för någon annan att gå ifrån.. som det var för mig.. vilket jag vill poängtera att jag förstår. Vi lever ju i olika förhållanden med olika bakgrunder och det finns en förklaring till allt. Det får man inte förglömma.
Dagens ord:
" Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss om vi insåg hur sällan de faktiskt gör det."
Vi hörs!
Kram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)