Syskonkärlek.

Kärleken visar sig i så många olika väsen. Kärlek mellan föräldrar och barn, kärleken mellan två människor, kärlek till sina djur.. ja you name it. För mig personligen har jag fått erfara väldigt mycket kärlek, specifikt mellan mig och min dotter. Jag har tidigare i min blogg framhävt den på så många olika sätt, och jag har valt att denna gången skriva och uttrycka en annan kärlek som är så stor för mig att man inte kan ta på den och det är kärleken till min storebror - syskonkärleken.
Jag har det priviligeriet att ha en relation till min bror, och en bra sådan, en fantastisk sådan, men det är tyvärr inte alla som har det, och för dem känner jag för.
Jag har alltid varit väldigt stolt över min bror. Alltid sett honom som en förebild och gör än idag som vuxen. Jag tror aldrig att det kommer att försvinna, jag kommer nog alltid att känna så för honom.
Det finns få människor som honom, människor som endast bär på det goda och det som är rätt.
Jag minns när jag gick i högstadiet och min bror fick lov att måla väggen, som en grafitti målning inne i cafeterian, hur stolt och mallig jag var. Det kändes nästan som det var jag som målat ( fastän jag inte kan dra ett rakt sträck med en linjal ) och när alla sa åt mig hur bra han var så var jag ju malligast i universum.
Han tillhör den typen av människor som aldrig någonsin skulle bli högfärdig eller sakna ödmjukhet för hans framgång, utan en sådan som alltid finns på marken, och det är för mig det största.
Han har alltid funnits där för mig, när jag har varit " ung " och " dum " , alltid hjälpt mig när jag behövt något och han har alltid gjort det med finess på något vis. Aldrig begärt något tillbaka.
Då man har en sådan människa i sin närhet och som hjälpt en på alla sätt han har, vill man ju alltid göra nåt tillbaka. Jag har ju inte haft möjligheten att ge på samma sätt som han, men att uttrycka min känsla och visa att jag finns där i vått och torrt är mitt sätt att ge.

Det blir ju speciellt påtagligt när människor man håller nära och kära inte mår bra eller råkar ut för tråkigheter. Man vill mer än någonsin kunna vara där då, och stötta och hjälpa, men på något vis känns det alltid så lamt. Varför är det så? Man önskar hela tiden att man ska kunna göra mer och man är alltid rädd att man gör för lite. Jag tror att det är ens egen demon som spökar och man har en tendens att slå sig själv för hårt när man börjar tänka så. Jag vill tro att det räcker med en hjälpande hand, såsom andra sträcker ut sin. Jag hoppas det alla fall. Och naturligtvis, hade man kunnat göra mer hade man ju gjort vad som helst, för honom hade jag kunnat gå över eld och mer därtill.
Det skiljer fem år mellan mig och min bror. Då vi var små fanns det naturligtvis ett gap eftersom han är kille och jag tjej och fem år mellan. Jag kan liksom inte minnas att vi har varit riktiga ovänner som små, och detta tack vare honom, han var alltid så snäll, medans jag tryckte på alla möjliga knappar så fort jag kunde. Jag vill ha det till, att det är därför jag känner som jag gör för honom också. Jag minns inte att han varit elak, eller att vi haft de här typiska syskonbråken som många andra har haft och kanske än idag har. Det gick aldrig så långt för oss, och igen, tack vare honom. Jag var tuff och envis, ville ha mitt sätt eller inget, han var ödmjuk och lugn och förhandlade på ett annat sätt. All heder får jag säga. Man hör vissa berätta om det ena slagsmålet efter det andra när dom var små, hur elaka syskonen var mot varann, och den här ständiga tävlingen. Vi har verkligen aldrig haft det så, det kan jag innerligt ärligt säga. Aldrig. Jag tror det är hemsk unikt.
Jag hoppas att vi för alltid kommer att ha denna relation och vi aldrig kommer från varann, för utan min storebror hade jag nog inte kunnat andas. Det hade inte gått.
Jag och min bror är oerhört olika som människor, det finns inte mycket till likhet i personlighet mellan oss, det skulle kanske vara den estetiska sidan då. Det är rätt intressant när man tänker efter. Vi kommer från samma familj, vuxit upp så tätt men ändå så olika. Jag tror man uppskattar varandra på ett annat sätt då, man uppskattar varandras sidor och drag, än om man i princip levt i samma kropp. Eller ja, vad vet jag, det kanske är samma sak då.. jag hoppas det alla fall, för alla som har syskon borde få känna så för dom som jag gör för min.
Fan, det känns så lamt att ens skriva, det finns så mycket jag hade velat säga, och jag har inte fått fram ens en bråkdel av det, men det är en liten del alla fall.

Jag älskar min bror med hela mitt hjärta, jag kommer alltid vara lillsyrran, och jag är damn stolt för det!

Dagens ord:

" Du väljer inte dina familjemedlemmar, men du väljer vem du vill ha nära"

Vi hörs!

Kram!