Vad driver en människa? Är det ett behov eller ett sinnestillstånd? Avgör själva:
Då jag gick gymnasier gjorde jag en av mina praktiker på en fritidsgård en bit utanför Malmö där jag hade hand om barn från 11år och uppåt. Fritidsgården var öppen 11-22 på vardagar och 15-01 på fredagar och lördagar. Där fanns barn i alla åldrar men bara lite äldre ungdomar på kvällarna förstås
Jag hade där hand om ett projekt som jag själv hade döpt till " tjejgruppen ". Jag hade själv gjort upp ett schema för de nästkommande fem veckorna varav en dag i veckan skulle detta lilla projekt äga rum. Det fanns 6 flickor som anmälde sig. Alla mellan 11- 17 år. Den yngsta var 11år men också den enda i den åldern. De andra var upp emot 15-17.
I den här gruppen hade vi olika teman för olika dagar. Det kunde vara allt från film och musik till familjeteman och kärlek. Vi pysslade och ritade och byggde smycken etc.
Jag tog mig väldigt av den yngsta flickan, vi kan kalla henne Stina. Hon kom till fritidsgården varje dag i veckan efter skolan och gick inte hem förrän det var dags att stänga. Jag brukade undra hur en flicka på elva år fick vara ute så länge som till tio och varför ingen ringde efter henne under kvällen. Hon var alltid oss vuxna och ville helst inte blanda sig med de andra barnen eller ungdomarna. Hon satt mest med oss och spelade spel eller kort då det inte var tjejgruppen. Hon pratade aldrig om sin familj eller sina kompisar utan frågade mycket om hur man själv hade varit som barn och hur ens föräldrar hade varit.
Jag tog henne mycket under mina vingar trots min egen låga ålder då jag bara vara nitton år då men det var något med henne som fastnade hos mig.
Hon tydde sig allt mer och mer till mig och till slut var jag så nära henne att jag vågade mig på att fråga varför hon inte var hemma efter skolan och åt med sina föräldrar eller om hon inte hade några läxor att göra.
Hon svarade mig och förklarade att hon gjorde sina läxor närhon kom hem eller på rasterna. Jag sa till henne att inte göra läxorna på rasten då man skulle hänga med kompisarna men det svarade hon mig inte på. Inte heller ang familjen. Jag lät det vara. Låg sömnlös den natten och funderade på ett sätt att komma in på henne. Jag visste att det inte stämde, varför var det ingen som undrade vart hon va om kvällarna eller vem hennes mamma o pappa var.
Dagen därpå frågade jag resten av personalen och fick då till svara att det handlade om mycket dricka och annat som gjorde att det va lite speciellt med Stina. De sa att socialen var inblandade och att jag skulle låta det vara. Jag kunde inte förmå mig att sluta tänka på det trots att jag visste att det inte var min plats. Under ett tjejgruppsmöte pratade vi om kärleken och om killar, om första kyssen och om det fanns nån som de höll av osv. Stina pratade inte men hon lyssnade stora öron. Jag ifrågasatte inte.
Efter fem veckor va det dags för mig att säga hej då. Vi hade en liten avslutning med tjejgruppen och jag fick lite pressenter o så. Stina sa ingenting på hela kvällen precis som om hon var ledsen på mig att jag skulle lämna henne.
Jag pratade med henne sen och hon brast ut i tårar och ville inte att jag skulle sluta. Hon berättade att hon inte ville börja sjuan och att hon va rädd för att alla skulle se på henne. Jag undrade vad hon menade och hon ville inte säga mer. Jag pressade inte henne. Jag sa åt henne att ringa mig när som helst om hon ville prata och hon lovad att hon skulle göra det.
Jag hörde aldrig från henne.
Efter studenten hälsade jag på ute på gården och frågade efter henne och de sänkte sina huvuden och berättade att hon tagit sitt liv och efterlämnat sig ett brev där hon förklarade allt som försegick inom fyra väggar i hemmet. Jag fick veta att styvpappan under flera år förgripit sig på henne sexuellt och jag förstod genast allt. Allt va så glasklart! Jag åkte hem med en tomhet i kroppen och frågan: Kunde jag gjort något för att förhindra detta? Hade jag kunnat hjälpa henne? Något som malde i mig länge och maler fortfarande då och då men med en annan förståelse nu än vad jag hade då. En liten flickas liv med hela sin framtid framför sig hade berövats och för vad? Ett behov? Ett sinnetstillstånd eller av ren och skör egoism? VAD?
Dagens ord:
" Ett psykiskt tillstånd kan bara delas upp i två kategorier: normalt eller abnormalt, vilket du än väljer så kan du med detta tillstånd förändra en annan människas liv så välj med omsorg."
Vi hörs!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar