Sinnesro eller tillstånd?

Ja, jag sa i mitt förra inlägg att jag var här för att stanna, det gick sådär känner jag. Har gått ett tag sedan sist, igen. Kasst, ja kanske, men jag väljer att skriva när jag har behovet istället för att skriva om något som inte faller mig naturligt. Jag vill inte och tänker aldrig erkänna mig själv som bloggare på det viset. Jag har på fullaste allvar aldrig läst någons blogg en enda gång.. jag finner inte det intressant på något plan what so ever. Jag finner heller inte det intressant att skriva om vad jag åt till middag eller vilka trosor som är bäst på Hm. Känns inte som jag direkt. Jag tror jag mer eller mindre hamnar i lite av ett tillstånd av koma när jag skriver. Det finns så mycket att säga och så många ord som ser ut som en sån kenoboll ni vet, sån med luft i och massa bollar som snurrar runt, och det som kommer ut kommer ut. Haha, kanske inte riktigt men nästan. Det är nog lite mer genomtänkt än så, men ändå spontant på nåt vis. Ok - jätteflummigt men dock.

När vissa saker händer eller när vissa saker känns, har jag en förmåga att antingen stänga av helt, eller så måste jag få ut det. Det finns liksom inget mellanting, det är verkligen antingen eller. Oftast när det väl vill ut kommer det allt som oftast i text, och om det inte blir i nån låttext blir det här. Det är min medicin. Det är mitt neverland och jag finner ro i det. Sen kan man ju fråga sig om det är sinnesro eller ett tillstånd. Jag vill nog ha det till att det är lite av båda. Ibland finner jag en enorm ro i det jag skriver och förmedlar, ibland blir det till ett tillstånd. Jag kan hamna i ett tillstånd där jag finner mig själv rörig, trasig och bara oerhört egen och oftast blir det till en historia av tankar. När jag sedan befinner mig i en sinnesro, blir det nog mer texter och andra betydelser i dessa.
När jag va yngre kunde jag älska att skriva historier i form av noveller eller skolpjäser. Jag minns i mellanstadiet, jag var nog en 10-12 år eller nåt, då jag skrev min första skolpjäs. " Ungdomsliv " hette den. Jag studerade väldigt noga de äldre och satte sedan ihop en pjäs om hur jag tolkade detta. Hur jag trodde dom levde och hur deras fritid såg ut. Jag målade upp en bild av något jag själv aldrig upplevt - än. Den blev till en succé och vi spelade den för flera klasser på skolan. Detta gjorde att jag blev tillfrågad att skriva en uppföljning till detta, vilket resulterade i en icke så bra " tvåa ". Den blev falsk, orealistisk och bara dålig. Jag grämde mig mycket över detta och förstod inte varför och vad som hände. Förrän i äldre, vuxen ålder när jag tog upp skrivandet igen. Jag förstod då att jag inte klarar av att göra något på beställning. Jag kan inte bli inkastad i något där jag har en förväntan på mig, utan saker måste komma spontant och från hjärtat av mig, annars blir det bara pannkaka av allt. Igen - lite av " kenobollen " .

Jag fick inga fler uppgifter under den perioden, och jag var väldigt hård mot mig själv då. Jag gick genom den hur många gånger som helst i huvudet och kunde bara inte förstå varför den inte blev lika bra som den första. Nu förstår jag. Men det tog tid, och vet ni? Det gör inget, man ska vandra vägen, innan man är framme. Man tar en massa snedsteg och man får gå över många gupp, men man måste gå den för att komma fram till sin slutdestination - och den destinationen kommer först när man tar sitt sista andetag tror jag. Man lär hela tiden och på vägen finner man svaren. Du kan aldrig nå fram om du inte går hela vägen. Livets goda gång mina vänner, och det är både med glädje och sorg man vandrar, men ack så vackert ändå oavsett tillstånd eller sinnesro.

Dagens ord:

" Ifrågasätt aldrig en känsla, ifrågasätt handlingen bakom "

Vi hörs!

Kram.

Se på mig nu.

Jag ligger där, utan ett ord. Som så många gånger förr, du gör det du är bäst på. Du är som ett stort väsen som omfamnar hela mig, en stor ande som tar över hela mitt inre och gör mig svag.
Jag känner hur luften går ur mig, hur hela magen knyter sig och det känns som hela rummet snurrar. Vad ska vi säga? Vad ska vi vara och hur? För ett ögonblick möts vi, på ett ställe ingen annan har varit förr, och nästa sekund är du borta igen, och jag står kvar ensam.
Att leva ett liv i hopp och förtvivlan, är som att inget liv ha. Att leva mellan sorg och glädje är en del av det.

Du är som en stor våg som väller över mig och slår omkull mig till marken, för att sen dra dig tillbaka till ditt lugn, medans jag ligger kvar och försöker hämta andan.
Det tar ett tag, men jag står till slut upp igen.
Med svaga ben börjar jag vandra. Vandra vägen som är så lång, men jag går.
Utan att veta ordet av det kommer du igen, och jag ligger åter på marken. Denna gången med knäna fulla av sår.
Det gör ont, ondare än nånsin, men jag står.

Du har det där sättet. Det sättet jag vill ha. Din kyla, din arrogans och ditt hjärta. Hade jag bara haft det, hade jag inte haft ärriga knän och inte heller ihoptejpat hjärta.
Jag vill veta hur du gör, jag vill veta hur du stänger av, jag vill veta din tanke.

Jag vet att det är dags att gå,
Jag får för mig att jag kan, men kommer aldrig iväg.
Jag vet att det är dags att lägga locket på.
Se på mig nu, snälla låt mig resa mig.
Snälla, bara låt mig få bli stående.
Jag har inte fler plåster till mina knän.
Och mitt tejp är slut.
Det är dags att låta mig få bli stående.

Jag ber dig, se på mig nu.

Vi hörs!

Kram!

In i mitt inre.

Ibland finner jag mig själv i ett tillstånd där jag kan känna mig själv hemskt underlig, Märklig på något sätt. Ni vet, när man känner att man inte är som alla andra eller att man bara helt enkelt inte passar in någonstans. Det känns som om man är helt ensam om att känna, tycka och vara. Det är inte alltid en optimal känsla kan jag tycka. Det spelar liksom någon roll hur mycket folk än kan säga till en: " Du är så skön för att du är du", eller " Du ska vara glad för att du har det där lilla extra ", eller " du är bara du och det är bra nog ". För visst blir man glad när man hör det och man tar ju åt sig just för stunden, men vad händer sen när man sitter och verkligen kommer på sig själv att tänka på vad det egentligen betyder. Jag menar inte att det är på något sätt negativt eller något man mår dåligt av utan mer en defentionsfråga. Vad menar folk och hur tänker dom? Vad är det med mig som är så annorlunda.

Jag kan ibland tänka på det, och fundera en hel massa, men kommer oftast inte fram till något storartat. Det enda jag avslutar med varje gång är nog: Ja jag är väl kanske lite speciell och jag lever kanske i tid och otid i min egen lilla bubbla och i min egen lilla värld, men jag gillar det. Jag gillar mig. Och det är inget fel med det. Det är bara mitt inre och jag är glad för det.
Det finns sällan tillfällen då jag inte har en åsikt, eller då jag inte känner att jag når fram, utan snarare tvärt om. Jag når kanske fram mer än vad jag vill tro. Ta min musik som ett briljant exempel. Ja jag sjunger, men endast för att jag älskar det, inte för att jag är en sångerska. Jag älskar att få uttrycka mig genom musik och texter men det är allt. Andra säger: Varför gör du inget åt det? Hur kan du gömma dig bakom en sån talang? Och då är vi där igen då jag ( i mitt inre ) inte tycker det är så hemskt konstigt att jag inte gör nåt åt det. Jag gillar att ha det som jag har det, sjunga lite här och var, på något bröllop eller så, men det är allt. Jag tror nämligen, eller rätt av sagt vet, att jag når fram till den publik jag har här, men inte till övriga. Så stort är det bara inte. Medans andra idiotförklarar mig då jag säger så. Och om inte förr, så känner jag mig sjukt underlig när jag står där och ska försvara mig inför just det. Jättekonstig känsla på riktigt. Och det är ju så klart att det får en att fundera: Är det verkligen så att jag hade kunnat ge mer, eller är det bara ett lokalt fenomen i ens sociala krets? Hmm - antar att jag aldrig får veta och det är faktiskt helt ok.
Jag tror på det jag gör och det räcker, för nu. Andra tankar som också dyker upp är då: Mitt konstnärliga och estetiska jag vet jag ju redan att det finns, men har jag plockat fram det tillräckligt? Eller håller jag tillbaka? Och varför i så fall? Tar alltid min bror som exempel och bra förebild när jag tänker så här. Han föddes med en gåva, en talang som få människor sitter inne med. Han är konstnär, och han är bra som bara fan! Men han har utvecklat detta genom hela sitt liv och verkligen hållt det vid liv alltid, medans jag mer har tagit det som det kommer, inte gjort så mycket av det, och inte reflekterat så mycket åt vem jag är och vad jag kan. Kan det vara det som gör att jag inte tror jag kan mer än så här? Men det ÄR ju svårt att börja NU, vid trettio års ålder och ensamstående mamma, att uppfylla en dröm och vart fasen ska man börja?! Nej vet Ni vad? Jag tror jag skiter i det och lever med mig och mitt inre ett tag till, tills jag finner det modet och tillfredsställelsen att gå vidare. För vet Ni? Jag finner mig själv tillfredställande nog för att stanna kvar. =) Ja, jag e skitmärklig och oerhört udda, men jag är en glad prick som gillar att vara just.. jag!!! =)

" Låt inte tankarna ta över din handling, låt handlingen ta över tanken."

Vi hörs!

Kram

Högt och tydligt!

Oj, det var längesedan. Måste erkänna mig själv som oerhört kass. Jag tänker inte ens försvara mig. Eller ja kanske lite, det har varit mycket låtskrivande och annat som kommit emellan och jag har väl inte riktigt varit här med huvudet. Men nu är jag här och tänker nog stanna ett tag, tror jag.. hehe.
Så, vad har hänt? Hmm ja inte mycket. Det har hunnit gå en sommar och även en semester på det. Tilda har börjat skolan ( vilket känns helt sjukt ). Semestern var skön och välbehövlig men dock regnig. Inget ovanligt när det kommer till mina semestrar men det gör inte så mycket, huvudsaken är att man varit ledig och fått andas. Tillbaka till det här med Tildas skola. Hmm vad ska man säga. Sista inlägget handlade om att trampa vatten och att det är farligt att stanna kvar för länge. Jag märker det så tydligt nu, just för att hon går vidare i sitt lilla liv och man själv känner sig som densamma. Jag har liksom inte fattat att jag har ett skolbarn!! Detta innebär ju i sin tur att jag har blivit ett par år äldre fast än jag inte känner mig så. Det är bara ett faktum, men inget som jag reflekterar över.
Det jag däremot kan känna är, vad hände? Hur fasen kunde det gå så fort? Och vad har jag egentligen hittat på under dessa sex år förutom att vara mamma på heltid och knappt hunnit blinka. Jo, en hel del för att vara ärlig. Inte rent upptäckande så sätt som någon stor resa, eller nytt jobb eller så, men det har hänt en del med mig.

Jag har gått från hjärtesorg till lycka och från lycka till sorg. Från sorg till lycka igen och med detta vunnit en hel massa erfarenheter. Inga erfarenheter som är nya, men dock. Man har ju varit med om sånt här förr och varje gång gör det lika ont men ändå, det ger en erfarenhet. Det gör en till den man är och den man kommer till att bli.
Lyckan att känna sig stor och betydelsefull och sorgen av att känna sig minst i världen är hårfin. Ena dagen si, andra dagen så. Livets goda gång. Varje människa använder ofta ordspråket: Det är ingen dans på rosor. Men vad innebär det egentligen? Dans på rosor? Nej varför ska det vara det? Tänk vad ännu mindre man hade känt sig om livet vore så. Om livet alltid log mot dig, om livet serverade dig allt du ville. Tänk att aldrig få känna misslyckande eller sorg, vem skulle du vara då? Och hur skulle du klara av ett bakslag? Förmodligen jättedåligt. Jag försöker tänka så när det känns som livet misshandlar en fullständigt. Jag försöker tänka: Lina, detta kommer att gå över, du kommer tillbaka, det kommer bara ta lite tid, men jag kommer dit jag vill... snart. Håll ut.
Låter som en kliché och det är inte alla gånger det funkar överhuvudtaget men ibland så..

Jag har nämligen lovat mig själv att aldrig glömma vem jag är. Fast att livet suger och känns oviktigt ibland, så är jag faktiskt jag! Jag är en glad person, med mycket att ge så varför inte ge istället för att hålla tillbaka? Jag har massor att dela med mig av och jag tänker inte låta negativa saker hålla mig tillbaka. Jag är vad jag är, man får inte mer än så och det räcker mer än väl .För den det inte räcker för, nej men va någon annanstans då. Det är inte värt det!

Jag har velat så mycket att jag satt mig själv på vänt. Jag har tillbringat ett helt år om inte mer, bara av att vänta. Vänta på att något ska ske, väntat på att det ska bara lösa sig, väntat på något som inte finns. ( Just nu ) Livet är för kort. Man måste se till att leva under tiden man väntar.. många glömmer det, och så även jag. No more! Det vill jag inte. För vad skulle jag tycka om mig själv om jag vaknar upp om fem år från nu och är kvar på exakt samma ställe som nu?! Och vad för en förebild är jag för Tilda om jag sätter mig själv i andra rummet alltid!? Det skulle ge henne/mig en känsla av: Jag är inte värd mer än så här, jag passar in i detta lilla hörnet och här ska jag stå. Nej nej nej.. kommer inte ens på fråga. Och DET är något som är så skönt att kunna säga,högt och tydligt! =)

" Det finns en fara med att aldrig hitta vägen, men det finns något vackert med att vandra den ändå "

It´s freaking nice to be back! =)

Vi hörs!

Kram!

Trampar vatten.

Livsfarligt. Livsfarligt att stå kvar och trampa på samma ställe för länge. Faran är att man trampar sig fast i ett mönster som är ohållbart till slut. Jag tror att man i största allmänhet är rädd för utmaningar som kan förändra. Förändring är något som för många är riskabelt Rädslan att inte vara nöjd med det nya, eller kanske ångra sitt val, som sedan gör valet till ett misslyckande. Ingen människa vill misslyckas, ingen människa vill känna att man gjort fel, eller valt fel väg. Man vill ju alltid vara på ett säkert vatten för ens välbefinnandes skull. Men är det verkligen välbefinnande? Är det rofyllt att alltid stå på samma ställe och trampa sig fast? Jag tror inte det. Jag tror att förändringar gör en vital och mer öppensinnad för nya saker. För att våga bli mer öppensinnad och växa som människa måste man också göra ett erkännande av misslyckanden som kommer att dyka upp på vägen. För min del skulle jag inte kalla det misslyckanden utan snarare erfarenhet. Självklart kan man ju ta skada av erfarenheter, och dom kan verkligen svida, men du lär alla fall under tiden även som det inte är så kul just då. Jag tror bara att ett accepterande av ett " misslyckande " är viktigt. Att kunna säga till sig själv: " Ja, jag har alla fall testat och det var inget för mig, nu vet jag det "

Detta funkar ju så klart inte alltid på allting, kanske inte helt sunt att ge sig ut på vilket äventyr som helst utan att tänka efter en eller två gånger. Självklart är det så att man befinner sig i olika stadier i livet då vissa saker kanske inte passar att göra just då, men det märker man ju. Människan är en fantastisk uppfinning som har en förmåga att känna av då det verkligen inte är rätt och oftast gör man inte de saker som kommer att förstöra för en mer än att göra nytta, för man har ett sinne för vad som är bra och för vad som är dåligt oavsett i vilket stadie man nu är i.

Jag vill ha det till att man måste bara bryta ett mönster då det börjar kännas som om man trampar och verkligen bryta det på riktigt , inte bara tänka det, utan göra. Ett exempel är ju att man ska byta jobb vart femte år för att utvecklas som människa. Många gör inte det utav bekväma anledningar, eller för att man kanske rent av trivs med det man gör, men det va ju bara ett exempel. Jag menar bara att man måste våga bryta, chansa, och ta risken att nu " misslyckas ". ( Jag gillar inte det ordet men det är den bästa benämningen just nu ). Jag beundrar verkligen människor som har den förmågan att bara kasta sig ut och hoppas på det bästa. Jag är ju uuuur-dålig på det. Jag är den som sällan simmar i vatten jag inte varit i förr. Jag är jättebra på att ge råd till andra och jag säger ofta: Amen testa, det kan bara gå åt helvete och det dör du inte av.
Men gör jag det själv? Både ja och nej. Jag lyssnar mycket på mig själv men jag gör inte alltid en handling av det utan det finns bara på standby i huvudet. Dumt men så är det. Önskar jag var bättre på det än vad jag är. Jag kan inte heller minnas att jag alltid varit så utan det är sedan Tilda blev min bättre hälft. Jag har stabiliserat mig, byggt upp en grund som är säker att stå på. Så vart jag ju inte innan. Då kastade jag mig handlöst ut i allt som var spännande och nytt, utan eftertanke eller tvekan. Nu är det annat. Saker har förändrats och det är mitt accepterande. Däremot ska jag bli bättre på det för Tildas skull så hon kan få se att det inte är farligt att kasta sig ut och testa. Att jag varit så innan har gjort mig till den jag är idag ,den trygga och stabila, och jag vill ju detsamma för henne, så klart! Jag vill att hon ska vara lika nyfiken som jag, öppensinnad och intresserad, med dock med en viss försiktighet som jag saknade som ung. Man lär av sig själv och man delar det med dom som betyder något. Jag kommer vara en guide för henne, låta henne misslyckas för att uppskatta att hon sedan lyckas. Precis som mina föräldrar har gjort. Jag tror på det och jag tror att det är nyttigt.

Dagens ord: " Du kan aldrig läsa nästa sida om du inte vänder på bladet"

Vi hörs!

Kram!

Romeo och Juliet.

Dessa oförglömliga, tidlösa kärleks historier. Man kan räkna upp en efter en och varje gång man ser en av dom så känns det som om hjärtat stannar och man slutar andas. Man känner så mycket för dessa historier att man lite " re-lives " dom i sin fantasi. Man drömmer om en historia att berätta precis som deras. Att få berätta sin egen historia någon gång. Inte för att man kanske kommer till en sådan glamorös vändpunkt som alltid kommer i sådana sagor eller filmer, för det gör man ju sällan, eller aldrig för att vara helt riktig, men alla fall på ens egna lilla vis.

Varför är det alltid den förbjudna kärleken som sätter sina spår? Varför är det alltid den det skrivs historia om, eller görs film om? Ta "Romeo och Juliet", förbjuden. Ta "Titanic", förbjuden. Ta " The notebook ", förbjuden, men som alltid slutar med att paret på ett eller annat sätt får varandra. Det slutar alltid likadant. Lyckligt. Alla konflikter glöms, alla " du får inte " suddas ut, allt hat försvinner och alla lever lyckliga. Tänk om det kunde vara så på riktigt, i verkliga livet. Hmm, känns lite avlägset men vad är en vardag utan drömmar? Ingenting.

Jag är världens största fan av kärleken. En hopplös romantiker som hoppas på att få sin saga. Behöver inte just innebära att prinsen kommer ridande på sin vita häst och drar sitt svärd för kärleken, eller att mannen kommer upp i sin röda Ferarri och öppnar dörren åt mig och erbjuder ett diamanthalsband, nej nej, utan bara att en man slår ett slag för kärleken. På ett äkta vis. En man som ser mig, Lina , för den jag är. En som, utan omgivningens åsikter, kan skriva en historia med mig. En man som kan gå brevid mig, vid min sida och stolt kunna säga att jag är hans.
En som kan mig, utantill och in, en som kan genom att bra titta på mig veta hur jag mår och handskas med det därefter, en som ser mig som hans bästa vän. Det, är min saga. Min historia.

Självklart är detta inte väldens lättaste uppgift alla gånger, det är jag mer än klar över, MEN är det rätt så är det, då finns det inget lätt eller svårt, det bara finns. Jag menar ju så klart inte att livet bara " är " alltid för visst är det svårt, men svårt behöver inte betyda att det är omöjligt, och så länge man har den tron så kommer man nog ganska långt. Det gäller bara att acceptera, glömma och kunna förlåta. Kan man dom tre så är man på väldigt god väg att lyckas tror jag. Visst finns det saker man inte KAN förlåta och kanske inte heller glömma, men kan man inte det så ligger övervägandet nog nära till hands. Kärleken ska inte vara lätt alla gånger men den ska heller inte vara allt för svår och komplicerad, man ska inte kämpa ihjäl den för vart tar den då vägen? Håll inte för hårt, men släpp inte heller sägs det ju. Hmm svår balans men ack så underbar. =)

Dagens ord: " Kärleken är inte ett ord, det är en definition av livet "

Vi hörs!

Kram!

Det som göms i snö...

Då har man ställt om till sommartid igen. Känns som man gjorde det nyss, trots att vintern ändå på något sätt känts väldigt lång. Det känns så skönt att det är ljust när man vaknar och ljust när man kör hem från jobb. Vilken befrielse. Man får en helt annan energi, humöret är på topp och man vaknar igen. Känns som om hela världen varit i ide i flera månader och plötsligt när solen tittar fram ryms världen av så många fler människor på något underligt vis. Jag ställer mig frågan varje år: Har Malmö verkligen så många invånare? Vart har alla hållt hus? Det är ju så härligt att se. Man riktigt känner allas glädje, och alla verkar fullständigt förälskade vart man än går. Skön känsla

Jag, liksom många andra, gömmer mig gärna under vintern. Inte bara för att det är mörkt och kallt utan för att man helt plötsligt får en hel massa tid över att vara inomhus jämt. Med det kommer en massa tid över till annat, som att städa ur garderoben, gå genom gamla foton, allmänt rensa. Och med det kommer även rensningen av både hjärna och hjärta. Du hittar ett gammalt foto och minns genast den tiden. Du hittar ett gammalt plagg och minns festen du var på. Ibland kan ju detta både vara på gott och ont. Man kanske hittar minnen i sina gömmor man helst inte ville komma ihåg, minnen som smärtar för mycket att tänka på, eller minnen som får dig att skratta så magen vänder sig ut och in. Oavsett vilket så tror jag att en rensning även rensar kropp och själ.

Jag satt och sorterade foton på datorn häromdagen och visst gör det ont att se vissa saker som får en att minnas hur underbar sommaren var förra året. Minnen man vet aldrig kommer igen. Upplevelser, resor, kärlek och vänskap. Man inser hur berikad man är och hur glad man ska vara för det man har. Visst är det sen så att vissa foton önskar man kunde vara nutid, här och nu. Att få återuppleva det igen. En semester, en rolig fest, just det skrattet man hade på en bild, eller kanske rentav bara en person. För vad vore livet utan minnen? Bra som dåliga. Det gör dig till den du är idag. Inte den du varit utan den du är. Det sägs att man inte ska leva i dåtid utan i nuet, och visst, jag kan hålla med om det, men man kommer aldrig ifrån att man önskar vissa saker kunde komma tillbaka. Om ens bara för en dag. Att få känna den känslan igen, skratta det skrattet eller gråta dom tårarna som så berikande rensade ut allt dåligt. Att få känna doften av regn på torr mark mitt i den varmaste sommaren eller äta den godaste glassen som bara smakade så just då. Folk säger också: Men det kommer du kunna igen. Du kan alltid resa tillbaka, eller du kan alltid äta den glassen eller känna den doften. Ja kanske det men känslan just som den vart då, kommer inte tillbaka på samma sätt. Det är det som är charmen i minnen tycker jag.
Man brukar ju alltid säga: Det som göms i snö kommer upp i tö, och det är ju så sant. Känns lite som man " re-living it again " på något konstigt vis. Man gömmer sig i sin lilla bubbla under vintern och när man börjar vakna till liv igen kommer alla dom där känslorna tillbaka, tillsammans med alla minnen från förra sommaren och våren. I ett enda andetag är man där igen, med så mycket hopp och förväntan på vad som komma skall denna våren och sommaren. Blir den lika bra som förra? Vad ska jag göra på semestern? Kommer jag träffa lika underbara människor igen? Kommer den pirrande känslan tillbaka? Och när kommer den? Och för vem? Förväntansfull hoppas man på en minst lika bra, minnesvärd, fantastisk tid. Oftast blir det inte alls som man tänkt sig, åter igen, på både gott och ont. Men vem bryr sig? Det som händer det händer alltid för en anledning oavsett om man tänkt sig det eller inte. Så är det bara. Jag är ett levande bevis på detta. =)

Dagens ord: " Du kan aldrig få tillbaka gårdagen, men morgondagen är din att fånga "

Vi hörs!

Kram!

Lite här och lite där..

Jag tror att vart du än befinner dig i livet så är du inte helt på ett och samma ställe. Jag tror inte att någon människa har en plats i livet där du finner dig helt på plats. Det är ju alltid så att man önskar sig något man inte har. Det behöver ju inte innebära att man är olycklig i det man har eller i det man lever i utan mer att man har en annan plats man hellre vill vara i, i olika situationer. Det kan bara vara så enkelt att man behöver komma bort från vardagen en helg, fly bort från stress och förväntningar, eller så kan det vara att man har en dröm man jagar, eller kanske rent av bara går genom en förändring. Oavsett vilket så finner man sig i situationer då man önskar att livet såg helt annorlunda ut. Alla människor känner så någon gång. Inget som vanligtvis är allvarligt eller inget som man heller alltid gör något åt, utan det räcker ibland att tanken på annat finns där.

Ett bra exempel är när man är förälder. Man älskar sina barn ovillkorligt i alla lägen. Man är inte alltid överens och ens vardag kanske inte alltid är på topp, men man älskar ändå det livet trots allt. Dock ibland så kommer man till punkten då man bara vill vara sig själv. Inte mamma, inte fru eller man, utan bara JAG. Man är dock olika, man väljer att vara bara JAG på olika sätt. Som tidigare nämnt så väljer vissa att åka bort med väninnorna en helg, vissa kanske går på en spabehandling och vissa kanske bara nöjer sig med en utekväll på stan. Hur som helst så tror jag att man lever två liv på något sätt. Man är lite här och lite där. Då man har sitt vardagliga liv med allt vad det innebär, så avgudar man det. Man arbetar, tar hand om barnen ( om man nu har sådana ) kanske har kvalitetstid med sin man eller fru, ja vad som helst egentligen. Sen kommer man till den delen då man bara vill va. Då man slipper alla måsten, då man slipper tänka och framför allt, då man bara kan släppa allt. Tror man alla fall. Man gör ju aldrig det fullt ut, men för stunden kanske.

Jag kan känna så. Jag har mitt liv, jag har min dotter och jag har min familj, jag älskar att leva det livet.
Sen har jag livet då jag inte är mamma, dotter eller kollega. Då jag bara är Lina. Då jag kan umgås med mina vänner och göra saker som bara jag vill. Under den tiden och lite innan man träder in i den rollen så har man en längtan, förväntan och man blir nästan som tonåring igen. Även om det bara handlar om en enda kväll så är det en befrielse just då. Då man får leva ut det man inte kan leva ut annars. Oftast handlar det bara om just den kvällen för när man sen vaknar på morgonen och Tilda inte är där, när man bara är helt själv, så kommer saknaden. Saknaden efter henne, saknaden efter sitt liv och sin vardag. Helt sjukt när man tänker efter Man kan ibland känna att man riktigt längtar efter den där enda kvällen man har för sig själv, man planerar i minsta detalj för att den ska bli så händelserik som möjligt och så bra som den bara kan, och sen när kvällen är slut och man kommer hem, ja då vill man tillbaka till sitt liv igen. Sitt vanliga liv.

Jag tror att alla är lite här och lite där. Jag vill ju ha det till, att om man lever på ett och samma sätt alltid, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in så blir man olycklig. Man behöver en break från livet helt enkelt och det är helt ok att säga det rakt ut utan att få ett dåligt samvete eller känna att man sviker den man lever med eller sina barn. Man är en mycket bättre fru/man/mamma/pappa om man bara får andas ett tag. Även om det bara är för en kväll eller en natt, så behöver man andas. Det gör en till en ny människa och framför allt pigg och vital igen. Man hinner sakna, man hinner hämta kraft och man hinner bara va, vilket jag tror är det viktigaste av allt. Jag kan helt ärligt säga, och jag skäms inte över det, jag är en sån person som behöver extremt mycket utrymme. Jag behöver min space och jag behöver få vara bara jag annars spricker jag. Jag går sönder helt enkelt. Jag blir ingen bra mamma, vän eller något annat om jag inte får andas och hämta kraft. Jag tror inte heller att det bara handlar om just det, utan mer att man vill inte förlora sig själv och sin frihet. Man vill vara ung och leva som förr fast inte alltid. Bara just då. Sen vill man tillbaka igen. HAHA.. låter helt vrickat men jag funkar så alla fall. Och det är JAG! Så är det bara. Man uppskattar livet vart man än är, även om man är lite här och lite där. Man ska bara hitta en balans mellan dom två sen är livet fulländat. Visst känns det bekant? =)

Dagens ord:

" När du är ung lär du, när du är äldre förstår du. "

Vi hörs!

Kram!

Utseende eller själ?

Det här programmet, Dating in the dark, är för mig en gåta. Är det verkligen så att man kan bli förälskad i någon för bara deras sätt och personlighet eller måste det finnas en fysisk attraktion också?

Min personliga åsikt är, nej man kan inte bli förälskad bara i en personlighet. Nu kanske jag är ytlig enligt vissa, och många kanske tycker att man borde vara mer öppensinnad MEN, vad är det första du tittar på hos en annan människa när du ser personen live? Inte är det deras hjärna för den ser man inte, inte är det heller hjärtat för det ser man inte heller och inte tittar du på deras själ för den har inte visats än. Det ÄR ju utseendet och hur en människa för sig. Hur attraherad du än kan vara av en personlighet och hur nyfiken du än må vara på människans sätt att vara så är det ändå den fysiska attraktionen som är det första intrycket.
Jag tänker så här och visst, det kanske är ytligt och jäkligt fixerat men när man är tex ute på stan eller på en pub eller nåt och du ser en person du tycker ser trevlig ut och verkar ha det du attraheras av, väljer du då att vända för att den kanske inte har personligheten nog? Nej det kan jag ge hela mitt liv för att du inte gör. Ser du däremot en person som du INTE tycker faller dig i smaken, så tänker du inte: Ja men han/hon har nog en personlighet som jag gillar, och tar kontakten med personen i fråga. Det gör INGEN människa.

Självklart är det ju så att man kan bli glad för en person med en bra personlighet och en personlighet som faller på plats hos dig, men det utvecklar inte kärlek på det sättet utan en vänskap, enligt mig. Är det däremot en person som du blir fysisk attraherad av, vill du genast lära dig mer om denna och blir på ett annat sätt intressant. Det visar sig kanske sen att den du tyckte var jättefin och snygg på alla sätt inte alls har något som du tycker är så speciellt intressant när denna väl öppnar munnen och du drar dig därifrån, men du tog ändå kontakten från början för att du tyckte att han/hon var snygg eller attraktiv. Det är ju trots allt så här för att hårddra det: Du ska inte krama någons tankar, du ska inte kyssa någons själ och du ska inte ligga med någons huvud.

Man har ju ett tydligt bevis på att utseendet spelar stor roll när man tittar på det här programmet. Ens förväntningar, eller ens förhoppningar kanske man ska säga, försvinner ju trots allt om det inte finns en fysisk känsla. Folk väljer bort den andra personen om utseendet inte faller dom i smaken.
Ta mig inte fel nu, självklart ska det finnas en balans, en känsla för båda sidor. Både rent utseendemässigt och mentalt, finns inte en del av båda så kommer det aldrig att fungera. Du kan inte heller vara tillsammans med någon bara för att han/hon är snygg, och är sen helt blåst för vilket utbud får man då? Du kan inte heller vara med någon för att den har en fin personlighet, det kommer man inte långt med i sänghalmen. HAHA.
Men Ni förstår säkert min tanke by the end of the day, eller? Det finns nog ingen som kan säga: Nej utseende spelar ingen roll, bara han/hon är snäll. Eller: Hon/han är jättesnygg men vi har verkligen inget gemensamt, men jag kör på... Det finns inte. Det tror jag inte på. Det måste finnas en balans och lite av båda goda sidor annars kan det va! Tror jag... tra la la.... =)

Dagens ord:

" Låt dig inte luras av lustens vilja, låt sinnena vila tills tanken är bestämd"

Vi hörs!

Kram!

Märkt för livet...av konst.

Ja det är just vad jag är, märkt för livet, av ren konst. Många kanske ser det som en snygg " gadd " eller en nice tattoo men för mig är det mycket mer än så. Det är en kultur, en livsstil och ett förevigat minne av ett eller annat slag. Varje blomma bär med sig ett minne. Antingen av en människa eller en händelse. Det låter jag vara osagt. Än så länge.

Så varför blommor och inte något annat? Jo, blommor för mig representerar livet. Dom växer till något vackert, precis som människan och vissnar när livet energin och livet tar slut. Fördelen med mina blommor är att dom aldrig vissnar utan vissnar först när det är dags för mig att lämna. Jag vet att det kanske låter flummigt och överskattat men det är faktiskt inte så hemskt konstigt tycker jag. En blomma är som själva livet för mig. Man måste skörda den för att den inte ska dö ut, man måste se till att vara öm mot den för att den ska blomstra och man ska vara tacksam så länge den står kvar och är vid sitt fulla lyster. Precis som livet. Många glömmer det och tar inte vara på stunder som faktiskt betyder något, utan lever hela tiden för framtiden och glömmer att njuta just nu. Det är samma med en blomma... man måste ta hand om den nu och inte sen för då är det redan för sent att rädda.
Där har Ni min anledning och min tanke bakom det som så fint pryder min lilla kropp.
Vissa tycker att det är för mycket just på min lilla kropp, att det inte är kvinnligt eller att det inte passar på mig för att jag är så liten och har så få " stora " kroppsytor. Det tycker inte jag. Man ska ju se vad det är man representerar, helt utan ett förstoringsglas eller lupp. Kraftfyllda tatueringar är vackert, inte vulgärt som det kan vara för vissa.

Ta föräldrar eller äldre som ett exempel. Man får alltid höra: " Men tänk när du ska gifta dig, vad ska du ha på dig då? " Tjaa... vad sägs om en klänning? Jag tror inte att Gud eller vem som nu finns där uppe förbjuder mig att gifta mig för att jag har färg på kroppen. Jag tror inte heller prällen säger emot, det vore ju märkligt, alla människor ska ju behandlas lika är dom ju så noga med att poängtera.
Eller denna: " Men tänk när du är gammal och sitter på hemmet bland de andra gamla, hur ska det se ut? " Jaaa... jag tror inte att jag kommer att sitta som 90-åring med en tubtopp på hemmet eller en axellös klänning för den delen heller... så det är nog rätt lugnt =) Känns som kofta är bra när man är gammal och frusen eller?
Äh vad vet jag? Och varför skulle jag ens bry mig om det? Detta är något som jag skaffat i mina unga dagar, ett tecken på estetik, ett tecken på frihet och öppenhet, ett tecken på att jag levt, så varför inte vara stolt över det? Jag tror att jag kommer att vara det som 90-åring. Jag kan tom säga att det var min storebror som har gjort dom flesta på mig, vilket inte många kan säga och bara det i sig är unikt. Jag är tatuerad av en av världens bästa tatuerare och konstnärer som kanske tom blir känd för sina tavlor en vacker dag. Mitt skinn kommer ju vara värt pengar för guds skull... hahah!! =)

Så nej.. jag är inte orolig för att jag ska ångra mig eller skämmas, jag är stolt. Punkt.

Dagens ord: " Lev inte för det som kommer att vara, lev för det som är nu"

Vi hörs!

Kram!

Där skulle behövas lite lyft...

Det är en annan märklig grej med att bli äldre. Ni vet hur man inte känner sig äldre men det börjar tydligen synas både här och där och man tänker så här: Men vadå? Så gammal är jag ju inte så jag skulle behöva tänka på det NU?

Jag var inne hos en hudterapeut idag för att jag fick ett presentkort i födelsedagspresent ( även det kan tas som en hint, ha ha ), dock inte min vanliga hudterapeut utan en annan butik. Jag gick in dit för att se om jag kanske kunde fynda något smink eller något annat kul för mina pengar. Alla fall, jag började titta runt lite bland produkterna och det var väl inget som tilltalade mig så sätt och gick vidare till behandlingsmenyn. Hittade dock vad jag ville ha men kom på mig själv när jag stod och läste vad det fanns för behandlingar: Ja men sånt hade ju inte varit fel, eller, jag kanske skulle behöva en sådan där osv osv. Jäkligt konstigt att man börjar tänka på sånt just när man står inne i en butik som gör lyft både här och där, hår bortagning och syrabehandlingar i ansiktet för att få bort rynkor och dyl. Helt plötsligt hittar man på en massa saker som man har men inte alls tänkt på innan. Jag har aldrig varit för eller emot det här med ansiktslyft, plastikoperationer etc men det är något jag har tänkt på i framtiden om det skulle behövas, men inte nu... nu är jag ju så ung. Tydligen inte!! Hör här:

Jag står och kikar på en foundation och en kvinna som säkert äger butiken kommer upp och undrar om jag vill ha hjälp. Ja tack säger jag, jag har aldrig varit här och har fått ett presentkort, Jaha säger hon och tar fram behandlingslistan och priser. Här är våra behandlingar och nu har ju inte jag gjort någon grundligt " check-up" på dig men utifrån att bedöma så här så skulle du behöva en peeling och en upplyftande anti age mask. VAAAA???? Jag som bara ville ha ett freaking puder men ok! Tack för den ditt jävla geni!
Snäll som man är finner jag mig själv säga: Jaha ok, hur funkar det då? Och därefter kom en grundlig förklaring om hur behandlingen skulle gå till. Tilläggande säger hon sen: Skulle det inte hjälpa efter första behandlingen så gör vi om det tills vi får resultat som syns, naturligtvis kostnadsfritt. Lite som om jag skulle vara ett " hopplöst fall " som tyvärr måste göra om sin behandling för att det nu kanske mot förmodan skulle ge effekt.... Nä men tack för den liksom... jaha sa jag, det va ju bra! Jädra mes var jag ju! Vågade inte säga emot heller. Jag va i ren chock. Jag visste inte att jag såg så sliten ut som hon fick det att låta.. helt allvarligt. Alla fall tog jag mig mod att säga: Jag vill vänta så länge det bara går med sådana behandlingar men jag letar efter en bra vax-salong som kan göra en Brazilian. Hon blev stum och sa sen: Ja kom imorgon då är hon som utför det här. Sen blev det tyst och ett dovt " välkommen då " kom fram.
Hon måste ( och jag kommer att hålla fast vid det för det känns bra ) ha känt sig lite dum alla fall, det måste hon... eller jag hoppas det alla fall. Shit alltså.. säger man så??? Gör man verkligen det?? Äh hur som helst, vart jag vill komma är nog mest, visst har man tänkt på att i framtiden kanske man kommer att behöva lite hjälp att hålla sig fräsch och ung, men inte nu... nu känns för nära att åldras på något sätt... don´t you think? Jag är ju faktiskt " bara " trettio! Jag håller fast vid: 40 är det nya 20... och då har jag tio år kvar! =)

Dagens ord: " Att åldras betyder att du lever, inte att du blir gammal."

Vi hörs!

Kram!

Jag som 30-åring.

Shit vad hände där liksom? Hur fasen kunde jag helt plötsligt bli 30 bast? Var tog tiden vägen? Tänk så här: Det går tio år mellan man är 10 år tills man fyller 20år. På den tiden och på dom 10 åren så händer det så otroligt mycket. Man går ut mellanstadiet och börjar högstadiet och bara den tiden är ju för många och även för mig en pärs. Man går från att vara barn till att entra tonåren där en helt ny värld öppnas. Inte bara en värld utan man ser helt plötsligt saker med andra ögon. Man upptäcker saker om sig själv man inte visste och även saker om andra man aldrig trodde. Man kanske upplever kärlek och närhet på en helt ny nivå och man vet varken ut eller in till slut. Hela tonåren är ju som en enda stor dimma och inget tycks passa in på den man trodde man var. När man väl har kommit på fötter i denna nya värld och man börjar känna sig lite bekväm, då ska man avsluta högstadiet för att igen bli minst på skolan som en " förstaringare ", så va man tillbaka på ruta ett igen. Lära känna nya människor och få nya vänner och man tycker det är mer eller mindre botten. Inte förrän man har kapslat in sig så märker man att det inte var så botten som man först tyckte.
I tre år går man sen där och tanken är ju att man på dom tre åren ska bli sk " vuxen " eftersom man sen ska ta studenten och ut i arbetslivet.

Tänk så mycket man fått uppleva bara på dom tio åren. Man formas till en människa som man kanske inte va innan.. man blir en vuxen människa med egna värderingar och egna åsikter.

Man tar sedan steget ut i det verkliga livet med allt vad det innebär. Jobb, egen bostad och så småningom kanske man hittar någon att leva med. Och med det kommer resten på köpet. Många gifter sig, skaffar barn flyttar till ett hus och köper en hund, allt detta innan 30. Inte för att alla nu kanske gör allt det men alla fall börjar nånstans, sen finns det ju vissa som löper hela linan ut innan dom är 25. Det är ju olika från person till person och hur man väljer att leva sitt liv. Men faktum kvarstår ändå att under dom tio åren så hinns det med en herrans massa.

Ta sedan från 20 till 30. Man tycker inte att man har förändrats ett endaste dugg. Man minns ju sin 20års fest som om den vore igår. Man minns den dagen man flyttade hemifrån som om det bara vore en vecka sedan osv osv. Man tycker inte att ens liv har markant förändrats trots att det faktiskt har gått tio år till sen man fyllde 20år. Jag tycker att det är en ganska bisarr känsla för att vara helt ärlig.
Man kan ju fortfarande minnas hur man tyckte att 30 lät så in i bomben gammalt. Man hade ju lärare i skolan som var 30 för guds skull och dom var ju i ens ögon jättevuxna och gamla. När man tänkte sig själv som 30 så tänkte man " megavuxen ". Nu är man där och känner sig inte alls särskilt annorlunda från innan. Skum känsla det där för det har faktiskt gått exakt lika många år mellan 10-20 som mellan 20-30. Jättekonstigt.

Det enda som jag kan känna är storartat för mig är ju så klart Tilda. Att man är förälder. Meningen är att jag ska vara för henne som min mamma är för mig, vilket känns jättelångt borta. Jag är inte i närheten av min mamma tycker jag. Nu är det kanske lite speciellt för mig i mitt fall eftersom jag har varit ensam med Tilda alltid, uppfostran och livet är ju inte alls som mina föräldrars, men dock ett föräldrarliv. Jag tillhör dock inte den typen av förälder som lever by the book. Jag tar saker och ting som dom kommer när det kommer till Tilda och hennes uppfostran Vi har en öppen relation och pratar väldigt mycket om saker och ting. Jag har aldrig varit den här överpedagogiska mamman som hängde på öppna förskolor eller som var med i Mulle. Inte heller en av dom som går i skogen och plockar svamp bara för naturen uppenbarligen ska vara en viktig del i barns liv. Inte heller en muffinsbakande mamma med hår på bena. Nej det är inte JAG och inte heller Tilda. Och jag kan helt ärligt säga att hon har blivit till det bättre barnet trots att jag inte levt by the book. Jag tror inte att man kan läsa sig till att bli en bra förälder eller bli en bra mamma eller pappa för att man gör som alla andra gör eller säger man ska göra. Utan jag tror man bara ska hitta sitt eget sätt och skita i alla andra. Många barn idag blir ju sammhällsskadade kan jag tycka. Mycket av det här: Man SKA inte äta godis mer än på lördagar. Man SKA inte dricka läsk, men SKA gå i skogen för det är bra, man SKA SKA SKA en herrans massa. jag vill ha det till att förbud inte är en ultimat uppfostran utan ett motarbetande verktyg. Jag tror att barn kan bli stressade av det också.Ta bara godiset som ex. Barn som bara får äta godis på lördagar löper fullständigt amok och vräker i sig tills de spyr rätt ut enbart för att det är ett förbud man får göra en gång i veckan, medans min dotter tittar på skålen och tar en vindruva istället... bara det är ju ett slående exempel tycker jag alla fall.
Men vem är jag att säga att min metod är rätt?? Den är säkert tokfel för många och många upplever den kanske som slapp och ogenomtänkt, men hey.. mitt barn är mitt och ingen annans, och hon är så mycket mer än många andras ungar, tro mig! =)

Jag säger inte heller att andras sätt är fel men det är inte rätt för oss alla fall så mycket vet jag. Hon har blivit till den hon är för att jag aldrig har försökt skapa henne till en person. Hon har och får hitta det själv. Naturligtvis är det ju så att hon såväl som alla andra barn behöver riktlinjer och en fast hand och jag är inte sen att ge henne det MEN från det till att forma och skapa henne är ett jädra hopp anser jag.

Jag må vara flummig i mitt sätt att tänka och vara många gånger men jag säger som jag sagt innan: Mitt liv är mitt och ingen annans. Tyck gärna men döm inte. =)

Fortsänning följer!

Dagens ord: " Ungdomen varar oftast längre än vad ungdomar idag tror"

Vi hörs!

Kram!

Entrar en ny epok.

Det är alltid kul att titta tillbaka och minnas hur man trodde ens liv skulle se ut när man blev vuxen. Jag hittade gamla dagböcker nyligen som jag lusläste och fick mig ett par goda skratt, och faktiskt en del tårar också. Vissa saker är ju så uppenbart att det inte skulle fungera i verkliga livet men just då verkade dom helt relevanta och genomförbara och vissa saker kanske man ångrar att man inte gjort. Man hade drömmar och visioner, många av dom är ett minne blott men många är också förverkligade.

Ett ex på en " omöjlig " önskan från min sida som ung tonåring var nog det här med familj och barn. Jag målade upp en bild om hur mitt liv skulle se ut och när, under vissa tidsperioder saker och ting skulle inträffa. Jag hade då, som trettonåring, en helt uppmålad framtid som va så vattentät och perfekt så det nästan stör. Jag skulle gå ut skolan och ta studenten, så långt är allt som det ska men, jag skulle göra karriär som antingen sångerska eller skådespelerska, vara gift innan jag fick barn och mitt första barn skulle jag få när jag va 21 och mitt vid 26. Jag skulle därefter göra succé med mitt artisteri och naturligtvis ha med mina barn och min man på turnéer över hela världen. HAHA.. vad hände undrar jag?

Visst, jag ska inte säga att jag inte har gjort något åt min estetiska sida för visst har jag det men ibland önskar jag att jag gjort mer och framför allt vågat mer. Istället tog jag såväl som många andra, den säkra vägen istället för att ge mig ut på okänd mark. Jag visste inte hur bra jag var på det jag gjorde och ville väl inte heller ta reda på det helhjärtat med en rädsla för att misslyckats. Idag kan jag ångra det lite samtidigt som jag älskar det livet jag valde istället. Lite av en bitter sweet- känsla för att va ärlig. Inte heller för att jag inte levt ut mina unga år för visst har jag. Kanske mycket mer än vad många andra har eftersom mina " unga år" började väldigt tidigt. Jag vart tidig med allt och frigjorde mig så snabbt jag bara kunde. Började jobba direkt efter studenten, flyttade vid 19års ålder och levde ett fritt och mycket mycket sorglöst liv. Showade lite här och var och fick leva ut min estetska sida genom det. Började plugga i Köpenhamn till frisör och stylist, fick jobb på en salong i Malmö men tyvärr slutade den resan där av en och annan anledning. Började jobba som säljare och läste på deltid till akutmedicin. Däremellan levde jag bara som vilken annan ung själ som helst, kanske lite vildare och mer oansvarligt men dock levde. Jag vart överallt och ingenstans, otroligt rastlös. Hade hopplösa förhållanden och tog säkert sönder många hjärtan på vägen. Jag upplevde kärlekens båda sidor och dom har gjort mig till mycket av vad jag är idag. Jag har upplevt kärleken på många olika nivåer. Nivåer jag gärna upplever igen och dom jag inte skulle önska min värsta fiende. Jag har sårat och sårats om vartannat. När man pratar med vänner och bekanta om just detta så höjer många ögonbrynen då jag förklarar att jag bara älskat en enda på riktigt en enda gång i mitt liv. Folk se mig som en stark utåtriktad person som inte har har någonstans svårt att finna kärlek och tycker därför att det är jättekonstigt. Inte för mig. Jag tycker det är helt normalt. Många av mina närmare väninnor säger jämt: Alla blir kära i Lina, hur hon än gör och hur hon än är. Hon har en gloria som lyser upp ett helt rum och får alla att titta på bara henne. Hon vet bara inte om det själv. Och visst är det så sant. Jag ser inte sånt. Jag är helt blind när det kommer till just det och med det har ju medfört att jag säkert har sårat många människor under mina år. Dock inte med avsikt att göra det utan mer ett ovetande sårande vilket idag jag kan förstå på ett helt annat sätt.

Min allra största kärlek i livet är ju Tilda. Tilda har räddat mig från så mycket, hon gör mig till den jag är varje dag. Hon kommer nog aldrig att förstå det och förstå varför, och det är helt ok om hon inte gör det heller, men jag vet varför och det kommer jag för evigt bära med mig. Hade det inte varit för henne och det livet hon gett mig hade jag inte varit här idag, så mycket kan jag säga. Det finns tre personer förutom Tilda som har hjälpt mig så otroligt mycket och det är Cicci och Mange. Två eldsjälar som jag har så mycket respekt för och som jag ser upp till varje dag. jag tror inte dom själv förstår hur mycket dom gjort för mig och vad dom faktiskt gör varje dag. Sen har vi en vän som jag förmodligen har varit syster med i ett annat liv och det är Evelina. Det enda jag kan säga om henne är: Utan henne kan jag inte leva. Punkt.

Man undrar ibland vad man skulle gjort om man inte gjorde vad man gör idag. Vad skulle jag jobba med? Var skulle jag bo? Skulle jag varit gift och ha barn eller skulle jag stå på en scen och sjungit för att sen gå hem ensam till min etta på söder i Stockholm? Hmm You never know!

Forsättning följer.

Dagens ord: " Se inte tillbaka på det du inte gjort, se framåt och gör vad du skall "

Vi hörs!

Kram

Du är fin som du är och du räcker till...

Ibland önskar jag att jag bara kunde klona mig. Att jag kunde vara på flera ställen samtidigt. Tiden är så knapp och den räcker bara inte till.
Jag tillhör den rasen av människa som gärna slår mig själv för saker jag tycker jag borde gjort, gjort bättre eller kanske bara låtit bli att göra. Jag ger sällan mig själv kredit för det jag faktiskt gör. Jag tar mig aldrig den tiden att fundera på vad jag gör och vilken innebörd den har utan jag ser alltid det där lilla som får mig att tycka och tänka en hel massa. En otroligt stor brist hos mig. Jag förstår inte alltid vad folk ser i mig. Ni vet... man tycker att alla andra har en massa talanger och en massa fina sidor och man önskar att man hade detsamma men man kan inte riktigt hitta det där lilla extra hos en själv. Mina vänner tycker att jag är helt bisarr som ens har dom tankarna MEN det är ju oftast inte vad alla andra säger och tycker utan vad man själv har för uppfattning som känns mest.

Vissa har en påtaglig talang som dom kan använda sig av. Vissa har en personlighet som man fastnar för och vissa har bara det där lilla extra som man inte kan ta på utan som bara finns där. Så stannar man upp och tittar på sig själv och ställer sig frågan: Vad har jag?
Man hör alla andra rabbla upp en hel massa saker som dom tycker att man har och som man är bra på medans man inte alls är bekant med det alls. Man tycker att det som sägs inte stämmer alls eller så har man inte ens tänk så en enda gång. Mitt största problem är att ta åt mig för vad andra säger när det kommer till något positivt Jag kan bara inte ta åt mig. Men när det kommer till kritik... då jävlar analyseras det så att huvudet håller på att sprängas. Inte för att jag är en person som inte kan ta kritik utan tvärtom, jag tar den för mycket kan man nog säga. Jag blir så trött på mig själv ibland så jag nästan vomerar.

Jag önskar att jag bara kunde sätta mig ner och säga: Du är fin som du är och du räcker till. Men det händer ju aldrig. Jag kan inte helhjärtat säga det utan att tycka att det finns något som jag kunde gjort annorlunda eller bättre. Helt vansinnigt. Många kanske hade kallat det för ett dåligt självförtroende men inte jag. Jag skulle mer kalla det självkritik. Det är inte det att jag inte tror att jag kan saker eller klara av det jag tar mig an utan mer att jag är så hård mot mig själv. Det är tufft ibland får jag faktiskt lov att säga. Mitt självförtroende är det inget fel på utan mer att jag måste bli lite snällare mot mig själv och lära mig att lyssna på andra människors uppfattning om mig. Jag anser mig själv som en stark person med mycket erfarenhet och med mycket i bagaget, det är inte mycket som bryter ner mig. Det är inte heller många som kan sätta sig på mig utan en kamp men ibland önskar jag att jag bara kunde lägga mig i en hunds lekpossition och bara ge folk ett utrymme att försöka hjälpa mig med saker. Inte alltid vara så stolt och tro att jag ska klara allt själv för det gör jag inte. Det gör ingen. Och varför skulle jag vara annorlunda? Jag tror inte alla gånger att jag ser det själv heller... utan jag kör bara på. Som i de förhållanden jag varit i tex. Där har det alltid varit jag som varit den bärande handen. Alltid jag som sett till att saker och ting blir gjort och fungerar. Inte för att jag tycker illa om att ha kontrollen utan mer att det aldrig funnits en balans. Jag har alltid valt de förhållanden där jag kan styra och vara den som " tar hand om allt ". Har dom förhållandena funkat?? Nej uppenbarligen inte eftersom jag lever ensam. Vad jag skulle behöva är ju någon som tar tag i mig och säger: Nu gör vi så här för det bestämmer jag. Punkt.
Det har jag aldrig upplevt. Seriöst, aldrig... utan jag har ju aldrig behövt ha det så eftersom jag alltid varit den som varit steget före heeeeeela tiden. Tröttsamt i längden. Det måste ju finnas en balans och jag måste lära mig att släppa, lita på andras förmåga och faktiskt bara ge efter. Inte lätt alla gånger men ett måste, jag vet det.
Och ett löfte till mig själv: Nästa gång någon säger: Du är fin som du är och du räcker till, så ska jag verkligen försöka bara säga: Tack, och känna att det är ok. Om man nu ska ha nåt fjantigt nyårslöfte så är det mitt. =)

Dagens ord: " Avsluta dagen med att hitta en bra sak om dig själv och morgondagen blir lättare att erövra "

Vi hörs!

Kram!

Sol, vind och vatten,höga berg och djupa hav.

Man kliver upp när det är mörkt, man jobbar när det är ljust och åker hem när det är mörkt. Hur kul är det? Känns som man går omkring och är i en dvala i väntan på att solens strålar ska nå en och man vaknar upp som en liten mullvad med små ögon som kisar mot solen. Men nä.. nu är ögonen bara små för att det är så mörkt och kallt. Man drar sig för att stiga ur sängen och man snoozar in i det sista för att slippa dra fötterna ur täcket för att sätta ner dom på det kalla golvet. Men man måste.. det vet man. Man vet att man ska kliva ur, man vet att man ska sätta sig i en kall bil som först blir varm när man kommit fram till jobb, man vet att man ska jobba åtta timmar ( minst ) för att sen se hur det skymmer innan man sätter sig i den återigen kalla bilen för att köra hem och hålla kväll.

Denna tiden på året är minst sagt den tradigaste någonsin. Känns ju för bövelen som man aldrig vaknar. Många lider av deppighet och ensamhet och visst är det väl så att julen och alla vinterhögtider är värst för dem ensamna. Usch stackars männiksor. Man tycker själv att det är trist när det bara är mörkt och kallt jämt, men man har alla fall sin familj och vänner som lyser upp tillvaron men tänk på dem som inte har något alls mer än en mörk och kall vardag. Usch fy. Man ska nog inte klaga allt för mycket med tanke på andra som har det mycket sämre. Men tyvärr fungerar människan så. När man har något vill man bara ha mer. När man inte har är man nöjd med det lilla man får. Alla bär vi på hemligheter och alla har sina skelett i garderoben och jag tror att alla tycker att denna tiden på året är ganska bottenskrapat. Jag är i alla fall en av dom. Jag fullkomligt hatar snö och slask. Det medför enbart en massa problem och irritation. Vägar stängs av, man måste köra i typ 30 med risk för att mejja ner någon stackare och det är så kallt så det biter i kinderna när man är ute. Ja jag må vara jävligt negativ mot denna tiden men kom igen liksom, vem uppskattar det fullt ut? Jag gissar på ingen alls. Klart att snön kan ha sin charm, om man sitter inomhus och tittar ut eller nåt.

Nej tacka vet jag den ljuva våren och sommaren. Våren bär med sig en viss känsla. Man bara vet att det snart är dags för sommar och sol. Man slänger in vinterkläderna i garderoben och behöver inte sätta på värmen i bilen på väg till jobb. Det är som hela världen vaknar och man undrar vart alla dessa människor kom från som helt plötsligt är utomhus med ett stort leende på läpparna. Träden och buskarna får färg och gräsmattan skiftar från brunful till grön. Man hör fåglarna sjunga och det är inte mörkt förrän sju, åtta på kvällarna. Det är så härligt. =)

Och för att inte prata om sommaren. Den ljuva sommaren och allt den har att erbjuda. Det är ju som om hela världen är förälskade i varann och lever i en stor kärleksbubbla. Folk sitter ute och äter sin lunch i solen eller tar en öl på ute serveringen.
Semestern är på ingång och det känns som livet bara flyter och inget kan stoppa en.
Där snackar vi skillnad! Skillnad från den kalla och trista vintern. Tänk vad lite sol och leenden kan göra för själen. Inte klokt när man tänker efter. Man blir ju som en helt annan människa.
Nej ut med vintern och in med vår och sommar röstar jag på! Nån som vill va med i min klubb? Ett hemskt tråkigt inlägg men va fan... man kan inte va bra jämt ;)

Dagens ord: "Energin från solens strålar kan tina upp en frusen själ i ett enda ögonblick. "

Vi hörs!

Kram

Vad hände där liksom?

Alltså... nu blir jag nästan mörkrädd. Ni vet när man som yngre bara trodde att folk överdrev när dom sa att saker och ting kommer med åldern. Eller klassikern: " Vänta bara tills du kommer upp i min ålder, då.... "
Amen kom igen. Nu är man ju där själv. Ni vet när man börjar hitta diverse skavanker både här och där. Skavanker som man inte alls trodde skulle komma NU... utan myyyycket senare. Men det är bara att inse att man inte är 20 längre I guess.

Som idag, jag var hos optikern och skulle göra en helt vanlig syn undersökning för att kolla så allt va ok. Kommer ut med ett markant mycket värre synfel än vad jag hade för två år sen. Vadå liksom? Va man så mycket yngre när man var 28 eller? Känns ju lite som man blivit sååå mycket äldre på bara två år. Märkligt, mycket märkligt.

Jag har aldrig varit den som trott på att man får åldersnojja eller ångest för att åren går. Jag har mest bara tänkt att man blir ett år äldre för varje år som går men inte att man liksom börjar få panik som vissa får. Jag har aldrig tänkt så eller varit rädd för att åldras så sätt men nu när vissa saker bara uppträder till höger och vänster så börjar man ju liksom undra. Nästan så att man blir lite paranoid på nåt sätt. Man börjar leta rynkor och pigment förändringar och för att inte prata om gråa hår. Än så länge har jag inte hittat något sådant ( kan vara för att jag färgar det innan man ens ser en utväxt, ha ha ) men det kommer väl det också.
Jag kan helt ärligt säga att det blir ju lite vad man gör det till också. Vill man inte se äldre ut än vad man är så behöver man inte. Det gäller bara att ta hand om sig själv och vårda det man har utan att vara överdriven så håller man sig fräsch tror jag. Sen när det kommer till att saker förändras har väl sin charm det med. Man måste ju acceptera att man blir äldre och med det kommer ju en förändring såväl för mig som för alla andra. Det finns väl inget värre än att se en kvinna på 55 år som knappt har något ansiktsuttryck pga all botox hon sprutat in i huvudet. Eller all underlagskräm som spricker i ansiktet på henne när hon ler. Inte för att hennes leende syns för att hon har dödat alla muskler och vävnader i ansiktet med diverse gift men Ni förstår vart jag vill komma va?

Jag tror att varje tid har sin charm. Jag vill ha det till att om man bara tar hand om sig själv och lever ett sunt liv så blir man bara snyggare med åren också. =)

Dagens ord:

" Varje rynka visar bara var ett leende har suttit. "

Vi hörs!

Kram!

Ensam är stark.

Ensam är stark sägs det. Men är det verkligen så? Är man stark när man är ensam eller är det bara ett urdumt talesätt för att ensamma människor ska känna ett bättre självförtroende?
Det ligger kanske lite i det ändå. Tvingas man att leva ensam så måste man ju vara stark på ett eller annat sätt. Man måste ju klara allt själv. Man måste svara på det man själv frågar. Man måste välja rätt väg utan att veta vart man är på väg. Man måste råda sig själv till allt man gör utan att kunna rådfråga någon och man måste ta emot sig själv när man faller. Inte så lätt alla gånger skulle jag vilja säga och då pratar jag av egen erfarenhet.

Man intalar sig själv att man kan bära en hel värld på axlarna utan att det tynger. Man intalar sig själv att man inte behöver någon annan än sig själv och man intalar sig själv att man faktiskt är lycklig fullt ut. Men är man det? Jag tror inte att man är det, inte fullt ut alla fall. Jag tror att alla människor behöver någon att luta sig mot i olika situationer. Man klarar inte att ta ALLT själv. Man gör bara inte det oavsett hur mycket man än intalar sig själv att man gör det. Visst är ensamheten nyttig ibland och jag tror att alla människor behöver vara ensamma någon gång för att verkligen hitta sig själv eller rent av hitta tillbaka till sig själv. Det behöver inte innebära att man måste vara ensam under en viss tidsperiod utan bara att ensamheten gör en mer medveten. Det är ju olika från person till person hur länge den tidsintervallen är. Vissa kanske behöver mer tid på sig än andra för att vara " klar " . Jag har väldigt svårt att tro att en människa som jämt måste ha någon i sitt liv är lycklig i sig själv. Jag tror att den saknar sig själv och har behovet att leva sitt liv genom någon annan eller har ett beroendeskap av en annan människa. Jag tror att denna är rädd för sig själv och vad den kanske hittar i sig själv som människa. Jag tror inte det är sunt. Jag vill ju ha det till att man inte kan vara lycklig med en annan person om man inte är lycklig i sig själv. Och för att kunna vara lycklig i sig själv krävs det att man känner sig själv och älskar sig själv. Och faktiskt accepterar sina fel och brister och även kunna säga att man har dom. Alla människor har sina skelett i garderoben

Jag tillhör ju den kategorin som tar en hel jädra evighet på mig att vara ensam. Jag har det behovet. Jag har levt ensam i fem år och det har varit en beroch dalbana kan jag meddela men trots det så är jag jättetacksam för mina fem år. Jag har lärt mig saker om mig själv jag inte visste. jag har bevisat för mig själv att allt inte behöver vara svart eller vitt utan det kan faktiskt vara lite blandat. Blandat är bra! Blandat är ok! Jag har sett sidor hos mig själv jag inte visste jag hade mm mm. För mig har ensamheten varit väldigt behövlig och nyttig.
Jag kan helt ärligt säga, att på fem år har jag inte " behövt " någon mer än mig själv. Mer för att jag inte har velat. Jag har velat va ensam. Sen bestämde jag inte att det skulle ta fem jävla år heller för det är kanske lite till att ta i får jag väl ändå erkänna. Men samtidigt så var det detta jag behövde för att ha kommit hit jag är idag, mentalt och medvetet. Först nu känner jag mig redo att " dela " med mig av mig själv och mitt liv vilket känns härligt. För alla behöver vi någon speciell i våra liv och jag är inget undantag inte, jag är bara lite trögstartad =)

Dagens ord:

" Människan kan inte upptäcka nya oceaner förrän hon har släppt horisonten ur sikte. "

Vi hörs!

Kram

Kärleken är inte blind.. den är efterbliven.

Ja vad ska man egentligen säga om den här kärleken. Den uppstår i så många olika gestalter. Antingen kommer den när man minst vill att den kommer och hemskt olägligt. Eller så kommer den lägligt men med fel person (vilket nästan är värst tycker jag.) Ibland kommer den inte alls och ibland är den bara olycklig. Sen finns det ju så klart tider då den kommer och är bara så rätt och fin på alla sätt. Inte för att det händer varje dag eller ofta heller men när den väl kommer då kommer den.
Man kan omöjligt välja själv och för oss som har det här lilla kontrollbehovet över sitt liv så kan det va väldigt överväldigat och tom lite jobbigt när den kommer över en. Mest för att man saknar kontroll över sina känslor och sitt agerande. Man ställer sig tusen frågor. Är det rätt? Är han/hon rätt? Hur vet jag vet jag det och tänk om inte han/hon känner likadant. Så kommer oron... vilket tar ibland bort udden av det fantastiska som faktiskt har hänt. Man blir ju ett sjukhuvud för fan.
För visst va det mycket lättare när man var yngre. Man tänkte inte så mycket utan bara gjorde. Man var inte rädd för att såras för man hade aldrig blivit det på samma sätt. Visst hade man kanske blivit ledsen över det men den hade ännu inte satt sina spår och ärr. Man hade inte hunnit känna den där sorgen över någon man förlorat såsom man känner i vuxna livet. Man kan ju sakna en person så mycket att det gör ont i varenda ven i kroppen men när man va yngre saknade man inte männiksan utan känslan. Man gick bara vidare liksom och samma känsla uppstod igen för någon annan. Enkelt och sorglöst på något sätt.

Ju äldre man blir desto mer erfarenhet har man ju. Man vet vad man vill ha och inte ha. Man vet vad man vill och inte vill. Men man står ändå inför det faktum att det kan göra ont så in i helvete och den tanken undgår ingen. Man står också inför det faktum att det kan bli hemskt bra och man står med fötterna på varsin sida av den sjön. Ska man eller ska man inte våga? Våga visa sig sårbar och chansa eller ska man backa för att " rädda " sig själv?
Självklart är det ju så att man måste ta den där chansen för att undvika ett helt liv i ensamheten men det är ändå svårt. Man väger och väger och till slut vet man varken ut eller in.

För att inte prata om alla som ska ge en råd inför kärlekens val. Hur många gånger har man inte hört: Är det rätt så vet man det. Eller: Våga chansa, vad har du att förlora? Eller kanske den mest använda: Vad ska hända? Det enda är ju att han/hon inte va rätt. Men det är ju just det jag menar. Man kanske inte vågar se efter om det är rätt.. eller man kanske inte vågar ge sig ut på okänd mark för att man är så rädd för att såras eller att såra. Att såra är nästan värre. Man vet att man reder sig om man själv skulle såras men man kan helt omöjligt lappa ihop en annan människas hjärta om man tagit sönder det. Det styr man inte över. Det finns inget lim för det.
Många säger att man inte ska tänka så mycket och att man bara ska göra det man känner. För min del är det lite ego för att vara ärlig. Så klart gör man väl inget enbart för egen vinning? Man har ju faktiskt dragit in en till person i detta som man måste tänka på och ta ansvar för.
Vi människor tillhör ju olika kategorier. Vissa är tänkare och vissa går på känsla. Jag tror att jag är en lite både och person där. Jag gör ju vad jag känner så klart men med eftertänksamhet för den andra och även så för mig. Man har ju ändå en annan människas hjärta i handen och har man blivit sårad så vet man ju det känns, och självklart vill man inte göra det till någon annan.

Sen vissa känslor går ju inte att styra över eller kontrollera. Är man förälskad så är man. Det är en känsla man helt omöjligt bara kan sudda bort. Man kan gömma sig bakom sig själv och sitt skal och gå in i en förnekelsefas men innerst inne vet man att man känner. Frågan är bara vad man gör åt det och hur man gör det.
Allt handlar om var man är i livet och vart man vill vara på väg. Jag tror på ödet och det är avgörande i såna här frågor. Vart man än befinner sig och i vilken del av livet man än är så visar ödet dig dit du ska. Varesig du vill eller inte. Just därför är den inte blind. Den är efterbliven. Men ack så härlig! =)

Dagens ord:

" Har du inte älskat tills det gör ont har du inte älskat alls. "

Vi hörs!

Kram

Oj då.....

Amen jaha.... då va det 2010... vart har tiden tagit vägen? Och vad ska tiden leda mot? Inte för att det kändes annorlunda att vakna idag än vad det gjorde igår men det är ändå något visst med detta året känner jag.
Kan ju va att man ska fylla 30 år... och att bror min blir 35... eller att far blir 60... eller att kusinen blir 25... eller kanske rent av att Tilda blir 6år och ska börja skolan.
Jag tycker liksom inte det är dags för allt detta än. Jag minns när pappa fyllde 40 år liksom. Då va man 10 bast och stod och sjöng sånger för pappa med husbandet på festen vilket jag minns som om det va igår. Med mitt lockade hår och min blommiga klänning stod jag stolt som bara den för första ggn på scen inför säkert 100 pers och sjöng sånger av Lotta Engberg och Sound of music till allas stora lycka. Jag kan än idag så här 20 år senare känna den där kicken av känslor som bara vällde ur mig. Känslan av att vilja förmedla något. Viljan att ge lycka till människor.
Jag såg en ung pappa med svart hår och mustasch stå tårögd vid scenen och såg sin enda dotter förgylla hans kväll.
Jag såg en ung storebror då 15 år gammal filma med en videokamera som va större än hela honom och en tunn tunn mor med stora röda plastglasögon stå brevid och undra var femte minut om han verkligen fick med allt på filmen.
Jag såg en då 5 årig kusin sitta och leka med grävmaskiner på golvet och tiden stod liksom bara still. Morfar va så ung och frisk att han buggade med mormor så hon flög som en vante över dansgolvet. Idag är han inte med oss och kanske inte mormor så länge till heller. Men dom va där och man minns... vilket är viktigast.

När man blickar tillbaka så som man ibland gör känns det som om allt vart igår trots att det faktiskt va hela 20 år sen. Amen 20 år liksom!! Det är ju helt bisarrt.. Vad hände?
Man tittar på livet som i en liten ask nu eller lite som en revy och jag kan helt ärligt säga att jag är ganska nöjd. Klar är man inte nöjd med allt man har gjort och man undrar så klart va man tänkte ibland med vissa saker men i övrigt så är jag nöjd vilket känns jätteskönt.

Man ser en familj som hållt ihop i vått och torrt ( bokstavligen ) och som än idag står kvar med flaggan i topp trots motgångar utan dess like och sorger som man knappt trodde man skulle ta sig genom. Det känns i hjärtat. Man har ett liv framför sig då man ska få se sin dotter växa upp och bli vuxen och förhoppningsvis kanske man får se en till växa upp om man har tur. Har man inte det är det ok det med! Man hoppas att man ska få dela sitt liv med någon och få skapa minnen tillsammans med denna och få dela lyckliga såsom sorgsna stunder tillsammans Men får man inte det är det ok det med! Man får ta det som kommer och göra det bästa av det men klart har vi alla våra förhoppningar och förväntningar på livet. Vad skulle vi annars ha att se fram emot?

Dagens ord:

" Vi har alltid nog med tid om vi bara använder den rätt "

Vi hörs!

Kram!