Jag som Lina!

Jag tänker skriva ett par inlägg som faktiskt handlar om mig och mitt liv. En berättelse i stora drag om en tjej som tog sig från inget till allt genom ren vilja. Berättelserna sträcker sig under en tid på ca sex år. Vi börjar på ruta ett och tar oss uppåt.
Det börjar med en dikt jag skrev för länge länge sedan då jag levde i en värld av lögner och depressioner
Jag vill med detta kunna hjälpa andra som kanske sitter i samma båt som jag gjorde då, till att aldrig ge upp eller låtas tro att de inte kan. Alla kan med lite vilja och jävlar enamma.!


Jag är här men ändå så långt bort.
Jag är borta men ändå så nära.
Mitt inre är jag, mitt närvarande någon annans.

Mitt sår är djupt och oläkt
Men sprickorna runt om gör mest ont.
Dom läker kanske aldrig
Medans såret gör.

Det regnar ute.
Det gör mig inget.
Solen skiner
Det gör mig inget.

Livet i mig svalnar långsamt
Lusten i mig är redan kall.
Viljan i mig finns inte längre kvar.
Väggen jag tittar in i är grå.

Bryr jag mig?
Nej
Vill jag?
Nej
Måste jag?
Ja

På denna tiden hade jag precis fått veta att jag väntade barn. Det barn som senare kommer att vara min räddning. Min Tilda.
Jag va då 23 år gammal och visste varken ut eller in. Allt var en enda röra och jag visste inte om detta var vad jag ville eller inte. Av personliga själ så beslöt jag mig att vilja detta trots att jag visste att jag en dag skulle leva ensam med henne. Jag ville så klart inte tro på dessa tankar och känslor jag hade ang detta så jag förträngde allt och satte på ett lyckligt yttre som inte var jag. Så klart visste jag inte detta då utan intalade mig själv att jag va lycklig och att livet nu skulle se ut så här.
Att senare komma till insikt med allt och faktiskt vara ärlig mot mig själv var oerhört svårt för mig och jag fick göra accepteraden som var enormt plågsamma. Detta kommer senare att generera hela mig och den jag är idag.

Fortsättning följer.

Vi hörs!

Kram!