Det finns vissa saker i ens liv man aldrig glömmer. Man kanske inte tänker på det dagligen, på månader eller år, men ibland poppar det upp när man hamnar i situationer som påminner om den man själv varit i.
Ett exempel är saker från ens barndom. Lukter som påminner om en stad man varit i, smaker som fick en att vilja kräkas av bara tanken att smaka det igen. Ex banankrämen hos tandläkaren. Den där gula korniga konsistensen som spred sig i hela munnen och man fick inte äta eller dricka på timmar efter besöket. Fy, jag kan fortfarande känna smaken av bara tanken.
Eller lukten av gympasal och den där gröna mattans odör av hundratals ungars svett.
Poängen är att man gömmer det i minnet men man glömmer aldrig.
Jag minns min lågstadielärare väldigt tydligt. Jag minns att jag var vansinnigt rädd för henne och tyckte att hon var den strängaste kvinna jag någonsin stött på i mitt liv. Jag minns när man satt och skrev Alfabetet med stora och små bokstäver och man skulle hålla sig på linjen. Skulle man hamna lite nedanför eller eventuellt råka skriva lite lutande åt ena eller andra hållet, så fick man börja om. Rädslan att gå fram till katedern och visa upp det man skrivit var ju överväldigande. Bara tanken att se hennes långa smala fingrar med de cerisrosa spetsiga naglarna greppa suddigummit och bara sudda så hela skrivbordet skakade var bara den absolut värsta känslan och man ville verkligen göra rätt för att undvika att alla tittade på en när man skamligt fick gå tillbaka på sin plats och skriva om.
Jag blev varse om detta idag när jag och Tilda satt och pratade om skolan. Jag frågade vad de gjorde när de hade svenska, matte och vad som var roligast med skolan. Hon hade så klart massvis av exempel att komma med och väldigt utförliga sådana. Dock var hon noga med att berätta de sakerna hon tyckte var mindre kul. Ex att stå på rakt led i matkön för att undvika att behöva stå för länge och att få skäll för att det tramsas i kön. Eller vikarien som slog med linjalen i skrivbordet när man inte är tyst, eller toaletterna som är så äckliga att hon håller sig tills hon kommer hem för att undvika att gå in dit.
Jag kan verkligen förstå henne på alla plan och jag känner med henne. Jag vet också att det är sådana här saker som kommer följa henne för alltid, liksom det gjort för mig. Självklart är det ganska angenäma saker och det är ju inte livsavgörande på något sätt, men dock.
En annan sak som jag vet hon jämt kommer bära med sig är alla de läkarbesök hon fått gå genom när hon var liten och hade problem med sin mage. Där om någon gång är det viktigt att man stöter på rätt person vid rätt tillfälle. Vi hade dock inte den turen utan fick en urusel läkare ( professor ) med allt för högt IQ som saknade all form av pedagogik. Han förstörde så väldigt mycket, vilket gjorde att bara ordet sjukhus eller doktor fick henne i fullständig panik. Det var ett rent helvete att försöka få henne att acceptera det faktum att hon var tvungen att gå för att bli frisk.
Jag valde efter ett tag byta till en privat klinik i hopp om att det skulle bli bättre. Inte bara för den sakens skull utan även för att vi fick så dålig hjälp av sjukhuset.
Vid första besöket på nya kliniken, möts vi av en liten kortvuxen man, iklädd jeans och en tröja med ett stort Bamsehuvud tryckt på bröstet, och han kastar en studsboll genom hela korridoren till henne. Utan att ens titta på mig, sätter han sig ner på golvet och börjar rulla bollen med henne. Detta var hennes nya doktor och idag älskar hon att gå dit. Helt rätt agerat, fokus på henne och ingen farlig vit rock med stetoskop runt halsen. Det lämnade henne med ett helt annat förtroende vilket var avgörande just då och är än idag. Jag kan inte vara mer än tacksam för den människan och för vad han gjort för Tilda och för oss som familj. Helt underbar person och jag är så glad att Tilda kommer bära med sig honom i sitt minne. Där har han verkligen gjort sig förtjänt att vara.
Alla dessa intryck och upplevelser sätter ju på något vis prägel för ens framtid och man glömmer aldrig situationer, man bara gömmer dem lite, på både gott och ont. Vissa saker bär man med sig och har nytta av, vissa skulle man vilja vara förutan, men dock, oavsett situation, är alla dessa en lärdom.
Dagens ord:
" Ett barn är en ovetande varelse tills du lär dem hur det ska vara, så var varsam, det du lär är det dem kommer leva efter "
Vi hörs!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar