Shit vad hände där liksom? Hur fasen kunde jag helt plötsligt bli 30 bast? Var tog tiden vägen? Tänk så här: Det går tio år mellan man är 10 år tills man fyller 20år. På den tiden och på dom 10 åren så händer det så otroligt mycket. Man går ut mellanstadiet och börjar högstadiet och bara den tiden är ju för många och även för mig en pärs. Man går från att vara barn till att entra tonåren där en helt ny värld öppnas. Inte bara en värld utan man ser helt plötsligt saker med andra ögon. Man upptäcker saker om sig själv man inte visste och även saker om andra man aldrig trodde. Man kanske upplever kärlek och närhet på en helt ny nivå och man vet varken ut eller in till slut. Hela tonåren är ju som en enda stor dimma och inget tycks passa in på den man trodde man var. När man väl har kommit på fötter i denna nya värld och man börjar känna sig lite bekväm, då ska man avsluta högstadiet för att igen bli minst på skolan som en " förstaringare ", så va man tillbaka på ruta ett igen. Lära känna nya människor och få nya vänner och man tycker det är mer eller mindre botten. Inte förrän man har kapslat in sig så märker man att det inte var så botten som man först tyckte.
I tre år går man sen där och tanken är ju att man på dom tre åren ska bli sk " vuxen " eftersom man sen ska ta studenten och ut i arbetslivet.
Tänk så mycket man fått uppleva bara på dom tio åren. Man formas till en människa som man kanske inte va innan.. man blir en vuxen människa med egna värderingar och egna åsikter.
Man tar sedan steget ut i det verkliga livet med allt vad det innebär. Jobb, egen bostad och så småningom kanske man hittar någon att leva med. Och med det kommer resten på köpet. Många gifter sig, skaffar barn flyttar till ett hus och köper en hund, allt detta innan 30. Inte för att alla nu kanske gör allt det men alla fall börjar nånstans, sen finns det ju vissa som löper hela linan ut innan dom är 25. Det är ju olika från person till person och hur man väljer att leva sitt liv. Men faktum kvarstår ändå att under dom tio åren så hinns det med en herrans massa.
Ta sedan från 20 till 30. Man tycker inte att man har förändrats ett endaste dugg. Man minns ju sin 20års fest som om den vore igår. Man minns den dagen man flyttade hemifrån som om det bara vore en vecka sedan osv osv. Man tycker inte att ens liv har markant förändrats trots att det faktiskt har gått tio år till sen man fyllde 20år. Jag tycker att det är en ganska bisarr känsla för att vara helt ärlig.
Man kan ju fortfarande minnas hur man tyckte att 30 lät så in i bomben gammalt. Man hade ju lärare i skolan som var 30 för guds skull och dom var ju i ens ögon jättevuxna och gamla. När man tänkte sig själv som 30 så tänkte man " megavuxen ". Nu är man där och känner sig inte alls särskilt annorlunda från innan. Skum känsla det där för det har faktiskt gått exakt lika många år mellan 10-20 som mellan 20-30. Jättekonstigt.
Det enda som jag kan känna är storartat för mig är ju så klart Tilda. Att man är förälder. Meningen är att jag ska vara för henne som min mamma är för mig, vilket känns jättelångt borta. Jag är inte i närheten av min mamma tycker jag. Nu är det kanske lite speciellt för mig i mitt fall eftersom jag har varit ensam med Tilda alltid, uppfostran och livet är ju inte alls som mina föräldrars, men dock ett föräldrarliv. Jag tillhör dock inte den typen av förälder som lever by the book. Jag tar saker och ting som dom kommer när det kommer till Tilda och hennes uppfostran Vi har en öppen relation och pratar väldigt mycket om saker och ting. Jag har aldrig varit den här överpedagogiska mamman som hängde på öppna förskolor eller som var med i Mulle. Inte heller en av dom som går i skogen och plockar svamp bara för naturen uppenbarligen ska vara en viktig del i barns liv. Inte heller en muffinsbakande mamma med hår på bena. Nej det är inte JAG och inte heller Tilda. Och jag kan helt ärligt säga att hon har blivit till det bättre barnet trots att jag inte levt by the book. Jag tror inte att man kan läsa sig till att bli en bra förälder eller bli en bra mamma eller pappa för att man gör som alla andra gör eller säger man ska göra. Utan jag tror man bara ska hitta sitt eget sätt och skita i alla andra. Många barn idag blir ju sammhällsskadade kan jag tycka. Mycket av det här: Man SKA inte äta godis mer än på lördagar. Man SKA inte dricka läsk, men SKA gå i skogen för det är bra, man SKA SKA SKA en herrans massa. jag vill ha det till att förbud inte är en ultimat uppfostran utan ett motarbetande verktyg. Jag tror att barn kan bli stressade av det också.Ta bara godiset som ex. Barn som bara får äta godis på lördagar löper fullständigt amok och vräker i sig tills de spyr rätt ut enbart för att det är ett förbud man får göra en gång i veckan, medans min dotter tittar på skålen och tar en vindruva istället... bara det är ju ett slående exempel tycker jag alla fall.
Men vem är jag att säga att min metod är rätt?? Den är säkert tokfel för många och många upplever den kanske som slapp och ogenomtänkt, men hey.. mitt barn är mitt och ingen annans, och hon är så mycket mer än många andras ungar, tro mig! =)
Jag säger inte heller att andras sätt är fel men det är inte rätt för oss alla fall så mycket vet jag. Hon har blivit till den hon är för att jag aldrig har försökt skapa henne till en person. Hon har och får hitta det själv. Naturligtvis är det ju så att hon såväl som alla andra barn behöver riktlinjer och en fast hand och jag är inte sen att ge henne det MEN från det till att forma och skapa henne är ett jädra hopp anser jag.
Jag må vara flummig i mitt sätt att tänka och vara många gånger men jag säger som jag sagt innan: Mitt liv är mitt och ingen annans. Tyck gärna men döm inte. =)
Fortsänning följer!
Dagens ord: " Ungdomen varar oftast längre än vad ungdomar idag tror"
Vi hörs!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar