Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Man har alltid fått höra det som barn.. just den frasen och man förstod aldrig vad det betydde. Vadå äpplet faller inte långt från päronträdet? Vad menade dom? NU vet man vad alla menade när man ser sin egen växa upp. Ibland blir man nästan mörkrädd kan jag säga. Ibland både hör man och ser man sig själv i denna lilla människa som har världens största personlighet. Både på gott och ont kanske jag ska tillägga. Det är ju inte alltid lätt att vara lika. Jag menar, då tom mina föräldrar säger att det är som att se mig 31 år senare så kanske ni förstår lite bättre. Och för att tillägga ytterligare så har dem inte haft det så lätt alla gånger. Hahah.

Jag brukar alltid säga: Om hon blir något av vad jag var när jag växte upp blir det internat ögonaböj.. men vet ni? Jag lever i det nu, hon är ju en liten miniatyr av mig, på alla sätt ni kan tänka er. Mina ord, mina minspel, mitt humör, min vilja och envisa och framför allt: Bestämdheten. Det är inga om och inga men här inte. Jag kan ändå tycka det är härligt, för personlighet är bra, det tar en långt, samtidigt som jag vet att det kan blir en kamp. Vi pratar mycket med varandra, bråkar sällan, men när vi väl ryker ihop så är det allvar. Dock ska jag säga, att allt som oftast slutar det med att vi fem minuter senare kramas och säger förlåt. Vi klarar inte av det där, varken hon eller jag. Jag har aldrig varit mycket för det här att bråka med sina barn. Jag förstår inte logiken i det, och jag förstår inte vad det ska ge barnen. Det är inte lönt att skrika och gapa och straffa, det enda barn hör är skriket, och aggresiviteten, dem hör ju inte vad du säger och innebörden i det om man bara gapar och håller på. Ett barn ( och framförallt mitt kan jag säga ) behöver förklaringar och tillrättavisningar i lugn miljö där dem får lära sig varför man inte ska göra och säga vissa saker. Ett barn kommer aldrig, och då menar jag aldrig, förstå om man tex bara säger: sluta.. Ett barn kommer undra varför det ska sluta, och det absolut värsta du kan säga är: Därför. Vadå därför?? Vad är det för nåt? Barnet kommer då att prova igen för att se vad därför betyder.

För mig, betyder det bara: Jag orkar inte lägga tid på dig och på att förklara så nu är det ett därför.. vilket är helt galet.

Jag tror mycket på det här att prata och att förklara. Jag vet att vi har vunnit mycket på det här hemma. Det vill till att man väljer sina fighter, speciellt när man är ensamstående förälder. Man har ju inte samma möjlighet att " lägga över " på någon annan, eller gå in och stänga in sig i ett rum för att lugna ner sig, man måste ta det själv, hur jobbigt det än må vara.

Nu har jag ju det fina att ha ett barn som är exemplarisk på så många sätt. Hon svävar väldigt sällan ut, och gör saker hon inte får eller ska. Och gör hon det, kommer hon hem och berättar det med en gång. Jag tycker det är en jättefin gåva och jag är så glad för det. Jag tror och hoppas vi kommer att vinna på detta i längden.

Än så länge funkar det utmärkt alla fall. Man måste hela tiden gå tillbaka till sig själv, vad vill jag ha av andra människor, vill jag ha att någon står och gapar mig i huvudet, vill jag att någon inte förklarar för mig när jag har gjort fel? Nej det vill man ju inte, man vill inte det. Man får inte glömma att barn är små människor, individer precis som vi vuxna. Lika mycket respekt som vi kräver, kräver dem tillbaka. Jag är välsignad med en fin relation till min dotter, och inte minst - en exemplarisk sådan. Det vore synd och förlora det just för att man inte " orkar " lägga energin på relationen. Så klart är man trött ibland, och så klart vill man bara ställa sig rätt uppochner och skrika rätt ut, det vill alla, varesig man är ensam eller två om det, MEN, man gör inte det. Man gör det bara inte.. kanske innombords, men aldrig så det syns eller märks.. DET är en viktig skillnad! Visa dina barn hur man uppfostrar, dom kanske ska uppforstra själva någon dag, och då vill du väl vara en förebild? Eller?

Dagens ord:

" Var mot andra som du själv vill att andra är mot dig "

Vi hörs!

Kram !

Lite av livet.. just nu..

Oj, få se nu.. känns lite ringrostigt det här. Det var ju inte igår man " rensade " skallen, åtminstone inte här inne alla fall. Inte för att jag är här för att göra det idag heller direkt.

Det är ganska konstigt. I perioder känns det som man har massor att berätta och massor att få ut, och i andra perioder finns det ingenting. Jag har som tidigare nämnt att jag inte tillhör dem som bloggar för att bara blogga om saker som är helt ointressanta, som vilka trosor som är bäst på HM, eller vilket mineralsmink som är bäst. Då håller jag mig hellre borta tills jag känner att det finns något att faktiskt säga. Idag vettefan om det finns något att säga egentligen, jag bara saknade att skriva. Det första som dyker upp i huvudet när jag ska skriva är ju allt som oftast: Vad har hänt, vad är nytt och finns det något viktigt att berätta? Med viktigt att berätta menar jag det som är viktigt för mig. Mina tankar, mitt inre, soooom ibland kan vara mer eller mindre flummigt, men dock mitt.

Jag är ingen författare, jag är ingen poet och ingen bloggare för den delen heller så nåt upplägg finns det inte heller. Kan känna att jag var precis väldigt bra på att göra reklam för mig själv.. hahah, känns det intressant att fortsätta läsa? Your choice =)

Ohh - förresten, mina bästa vänner, Cicci och Mange ( som jag i ett tidigare inlägg berättade om, dem som förlorade sin dotter i cancer ) har fått en liten flicka, Iris. Sötaste unge får man liksom leta efter. Eller ja, förutom Mini då så klart. Anyway, vi satt och pratade om år och vart man befinner sig i livet sist jag va hos dem och det är ganska lustigt när man väl pratar om det. Hur olika vi är trots att vi tycker att vi är väldigt identiska.

Där sitter dom, gifta, har kilat stadigt sedan dem var 17, bor i hus och har fött två barn. Jag sitter brevid, ensamstående morsa, men en tjej på 7 bast. Vi är på så olika ställen i livet att man knappt kan tro att vi står varandra så nära som vi gör, men så är det. Vi kom in på det här med år och skillnader och jag fann mig komma på, när Iris är lika gammal som min Tilda är nu - är min Tilda 14 år. Asså... 14!! As in tonåring..känns helt sjukt. Och vart e jag? Jo, jag är 38 år då..amen 38?! Känns inte nära direkt. Men jag vet ju hur snabbt tiden gått sedan Tilda föddes så det är väl en halvtimme bort ungefär. =) Vi grottade lite i det, och när Tilda tar studenten är jag typ 42,43! För att ha en dotter som tar studenten när jag e 42,43 är jag ändå relativt ung.. jag gillar det. =)

Vi kom ju så oundvikligt in på det här med fler barn också.. så klart.. haha. Och jag har alltid sagt, och drömt om en stor familj, med massor av barn och jag ska vara gift osv.. men guuud vad man förändras. Nu känner jag inte alls så. Jag menar så här, tänk: Tilda är nu sju.. innan man träffar någon man bestämmer sig för att leva med för resten av livet, tar det ju ett tag. Innan det ens finns en tanke på att prata barn, ska man bo tillsammans, se till att allt funkar etc etc - vilket lämnar Tilda typ 20 .. haha nä kanske inte så, men ändå. Vilket innebär att hon kommer vara ännu mer självgående än vad hon är nu och då kommer det: Ska man då börja om? As in, börja om med vakna nätter, blöjbyten och småbarns liv? Uhhh jag får piggar bara att tänka på det. Inte för att jag inte gillar barntiden med allt vad det innebär, men been there done that, lite... Där är jag nu. Sen kan man ju inte säga for sure att det blir så, vi alla vet ju att livet kan ta oväntade vändningar när man minst anar det, men for now känner jag så. Och vet ni? Det känns så rätt, så bra och så jag! Det är faktiskt en skön och befriande känsla på något vis. Att man liksom kommit fram till, att det är ok att kanske inte bli gift och ha två tre ungar som man alltid trodde ( ville ) man skulle ha, utan att man är vän med hur livet blivit. Jag har ett jättebra liv, jag älskar mitt liv med min Mini, jag kunde inte be om mer eller något bättre.. så varför ändra på ett koncept som funkar? Nej, jag sitter nöjd och med handen på hjärtat så är jag HELT nöjd, verkligen. Känns så härligt! =) Naturligtvis vill man ju inte leva ensam för resten av livet, och kärlek behöver vi alla, men allt har sin gång. Man ska bara lära sig att det kommer i sinom tid, liksom allt annat. Det går inte att leta sig fram, eller skynda, man ska bara... va... det är då det är som bäst.

Tanken på framtiden har vi alla, och alla känner väl efter vad man vill med den. Men man kan aldrig påverka den till att bli exakt som man vill eller tänkt sig. Tro mig, jag är ett levande bevis på det upp i den mildaste grad. Men vet ni? Vad än framtiden ger dig, och var än du hamnar, är livet rätt för dig just då. Det tror jag på alla fall. Även om det ibland är svårt och man undrar va fan allt ska va bra för, så har allt en mening till slut. Svåra stunder blir lätta och man stärks, och man växer som människa. Varje dag. Glöm inte att ta vara på det, och människor runt dig. Varje dag!

Dagens ord:

" Livet är som en menig, hellre ett kommatecken än en punkt bakom."

Vi hörs!

Kram!