Högt och tydligt!

Oj, det var längesedan. Måste erkänna mig själv som oerhört kass. Jag tänker inte ens försvara mig. Eller ja kanske lite, det har varit mycket låtskrivande och annat som kommit emellan och jag har väl inte riktigt varit här med huvudet. Men nu är jag här och tänker nog stanna ett tag, tror jag.. hehe.
Så, vad har hänt? Hmm ja inte mycket. Det har hunnit gå en sommar och även en semester på det. Tilda har börjat skolan ( vilket känns helt sjukt ). Semestern var skön och välbehövlig men dock regnig. Inget ovanligt när det kommer till mina semestrar men det gör inte så mycket, huvudsaken är att man varit ledig och fått andas. Tillbaka till det här med Tildas skola. Hmm vad ska man säga. Sista inlägget handlade om att trampa vatten och att det är farligt att stanna kvar för länge. Jag märker det så tydligt nu, just för att hon går vidare i sitt lilla liv och man själv känner sig som densamma. Jag har liksom inte fattat att jag har ett skolbarn!! Detta innebär ju i sin tur att jag har blivit ett par år äldre fast än jag inte känner mig så. Det är bara ett faktum, men inget som jag reflekterar över.
Det jag däremot kan känna är, vad hände? Hur fasen kunde det gå så fort? Och vad har jag egentligen hittat på under dessa sex år förutom att vara mamma på heltid och knappt hunnit blinka. Jo, en hel del för att vara ärlig. Inte rent upptäckande så sätt som någon stor resa, eller nytt jobb eller så, men det har hänt en del med mig.

Jag har gått från hjärtesorg till lycka och från lycka till sorg. Från sorg till lycka igen och med detta vunnit en hel massa erfarenheter. Inga erfarenheter som är nya, men dock. Man har ju varit med om sånt här förr och varje gång gör det lika ont men ändå, det ger en erfarenhet. Det gör en till den man är och den man kommer till att bli.
Lyckan att känna sig stor och betydelsefull och sorgen av att känna sig minst i världen är hårfin. Ena dagen si, andra dagen så. Livets goda gång. Varje människa använder ofta ordspråket: Det är ingen dans på rosor. Men vad innebär det egentligen? Dans på rosor? Nej varför ska det vara det? Tänk vad ännu mindre man hade känt sig om livet vore så. Om livet alltid log mot dig, om livet serverade dig allt du ville. Tänk att aldrig få känna misslyckande eller sorg, vem skulle du vara då? Och hur skulle du klara av ett bakslag? Förmodligen jättedåligt. Jag försöker tänka så när det känns som livet misshandlar en fullständigt. Jag försöker tänka: Lina, detta kommer att gå över, du kommer tillbaka, det kommer bara ta lite tid, men jag kommer dit jag vill... snart. Håll ut.
Låter som en kliché och det är inte alla gånger det funkar överhuvudtaget men ibland så..

Jag har nämligen lovat mig själv att aldrig glömma vem jag är. Fast att livet suger och känns oviktigt ibland, så är jag faktiskt jag! Jag är en glad person, med mycket att ge så varför inte ge istället för att hålla tillbaka? Jag har massor att dela med mig av och jag tänker inte låta negativa saker hålla mig tillbaka. Jag är vad jag är, man får inte mer än så och det räcker mer än väl .För den det inte räcker för, nej men va någon annanstans då. Det är inte värt det!

Jag har velat så mycket att jag satt mig själv på vänt. Jag har tillbringat ett helt år om inte mer, bara av att vänta. Vänta på att något ska ske, väntat på att det ska bara lösa sig, väntat på något som inte finns. ( Just nu ) Livet är för kort. Man måste se till att leva under tiden man väntar.. många glömmer det, och så även jag. No more! Det vill jag inte. För vad skulle jag tycka om mig själv om jag vaknar upp om fem år från nu och är kvar på exakt samma ställe som nu?! Och vad för en förebild är jag för Tilda om jag sätter mig själv i andra rummet alltid!? Det skulle ge henne/mig en känsla av: Jag är inte värd mer än så här, jag passar in i detta lilla hörnet och här ska jag stå. Nej nej nej.. kommer inte ens på fråga. Och DET är något som är så skönt att kunna säga,högt och tydligt! =)

" Det finns en fara med att aldrig hitta vägen, men det finns något vackert med att vandra den ändå "

It´s freaking nice to be back! =)

Vi hörs!

Kram!