Den lojala kvinnan.

Jag såg en film igår som berörde mig enormt mycket. Denna film utspelar sig i ett tidigt 1900-tal och handlar om en familj som levde under arbetartiden på Gamla Limhamn. Framför allt handlar filmen om kvinnan i familjen: Maria Larsson och hennes sätt att ta sig genom livet tillsammans med sin man och sina barn som till slut blev hela sju stycken i en liten tvårummare på torget i Limhamn.
Hennes liv, hennes vardag inkluderades av fylle, aga och barnafödande och däremellan hushållet. Men inte EN enda gång vek hon sig från sin mans sida. Hon accepterade faktumet som det var och levde så gott hon kunde med att skydda sina barn från agan och skäll men ändå av kärlek till sin man. Jag kom på mig själv vid flera gånger i filmen tycka att hon vart en idiot som inte lämnade honom men ändrade mig lika fort igen när hennes man var vid hennes sida. Denna karaktär till man ( Spelad av Mikael Persbrandt)satte ett spår i mig. Jag kunde inte förmå mig att hata honom trots att jag så gärna ville . Det gick bara inte. Han var en lojal och kärleksfull man mellan varven av fylle och otrohet och han var enormt respektingivande. Jag var så förbannad på mig själv när filmen var slut för att jag faktiskt kunde förstå henne och känna hennes kärlek för denna man som orsakade henne allt detta. Jag var så arg på mig själv att jag började ifrågasätta min syn på den lojala kvinnan. Är det så här jag vill ha det? Är detta vad jag anser är lojalitet? Nej så klart inte, MEN jag kan fortfarande förstå henne i hennes sätt att tänka. Jag kan känna med henne. På den tiden var man ju mycket mer beroende av sin man än vad man är idag. Då kunde man inte bara gå, man kunde inte bara vända ryggen åt sin man för att man fick en smäll eller två. Man var fast. Fast pga ekonomi OCH lojalitet. På den tiden var det ofint att lämna sin man, det var inte något man gjorde utan man accepterade faktumet att detta tillhörde ens vardag när man en gift kvinna. Idag hade en kvinna i hennes situation fått all möjlig hjälp till ett liv utan detta men det man inte får förglömma är att detta trots all framgång i världen fortfarande förekommer i många kulturer och länder och som fortfarande är accepterat världen över.

Trots all aga, otrohet, och fylle så fanns hon där vid hans sida i all tid. Tom när han satt i fängelse för misshandel på henne stod hon där och väntade honom när portarna slogs upp framför fängelset och dagen då han blev en fri man. Kan Ni förstå ?? Förstår Ni henne i hennes sätt att tänka? Trots alla blickar från grannar och omgivning tog hon sin man under armen och ledde honom till huset med rak rygg. På den tiden var man lojal om man gjorde så, idag hade man bara varit dum och respekten för dig hade sjunkit till noll.

Mannens ord var lag på den tiden. Det som sades av en man var det man gjorde. Jag vet inte än om det var utav kärlek eller ren lojalitet hon stannade men jag vet att hon vart på väg att lämna honom och gick till sin far för hjälp med pengar. Hennes far befallde henne att stanna hos honom tills ( som han uttryckte det ) : " dödens alla dagar " . Var det därför hon stannade? För att en man som hennes egen far sa orden eller vart det av ren kärlek? Efter att ha tagit in filmen och gått genom hennes liv i mitt huvud så vet jag ännu inte. Som det största " fan " jag är av kärleken så vill jag gärna tro det men jag vet inte.. finns det en kärlek så stark? Vad tror du? Lojalitet eller kärlek?

Dagens ord:

" Älska dig själv såsom du vill bli älskad av andra "

Vi hörs!

Kram!