Vad gömmer sig bakom de sorgsna ögonen och det mystiska leendet? Jag har inte ens tänkt på det förrän idag.
Hon har ett underligt medvetande i sin blick. Precis som om hon vill berätta något men inte får eller kanske rent av inte kan.
Styrs vi av traditioner ? Styrs vi av uppfostran? Ja till en viss del kanske vi gör. Kanske någon mer än nån annan vad vet jag ... men om man nu ska hårddra detta så tror jag att man lever sitt liv på detta vis för att man är för rädd att ta det där steget åt sidan och gå sin egen väg bara för det faktum att det stör ens trygghet eller att du är rädd att göra någon besviken på vägen. Du ger dig inte ut på det farliga vattnet för att du är rädd för att drunkna. Men vem har lärt dig att tänka så? Vem har sagt att det finns risk för att du drunknar om du testar? Förmodligen dem som inte heller vågat sig ut. Ska man lyssna då? Nja.. kanske... på vissa saker ska man... men inte allt.. långt ifrån allt.
Titta på Mona Lisa... eller ta en modernare Mona Lisa (som förmodligen är vilken annan olycklig kändis som helst) om det nu är lättare att relatera till.. Är dom lyckliga? Nej det tror jag inte... en lycklig själ åker inte in och ut på rehab och tar ett par återfall lite här och där. Dom går inte heller på tunga antideppresiva medel och sömntabletter för att klara natten. Det är ingen lycklig själ.
Jag tror att någon har sagt till dem: Gör så här.. va så här.. säg så här.. le nu.. gråt nu.. och bakom allt detta döljs det så mycket misär och tragedi att inte en normal människa på denna jord kan förstå. Samma med Mona Lisa. Hon sitter där och poserar med sitt underliga obehagliga leende men det skiner ju genom på ett så tragiskt sätt. All hennes olycka i ett och samma leende och i en och samma blick. Någon bad henne sätta sig där och le.. hon satte sig där, inte för att hon ville men för att hon blev obedd att göra detta. Sa hon nej? Kanske. kanske inte.. MEN hon satte sig där... varför? För att nån sa att hon skulle passa bra där.. poserande o utelämnad. Va hon lycklig? Nej!!! Hon ville förmodligen spotta konstnären i ansiktet och räcka fuck you istället men uppfostrad och traditionell som hon var så log hon istället! Mest för att " det är väl så man gör eller? Det är jag lärd till."
Så vad vill jag ha sagt med detta?
Ska vi basera vår lycka på andras förhoppningar? Ska vi tillfredsställa dem som är oss nära för att få dem att le? Ska vi niga och säga tack för nåt vi inte har nytta av? Ska vi vara som andra vill att vi ska vara eller hoppats på att vi skulle vara? Vad har vi då uträttat? Vad ska vi berätta för våra barn då? Någon annans historia som inte blev din pga din tystnad?
Vad tycker du?
Dagens ord:
" Människan kan delas upp i två kategorier; Den som går först och faktiskt uträttar något och den som går efter och kritiserar. "
Vi hörs!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar