Deja Vu.

Ni vet den där känslan man kan få ibland då det känns som man sagt eller gjort nåt innan på exakt samma ställe? Obehaglig sådan skulle jag vilja säga.
Jag tycker ibland att det känns som om man lever i en ständig Deja Vu. Allt kommer tillbaka till vart det startade.

Jag är född på det glada Åttio-talet.. färgernas årtionde, då axelvaddarna var ens bästa vän , då midje-kavajen gjord av mocca va stört-inne, då ingen kunde ungå att få sitt hår till en sönderblonderad bränd permanent, då varje kvinna inte kunde lämna huset utan sin blåa ögonskugga och sitt rosa rouge i handväskan, iklädd sina röda spandex-thights med blå tillhörande benvärmare och ceris-rosa pumps. Det var tider det.

Själv var jag ju mest bitter över hurvida jag var tvungen att se ut för på den tiden bestämde ju mamma. Varje skolfoto fram till tredje klass hade jag hockey-frilla eller nån kort pojk-frissa som inte direkt gjorde att jag framhävde mina flickiga drag. Men detta BARA fram till tredje klass då mamma fick för sig att permanenta mitt hår så att jag såg ut en ängel. ( Ni vet en sån gammal ängel som fanns på bokmärken .. den som sitter o tittar ut mot skyn o lutar sig på ett moln ) SÅ såg jag ut! Fruktansvärt!! Men jaja.. jag ska nog inte kasta för många sten i detta glashus för Tilda kommer säkert tycka samma om mig/sig själv när hon sitter som 28-30-åring. =)
Det här med deja vu:n är ju faktiskt inte bara sant då det kommer till mode och skönhet etc utan även det privata.
Ni minns säkert som barn/tonåringar då man tyckte att ens föräldrar var botten. Man fick aaaaaldrig vara ute lika länge som alla andra.. man var den eeeeenda i hela världen som hade dessa regler, iiiiingen annan hade det och det var såååå synd om en!
Och kommer Ni ihåg denna; "När jag får barn ska jag inte bli som mina föräldrar,jag ska vara mycket snällare och mitt barn ska få vara mycket friare än vad jag var "
Pyttsan skulle jag vilja säga.

Här sitter man nu som förälder och är på samma sätt som ens egna föräldrar varit. Så klart har man sin egen uppfostran och den på ett annat sätt skulle jag väl vilja säga.. men det grundar sig ändå på samma bas.
Man hör sig själv säga: " akta bordet så att du inte slår huvudet.. spring nu inte där.. torka händerna när du har kladdat, hälsa när du kommer in i ett rum med folk , säg tack om du får något " osv osv...
Detta är ju bara basen .. men även den hade ju ens egna föräldrar.
Jag väntar nu med spänning på tonårstiden för att se om jag blir som min mor och far eller om jag blir som jag sa att jag skulle bli. Idag förstår jag mina föräldrar till 100% och har full respekt för vad de gjorde för mig på den tiden.

Och jag kan garantera Er detta:
Blir Tilda som jag när jag var tonåring så blir det internat på en gång! Flickskola i England, what ever men nåt blir det alla fall... =)

Jisses jag ber ju fortfarande om ursäkt till mina stackars föräldrar för den jag var som tonåring=)
Däremot skulle jag vilja poängtera att jag hade inte varit den jag är idag om jag inte varit den jag var då, men naturligtvis hade jag säker inte heller varit här om det inte var för mina föräldrar. Det fanns en hård hand samtidigt som de inte hindrade mig från att vara barn och ungdom.
Men som sagt, det fanns ju gränser... som man vid ett flertal tillfällen gick över men så sattes det in en tillrättavisning och för det tackar jag dem idag!

Kort och gott så ska man vara glad att man har sina föräldrar och för allt de har gjort för en.
Sen kan man inte förvänta sig att ens barn alltid ska gilla det man gör men de kommer att förstå varför man var som man var så småningom! Bara att ha tålamod och aldrig vika sig så ska det nog gå bra! =)

Dagens ord:

" Var mot dina föräldrar så som du vill att dina barn ska vara mot dig "

Vi hörs!

Kram!