Det är hårfint. Det är som gränsen mellan hav och land. Det är bara så nära. Man kan ibland riktigt känna det, nästan ta på det, men ändå kan man inte sätta fingret på vad som egentligen befinner sig i kroppen.
Man ser sina barn växa upp. Det går fort. Jättefort. Innan man vet ordet av det så står dem där med skolväska på ryggen och cykelhjälmen på huvudet och vinkar hej då. Det är då den där känslan kommer. Den bara väller över en som en tsunami, och man vet inte om man ska skratta, gråta eller bara vinka hej då tillbaka utan att känna, tänka eller visa känslan. Det är då det känns, bland andra så många gånger så klart.
Man kan känna ett enormt vrede, frustration och besvikelse. Man man vara så vansinnigt arg att man nästan kokar inombords. Det är då känslan kommer, den bara väller över en som en tsunami.....även då. Men då är känslan plötsligt helt annan. Det är då det brister.
Man undrar vad man gjort fel. Man undrar hur det kunde bli så här och man blir arg som bara den.... men mest på sig själv. Jag blir det alla fall. Man känner att man misslyckats och man känner att man kanske skulle gjort annorlunda. Det är naturligt. Det är sunt! Det kanske inte känns så då, men det visar sig sen.
I nästa sekund kan man finna sig själv titta och tänka: Detta har jag gjort. Detta har jag tillverkat. Detta är mitt. JAG har gjort detta. Det är då känslan kommer, den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast denna gång är känslan någon helt annan. Det är då man känner sig överväldigad av kärlek, glädje och stolthet. Det är då, leendet kan förvandlas till tårar. Inte tårar som gör ont, utan tårar av lycka.
Man kan slå sig själv hårt. Man är sin egen allra största kritiker. Det är så lätt att istället för att lyfta sig själv, hitta saker som man skulle kunna göra bättre eller annorlunda. Det är då den kommer, den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast det är då känslan blir till någon helt annan. Det är då kraven på dig själv kommer. Hur höga är dem egentligen, och är de för höga eller behöver jag ställa högre krav för att känna att jag uppnått något utan att undra om jag kunde gjort mer eller om jag kunde gjort bättre ifrån mig. Det är sunt - du ska ha krav, du ska ifrågasätta och du ska inte nöja dig med ett nära OK, utan du ska vara bäst, på din sak. DU sätter din ribba, endast DU och ingen annan.Ribban varierar från person till person och även det är sunt. Jämför dig aldrig med någon annan. Tro på dig själv och din grej - så kommer det andra av sig själv. Helt naturligt.
Man blir lätt hemmablind. Man går i sin vardag och ser vad man ser varje dag. Man tänker inte så mycket på det som är, utan man bara lever i det. Med det. Det är först när man ställs utanför sina väggar, bland andra människor som lyfter det man har. Den man är och vad man är. Det är då känslan kommer. Den bara väller över en som en tsunami... även då. Fast då är känslan någon helt annan. Det är då känslan förvandlas till en enorm bekräftelse. En bekräftelse att man faktiskt lyckats. Det är då själen ler och det är då huvudet är som allra högst upp. Det är då ingen kan ta ner dig från där du befinner dig. Men glöm aldrig vart du kommer ifrån. Viktigt att kunna komma ner, visa ödmjukhet och kunna kliva ur sig själv för att kunna rannsaka.
Detta är att leva med sina barn. Du föder inte bara ett barn, en människa utan med den kommer även ett samvete du aldrig trodde du hade. Det föds en känsla du aldrig trodde du skulle få, eller som du ens trodde existerade. Den är som ingen annan. Allt detta är en mix, en blandning som man lever med varje dag. I botten finns det ett enda ord för detta: Kärlek. Utan denna kärlek till dina barn, hade aldrig de andra känslorna befunnit sig i din kropp. Dem hade aldrig yttrat sig. Aldrig. Man kan säga i korta drag: När man får barn, så kan man nästan känna det som hörs, när knoppar brister. Det är som en frigörelse av en knopp som varit stängd och när den brister så bara blomstrar den av kärlek. Det bara väller ut..... som en tsunami......även det. =)
Det är ett kvitto på att du är en bra förälder. Den bästa av din sort. Det är något du aldrig skall glömma oavsett hur mycket vrede, frustration, kärlek eller besvikelse du ens kommer att känna inför situationer du kommer att möta. Du vill alltid det bästa för dina barn. Alltid. Besviken kan man bli, men det är rädsla för att barnen dina skall fara illa. Arg kan du bli, men det är ett försvar. Kärlek kan du känna - utan förklaring. Den är bara ren. Utan eftertanke, eller misstro om den är äkta. Allt ovan betyder att du älskar dina barn, oavsett känsla. Och vet ni? ALLA barn äger rätten att bli älskade. Alla barn äger rätten till kärlek och omtanke. Och vet Ni? - När barnen blir vuxna och får egna barn, kommer de att känna exakt så här - för det har DU lärt dem till, DU har gett dem förutsättningarna som behövs för att bli en bra människa. Dina barn kommer att föra det DU lär dem vidare så var varsam, tänk noga efter vad du vill uppnå, och vilken förebild du vill vara för detta kommer att spegla det du kommer se när du är gammal och skruttig. Tänk på att ingen människa vill leva med samvetet: Jag ångrar det jag gjort, jag skulle varit bättre eller annorlunda, för du får ALDRIG tiden med dina barn tillbaka. Så e det minsann! =)
Dagens ord:
" Ge barn kärlek, massor av kärlek, så kommer folkvettet av sig själv "
Vi hörs!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar