Den känner vi alla igen... det är så alla " lyckliga-slut-sagor" börjar. Det är dock inte alla som slutar med " så levde dem lyckliga i alla sina dagar " men när man hoppar på sago-tåget så utgång man ifrån att det SKA sluta så vilket är det enda rätta!
Jag har i helgen varit på en av mina bästa vänners möhippa. Mycket trevligt. Det är en speciell känsla det där... att få uppleva en sån nära väns lyckligaste dagar. Det känns i hjärtat.
Som kvinna har man ju ett visst sätt att se detta på. Man vill ha den där sagan. Kanske inte att det ska komma en prins på en vit häst och dra sitt svärd.. men dock så har man ju sin egen lilla saga som man gärna vill ha.
Hade det kommit en man på nåt form av djur till mig så hade han fått vända och gallopera nån annanstans! =)
men för andra kanske det hade varit det mest romantiska någon hade kunnat göra. det är ju olika som sagt, alla har vi ju vårt eget lilla sätt att se kärleken på.
För min egen räkning så jag bryr jag mig inte om sånt där.. behöver inte vara romantiskt med rosenblad på sängen.. det behöver inte innebära solnedgång i paradiset.. det kan vara så mycket annat som hade gjort min saga till den lyckligaste. För mig är det inte det materiella. utan bara ett välbefinnande som spelar roll.
Man har en viss syn på hur man vill att ens liv ska se ut. jag brukar alltid skoja om att jag inte vill ha nåt förhållande om jag inte får det som min bror o och hans fru har det.
De i mina ögon har det ultimata förhållandet.
De är bästa vänner i vått och torrt, de har varsitt liv men lever det tillsammans både på håll och ihopa, de viker sig aldrig från varandras sida, den ena faller och den andra tar emot och vise versa... DET är kärlek.
Jag minns när min bror antog någon idiotisk utmaning att åka nerskjutet på Gröna Lund. ( Märk väl att stackaren är höjdrädd som ingen annan )
De va tre killar som skulle upp.. men min bror vill inte alls åka om han inte fick ha sin fru med sig.
Det handlar om en tilllit som man delar.. en trygghet som man bara känner med en enda människa, ett band som ingen kan ta ifrån en..DET tycker jag är kärlek.
Det kanske inte låter så stort för Er att en fjantig utmaning kan visa så mycket men för mig visar det allt.
Det är nog inte så lätt att hitta men skam den som ger sig! =)
Det finns få människor som påverkar mig i min känsla men dem är några av dom. Det finns en ovillkorlig kärlek hos dem som jag beundrar jättemycket.
Eller dem som har varit gifta eller ett par i flera hundra år! Som min mor och far eller Mormor och Morfar! DET är inte illa! Det är det häftigaste jag vet! =) hahha!
Många säger att med tiden så " svalnar " kärleken och man lever mer slentrianikst. jag VÄGRAR tro att det existerar. Jag kommer aldrig att acceptera en likgiltighet. ALDRIG. För att kärleken ska hållas vid liv måste man vårda den. Inte bara förvänta sig den, och ALDRIG ta den för givet! det gäller att se till att sin man/kvinna har vad den behöver och har den inte det så får man hjälpas åt att komma fram till vad som saknas och hitta det. Man ger inte upp bara! Jag tror att det är för lätt att skiljas idag .. man skiljer sig av fel anledningar, man ger upp för lätt helt enkelt. JAG kommer att vägra det! Sådeså! =)
Jag vet inte om Ni minns att jag skrev detta i mitt första inlägg.... Ni vet: Hur vet man när det är rätt?
Johanna ( Min brors fru ) hon är expert på att säga: Men det vet du bara!
HAHAH och om HON säger det... då måste det ju faktiskt vara så... men hur irriterad blir man inte??!! =)
Nåväl... vad är en bal på slottet som askungen brukar säga! =) och titta vad som hände med henne ... hon slutade aldrig att drömma!
Det kommer så klart när det kommer!
Dagens ord:
" Kärlekens tragedi heter inte döden, inte heller skilsmässa - den heter likgiltighet "
Vi hörs!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar