När ingen annan ser på.

Alla människor har ett skal. Vissa människor har ett hårdare skal, andra har ett lite mjukare och somligas är kanske så hårt fastklistrat att man aldrig kommer under det.
Alla människor behöver någon gång hjälp. Alla människor är någongång beroende av någon annan och det är i dessa tillfällen skalen kommer fram. Det visar sig då vilket sorts skal just du har.
Det kan vara enkla saker som en vattenläcka i badrummet, du behöver då en rörmokare Det kan vara andra saker som ett sjukdomstillstånd då du behöver en läkare. ALLA behöver någongång någon. Det finns INGEN människa som kan ärligt säga att man klarar allt själv och att man inte behöver någon hjälp, ingen. Det finns dock tillfällen då man kanske inte vill erkänna för sig själv att man behöver hjälp eller helt enkelt är för stolt för att ta emot den vilket allt som oftast slutar i tragedi.
Jag tror att jag tillhör den sortens skal som är ganska hårt. Jag vill gärna klara allt själv och jag ber väldigt sällan om hjälp, men jag är inte heller den person som inte KAN be om hjälp. Självklart tar det ju ganska lång tid innan jag gör det och det ligger många försök bakom innan jag anser mig besegrad, men jag är inte heller för stolt. Jag tror att det har med mitt liv och min situation att göra. Jag kan nämligen inte minnas att jag alltid har varit så utan det har nog kommit med åren. Jag tror det blir så när man får på näsan ett par gånger. Man garderar sig på ett helt annat sätt och man vågar väl inte riktigt ge sig ut och göra vissa saker som man tidigare tyckte var en baggis. Man vet av erfarenhet att det kan hända att det gör ont.. så därför låter man bli.
Jag vet att mina närmaste vänner många gånger kan ha lite problem med det. Alltså att jag inte ber om hjälp när jag behöver. De ser ju det hela från en annan sida som jag inte ser och de ser det som en " envishet" medans jag ser det som att jag inte vill vara någon till besvär.
Självklart är det med mig likväl som för alla andra.. det går bara inte till slut. Vissa saker får man faktiskt erkänna för sig själv och vissa gånger måste man ( för sitt eget välbefinnandes skull ) se sig själv som besegrad.
Det konstiga med mig är att jag kan se på mils avstånd när någon behöver hjälp och jag kan så tydligt se skillnad på " skalen " utan någon större eftertänksamhet. Nu menar inte jag att jag rusar fram till en person som jag tror behöver hjälp och tvingar ut något ut denna utan jag är lite på stand by och mer eller mindre inväntar det rätta tillfället att hjälpa. Däremot då det kommer till mig själv... ja vad ska man säga... jag anser inte att jag behöver hjälp när det så tydligt syns utåt. Jag har dock blivit betydligt bättre på det än vad jag tidigare vart och detta är tack vare mina vänner och för att de har stått ut med mig i alla tillstånd och situationer jag nu varit i. Det fanns en tid i mitt liv då jag inte ens tog emot hjälp när den stod framför mig och väntade vilket många gånger blev en frustration för mina vänner då se så tydligt kunde se att jag led. Jag är till synes en glad person och blir allt som oftast uppfattad som väldigt stark och principfast och det är nog därför det syns så tydligt på mig när jag inte är i balans vilket jag kan tycka är skönt eftersom jag har svårt att be om hjälp i första skedet. Då är det skönt att ha någon som kommer till mig och frågar; vad är det? kan jag göra nåt? Och jag kan LOVA Er alla som läser detta: ALLA behöver ha någon som kommer och frågar hur det är och erbjuder sig att hjälpa just dig. Den som säger nej till det sitter för sig själv och gråter när ingen annan ser på. Önskar att stoltheten inte uppfanns från allra första början. Mitt råd till alla: Ta emot hjälp, mjuka upp skalet. Det är inte farligt. Det händer inget mer än att du blir ett eller två bekymmer lättare. Du behöver inte längre gråta när ingen annan ser på . Skulle det inte vara underbart?

Dagens ord:

" Det finns inga pengar i världen som kan ersätta en utsträckt hand "

Vi hörs!

Kram!