Första inlägget... Lina rivstartar med ett känsligt ämne - " När är det rätt"
Hhmm ja mina vänner! Vad är rätt.. när är det rätt.. och hur vet man? Blir man inte bara galen av att höra: När det är rätt så bara vet du!
Vadå bara vet? Hur då? Hur känns det då? Blir man slagen i huvudet av en klubba? Är det någon som plingar en i örat eller får man ett sms eller vad?
Jag tycker att det har blivit så förstorat med " den rätta ".. vad hände med den gamla hederliga kärleken då man inte tänkte så mycket utan bara kände. Den verkar ju vara som bortblåst tråkigt nog.
Nej nu ska man både veta,känna,tycka,tänka och allt möjligt innan man kan säga att det är rätt. Hysteriskt tycker jag!
Och hur vet man att just DEN personen är rätt? Är det när man springer på stan och tappar sin plånbok så att han tar upp den? Klisché liksom? Eller är det när man råkar spilla lite kaffe på en kille på fiket som det är ment to be ? Hmm sånt händer ju bara på film .. inte i verkligheten eller? äh ..hur som helst så kan jag känna att udden av kärleken är lite borta. Det tänks bara en massa. Tråkigt.
Och har Ni nån gång funderat på hur generation A hade det? Jo det ska jag berätta. Då gick dem på nån dans .. träffades på golvet.. dansade .. och gifte sig 6mån efter och stannade hos varann tills döden skiljde dem åt. SÅ va det förr. Nu: vi träffas på en fest,hånglar upp varann,vaknar brevid varann dagen efter,känner efter,kommer på: nja,jag måste tänka lite, och så är tänkandet igång, e han/hon rätt? skulle denna passa in i min familj,har han husdjur för det funkar inte för jag e allergisk..varför har han den fula tavlan där..etc etc o till slut har man tänkt sönder hela tjusningen. Och inte nog med det.
OM man väl får för sig att träffas igen.. och låt säg det går en tid.. man börjar så småningom hitta de där små skavankerna.. o DÅ .. ja DÅ flyr man fältet med en farlig vänster innan man ens hunnit testa på riktigt.. för jisses!! ALLT måste ju vara perfekt annars är det inte rätt! Kompisarna undrar; men va hände? Ni verkade ju trivas? O man hör svaret; nej asså vet Ni vad? Hans ena fot va lite större än den andra.. så han va inte rätt för mig.. och dessutom bråkade vi.. sådeså! Och man ställer sig frågan; Jaha.. jaja.. jag tyckte Ni verkade så kära.. men jag hade nog fel... och innan man vet ordet av det så har kompisen redan svarat med en gällande stämma; KÄR??? e du inte klok vi träffades ju bara två mån!!!!!!! Usch nej! Skulle AAAAldrig kunna bli kär i honom..
Hmm?? Frågan är: Tänker vi för mycket? JA det tycker jag! Känner vi för lite? JA tycker jag..
Vad tycker Ni?
Det va allt från mig idag. Vi hörs!
Dagens ord:
" Du kan ge utan att älska men du kan inte älska utan att ge "
Kram !
4 kommentarer:
ja men lämnar jag mitt fotspår här ja! jaga e väl ett alldeles utomordentligt bevis på att man kan träffa någon på ett underligt sätt, bli alldeles vansinigt förälskad efter några månader, ente alls tveka eller fundera över hur himla tokigt detta egentligen är, flytta runt halva globen för " the love" when you least expect IT, IT will happen! visdomsorde från en mycket "vis" tjej. ne du, plikten kallar. men jag tittar föbi snart igen, o lämnar spår efter mina alldeles för stora fossingar! kram o puss
jaha, då va man en jävla skit kärring också!
Jag håller med Anna, det finns där.. gäller bara att ta chanser och våga. Men det har vi ju redan disskuterat...inte alltid så enkelt. Jag har fortfarande hopp om att han finns där ute! I min värld är det som på film...haha blåögd och sorlig är man!
Hoppar vidare... Puss på dig gumman!!! :) //AJVO
Kanske ligger lite sanning i uttrycket - den man först tänker på när man vaknar är den rätta... eller?
Så fint du bloggar Lina ;)
Kram
/Jonas
Skicka en kommentar