Dockhuset.

Ni vet hur det känns när man ibland känner en doft så påminns det om någon speciell person eller en plats man varit på? Man kan riktigt känna det in i benmärgen. Eller om man smakar något man inte smakat på länge och det smakar precis exakt likadant som det alltid gjort? Jenka är ett sånt minne för mig. Ni vet.. Jenka-tuggumit.. jag får en sån där högstadie-dejavu med en gång.. en old school smak som är och förblir oförglömlig

Samma sak hände mig för ett tag sedan när jag åkte för att hälsa på min dagmamma och hennes man.
Det va verkligen speciellt att komma dit denna gången .Nog har jag varit där innan under åren dom vuxen men just denna gången va speciell. Jag vet inte varför men det va den bara. Jag och min bror åker dit varje jul för att ge en julblomma och dricka lite kaffe. Vi hade och har fortfarande ett mycket speciellt förhållande till dem. Vi var inte bara dagbarn hos dem utan så mycket mer. Vi spenderade flertal semestrar med dem i Italien som barn och de har alltid varit med på våra födelsedagar och stora händelser som studenten och min brors bröllop. Dom ligger oss varmt om hjärtat.
I vilket fall som helst så var det nåt speciellt med denna gången när jag kom dit. Jag hade Tilda med för jag ville visa henne vart jag spenderat mina dagar som liten och så klart för att dem skulle få en flukt av henne.
Det kändes som om jag kom tillbaka till att vara fem år igen när jag kom in. Hatthyllan va på samma plats som den alltid varit och dessutom va det samma hatthylla förutom att den va mycket längre ner nu än tidigare.. tyckte man. Allt va liksom i miniatyr. Handtag till dörren, hallen va liten , ( dem man tyckte va sååå lång innan ) tom toan va liten. Kändes som att komma in i ett dockhus. Jag tittade på Tilda när hon räckte sig för att nå upp till att hänga sin jacka och det kändes som om det va jag som stod där på tå och försökte. I samma ögonblick säger Majbritt ( dagmamma ) " det är som att se dig för 20 år sen Lina " Det rörde en del känslor.. jag vet inte varför men det berörde mig på ett konstigt sätt. Vi gick sen in för att dricka lite kaffe och Tilda går med en gång bort till det skåp som vi hade våra ritblock och kritor i då... och frågade ( precis som om hon inte gjort annat ) " får jag rita majbritt? " Märk väl att Tilda har inte varit där sen hon va två år och då var hon inte direkt medveten om vart hon var. Vi tittade på varann med undrande ögon och Majbritt sa; Hur visste du att dem fanns där? Tilda sa: " men det bara vet jag för min mamma har bott här." Vi tittade på varann igen denna gång med lite mer undrande ögon . =) Hon satte sig vid det bord där jag alltid suttit som barn och började rita. För första gången kunde jag verkligen se mig själv i henne på ett sådant sätt jag aldrig sett eller känt förut. En underlig och egendomlig känsla och samtidigt lite läskig. Allt kändes som om jag såg på mig själv liksom ... som om jag va i framtiden men ändå inte.. jätte skumt.
Vi drack vårt kaffe och pratade om det gångna året som vi alltid gör, vad som hänt osv... sen va det dags att gå.
Jag fick den finaste komplimang jag nånsin fått tidigare. Jag vet inte om det va för att det va dem som sa det till mig eller vad det va men det kändes alla fall:
" En sån fin tjej du har Lina. Hon ska du vara mycket stolt över.. detta har du gjort riktigt bra "
Jag kan inte förklara riktigt varför det kändes så överväldigande att höra av just dem men det gjorde det alla fall. Något jag kommer att bära med mig alltid. Det kändes som allt stod still när de sa det till mig, allt annat bara försvann och jag tror att jag blev ett par cm längre! =) Något jag kommer att tänka på i de stunder som man tvivlar på sig själv som mamma och de gånger man känner sig usel som förälder vilket händer en del gånger om man säger så =) Jag har svårt att ta åt mig för såna komplimanger men i detta fallet vart det lätt som en plätt! =) Härlig känsla!

Dagens ord:

"Den största uppenbarelsen är stillheten "

Vi hörs!

Kram!