Livsfarligt. Livsfarligt att stå kvar och trampa på samma ställe för länge. Faran är att man trampar sig fast i ett mönster som är ohållbart till slut. Jag tror att man i största allmänhet är rädd för utmaningar som kan förändra. Förändring är något som för många är riskabelt Rädslan att inte vara nöjd med det nya, eller kanske ångra sitt val, som sedan gör valet till ett misslyckande. Ingen människa vill misslyckas, ingen människa vill känna att man gjort fel, eller valt fel väg. Man vill ju alltid vara på ett säkert vatten för ens välbefinnandes skull. Men är det verkligen välbefinnande? Är det rofyllt att alltid stå på samma ställe och trampa sig fast? Jag tror inte det. Jag tror att förändringar gör en vital och mer öppensinnad för nya saker. För att våga bli mer öppensinnad och växa som människa måste man också göra ett erkännande av misslyckanden som kommer att dyka upp på vägen. För min del skulle jag inte kalla det misslyckanden utan snarare erfarenhet. Självklart kan man ju ta skada av erfarenheter, och dom kan verkligen svida, men du lär alla fall under tiden även som det inte är så kul just då. Jag tror bara att ett accepterande av ett " misslyckande " är viktigt. Att kunna säga till sig själv: " Ja, jag har alla fall testat och det var inget för mig, nu vet jag det "
Detta funkar ju så klart inte alltid på allting, kanske inte helt sunt att ge sig ut på vilket äventyr som helst utan att tänka efter en eller två gånger. Självklart är det så att man befinner sig i olika stadier i livet då vissa saker kanske inte passar att göra just då, men det märker man ju. Människan är en fantastisk uppfinning som har en förmåga att känna av då det verkligen inte är rätt och oftast gör man inte de saker som kommer att förstöra för en mer än att göra nytta, för man har ett sinne för vad som är bra och för vad som är dåligt oavsett i vilket stadie man nu är i.
Jag vill ha det till att man måste bara bryta ett mönster då det börjar kännas som om man trampar och verkligen bryta det på riktigt , inte bara tänka det, utan göra. Ett exempel är ju att man ska byta jobb vart femte år för att utvecklas som människa. Många gör inte det utav bekväma anledningar, eller för att man kanske rent av trivs med det man gör, men det va ju bara ett exempel. Jag menar bara att man måste våga bryta, chansa, och ta risken att nu " misslyckas ". ( Jag gillar inte det ordet men det är den bästa benämningen just nu ). Jag beundrar verkligen människor som har den förmågan att bara kasta sig ut och hoppas på det bästa. Jag är ju uuuur-dålig på det. Jag är den som sällan simmar i vatten jag inte varit i förr. Jag är jättebra på att ge råd till andra och jag säger ofta: Amen testa, det kan bara gå åt helvete och det dör du inte av.
Men gör jag det själv? Både ja och nej. Jag lyssnar mycket på mig själv men jag gör inte alltid en handling av det utan det finns bara på standby i huvudet. Dumt men så är det. Önskar jag var bättre på det än vad jag är. Jag kan inte heller minnas att jag alltid varit så utan det är sedan Tilda blev min bättre hälft. Jag har stabiliserat mig, byggt upp en grund som är säker att stå på. Så vart jag ju inte innan. Då kastade jag mig handlöst ut i allt som var spännande och nytt, utan eftertanke eller tvekan. Nu är det annat. Saker har förändrats och det är mitt accepterande. Däremot ska jag bli bättre på det för Tildas skull så hon kan få se att det inte är farligt att kasta sig ut och testa. Att jag varit så innan har gjort mig till den jag är idag ,den trygga och stabila, och jag vill ju detsamma för henne, så klart! Jag vill att hon ska vara lika nyfiken som jag, öppensinnad och intresserad, med dock med en viss försiktighet som jag saknade som ung. Man lär av sig själv och man delar det med dom som betyder något. Jag kommer vara en guide för henne, låta henne misslyckas för att uppskatta att hon sedan lyckas. Precis som mina föräldrar har gjort. Jag tror på det och jag tror att det är nyttigt.
Dagens ord: " Du kan aldrig läsa nästa sida om du inte vänder på bladet"
Vi hörs!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar