Perspektiv.

Man går genom livet och upplever olika saker varje dag. Ibland nya saker, ibland rullar livet på i ett slentrianiskt ekorrhjul. Ibland är det lätt att glömma det som är verkligen viktigt här i livet, och det är ju självklart naturligt. Det vore ju konstigt om man jämt skulle gå omkring och uppskatta allt man gör i varje del av sin vakna tid, men dock så viktigt att stanna upp alla fall minst en gång om dagen och bara titta sig omkring på det man har, det man lever för och det man faktiskt byggt upp. Jag tycker alla borde göra det, varje dag.

Det slår en ibland hur skört livet verkligen kan vara. Ibland handlar det om en film man ser som handlar om just livet, eller så kan det vara något man i verkligheten bevittnar. Oftast slår det en när en tragedi uppstår, en förlust eller bara ett nederlag. Jag kan tycka att det är synd att man upplever perspektivet så nära just då. Jag tycker man borde ha perspektiv lite oftare och inte bara vid händelser. Det är lätt att sitta och säga det, för jag är inte bättre än någon annan på att uppskatta oftare, men jag har åtminstone bestämt mig att försöka hitta det där perspektivet alla fall varje dag.

Jag fick bevittna en tragiskt bilolycka för ett litet tag sedan. Vi kom körande på motorvägen i en bil full av förväntan, skratt och lycka. Vi var på väg till en konsert och livet lekte.
Plötsligt tvärstannar hastigheten och mitt framför ögonen på oss flyger en husvagn ut i diket tillsammans med två personbilar.

Utan att hinna tänka, kör jag åt sidan, förbi kön och de bilarna som ligger i diket och i princip hoppar av min bil i farten. Utan att egentligen tänka på mig själv, att jag är på en  motorväg bland andra bilar i hög hastighet, och faktiskt att jag inte bara hade mig själv i bilen. Jag bara stack. Fram till olyckan, och fram till de skadade. En av männen som var inblandad, hade på något sätt kört in i bilen med husvagn och prejat ut både sig själv och dem i diket. Båda bilarna och husvagn låg på tak.

Första tanken då jag såg vagnen var: Barn, det måste finnas barn i vagnen eller i bilarna.
Jag kastar mig över och in i den ena bilen genom rutan, men såg inga barn, bara en man vid förarsätet. Då hade andra hunnit stanna och jag sprang bort för att kolla efter barn i vagnen. Inga barn. Inga människor, utan de två hade endast suttit i bilen som drog vagnen och hade lyckats att ta sig ur. Tillbaka till den skadade mannen i den andra bilen, vilken man då hade tagit ur bilen. Aldrig bra, men vad göra?

Mannen var ganska illa däran. Han blödde och hade ont i bröstet vilket jag får veta mellan medvetande och medvetslöshet. Bröstkorgen fylldes snabbt och blev bara större och större vilket innebär inre blödning. Utan att tänka på det just då, tänkte jag bara, att jag måste prata med honom och hålla honom aktiv till räddningstjänst var på plats.

Först ut var brandkår, som förhörde sig lite snabbt vad som hänt. Jag förklarade vad jag kunde, och fick då även vetskap om att det fanns gasol i vagnen vars bil fortfarande var igång, Brandmännen sprang iväg, lämnade mig där med honom för att slita sig in i vagnen och rädda oss från explosion.
Först i efterhand tänkte jag på vad som kunde hänt om jag inte sagt något om gasolen, eller om dem inte kommit i rätt tid. Hade jag varit här då? Hade alla andra?

Efter en stund kom ambulans som även förhörde sig om situation och jag fick igen återberätta, tills dem tog över mannen som var mest skadad och så även de anda.

Efter detta hoppar jag in i min bil, tillsammans med mitt sällskap för att åka på en konsert.
Inte en enda gång, under fortsatt dag eller kväll, tänkte jag på detta. Jag undrar: Är det fel på mig? Hur kan man inte tänka på det? Hur kan man inte känna? Är jag iskall eller?

Dagen efter olyckan, och konserten, på morgonen, står jag i köket och ska skära upp bröd och skär mig i fingret. Först då kom allt. Jag bröt samman och grät hejdlöst och det enda jag hade i huvudet var mannen som var skadad. Hur han såg ut, hur han agerade, om han levde, hur hans liv kommer att se ut om han lever, och framför allt: Kunde jag göra mer? Gjorde jag rätt? Tänk om det jag gjorde inte var nog?

Jag hade det väldigt kämpigt med detta ett par dagar, och har även idag, fast på ett annat sätt. Jag har fått lov att erkänna mig själv som en bra människa som stannade och hjälpte till. Jag måste tänka så för att kunna gå vidare och för att stilla min oro och ångest över det som hände. Det som förundrar mig mest är nog det faktum att jag var iskall, jag var lugn genom hela situationen, jag greps inte en enda gång av panik, inte ens när brandmännen lämnade mig.. jag var iskall. Om det är rätt ord, det vet jag inte, men det kändes så och känns än idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, Det har jag inte blivit vän med än. Det kanske kommer.

Efter detta, har jag funderat mycket på att livet är ett ögonblick. Det består av miljarder ögonblick genom en dag.. men varje ögonblick är unikt. Man måste ta vara på det livet man har, för man vet aldrig när det kan förändras. Man måste leva varje dag till fullo, och inspirera andra i sin närhet att göra detsamma. Lyft dem som finns omkring dig, lyft dig själv, le, skratta och älska, men framför allt: LEV som du vill leva, varje dag!

Dagens ord:

" Omringa dig av livet, låt inte livet omringa dig. "

Vi hörs!

Kram!