Ja då har man varit optimist igen.. trodde inte att baksmällan skulle komma och knacka på dörren denna gången heller.. men ack så fel man hade. Vaknade i fosterställning med ett huvud som var ungefär lika stort som globen. Rullar i princip ur sängen för att hitta gårdagens kläder utspridda lite här och var i lägenheten. Tittar mig i spegeln och tänker: det e ju en jävla tur man e ensam en sån här dag annars hade den stackaren som legat brevid fått men för livet. Tar täcke och kudde för att placera min sargade kropp och mina ömma fötter efter gårdagens flängande på dansgolvet och sjunka ner. Väl nere i soffan kommer jag på att mitt huvud säker inte kommer att kurera sig själv utan måste upp igen för att hämta lite medikamenter. Kvider av varje steg man tar. Huvudet dunkar och fötterna ömmar. Tar en dubbel cocktail med treo och ett glas cola för att sedan komma att sjunka ner i soffan igen. Hade det funnits intravenös antabus i droppform hade jag betalt vilket jävla pris som helst för den jag jag lugnt meddela. Detta lilla projekt kändes nästintill som det värsta jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Standaren kommer: Fy fan jag ska aldrig mer dricka.
Men vem ljuger man för? Man kommer ju förmodligen att dricka igen... och man kommer även då vara optimist så det skriker om det.
Som tur är så händer detta inte så ofta längre. Jag fattar inte hur man orkade förr. Hur orkade man vara ute och flänga runt både fredag och lördag och nästan pajja en hel helg till sånt? Men samtidigt är man glad att man gjorde det för man behöver ju sällan vara rädd att man missat något i sina yngre dagar. Inte för att jag tycker det är mindre skoj att vara ute och så nu men det är på ett annat sätt. Numera räcker det att man gör det lite då och då därför man vet att man inte missar något ändå. Det mest tragiska som jag tycker när man kommer ut så här är att det är samma människor som står på samma ställe och hänger. Det är samma musik som spelas och det är samma jävla svinighet rakt ut sagt.
Det räcker man ska gå över dansgolvet in på toa så har man varit naken mer än en eller två gånger kan jag berätta. Dessa blickar och kommentarer gör mig galen. Man blir ju som ett stycke kött känns det som. Och folk som inte ger sig eller nöjer sig med ett nej utan helst ska ha två tre stycken och en käftsmäll på köpet innan dom fattar. Jag går ut sällan men när jag gör det så går jag med mina vänner för att ha skoj och för att dansa lite.. inte för att bli klämd på rumpan eller avklädd med blicken eller för att hitta ett hemsläp,utan av den enkla anledning att man vill ha lite skoj en kväll. Det är till synes inte alla som tänker så uppenbarligen. Men det är och förblir så och har alltid varit. Det är ju ingen nyhet direkt. Jag tillhör inte den kategorin av kvinnor som vill ha alla mäns uppmärksamhet utan nöjer mig med att stå med mina vänner och dansa i ett hörn. Jag är aldrig den som befinner mig mitt på dansgolvet direkt utan gillar att hålla mig lite i utkanten. Men lik förbannat så har jag någon form av radar på mig. Man kan jämföra det med ett gäng flugor runt en koskit för att vara korrekt.
Jag är ju inte den som är otrevlig i första hand heller utan brukar på ett snällt sätt säga: nej tack eller visa med ett tydligt kroppsspråk att jag inte vill. Men uppenbarligen måste man vara ett as för att vissa ska fatta vinken.
Nu låter det som alla mina utekvällar bara resulterar i sånt som är trist men det är långt ifrån så. Jag har naturligtvis skit skoj när jag är ute, annars hade jag ju inte gjort om det och jag älskar verkligen att sociallisera mig. Vi har alltid lika skoj, jag och mina vänner och jag älskar dem till döds. Vi lyckat alltid hamna i dom mest bisarra situationer och det resluterar i en hel massa skratt och bra minnen att ta med sig. Säger bara en sak: jag måste ha mooooooooos. HAHAHA. Puss på dig Evelina! HAHA =)
Men ångesten dagen efter suger kan jag berätta. Det är inte ångest för att jag har gjort nåt dumt eller så .. utan det är bara fylleångest och det får en att fundera både på det ena och det andra. Ja ja.. det som allt annat går ju över så klart. Ville mest tycka synd om mig själv ett tag =)
Dagens ord:
" Livets dryck är dagen efter helvetets bästa vän "
Vi hörs!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar