Romeo och Juliet.

Dessa oförglömliga, tidlösa kärleks historier. Man kan räkna upp en efter en och varje gång man ser en av dom så känns det som om hjärtat stannar och man slutar andas. Man känner så mycket för dessa historier att man lite " re-lives " dom i sin fantasi. Man drömmer om en historia att berätta precis som deras. Att få berätta sin egen historia någon gång. Inte för att man kanske kommer till en sådan glamorös vändpunkt som alltid kommer i sådana sagor eller filmer, för det gör man ju sällan, eller aldrig för att vara helt riktig, men alla fall på ens egna lilla vis.

Varför är det alltid den förbjudna kärleken som sätter sina spår? Varför är det alltid den det skrivs historia om, eller görs film om? Ta "Romeo och Juliet", förbjuden. Ta "Titanic", förbjuden. Ta " The notebook ", förbjuden, men som alltid slutar med att paret på ett eller annat sätt får varandra. Det slutar alltid likadant. Lyckligt. Alla konflikter glöms, alla " du får inte " suddas ut, allt hat försvinner och alla lever lyckliga. Tänk om det kunde vara så på riktigt, i verkliga livet. Hmm, känns lite avlägset men vad är en vardag utan drömmar? Ingenting.

Jag är världens största fan av kärleken. En hopplös romantiker som hoppas på att få sin saga. Behöver inte just innebära att prinsen kommer ridande på sin vita häst och drar sitt svärd för kärleken, eller att mannen kommer upp i sin röda Ferarri och öppnar dörren åt mig och erbjuder ett diamanthalsband, nej nej, utan bara att en man slår ett slag för kärleken. På ett äkta vis. En man som ser mig, Lina , för den jag är. En som, utan omgivningens åsikter, kan skriva en historia med mig. En man som kan gå brevid mig, vid min sida och stolt kunna säga att jag är hans.
En som kan mig, utantill och in, en som kan genom att bra titta på mig veta hur jag mår och handskas med det därefter, en som ser mig som hans bästa vän. Det, är min saga. Min historia.

Självklart är detta inte väldens lättaste uppgift alla gånger, det är jag mer än klar över, MEN är det rätt så är det, då finns det inget lätt eller svårt, det bara finns. Jag menar ju så klart inte att livet bara " är " alltid för visst är det svårt, men svårt behöver inte betyda att det är omöjligt, och så länge man har den tron så kommer man nog ganska långt. Det gäller bara att acceptera, glömma och kunna förlåta. Kan man dom tre så är man på väldigt god väg att lyckas tror jag. Visst finns det saker man inte KAN förlåta och kanske inte heller glömma, men kan man inte det så ligger övervägandet nog nära till hands. Kärleken ska inte vara lätt alla gånger men den ska heller inte vara allt för svår och komplicerad, man ska inte kämpa ihjäl den för vart tar den då vägen? Håll inte för hårt, men släpp inte heller sägs det ju. Hmm svår balans men ack så underbar. =)

Dagens ord: " Kärleken är inte ett ord, det är en definition av livet "

Vi hörs!

Kram!