Se på mig nu.

Jag ligger där, utan ett ord. Som så många gånger förr, du gör det du är bäst på. Du är som ett stort väsen som omfamnar hela mig, en stor ande som tar över hela mitt inre och gör mig svag.
Jag känner hur luften går ur mig, hur hela magen knyter sig och det känns som hela rummet snurrar. Vad ska vi säga? Vad ska vi vara och hur? För ett ögonblick möts vi, på ett ställe ingen annan har varit förr, och nästa sekund är du borta igen, och jag står kvar ensam.
Att leva ett liv i hopp och förtvivlan, är som att inget liv ha. Att leva mellan sorg och glädje är en del av det.

Du är som en stor våg som väller över mig och slår omkull mig till marken, för att sen dra dig tillbaka till ditt lugn, medans jag ligger kvar och försöker hämta andan.
Det tar ett tag, men jag står till slut upp igen.
Med svaga ben börjar jag vandra. Vandra vägen som är så lång, men jag går.
Utan att veta ordet av det kommer du igen, och jag ligger åter på marken. Denna gången med knäna fulla av sår.
Det gör ont, ondare än nånsin, men jag står.

Du har det där sättet. Det sättet jag vill ha. Din kyla, din arrogans och ditt hjärta. Hade jag bara haft det, hade jag inte haft ärriga knän och inte heller ihoptejpat hjärta.
Jag vill veta hur du gör, jag vill veta hur du stänger av, jag vill veta din tanke.

Jag vet att det är dags att gå,
Jag får för mig att jag kan, men kommer aldrig iväg.
Jag vet att det är dags att lägga locket på.
Se på mig nu, snälla låt mig resa mig.
Snälla, bara låt mig få bli stående.
Jag har inte fler plåster till mina knän.
Och mitt tejp är slut.
Det är dags att låta mig få bli stående.

Jag ber dig, se på mig nu.

Vi hörs!

Kram!