Märkt för livet...av konst.

Ja det är just vad jag är, märkt för livet, av ren konst. Många kanske ser det som en snygg " gadd " eller en nice tattoo men för mig är det mycket mer än så. Det är en kultur, en livsstil och ett förevigat minne av ett eller annat slag. Varje blomma bär med sig ett minne. Antingen av en människa eller en händelse. Det låter jag vara osagt. Än så länge.

Så varför blommor och inte något annat? Jo, blommor för mig representerar livet. Dom växer till något vackert, precis som människan och vissnar när livet energin och livet tar slut. Fördelen med mina blommor är att dom aldrig vissnar utan vissnar först när det är dags för mig att lämna. Jag vet att det kanske låter flummigt och överskattat men det är faktiskt inte så hemskt konstigt tycker jag. En blomma är som själva livet för mig. Man måste skörda den för att den inte ska dö ut, man måste se till att vara öm mot den för att den ska blomstra och man ska vara tacksam så länge den står kvar och är vid sitt fulla lyster. Precis som livet. Många glömmer det och tar inte vara på stunder som faktiskt betyder något, utan lever hela tiden för framtiden och glömmer att njuta just nu. Det är samma med en blomma... man måste ta hand om den nu och inte sen för då är det redan för sent att rädda.
Där har Ni min anledning och min tanke bakom det som så fint pryder min lilla kropp.
Vissa tycker att det är för mycket just på min lilla kropp, att det inte är kvinnligt eller att det inte passar på mig för att jag är så liten och har så få " stora " kroppsytor. Det tycker inte jag. Man ska ju se vad det är man representerar, helt utan ett förstoringsglas eller lupp. Kraftfyllda tatueringar är vackert, inte vulgärt som det kan vara för vissa.

Ta föräldrar eller äldre som ett exempel. Man får alltid höra: " Men tänk när du ska gifta dig, vad ska du ha på dig då? " Tjaa... vad sägs om en klänning? Jag tror inte att Gud eller vem som nu finns där uppe förbjuder mig att gifta mig för att jag har färg på kroppen. Jag tror inte heller prällen säger emot, det vore ju märkligt, alla människor ska ju behandlas lika är dom ju så noga med att poängtera.
Eller denna: " Men tänk när du är gammal och sitter på hemmet bland de andra gamla, hur ska det se ut? " Jaaa... jag tror inte att jag kommer att sitta som 90-åring med en tubtopp på hemmet eller en axellös klänning för den delen heller... så det är nog rätt lugnt =) Känns som kofta är bra när man är gammal och frusen eller?
Äh vad vet jag? Och varför skulle jag ens bry mig om det? Detta är något som jag skaffat i mina unga dagar, ett tecken på estetik, ett tecken på frihet och öppenhet, ett tecken på att jag levt, så varför inte vara stolt över det? Jag tror att jag kommer att vara det som 90-åring. Jag kan tom säga att det var min storebror som har gjort dom flesta på mig, vilket inte många kan säga och bara det i sig är unikt. Jag är tatuerad av en av världens bästa tatuerare och konstnärer som kanske tom blir känd för sina tavlor en vacker dag. Mitt skinn kommer ju vara värt pengar för guds skull... hahah!! =)

Så nej.. jag är inte orolig för att jag ska ångra mig eller skämmas, jag är stolt. Punkt.

Dagens ord: " Lev inte för det som kommer att vara, lev för det som är nu"

Vi hörs!

Kram!