Från topp till tå.

Vi alla vet ju hur det är att ha dagar då man står framför spegeln och bara tycker att allt är fel. Det finns inte något på en själv man är nöjd med. De som har bruna ögon vill ha blå, de som har blont hår vill vara brunett och de som har krulligt hår vill ha rakt.
När man hittar de där kilona som inte skulle varit där, eller när man tom skulle önska att det rent av fanns fler av dom.
Så klart är dom dagarna helt värdelösa och man önskar att man var i den där idealkroppen istället för i sin egen. Alla människor tänker så. Alla har vi dom dagarna.

Jag såg ett program om människor som överlevt olika former av trauman häromdagen. Bla handlade det om en kvinna som en gång varit en framgångsrik modell och som hade vunnit skönhetstävlingar osv. För ett par år sedan var hon med om en bilolycka som gjorde att hon blev brännskadad från topp till tå och som gjorde att hon fick amputera båda bena. Hon genomgick operation efter operation för att rekonstruera ett nytt ansikte för att hon skulle få en någorlunda levnads standard. Hon hade tappat allt sitt hår eftersom kroppen chockas så hårt av värmen och hon hade inte så mycket som ett öra kvar. Det var bara två hål in i huvudet. Tänk att vakna upp och se sig själv i spegeln efter något sånt! Skulle man klara det? I hennes fall så var detta en otroligt lång väg och naturligtvis drabbades hon enormt hårt men hon var alla fall vid liv. När jag tittade på henne så kunde jag inte hjälpa att tänka: Men herregud.. hur ska hon någonsin kunna leva ett normalt liv. Hon kommer ju alltid bli utstirrad och alltid vara " annorlunda " i andras ögon och det kommer alltid att vara någon som tycker synd om henne. Jag undrar om jag inte heller hade dött.
I samma sekund blev jag så arg på mig själv att jag tänkte så för vad är mer värdefullt än livet i sig. Man får inte en andra chans efter en sån grej. Man får bara inte det så vem är jag att vara så ytlig att tänka så?
Här står man och tittar sig i spegeln och tycker att man är botten medans där ligger en annan stackare utan ben och som är totalt skändad men som dock är glad att hon har livet i behåll.
Är jag ytlig och känslolös för att jag tänkte så som jag gjorde? På ett sätt så tycker jag nog att jag var det men på ett annat sätt inte. Det är väl ingen människa i hela världen som hade gått ifrån något sånt och bara ryckt på axlarna och sagt; Äh jag lever alla fall. Det finns inte en enda som inte en enda gång hade tänkt: Nej jag skiter i detta, jag vill inte leva så här.
Jag tror inte det. Jag tror att man hade önskat sig mer än livet om jag ska vara ärlig. Sen så klart så är man nog glad att man ÄR i livet, MEN är det verkligen ett värdigt liv? Är det livskvalitet?
Självklart skulle inte jag såväl som någon annan valt bort livet om man nu fått välja men jag hade nog frågat mig själv mer än en gång om valet hade kommit på tal om jag ska vara ärlig.

Kalla mig ytlig, kalla mig fåfäng, vad Ni vill ... men ställ Er frågan och svara på den i ärlighetens namn: Hade Ni gått oberörd ifrån och sagt till Er själva: Jag lever alla fall och det är allt som betyder något. Hade Ni det? Hade Ni varit obrydda om Ert yttre? Hade Ni gått med huvudet högt och sagt: Jag är glad att jag lever trots att jag saknar ansikte? Jag kan säga att jag inte hade gjort det. Mitt ansikte,mina gener och mina drag utger ju en stor del av mig som person. Hade man förlorat det så hade man ju förlorat en stor del av sig själv.. tycker jag alla fall. Jag är inte här för att spela miss moral utan här för att vara ärlig mot både mig själv och dig och visst låter det jättebra när man säger: Jag bryr mig inte om hur jag ser ut.. jag lever alla fall, men från att säga det högt till att känna det.. ja den vägen tror jag är mycket längre än vad många tror.
Nu är jag inte heller här för att säga att de människor som säger så ljuger eller för att rata dom som verkligen känner så för jag beundrar verkligen de som klarar av att ha det tankesättet men jag tror även att de människorna som är så unika som dem, är väldigt få.

Dagens ord:

" Var ärlig och uppriktig mot dig själv så kommer andra att lägga sin tillit i dina händer "

Vi hörs!

Kram!