Jag får ofta frågan: Hur har du orkat och hur orkar du? Jag brukar ge till svar: Jag kan ju inget annat.. jag vet inte hur det är att leva i tvåsamhet med ett barn som en familj så för mig är detta inget konstigt. Det är mitt liv och min vardag vilket för mig är helt normalt.
Självklart så tänker man ju ibland på hur det skulle varit om man var två och jag ska inte sticka under stol med att jag längtar till den dagen då jag också kan ge Tilda en " normal " familjesituation men som tidigare nämnt så är det inget jag tänker på varje dag. De får komma när det kommer.
Det slår en som mest när det kommer till de jobbiga stunderna som tex den magiska treårs trotsen eller sömnlösa nätter med kräksjuka och feber. Då önskar man ju att man var två men å andra sidan så är det inget jag gräver i. Det är bara att ta det för vad det är och göra det bästa av det. Det är ju inte så att jag kan be den andre att ta morgonen när natten varit jobbig utan jag får ta mig upp och göra det och därför känns det onödigt att tänka på det. Det skapar bara en negativ stämning och den vill jag inte ha. Jag tänker istället att nästa natt bli bättre och då går allt mycket lättare.
Då det kommer till trotsandet och den jobbiga delen av uppfostran så kan jag inte vara egoist och bara tänka att det är jobbigt för bara mig utan att det är jobbigt för henne också. Hon dras ju mellan att vara litet barn som behöver tröst när hon är ledsen och ett stort barn som måste få vara arg och när man bara lever med en förälder så kan det emellertid bli tufft för henne att urskillja detta vilket jag måste ha i åtanke hela hela tiden. Jag måste jämt tänka mig in i henne och hennes tankar kring allt samtidigt som jag som mamma har mina principer och regler för att det ska fungera här hemma. Det finns så många tillfällen då jag bara skulle vilja krama om henne och säga att allt blir bra och att vi glömmer det där onödiga bråket men det gynnar inte oss i längden, varken henne eller mig. Barn behöver fasta riktlinjer och även om dom kan vara svåra och jättejobbiga att sätta så måste man tänka att det betalar sig i slutet ändå. Jag kan ge många exempel där man egentligen bara skulle vilja säga ja när man istället skulle sagt nej enbart för att slippa en konflikt. Och visst har jag också gjort så men igen så gynnar det ingen i slutet och det är det som är det svåra med att vara ensam. Man kan inte bara lämna över när det är jobbigt och man kan inte bara stänga dörren om sig utan du måste ta en konflikt hur trött du än är. Jag får och kan inte tappa fattningen för vem ska hon vända sig till då? Det är en jätte svår balans och den tar tid att hitta men det går med en herrans massa tålamod. =)
Jag vill poängtera att det naturligtvis inte alltid är en jobbig uppförsbacke utan för det mesta så är det medvind. Det blir vad man gör det till helt enkelt.=) jag älskar mitt liv som mamma och jag skulle inte vilja byta ut det mot något i hela världen. Och det är ju ingen match om det hela tiden bara skulle vara medvind eller hur?
Nästa del kommer nog att vara den avslutande delen av min lilla historia då jag tänkte presentera min dotter och den hon är , eller som vissa skulle säga; den du gjort henne till eller som jag skulle säga; Den hon har gjort mig till.
Fortsättning följer!
Vi hörs!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar