Ibland finner jag mig själv i ett tillstånd där jag kan känna mig själv hemskt underlig, Märklig på något sätt. Ni vet, när man känner att man inte är som alla andra eller att man bara helt enkelt inte passar in någonstans. Det känns som om man är helt ensam om att känna, tycka och vara. Det är inte alltid en optimal känsla kan jag tycka. Det spelar liksom någon roll hur mycket folk än kan säga till en: " Du är så skön för att du är du", eller " Du ska vara glad för att du har det där lilla extra ", eller " du är bara du och det är bra nog ". För visst blir man glad när man hör det och man tar ju åt sig just för stunden, men vad händer sen när man sitter och verkligen kommer på sig själv att tänka på vad det egentligen betyder. Jag menar inte att det är på något sätt negativt eller något man mår dåligt av utan mer en defentionsfråga. Vad menar folk och hur tänker dom? Vad är det med mig som är så annorlunda.
Jag kan ibland tänka på det, och fundera en hel massa, men kommer oftast inte fram till något storartat. Det enda jag avslutar med varje gång är nog: Ja jag är väl kanske lite speciell och jag lever kanske i tid och otid i min egen lilla bubbla och i min egen lilla värld, men jag gillar det. Jag gillar mig. Och det är inget fel med det. Det är bara mitt inre och jag är glad för det.
Det finns sällan tillfällen då jag inte har en åsikt, eller då jag inte känner att jag når fram, utan snarare tvärt om. Jag når kanske fram mer än vad jag vill tro. Ta min musik som ett briljant exempel. Ja jag sjunger, men endast för att jag älskar det, inte för att jag är en sångerska. Jag älskar att få uttrycka mig genom musik och texter men det är allt. Andra säger: Varför gör du inget åt det? Hur kan du gömma dig bakom en sån talang? Och då är vi där igen då jag ( i mitt inre ) inte tycker det är så hemskt konstigt att jag inte gör nåt åt det. Jag gillar att ha det som jag har det, sjunga lite här och var, på något bröllop eller så, men det är allt. Jag tror nämligen, eller rätt av sagt vet, att jag når fram till den publik jag har här, men inte till övriga. Så stort är det bara inte. Medans andra idiotförklarar mig då jag säger så. Och om inte förr, så känner jag mig sjukt underlig när jag står där och ska försvara mig inför just det. Jättekonstig känsla på riktigt. Och det är ju så klart att det får en att fundera: Är det verkligen så att jag hade kunnat ge mer, eller är det bara ett lokalt fenomen i ens sociala krets? Hmm - antar att jag aldrig får veta och det är faktiskt helt ok.
Jag tror på det jag gör och det räcker, för nu. Andra tankar som också dyker upp är då: Mitt konstnärliga och estetiska jag vet jag ju redan att det finns, men har jag plockat fram det tillräckligt? Eller håller jag tillbaka? Och varför i så fall? Tar alltid min bror som exempel och bra förebild när jag tänker så här. Han föddes med en gåva, en talang som få människor sitter inne med. Han är konstnär, och han är bra som bara fan! Men han har utvecklat detta genom hela sitt liv och verkligen hållt det vid liv alltid, medans jag mer har tagit det som det kommer, inte gjort så mycket av det, och inte reflekterat så mycket åt vem jag är och vad jag kan. Kan det vara det som gör att jag inte tror jag kan mer än så här? Men det ÄR ju svårt att börja NU, vid trettio års ålder och ensamstående mamma, att uppfylla en dröm och vart fasen ska man börja?! Nej vet Ni vad? Jag tror jag skiter i det och lever med mig och mitt inre ett tag till, tills jag finner det modet och tillfredsställelsen att gå vidare. För vet Ni? Jag finner mig själv tillfredställande nog för att stanna kvar. =) Ja, jag e skitmärklig och oerhört udda, men jag är en glad prick som gillar att vara just.. jag!!! =)
" Låt inte tankarna ta över din handling, låt handlingen ta över tanken."
Vi hörs!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar