Perspektiv....

Så här i juletider pratas det mycket om vad man önskar sig. Det är önskelistor från ens barn, systrar,brödrar,föräldrar etc etc.
Den ständiga julstressen som man varje år lovar sig själv att inte ha. Man ska köpa allt i god tid och man ska vara förberedd med både det ena och det andra. Och varje år blir som alla andra år... man handlar allt i sista sekund och planerar inte ett dugg.. så funkar jag alla fall... otroligt att man inte lär sig.

Man oroar sig för att dem man handlar till inte ska bli glada för det dem får.. att maten inte ska räcka... att julstämningen inte kommer att bli som den va förr, vilken sida av familjen man ska fira med, osv osv...

Jag såg ett program igår om barn som varken har rent vatten eller mat, som lever i skjul gjorda av presenning, ( många har inte ens det ) , sitter på gatan och tigger mat till sina små-syskon och man ser 7-10-åriga barn sniffa lim för att dämpa sin ångest och för att glömma sin vardag. Barn som mår så fruktansvärt dåligt och inte ens ser en utväg på något. Som 7-åring!!!! Det är så hemskt så jag ryser i hela kroppen när jag hör/ser det.

Här går vi i vår julstress och oroar oss för att maten inte ska räcka? eller om stämningen kommer att bli bra etc... men vad hände med dem som inte har något alls?
Jag vet att man ska vara glad för vad man har och man kan inte alltid tänka att andra har det värre.. MEN faktum är att sen jag själv blev förälder så berör sånt mig något fruktansvärt. Jag kan knappt se dessa program och kan knappt läsa om det förrän jag blir fullständigt tom i kroppen. Barn är i ett enormt behov av trygghet,närhet och tillit vilket man gör allt för att ge dem .. men vad med dem som inte ens får det? Vad händer med dessa? Vem tar ansvar för dem? Och vart hamnar dem till slut?
Man sitter här med tak över huvudet,äter god mat och har det gott ställt.. men ändå klagar man.
Är det inte vädret man piper över så är det att bilen som gått sönder,eller så blev julskinkan inte lika lyckad som förra året. Il andsproblem säger jag bara.!!
Man glömmer bort att man egentligen är enormt bortskämd och att man har det enormt bra.

Naturligtvis kan man inte gå och tänka på detta jämt för då skulle man blivit knäpp till slut men det slår en då och då. Och när det väl gör det kan jag bli så jäkla arg på vad man egentligen klagar på! Inget viktigt allafall kan jag känna.

Ialla fall intervjuade dem en liten flicka som va 8 år från Cambodja. Hon bodde på gatan med sin mindre syster som va 4år. De hade ingen mamma eller pappa eller annan familj,den enda de hade kvar i livet va en faster som inte ville veta av dem pga deras mamma ( som inte finns mer ) . Hon spenderade dagarna att tigga efter mat till sin syster,prostituerade sig för att få pengar till lim för att sniffa och för att få mat och vatten till sin syster. Man ställde henne frågan vad hon önskade sig mest av allt just nu och hon svarade:
" Att mamma och pappa kommer tillbaka och att min syster kan få något att dricka"

Inte en enda gång ville hon ha något till sig själv mer än sina föräldrar. Hon va så vuxen för sin ålder men när frågan väl ställdes var hon bara det barnet som hon faktiskt är!

Detta får en att sätta lite perspektiv på saker, får en att fundera och faktiskt känna skuld över sig själv och hur man själv tänker ibland! Om alla människor skulle tänka så här och alla människor räcker ut en hjälpande hand till dem som är i behov skulle världen vara en bättre plats. Jag säger inte att man måste enbart hjälpa fattiga barn utan även en rik vuxen människa behöver hjälp ibland och även du själv! Tänk på det!

Dagens ord;

Lycklig är inte den som sörjer vad hon saknar utan glädjs åt vad hon har "

Vi hörs!

Kram!